Följ oss på Facebook

CP = Creating Possibilities: Resan från nybörjare till SM-tävling

Publicerat 2018-11-14

Dans är kul och utmanande! Läs om vår resa från nybörjare till tävlingsdansare på SM-nivå.

Dans är grymt roligt och utmanande på olika sätt. Det är ett fantastiskt sätt att uttrycka sig på och en träningsform som verkligen går att anpassa så att den fungerar för vem som helst. Hur kom vi då in i dansens underbara värld?

När vi blev tillsammans för drygt fem år sedan hade Jossan redan varit aktiv dansare i ungefär fem-sex år. Jag hade testat några enstaka gånger, men eftersom jag inte haft någon fast danspartner så fastnade jag aldrig riktigt för dansen.

Men efter lite lätt övertalning lyckades hon få med mig på en träning. Det var riktigt kul och sedan dess har vi tränat åtminstone en gång i veckan.

Till en början var det svårt och vi fick inte riktigt något flyt alls. Men övning ger färdighet! Nu är vi ett av de bästa paren i Sverige. Ja, för att inte säga bäst i världen. Eftersom vi är det enda paret, vad vi känner till, som dansar på det sättet som vi gör.

Tyvärr är det inte tillåtet att dansa på det sättet som vi gör på tävlingar utomlands. I tävlingar internationellt dansar duo-par, som det heter när två rullstolsanvändare dansar tillsammans, genom att göra rörelser synkroniserat utan att röra i varandra. Detta blir ju svårt för oss eftersom Jossan har större fysiska begränsningar än jag. Innebär detta att vi aldrig kommer att kunna dansa på internationella tävlingar undrar säkert någon nu. Jo, det kan vi. Regelverket säger nämligen att man i vissa klasser får lov att använda ”motor”,  det vill säga en assistent som är med bakom och förflyttar Jossan över golvet.

Detta är en av sakerna vi övar en del på, på våra vanliga träningar med Neuroförbundet. Dessa träningar är på tisdagar mellan 18:00 och 20:00 i Hultbergssalen på Dalheimers Hus.

På dessa tisdagsträningar tränar vi mycket på att hitta rätt takt till musiken, att uttrycka känslor till musiken och försöka hitta nya turer. Men det viktigaste är att ha kul! Det brukar vara en fika mitt i träningen så att man kan ta några muggar vatten eller fylla på sockernivån om det behövs.

Ungefär varannan vecka är två av de externa tränarna, som även var med på träningslägret, inbjudna för att kunna ge mer expertishjälp till den som vill och behöver.

Detta är bra eftersom vi då oftare kan få tips och tricks och bli påminda om vad de tipsat om på träningslägret. Annars blir det lätt att man tänker ”vad var det de sa på lägret?” och så faller man in i gamla mönster efter någon vecka och måste bli påmind om samma sak på nästa läger.

Vill du veta mer kan du kolla in Facebooksidan: Rullstolsdans Neuroförbundet Göteborg.

CP = Creating Possibilities: Film från vår Kebnekaiseresa

Publicerat 2018-11-14

Nu var det ett tag sedan vi besteg Kebnekaise, men det är fortfarande väldigt färskt i minnet. Vi har så mycket bild- och filmmaterial från resan! Utvalda delar är nu sammaställda i denna film.

CP = Creating Possibilities: Alla kan dansa!

Publicerat 2018-11-14

Alla kan dansa, oavsett förutsättningar. Man måste bara vara kreativ och hitta det bästa sättet.

Som några av er säkert vet så tränar och tävlar vi i rullstolsdans. För några veckor sedan var vi på träningsläger på Katrinebergs folkhögskola som ligger strax utanför Falkenberg.

Det är ett träningsläger som anordnas av Neuroförbundet Göteborg, som är den klubb vi tränar med och tävlar för. På dessa träningsläger kan man vara med oavsett vilka förutsättningar man har, oavsett vilken tidigare erfarenhet man har av rullstolsdans och oavsett vilken eventuell satsning man vill göra på dansen.

