Följ oss på Facebook

Intervju: Therése Kernen

Publicerat 2016-10-21

Therése Kernen 31 år från Göteborg, jobbar som instruktör på Fitness24seven och det senaste året har hon börjat instruera flera personer i rullstol på sina klasser.

Jag har gjort en intervju med Therése Kernen som jag träffade första gången för flera år sedan när vi båda gick på samma gym, men som nu mer är utbildad instruktör och sedan ett år tillbaka går både jag och flera av mina kompisar i rullstol regelbundet på hennes BodyjamBodycombat och GRIT strength.
Min förhoppning är att den artikeln ska vara till hjälp för instruktörer som i framtiden får någon i rullstol på sina klasser. Men framför allt att den ska få någon med funktionsnedsättning att testa gruppträningar som är för alla.


Hur länge har du varit instruktör och hur kommer det sig att du blev just instruktör?

– När jag var femton år gjorde jag praktik hos min morbror som jobbade på gym och efter det blev jag 14580502_10154626100010229_773327490_nfast och började gå på gruppträning parallellt med dansen som jag höll på med.
– Efter att jag hade tagit studenten gick jag en folkhögskoleutbildning i Streetdance och efter den jobbade jag som danslärare i tre år innan jag flyttade till Göteborg och började träna på det gymmet som du också gick på. Där blev jag den där jobbiga deltagaren som stod längst fram och gjorde rätt när instruktören gjorde fel och till slut tyckte de att det var lika bra att låta mig börja instruera. På den vägen är det och nu har jag jobbat som instruktör i lite olika Les Mills-koncept sedan 2009 och jag har stått inför folk och sagt åt dem vad de ska göra i närmare tio år, haha.

Vad är det bästa med att vara instruktör?
– Det är att se sina deltagare lämna klassen helt utpumpade, badandes i svett men med ett leende och lite stoltare än när de kom dit, eftersom de tagit sig igenom en utmaning. Sedan är det ju ännu roligare när de kommer tillbaka veckan efter och är ännu lite starkare och ännu lite stoltare av att de faktiskt har klarat av det och är redo för ännu en utmaning. När jag instruerar vill jag försöka få folk att passera gränser som de kanske inte vet att de har och att uppmana dem att göra det bästa av sin tid i salen under sina egna förutsättningar. Det är ju trots allt det som kanske är det viktigaste, att man får chansen att jobba med det man har, så det bästa är nog att få se er deltagare utvecklas.
– Sedan får jag också sådan energi av mina deltagare, jag kan vara hur trött som helst och så kommer jag dit och skulle kunna springa ett maraton efter passet eftersom jag får tillbaka av er energi, vilket verkligen är grymt!

Vad tänkte du när du förstod att jag som rullstolsburen skulle gå på din Bodycombat klass första gången förra sommaren?
– Jag kände ju igen dig eftersom vi tidigare har gått på samma gym, så jag tänkte att du är ju rutinerad och har koll på läget.

Vad tyckte du var svårast början när jag började gå på dina klasser?
– Du var nog den första i stol jag haft på något pass. Så från början innan vi hade lärt känna varandra och innan jag visste vad du klarade av, kände jag väl ändå en liten oro för hur jag skulle kunna instruera dig så att du skulle få ut maximalt av träningen och övningarna. Det här gjorde att jag blev lite mer medveten om hur jag uttryckte mig eftersom jag ville göra mina instruktioner så inkluderande som möjligt oavsett om övningen utfördes enligt koreografin eller med modifikation.
– Jag ville ju inte att du skulle gå där ifrån och inte fått ut någonting av passet, så mer det än att det skulle vara ett problem att du satt i rullstol.
– Det var också en utmaning att försöka hitta ingångar så att du också skulle känna hur en viss övning skulle kännas och förstå vad som var fokus med övningen. Men även att försöka komma på bra

