Följ oss på Facebook

CP = Creating Possibilities: Alla kan dansa!

Publicerat 2018-11-14

Alla kan dansa, oavsett förutsättningar. Man måste bara vara kreativ och hitta det bästa sättet.

Som några av er säkert vet så tränar och tävlar vi i rullstolsdans. För några veckor sedan var vi på träningsläger på Katrinebergs folkhögskola som ligger strax utanför Falkenberg.

Det är ett träningsläger som anordnas av Neuroförbundet Göteborg, som är den klubb vi tränar med och tävlar för. På dessa träningsläger kan man vara med oavsett vilka förutsättningar man har, oavsett vilken tidigare erfarenhet man har av rullstolsdans och oavsett vilken eventuell satsning man vill göra på dansen.

På dessa läger hyr Neuroförbundet in externa tränare som varit eller fortfarande är aktiva inom olika danser.

På lägret dansar man allt från bugg och standarddanser till latin och svensk gammeldans, under ledning av de olika tränarna.

Jag, Andrew, och Jossan har dansat tillsammans i drygt fem års tid, vilket gör att vi känner oss ganska säkra på grunderna i flera av danserna. Men det finns alltid detaljer man kan slipa på eller nya turer man kan testa.

Allt från hur man rent praktiskt ska dansa en speciell dans, till exempel hambo eller vals, till att göra vändningar ”on the spot”. Alltså att man gör en snabbare vändning utan att egentligen förflytta sig på golvet, istället för att göra en stor vändning som tar mer plats och ser både mer komplicerat ut och tar mer plats på golvet. En sak till som vi övar mycket på är att behålla farten och flytet när vi möts upp igen efter att jag släppt iväg Jossan för att göra en egen piruett.

Eftersom det är jag som är ”motorn” i vårt danspar så är det jag som måste hålla och visa takten. Samtidigt måste jag se till att det vi gör inte blir likadant hela tiden, så att domarna på tävling inte tappar intresset efter halva dansen.
Jag måste dessutom se till att vi inte krockar med något annat danspar, varken framför eller bakom oss. Att lyckas ha allt detta i huvudet samtidigt är inte lätt, men det är väl det som träningsläger är till för? Att träna på de saker som är svårt.

Men jag är sådan att när jag har fullt fokus på att träna in tekniken på någon del i vår dans så tappar jag väldigt lätt känslan. Känsla är minst lika viktigt som takt. Därför var det väldigt bra att en av våra tränare även tog in några sådana övningar. Där vi fick uttrycka känslor till den musik som spelades, både när vi stod still framför varandra och när vi dansade ihop.

En av deltagarna på lägret hade hört något i stil med att personens armar agerade som två döda fiskar under dansen och då hade tränaren bett personen att tänka mer på detta. Tränaren påstod att det går att släppa ena handen på sin danspartner då och då, för att sedan röra på den fria armen samtidigt som man dansar. Han sa att man då kan uttrycka en känsla eller visa takten på något annat sätt än man vanligtvis gör. Detta är även något jag blivit påmind om vid flera tillfällen. De gånger jag inte har båda händerna på våra rullstolar har jag ju faktiskt möjligheten att röra på en eller båda armarna till musiken. Men det här med att bryta gamla mönster är lättare sagt än gjort…

Här är en länk till det gymnasiearbete som Jossan gjort, om just rullstolsdans och att alla kan dansa oavsett förutsättningar.

Svara

Du behöver vara inloggad för att skriva en kommentar.