På dessa läger hyr Neuroförbundet in externa tränare som varit eller fortfarande är aktiva inom olika danser.

På lägret dansar man allt från bugg och standarddanser till latin och svensk gammeldans, under ledning av de olika tränarna.

Jag, Andrew, och Jossan har dansat tillsammans i drygt fem års tid, vilket gör att vi känner oss ganska säkra på grunderna i flera av danserna. Men det finns alltid detaljer man kan slipa på eller nya turer man kan testa.

Allt från hur man rent praktiskt ska dansa en speciell dans, till exempel hambo eller vals, till att göra vändningar ”on the spot”. Alltså att man gör en snabbare vändning utan att egentligen förflytta sig på golvet, istället för att göra en stor vändning som tar mer plats och ser både mer komplicerat ut och tar mer plats på golvet. En sak till som vi övar mycket på är att behålla farten och flytet när vi möts upp igen efter att jag släppt iväg Jossan för att göra en egen piruett.

Eftersom det är jag som är ”motorn” i vårt danspar så är det jag som måste hålla och visa takten. Samtidigt måste jag se till att det vi gör inte blir likadant hela tiden, så att domarna på tävling inte tappar intresset efter halva dansen.
Jag måste dessutom se till att vi inte krockar med något annat danspar, varken framför eller bakom oss. Att lyckas ha allt detta i huvudet samtidigt är inte lätt, men det är väl det som träningsläger är till för? Att träna på de saker som är svårt.

Men jag är sådan att när jag har fullt fokus på att träna in tekniken på någon del i vår dans så tappar jag väldigt lätt känslan. Känsla är minst lika viktigt som takt. Därför var det väldigt bra att en av våra tränare även tog in några sådana övningar. Där vi fick uttrycka känslor till den musik som spelades, både när vi stod still framför varandra och när vi dansade ihop.

En av deltagarna på lägret hade hört något i stil med att personens armar agerade som två döda fiskar under dansen och då hade tränaren bett personen att tänka mer på detta. Tränaren påstod att det går att släppa ena handen på sin danspartner då och då, för att sedan röra på den fria armen samtidigt som man dansar. Han sa att man då kan uttrycka en känsla eller visa takten på något annat sätt än man vanligtvis gör. Detta är även något jag blivit påmind om vid flera tillfällen. De gånger jag inte har båda händerna på våra rullstolar har jag ju faktiskt möjligheten att röra på en eller båda armarna till musiken. Men det här med att bryta gamla mönster är lättare sagt än gjort…

Här är en länk till det gymnasiearbete som Jossan gjort, om just rullstolsdans och att alla kan dansa oavsett förutsättningar.

CP = Creating Possibilities: Äntligen händer det grejer!

Publicerat 2018-11-02

Äntligen är anpassningarna fixade! Men är allt färdigt för inflytt? Inte riktigt.

Det är vi som sökande av bostadsanpassningar som måste begära in offerter från företag, där fick vi några tips ifrån kommunen för att lättare komma igång med sökandet. Men att få in offerter när hela Sverige har semester var inte lätt… Vi valde att skicka ut till några olika företag, bland annat de företag som kommunen föreslagit.

Efter att ha fått beskedet att flera av dem som vi skickat till inte har tid att hjälpa oss med anpassningarna förrän tidigast någon gång i nästa år så blev det naturligt att välja ett företag som kändes väldigt seriöst och som kunde påbörja arbetet inom rimlig tid.

Några veckor senare var arbetet igång. Materialet som behövdes samt vårt kök beställdes samma dag som de fick uppdraget. Köket var det från början sagt att det skulle vara ungefär 5-6 veckors leveranstid på. Men det gick snabbare än så. Detta betydde att vi behövde packa ner hela vårt kök i lådor igen för att snickaren skulle ha möjlighet att komma in och riva ut det gamla köket.

Som alla vet så har det ju varit fantastiskt fint väder väldigt länge, så de dagar det var fint väder arbetade snickaren med våra trädäck utomhus och de dagar då det var regnigt och sämre väder arbetade han med kök och badrum.
Så nu, nästan fyra månader efter att vi fick lägenheten, har vi två stora och fina uteplatser och ett helt nytt kök. Jag har på den tiden också hunnit få monterat den toalettförhöjning jag behöver.