Tror du att det har varit en fördel att du hade jobbat länge som instruktör innan du fick någon i rullstol på dina klasser?
– Jo, men det tror jag nog ändå eftersom jag har hunnit få lite självsäkerhet med mig i instruktörsrollen på ett sätt, vilket kan vara viktigt också för att våga testa nya övningar. Dessutom kanske man som ny instruktör inte vet om man ska våga gå in och korrigera dig eller någon i stol, eller om man ska låta dig jobba för dig själv, vilket ju hade blivit jättekonstigt eftersom du ju är en del i gruppen precis som vem som helst. Men det kan nog vara lite utmanande för en instruktör som är ny och inte riktigt har vanan med sig, framför allt om man inte har tränat ihop med folk med lite olika förutsättningar. Fast även om det bara är gående personer på ett pass så har ju alla ändå olika förutsättningar, eftersom alla kanske inte kan göra allting om de till exempel har ont eller är stela.
– Så det har absolut varit en fördel skulle jag säga, man blir lite lugnare i sig själv när man varit instruktör ett tag och kan därför fokusera mer på hela gruppen på ett annat sätt.

Har du som instruktör lärt dig något av att du det senaste året har haft flera i rullstol på dina klasser?
– Massor! För det första är det väldigt motiverande just eftersom jag får fundera en del på övningarna vi gör och det har dessutom varit väldigt utvecklande för min coachning, särskilt att faktiskt se och instruera och coacha alla i gruppen trots att ni gör olika saker. Jag ser det också som en komplimang att ni vill gå på mina klasser och att jag kan instruera så att ni får ut mycket klasserna. Dessutom blir jag sjukt imponerad av er.
– För mig är det också en rolig utmaning när du ställer frågor om alternativa övningar, vilket har fått mig att tänka ett par extra varv i de övningarna vi kör tillsammans i de olika koncepten. Det har också fått mig att fundera på om jag kanske skulle jobba som PT, särskilt för personer som inte kan göra allt, just för att hitta andra sätt att göra saker på.
– Men ibland är det lite svårt eftersom jag inte kan relatera till vad du klarar av och inte, men du är också väldigt bra på att tala om vad du kan och inte kan rent fysiskt. Fast det var ju en utmaning att hitta alternativa övningar i den senaste GRIT releasen och de sexton Tabata-intervallerna, så att du inte skulle behöva köra roddar tre minuter, haha.
– Så det är en utmaning men en väldigt rolig och bra utmaning som fler instruktörer borde fundera över. Det är nästan så att man borde testa att köra ett pass på det viset som du gör, sittande, eftersom det är först då man kan få uppfattning om hur det är, eftersom bara den grejen att instruera ett GRIT pass inte alls är samma sak som att vara deltagare på ett pass.

Är det någon särskild klass som jag och mina kompisar i rullstol har testat för dig som du tänkt skulle bli extra svår för oss?
– Det var ju Bodyjamen såklart, med tanke på att den innehåller mycket koreografi och därför kan vara svår att modifiera. Det är ju lätt att modifiera en Plate press medan det på Jamen är enbart koreografi och det går så himla mycket fortare. Så det var nog det jag tänkte skulle göra det svårt, men det visade sig inte skulle blir några som helt problem. Jag minns hur imponerad jag blev över hur bra du och din kompis i stol hängde med i alla snurrar på Jamen första gången ni testade den klassen.

Vad skulle du säga till en instruktör som plötsligt får en person i rullstol på sina klasser?
– Jag skulle säga att instruktören inte ska vara rädd för att fråga den här personen innan klassen om han eller hon vill ha tips på några alternativa övningar. Eller om personen vill ha med någon särskild utrustning för att underlätta under klassen, så som till exempel hantlar eller gummiband, även om det inte är vad de andra deltagarna använder under den klassen. Jag skulle också vilja påminna instruktören om att faktiskt instruera personen i fråga i de övningar som han eller hon gör, så att den här deltagaren också får ut bästa möjliga träning efter sina förutsättningar. Men också att inte vara rädd för att fråga och ta kontakt med personen om det är något instruktören undrar.

