Följ oss på Facebook

pojkirullstol

Anhörig: Om att känna sig otillräcklig som anhörig

Publicerat 2017-06-20

De förväntningar man lägger på sig själv som anhörig är oftast orimligt stora...

Som nära anhörig, förälder eller barn till den funktionshindrade står man väldigt nära och samtidigt mitt upp i assistansen. Att som anhörig få assistans till den man älskar kan vara både en befrielse och ett nytt komplicerat moment i livet.

Det är sällan enkelt, utan oftast bara väldigt känslosamt. När någon i familjen är eller blir funktionshindrad väcker det ofta många känslor hos de övriga familjemedlemmarna. Det är inte ovanligt att man som förälder eller syskon känner att man inte räcker till.

Hur mycket man än gör är det lätt att känna att man inte gör tillräckligt. De förväntningar man lägger på sig själv som anhörig är oftast orimligt stora och man kanske känner sig jagad av både sina egna och samhällets krav på den goda dottern eller den goda pappan. Många känner att man borde finnas till hands mer, borde göra mer, borde orka fajtas mot orättvisa beslut mer, borde orka kämpa mer för rättigheter och för bra hjälpmedel.

Mitt i allt detta tågar assistenterna in. De som har till jobb att vara brukarens armar och ben. Assistenten som finns där mitt i det vardagliga och som ofta blir expert på brukarens unika behov. Trots att rollen som anhörig och rollen som assistent inte är motsatta varandra kan konflikter ändå uppstå inom den anhörige. Assistenten kan aldrig vara en ersättare för familjen men det kan likväl kännas hotfullt att det finns en utomstående som kan så mycket om min man/dotter/pappa.

Som i vissa fall kanske vet mer än jag, som ”borde” kunna mest. Assistenterna som alltid finns omkring brukaren blir en påminnelse till familjen om att något är annorlunda. Kanske känns det svårt att vara naturlig med en assistent i rummet, att inte kunna träffa sin man/son/kusin utan att ha en tredje person med. Det kan kännas som om det inte finns något utrymme för privatliv och förtroliga samtal längre. Allt på grund av den där assistenten som alltid finns där och påminner om allt det som inte är som det ”borde” vara.

Men känslan av vad som borde vara är sällan vare sig rätt eller trevlig. Det är kanske lättare att leva utan begreppet ”borde”. Och faktum kvarstår att assistenten finns där och är en viktig person i brukarens liv, men en assistent kan aldrig ta över din roll som anhörig. Assistent och anhörig kan existera sida vid sida. Med respekt för vilka viktiga roller var och en spelar i den funktionshindrades liv, kan man hitta positiva sätt att verka tillsammans.

Många anhöriga känner i vissa stunder också både skuld och skam över sin orklöshet. Man kan känna en ilska som gör att man bara känner för att slänga ut rullstolen genom fönstret i ren desperation, och det är ok att känna så. Det viktiga är att man som anhörig tillåter sig att släppa skulden, att man tillåter sig befria sig från skammen och vara nöjd med precis det man förmår att ge i varje stund. Man får vara arg, ledsen och förbannad och släppa fram de känslorna. Men när man gjort det är det viktigt att man släpper sig själv fri. Du är anhörig och du älskar din son/fru/mamma. Klappa dig själv på axeln för allt det stöd du ger!

Och tillåt dig att vara nöjd med det!

Kommentarer

Svara

Du behöver vara inloggad för att skriva en kommentar.