Inflyttningsdags nu då? Nja, inte riktigt än. Vi väntar fortfarande på beslut om vilken duschbrits Josefine får och så upptäckte vi några andra småsaker som behöver fixas till i badrummet för att det ska fungera för oss. Det är där vi är idag, fortsättning följer så fort det har hänt något nytt i processen.

CP = Creating Possibilities: Bostadsanpassning är busenkelt, eller?!

Publicerat 2018-10-24

Äntligen kan vi börja processen att söka bostadsanpassning. Men varför göra det enkelt när man kan krångla till det?

Som vi skrev i förra inlägget så behövde vi prata med en arbetsterapeut som kan intyga att behovet av anpassningar finns. Att få tag i en arbetsterapeut visade sig vara lättare sagt än gjort. Men kan man inte få hjälp av arbetsterapeuten på habiliteringen, tänker säkert någon nu. Tyvärr är det inte så enkelt.

Det visade sig att habiliteringen inte tar hand om den här typen av frågor.
Så vi fick vända oss till primärvården. I kommunen där vi ska bo finns det flera olika ställen som har arbetsterapeuter, så det var ”bara” att välja. Till slut lyckades vi få tag i en arbetsterapeut som kunde komma ut till vår lägenhet för att utvärdera och undersöka våra behov.

Anpassningar är sådant som görs i själva lägenheten t.ex. en ramp eller ett höj – och sänkbart kök och det är kommunen som har hand om det. Ett hjälpmedel är mer personligt, till exempel en duschbrits och liftar och det bestäms i samråd med arbetsterapeut och hjälpmedelscentralen.

De anpassningar vi behöver är:

  • ett stort altandäck med tillhörande ramp både på fram- och baksida istället för gräsmatta, där vi kan rulla ut lätt och vara ute hela året om vi vill.
  • Liftsystem så att framförallt Josefine kan förflytta sig till sängen och olika hjälpmedel.
  • Höj- och sänkbart kök så att Andrew kan laga mat
  • Höj- och sänkbart handfat i badrummet
  • Vägghängd duschbrits så att vi båda två kan duscha.

Efter detta möte skriver arbetsterapeuten varsitt intyg till oss där våra individuella behov var beskrivna. Dessa skickades tillsammans med ansökan om bostadsanpassning vidare till kommunen som är de som tar beslut om vad vi får för anpassningar.

När ansökan kommit in till kommunen gjorde de ett besök tillsammans med oss i lägenheten för att se om det vi skrivit i ansökan överensstämmer med hur det faktiskt ser ut. De tittade också på hur man praktiskt ska lösa de behov vi har. Vi behövde även hyresvärdens godkännande innan några anpassningar kunde göras.

När kommunen gjort sin bedömning och vi fått klartecken från hyresvärden skickade de beslutet till oss. Allt gick igenom, även om vissa saker inte blev helt så som vi tänkt från början. Det var nog tur, eftersom det var svårt att hitta de bästa lösningarna direkt. Men mer om detta senare. Kommunens handläggning av vårt ärende gick väldigt snabbt när de väl fått in alla papper.

När kommunen handlagt och gett oss beslutet var det dags att begära offerter från olika företag så att kommunen kan ta ställning till vilket kostnadsförslag som de går med på. Men det är i slutändan vi som bestämmer vilket företag som vi vill anlita, även om vi eventuellt vill ha hjälp av en dyrare entreprenör än vad kommunen ger medel för. Då får vi i så fall stå för mellanskillnaden. Tyvärr hade det då hunnit bli juli och semestertider, vilket gjorde att denna delen i processen drog ut på tiden.

I nästa inlägg kommer du att få läsa om själva starten av arbetet.

CP = Creating Possibilities: Redo för nästa steg

Publicerat 2018-10-19

Efter lång tids letande har vi äntligen hittat DEN lägenheten! Snart är vi sambos!