Vad skulle du vilja säga till andra med någon form av funktionsnedsättning som skulle vilja testa att gå på en klass men som inte riktigt vågar på grund av att de kanske sticker ut mer än andra eller inte tror att det fungerar?
– Jag kan verkligen förstå att det kan kännas lite jobbigt, eftersom det är en lite speciell miljö som inte är så inkluderande. Men det är ju trots allt så att folk inte brukar se någon annan än sig själva när de tränar, de flesta har bara fokus på sig själva och spegeln. Jag skulle också påminna dem om att de faktiskt är en motiverande faktor för resten av gruppen, då det blir extra tydligt att det inte finns några gränser för vad man klarar av, så länge man får jobba efter sina egna förutsättningar.
– Det är ju faktiskt så att alla jobbar efter sina egna förutsättningar och det gäller ju inte enbart för er som sitter i stol. De flesta klasser innehåller övningar med flera olika intensitetsnivåer, vilket gör att det inte behöver vara konstigare att du gör en annan övning för att du sitter i stol, än att någon annan väljer att göra en planka på tå eller på knä. Det är ju bara olika alternativ och sätt att göra övningarna på.
– Jag tänker också att träningen är ju trots allt din tid och du ska prestera efter dina förutsättningar och förmåga. Det är upp till var och än att göra det bästa av tiden.
– Så ni som sitter i stol ska inte se det som att ni är där och gör något annorlunda. Se det som att ni är där och gör er övning på ert vis efter era förutsättningar och att det bara är en variation på samma övning, precis på samma sätt som att någon annan gör en variant på en övning som passar dem.
– Du har ju säkert också sett att vissa ibland gör något helt annat än det jag instruerar och det är ju egentligen struntsamma så länge ingen skadar sig. Ibland är det hela havet stormar, men så länge jag ser att folk gillar det de gör och får ut något av det så är det bara att köra.

Hur känns det att vi nu är flera i rullstol som går på dina klasser samtidigt, eftersom vi kanske till exempel tar lite mer plats än andra?
– Alltså, det har jag aldrig tänkt på, ni tar väl inte mer plats än någon annan egentligen…? Eller det skulle kanske vara på Bodycombaten då, när vi rör oss sidledes, men det är ju bara att de andra deltagarna går framför eller bakom er. Så det skulle jag inte säga är något problem, det handlar ju om hänsyn och att respektera varandra och det får man ju göra oavsett. Folk kan ju lika gärna sparka åt fel håll, så uppsikt får man ju ha ändå. Så det tänker jag inte alls är något problem och jag har heller inte hört att någon annan skulle tycka att det är ett problem.
– Skulle det vara så att ni skulle komma många i stol någon gång, så är det ju bara att ni hör av er i så fall, så löser vi så att det finns plats i salen till alla som vill träna.
– Dessutom vore det jättekul om ni kom fler i stol, för att försöka komma ifrån det där med vi och dem och visa på att det faktiskt går att göra så att alla känner sig inkluderade.
– Det vore till exempel jättekul att köra en workshop någon gång där vi bjuder in folk i stol, men även de som inte sitter i stol. Där alla får testa lite olika klasser för att öppna upp för det. För att visa på att det går att göra saker tillsammans. Man hade kunnat välja ut delar ur Combaten och GRIT och gjort någon specialare. Det hade nog varit särskilt bra för dem som egentligen vill men inte vågar, eftersom det kan vara lättare om man vet att det är tio andra i stol som också är där och kör samtidigt.

Har dina instruktörskollegor sagt något särskilt om att vi är flera i stol som går på dina klasser?
– Egentligen inte utan de flesta har blivit imponerade av er och jag har bara mötts av positiv respons, det är ingen som har tyckt att det skulle vara konstigt eller besvärligt.
– Jag får ofta höra att ”oj, shit vad grymma de är!” och när jag talar om för dem att du ju kör både GRIT, Combat och Jam så blir de förvånade eftersom de kanske inte tänkt sig innan att det är möjligt, vilket nog kan bero på att det kan vara svårt att tänka utanför den där boxen som man så lätt målar in sig. Ofta kan det ju tyvärr vara svårt att tänka på att man faktiskt får göra på något annat vis, vilket ju är självklart att man får.
– Så ingen har reagerat negativt eller undrat om det är inte jobbigt eller bökigt, utan de blir bara förvånade och imponerade, så det är bara att fortsätta gå på alla klasserna och inte vara blyg!