Under våren och sommaren har vi inte bara klättrat upp på Kebnekaise, vi har också tagit vår relation till nästa steg och skaffat oss en gemensam lägenhet.

Många av er vet säkert hur svårt det kan vara att hitta en lägenhet som fungerar när man har en funktionsvariation och det blir inte lättare när två personers behov ska kombineras på ett så smidigt sätt som möjligt. Men mer om problemen kring det tar vi i ett senare inlägg.

Vi har varit ihop i fem år och kände att det var dags att ta det hela till nästa steg och hitta ett gemensamt boende. Vi har letat lägenhet i omgångar i några år, både hyresrätt och att köpa, men det har inte varit lätt att hitta något som passar både behov och plånbok.

Så en dag tidigt i våras såg vi att det fanns en lägenhet som såg ut att uppfylla våra krav på storlek, antal rum och att den ligger i markplan. Vi anmälde intresse direkt och fick besked om att vi var på plats 7 i kön. Just då kände vi att det kanske inte ens blir så att vi får komma och titta på lägenheten. Men vi fick ett samtal från hyresvärden som bjöd in oss på visning och gick såklart dit för att kolla på den.
Det var en lägenhet på 87 kvadratmeter, fyra rum och kök. Precis vad vi behöver. Efter visningen kände vi att den hade jättestor potential och skulle absolut fungera för oss, bara vi får den.

När vi någon timme senare kollar via hyresvärdens hemsida på lägenheten igen så ser vi att vi redan ligger som nummer tre i kön. Nu håller vi alla tummar! Men samtidigt börjar man ju fundera på varför det är fyra som valt att tacka nej.
Ytterligare någon vecka senare får Josefines mamma ett samtal från hyresvärden som då meddelar att vi står först i kön. Först! Hade de sex som var före i kön tackat nej?! Först trodde vi inte att det var sant. Men på visning går man ju inte runt ordentligt med de där kritiska ögonen som man behöver titta med för att se alla eventuella hinder och svårigheter, som behöver åtgärdas för att det ska fungera om man har en funktionsvariation.

Detta gjorde att vi hörde av oss till hyresvärden igen för att se om det fanns möjlighet att vi fick komma in i lägenheten för att kolla igenom allt praktiskt vi inte kollade på under visningen. Det gick hur bra som helst både för hyresvärden och för det äldre paret som skulle flytta ut.

Ytterligare någon vecka senare var kontraktet påskrivet och vi kunde påbörja processen med att få tag i arbetsterapeut som behövde komma ut och titta på behoven av hjälpmedel och få tag i handläggare på kommunen som behövde komma ut och titta på bostadsanpassningsbiten.

Varför var inte detta gjort redan innan kontrakt och sådant skrevs på undrar säkert någon nu.
Jo, det är nämligen så att man måste vara skriven på den lägenhet som behöver anpassas innan man kan påbörja processen. Med andra ord måste man skriva sig på en lägenhet som inte är anpassad för att sedan eventuellt få igenom anpassningar. Det finns ju inga garantier att det man anser att man behöver som anpassning går igenom. Vilket skulle resultera i att man kanske tvingas säga upp lägenheten direkt igen.

Mer om hur den här processen har gått för vår del berättar vi i nästa inlägg.

CP = Creating Possibilities: Sydtoppen – Här kommer jag!

Publicerat 2018-10-10

I'm on top of the world! Eller ja, Sverige i alla fall.

Medan mitt team gick upp väldigt tidigt för att börja vandra redan kl. 07:00 så hade jag, morsan, Andrew och Anna planerat att ta en liten sovmorgon eftersom helikoptern skulle hämta mig runt lunch någon gång. Men det där med att sova gick ju inte eftersom jag var så nervös. Vi gick därför upp ganska tidigt ändå och åt frukost. Vädret såg ganska lovande ut, men vi visste att det kan slå om väldigt fort uppe på toppen, så ingenting var säkert ännu.

Efter frukost blev det några timmars väntan och jag hann bli ännu mer nervös…
Strax före lunch ringde Anders och sa att teamet tagit sig hela vägen upp till den nedre toppstugan och att helikoptern kommer och hämtar mig om 40 minuter. Då blev det full fart! Jag behövde hinna få på mig alla varma kläder och säkerhetsutrustning och ta mig ut till helikoptern innan det var dags för avfärd.

När helikoptern kom och vår pilot Patrik, som även denna gång hade fått i uppdrag att hjälpa oss, lastat in mig och Andrew började resan mot Kebnekaise och den nedre toppstugan.
Några minuter senare går vi ner för landning och hela teamet möter upp för att hjälpa mig ut ur helikoptern och upp i liftselen så att vi så snabbt som möjligt kunde komma iväg.

utanför helikopter

 

De hade förberett en ”bädd” med hjälp av alla ryggsäckar och ett liggunderlag som jag blev lyft ner på under tiden som teamet satte fast liftselen i båren. Innan jag knappt hunnit blinka satt allting fast och jag var redo att lyftas upp. Nu började den sista etappen mot Sveriges då högsta topp – Kebnekaises sydtopp, 2099 meter över havet.

Det var en otroligt mäktig känsla att äntligen vara på väg upp. Medan jag, Anna, mina bärare och våra guider vandrade uppåt flögs Andrew och morsan tillbaka till fjällstationen för att vänta på rapport om jag lyckats nå toppen eller inte.

 

Som många av er säkert redan listat ut nådde jag toppen! Det var en magisk känsla! Men den skulle bli ännu bättre. Anders ringde till Andrew för att meddela den glada nyheten om att jag nått toppen och under vandringen hade Anders och Anton lyckats klura ut ett sätt som gjorde det möjligt för Andrew att komma upp till mig på toppen.

AoJ på toppen

Så när Andrew och morsan kommer till platån, ungefär 60 meter nedanför toppen, har Anders, Amanda och Anton tagit sig ner för att ta emot och då hade de även tagit med sig ett rep som de knutit så att det såg ut ungefär som en åtta. Där satte Andrew sedan ner sina ben och hängde med armarna runt halsen på Anton som tog kurs mot toppen och knappt två minuter senare låg Andrew i snön på toppen bredvid mig. Han säger att han än idag har svårt att förstå att vi fick möjligheten att uppleva det tillsammans och att upplevelsen inte går att beskriva med ord. Men han har ändå lyckats formulera en mening kring hur han upplevde det, han har beskrivit det så här: ”Det var lätt det häftigaste jag varit med om!”. Jag skulle vilja beskriva det som ”helt magiskt”!

Mitt motto CP = Creating Possibilities, handlar ju som jag sagt tidigare om att skapa möjligheter och det gjorde vi verkligen under den här resan! Jag vill verkligen säga ett stort tack till alla som var med på resan: min fästman Andrew, mamma Marian, min assistent Anna, mina bärare André, Sanna, David, Magnus, Robert och Fredrik och sist men inte minst våra guider Amanda, Anton och Anders. Jag vill också säga ett stort tack till alla som peppat och som stöttat på olika sätt.

CP = Creating Possibilities: Dags att lägga en sista touch

Publicerat 2018-10-05

Nu närmar det sig med stormsteg! Dags för genomgång inför morgondagen och finjusteringar.

Under middagen på torsdagen bestämde vi att det var bra att börja även fredagen tidigt, för att efter frukosten hinna testa utrustningen ordentligt och göra de eventuella justeringar som behövdes. Amanda hade också planerat en ordentlig genomgång för oss, så att framförallt bärarna kunde vara förberedda på allt de skulle möta på vägen upp till den nedre toppstugan där jag skulle möta upp med helikopter under lördagens bestigning. För mitt mål var att bestiga toppen av berget, jag behövde inte göra det från foten av berget, bara jag kom upp på toppen.

Så efter frukost begav vi oss upp för de steniga trapporna igen för att lyssna på hur Amanda planerat topptursförsöket imorgon. Det går nämligen inte att i förväg vara helt säker på att man kan ta sig hela vägen upp eftersom vädret skiftar så snabbt där uppe. Det kan gå från strålande solsken till snöstorm på mindre än en halvtimme.