Hur skulle du reagera eller tänka om min dröm gick i uppfyllelse om vi en dag kommer tio stycken i rullstol på en Bodycomat eller Bodyjam klass?
– Det skulle vara en ära, boka in det så kör vi!!

 Avslutningsvis så undrar jag om du har något mer att tillägga?
– Njae, det tror jag inte…Jag tycker det var bra frågor och jag tycker att det har varit bra och intressant också att fundera på min roll som instruktör eftersom mycket känns så naturligt.

 

Efter intervjun testade faktiskt Therése att träna i rullstol, både en gång i Kviberg på deras Rullegrupp och att köra ett GRIT strength pass sittandes i rullstol och så här beskriver hon om dessa två träningstillfällen:

”Jag var ganska nervös innan jag kom till träningen, funderade mycket på vad de andra skulle tycka och tänka om att jag som gående kom dit och ville köra stol men jag hade verkligen inte behövt oroa mig för det var ett väldigt härligt och välkomnande gäng.
theresekernen2Det här var första gången jag testade rullstol och även om jag hade tänkt att det skulle vara en väldig massa teknik inblandad så förstod jag nog inte riktigt exakt hur mycket saker man behöver tänka på för att inte överbelasta ex ryggen eller underarmarna. Eller framförallt händerna! I efterhand var jag väldigt tacksam över att Felicia hade tänkt på att ta med handskar jag kunde låna för där var jag naiv nog att tro att det inte skulle vara så farligt för händerna…

Innan jag testade så trodde jag att det svåraste skulle vara att hantera stolen i sig, att rulla och svänga men det visade sig gå ganska bra. Det svåraste var istället att hantera hinder, det vill säga att lyfta stolen med fart för att ta sig över en tröskel eller liknande -där hade jag verkligen inte rätt teknik!

Det var såklart väldigt annorlunda att träna i stol, samtidigt som det gick ganska fort att lära sig ”grunderna” i att hantera stolen så märkte jag att jag fort blev utröttad i överkroppen och att mycket energi gick åt på fel sätt. Det kände jag dessutom ännu tydligare dagen efter när träningsvärken i underarmarna och mellan skulderbladen gjorde sig påmind.
Det kanske låter väldigt enkelt men vad jag tog med mig från kvällen är nog att aktivitet och rörelse är extremt viktiga faktorer för välbefinnande och att den gemenskapen man kan känna i en grupp som strävar mot samma mål vida överstiger folks bakgrund eller fysiska förutsättningar. Inte minst märktes det i kvällens höjdpunkt: Fläskboll!

Att testa GRIT i stol trodde jag skulle bli ännu tyngre än att faktiskt köra rullstol men faktum är att det inte var i närheten av lika jobbigt!
Jag har visserligen en bra grundstyrka i bål och överkropp men jag hade ändå förväntat mig att få ut mer av passet än jag tyckte att jag fick. Svårast var att få upp pulsen och inte bara känna att det blev styrketräning för axlarna.
Det var en bra ögonöppnare eftersom det är lätt att hitta på övningar som alternativ i ett pass men desto svårare att se till att de ger maximal effekt utan att själv ha testat, så efter att ha kört klassen i stol började jag fila på ett nytt upplägg för personer i stol för att skapa mer dynamik och variation i passet.

Av dessa två tillfällen var jag nog mest nervös för att träna med Rullgruppen, mest för att jag var orolig över vad de andra deltagarna skulle tycka -bara det i sig var väldigt nyttigt för att få en inblick i hur det är att sticka ut från den så kallade normen om man så vill.”

 

Text: Felicia Sparrström

Kommentarer

Svara

Du behöver vara inloggad för att skriva en kommentar.