Amanda började med att säga att hon kallat in förstärkning, Anton, eftersom hon tyckte att det kändes säkrare om de var fler vana guider och klättrare som hjälptes åt under min vandring.
Sedan gick hon bland annat igenom säkerhetsutrustningen, bestående av bland annat stegjärn, hjälm och säkerhetssele. Dessutom hade hon ritat upp en liten karta över bestigningen och de olika hinder som väntade på vägen.

37191163_10217030979433821_2524606880672645120_n

Första hindret som de skulle behöva ta sig över var jokken, som är ett vattendrag i fjällen ungefär lika stort som en större bäck eller en å. Amanda sa att det var viktigt att se var man satte fötterna eftersom minsta lilla felsteg kunde leda till att man drogs med i strömmen.

När de tagit sig över den kom Storbacken, en lång och stenig backe som enligt Amanda skulle vara ett av de tuffaste momenten. Efter den tuffa Storbacken väntade en stor glaciär och slutligen ett via ferrata- system innan de nådde den nedre toppstugan.

Efter den teoretiska genomgången och alla fått ställa de frågor de ville var det dags för mitt team att gå ut och testa stegjärnen och även ett litet via ferrata- system. Jag, Andrew och morsan väntade nere i receptionen på fjällstationen under tiden. Någon timme senare kände de sig redo att testa min bäranordning ”på riktigt”. Vi tog oss ut till baksidan av fjällstationen där jag lyftes ner på ett liggunderlag och fick på mig min liftsele medan några av bärarna hjälptes åt att skruva ihop bäranordningen.

IMG_5665Några minuter senare var den ihopskruvad och jag låg på marken i min liftsele redo att lyftas upp. När jag kommit upp i luften turades de om att testa att bära för att se vilken kombination som skulle fungera bäst. Jämnlånga som bär samtidigt? En kortare person fram och en som är längre där bak? När alla kände sig bekväma med bärteknik och de justeringar som vi upptäckte redan då var gjorda sattes jag i rullstolen igen och det blev ”hopp och lek” fram till middagen. Då passade några på att ta ett svalkande dopp i den iskalla jokken nedanför fjällstationen.

Under middagen visade det sig också att Amanda kallat in ytterligare förstärkning – Anders. Han hade tidigare arbetat som fjällräddare och hade över 30 års erfarenhet av fjällräddning och klättring.

Eftersom mina bärare skulle börja vandra tidigt nästa morgon gjorde vi en tidig kväll efter middagen. Men det där med sömn var lättare sagt än gjort… Jag var så nervös att jag knappt fick någon sömn alls.

CP = Creating Possibilities: Ett steg närmare målet – Kebnekaise

Publicerat 2018-09-19

Hjulet behöver inte uppfinnas fler gånger. Men kanske anpassas då och då.

Ja, hur skulle jag ta mig upp? Eftersom jag inte kan stå och gå på mina ben så fanns bara alternativet att bli buren.
Vi började då klura på hur detta skulle gå till. Vi letade inspiration och idéer och då hittade vi ett klipp om en person som blivit buren på en bår upp till Preikestolen i Norge.
I filmen blir han buren liggandes på en bår, vilket begränsar hans möjligheter att se omgivningarna. Delar av klippet är filmat från hans vinkel, i dessa sekvenser kan man se att han såg mest himmel.

Vi kände direkt att det här var en teknik som vi kunde hämta tips ifrån, men inte kopiera rakt av. Detta resulterade i att vi försökte hitta en lösning så att jag skulle kunna sitta upp och se omgivningarna samtidigt som jag blev buren.
En dag åkte vi till Kvibergs överskottslager för att se om de hade långa ”pinnar” som jag kunde hänga i. Där hittade vi en gammal militärbår som vi snabbt såg att vi kunde ha användning av.

Tanken var att jag på något sätt skulle kunna hänga i en liftsele, lite som jag gör på bilden i förra inlägget när jag testade isvaksbadet.

Vi konstaterade också att de liftselar jag använder till vardags i hemmet inte skulle fungera. Vi behövde hitta en liftsele där jag kunde sitta både säkert och bekvämt.
Efter ett antal sökningar på Google lyckades vi till slut hitta ett som såg ut att fungera och beställde det. I samma veva beställde vi även två bärok som vi skruvade fast mellan handtagen på båren för att avlasta bärarnas axlar.

På tal om bärare. Vi behövde få tag i ett bärarlag på sex personer. Det blev kanske den lättaste delen i hela arbetet. Jag slängde ut frågan bland vänner och bekanta och fick ihop ett riktigt bra gäng. Alla bärare har en koppling till mig på ett eller annat sätt och de flesta kände varandra sedan tidigare.

Nu var det också dags att ta djupare kontakt med Swett, eftersom det var de som tillsammans med bärarna skulle hjälpa mig upp på toppen. Nicklas från Swett tog ansvaret för att planera det praktiska kring klättringen samt allt kring säkerheten. Säkerheten var viktigast för att klättringen skulle bli genomförd.

Men ett sådant här äventyr är ju inte helt gratis. Jag sökte olika bidrag från stiftelser, fonder och privata sponsorer. Olika företag bidrog också med material, kläder och energidryck till mina bärare. Detta resulterade i att jag till slut fick ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna finansiera äventyret.

CP = Creating Possibilities: Från idé till verklighet

Publicerat 2018-09-14

Bestiga berg som rullstolsburen? Är det möjligt? Klart det är!

Som jag, Josefine, skrev i min presentation i fredags (har du inte läst den så kan du göra det här) så lever jag efter mottot ”CP = Creating Possibilities”. Jag har valt att tänka på det här sättet för att jag i själen inte är en soffpotatis utan en väldigt aktiv tjej som älskar att testa mina egna gränser.
isvak_redigeradtandemhopp_redigerad

Jag har bland annat varit och tittat på världsmästerskapen i damfotboll i Kanada 2015, testat att bada i isvak i februari 2016, testat tandemhopp våren 2017 och mycket annat.

Mitt senaste äventyr skedde nu i somras då jag besteg Kebnekaises sydtopp. Kommande inlägg kommer att bli en liten miniserie där ni får följa med på resan från att idén föddes till att jag nådde toppen.

Hur började det nu då? En dag vintern 2016/2017 satt jag och några av mina assistenter och pratade om allt möjligt. Någon frågade ”vad blir nästa äventyr?” . Då säger en av assistenterna ”bestiga berg kanske?”. ”Wow vad häftigt, tänkte jag”.
Idén växte när vi under påskhelgen 2017 åkte  upp till Kiruna för att hälsa på en före detta assistent. När vi körde längs vägarna kom Kebnekaise och andra bergsmassiv på tal. Då föddes tanken ”Är det möjligt för mig att komma upp på Sveriges högsta topp?”.

Varför bestiga ett berg undrar ni säkert nu. Jo, för att jag inte vill låta mina fysiska begränsningar stoppa mig. För mig handlar det om att inte låta min kropp bestämma över hur jag ska leva mitt liv. Det är min egen hjärna som sätter gränserna. Allt handlar om att skapa möjligheter.

aronsbok_redigerad3När vi kom hem till Lindome igen började tanken utvecklas ännu mer.
V i konstaterade att ”klart det är möjligt, vi får bara lösa frågan HUR”.
Ett intensivt arbete började med att jaga sponsorer för att få ihop den ekonomiska biten.
Samtidigt klurade vi på vad som skulle bli det bästa sättet för mig att rent fysiskt och praktiskt komma upp.

För att få mer inspiration och idéer gick vi bland annat på en föreläsning som hölls av Aron Andersson. Där han bland annat pratade om hur han som första rullstolsburna person tog sig upp på Kebnekaises sydtopp. 

Det visade sig också att assistenten i Kiruna har en kusin som heter Nicklas Lautakoski och är en av grundarna till företaget Swett, som arrangerar vandrings- och klättringsresor. De arrangerar bland annat guidade turer upp på Kebnekaise. Så vi tog kontakt med honom för att höra vad han trodde om mina möjligheter att ta mig upp på Sveriges, då, högsta topp. Vi gick även på en av hans föreläsningar där han pratade om bland annat deras vandringar upp på Kebnekaise.

Men hur skulle jag då ta mig upp? Till slut kom vi fram till att jag skulle bli buren upp med hjälp med av en bäranordning som jag berättar mer om i nästa inlägg.

 

 

CP = Creating Possibilities: Gillar du positiv energi? Här är vi!

Publicerat 2018-09-07

Gillar du att läsa om fart, fläkt, utmaningar och äventyr? Då har du hittat rätt! Det är mycket sådant som vi kommer att skriva om!

Hej!

Andrew och Josefine här. Vi har nyligen blivit medlemsanställda som skribenter på Mittfunktionshinder.se. I våra kommande inlägg, som publiceras ungefär en gång i veckan, kommer ni att få läsa mycket om våra äventyr och utmaningar. Bland annat om hur vi nådde den då högsta toppen, Sydtoppen, av Kebnekaise i somras. Kan vi, kan alla! Förutom detta kommer ni att få läsa om våra framtida äventyr där vi bland annat testar tillgängligheten och bemötande på olika caféer och restauranger i Göteborgsområdet och mycket mer.
Hoppas att våra inlägg ska kännas intressanta och locka till läsning!

Men vilka är vi? Vi är ett rullstolsburet par som just nu väntar på att få vår första gemensamma lägenhet anpassad efter våra behov. Det verkar vara lättare sagt än gjort. Ni kommer självklart att få läsa mer om detta i våra inlägg.

AndrewJag, Andrew, är 27 år och född med ryggmärgsbråck. För mig innebär min funktionsvariation att jag inte har någon känsel från midjan och neråt och tar mig därför fram med hjälp av en manuell rullstol. Jag är uppvuxen i Majorna med min famillj: min mamma och pappa och en tre år yngre syster och på senare år även katten Nisse-Misse.
Efter grundskolan gick jag på Riksgymnasiet i Göteborg och tog studenten våren 2011.
Direkt efter ”sommarlovet” flyttade jag 27 mil hemifrån för att plugga en tvåårig utbildning till journalist på Ädelfors folkhögskola i Holsbybrunn utanför Vetlanda.
När jag var färdigutbildad flyttade jag tillbaka hem och jobbsökandet började. Jag hann med en kort anställning innan jag återigen gick ut i arbetslösheten.
Först två år efter min utbildning kom jag i kontakt med ett projekt som Bräcke Diakoni hade vars syfte var att hjälpa unga med funktionsvariationer ut i arbete. Detta ledde till en praktikplats på Försäkringskassan och sedan till en anställning, så nu är jag tillsvidareanställd på 75% sedan i våras.
Jag har tidigare varit aktiv i flera olika idrotter, som till exempel friidrott med rullstolskörning på löparbana med bland annat Felicia som driver Mittfunktionshinder.se, spelat rullstolsrugby och rullstolscurling. Men nu är det rullstolsdans tillsammans med Josefine som gäller. Vem är då hon?

JossanJag, Josefine, är en 24-årig positiv tjej som väljer att se möjligheter istället för hinder. Mitt motto är CP = Creating Possibilities. För det var just så det började. Jag fick en CP-skada i samband med födseln som slog ut all min viljestyrda motorik. Jag kommunicerar idag med hjälp av alternativ kommunikation i form av att jag lyser med en laserpekare på en bokstavstavla. Jag bor och är uppvuxen i Lindome och har finsk bakgrund. Även jag gick på Riksgymnasiet i Göteborg och tog studenten våren 2015. För närvarande kompletterar jag min gymnasieexamen och läser en religionskurs på distans. I övrigt gillar jag utmaningar och tar inte alltid den lättaste vägen till mitt mål.

 

Med vänliga hälsningar

Äventyraren Josefine och skribenten Andrew