Följ oss på Facebook

Frida Espenrud

Gästbloggare: Frida Espenrud

Publicerat 2017-01-18

Frida berättar om sin upplevelse av att vara gravid och rullstolsburen.

Att ha en funktionsnedsättning och vara gravid

Natten till den 6 november 2016 förändrades mitt liv totalt. Graviditetstestet visade äntligen positivt. Jag och min man har pratat om barn i åtminstone ett par års tid nu och vi båda har verkligen längtat. Men det har aldrig varit självklart för mig att kunna bli gravid så att få ett sådant här besked var bara ren lycka för oss båda.

Jag har under de sena tonåren och tidiga vuxenlivet tänkt mycket på det här med barn, jag har pratat med mina läkare om det och även personer som står mig närmast. Av läkarna har jag alltid fått beskedet att min funktionsnedsättning ryggmärgsbråck inte ska påverka mina chanser att kunna bli gravid och även att det inte står skrivet i sten att mitt framtida barn kommer att få någon form utav funktionsnedsättning, de hade själva medverkat vid förlossningar där flertalet barn föddes helt friska.

Men det är inte bara min funktionsnedsättning jag har oroat mig för att det ska vara ett hinder. Jag har i väldigt många år haft en stor övervikt och det om något sätter käppar i hjulet för att kunna bli gravid, en del lycfrida espenrud2kas naturligtvis men det är mycket svårare eftersom kroppen då visar att den inte orkar och är redo för att bära på ett barn i nio månader. År 2014 tog jag tag i min vikt för det var då jag kände att det fick vara nog, jag ville komma någon vart i livet och orka mer än vad jag gjorde.

Idag väger jag ungefär 30 kg mindre än vad jag gjorde sommaren 2014 och det var när jag började känna mig stolt över mig själv och fann ett lugn som min kropp talade om att den var redo för att bära vårt barn genom att visa positivt på stickan.

Den här veckan går jag in i graviditetsvecka 17 och jag mår faktiskt rätt bra och har haft turen att få göra det den största delen hittills, det har varit några dagar till och från med illamående men det
mest jobbiga har varit och är fortfarande den där tröttheten. Jag kan sova jättebra och i många timmar men ändå vaknar jag på morgonen och är otroligt trött, jag skulle utan problem kunna sova på plats där jag är just där och då. Men jag har även börjat känna av som små pirr och fladder vilket är barnet som rör sig, det är fortfarande såpass litet så det tar nog ett antal veckor tills de riktiga sparkarna kommer.

Vad skiljer min graviditet åt jämfört med en person utan funktionshinder då? Inte så himla mycket som man skulle kunna tro faktiskt. Det som kommer att hända är fler läkarbesök för min del, de behöver ha regelbunden koll på min rygg och även hur mitt bäcken ligger så att det inte blir snett eller liknande. Mitt första läkarbesök kommer att äga rum 1 februari så exakt vad vi kommer prata om och vilka undersökningar som görs är än så länge oklart.

Vill du fortsätta att följa min resa genom graviditeten eller bara följa min vardag, mina utmaningar men också mina glädjeämnen som jag stöter på som funktionsnedsatt så är du varmt välkommen att följa min blogg: https://fridaespenrud.wordpress.com

taxi

Gästbloggare: Anna

Publicerat 2016-11-25

Anna skriver om sina tankar och upplevelser kring färdtjänsten.

Många personer med funktionsnedsättning kan inte åka med vanliga kollektivtrafiken och inte heller ta körkort, detta gör att dessa personer blir helt beroende av färdtjänst.
När vi är små kanske föräldrarna kör oss men när vi blir äldre och ska bli mer självständiga så är färdtjänst kanske enda alternativet. Att färdtjänst finns är jättebra, absolut! Men min och många andras erfarenhet av just färdtjänsten är inte är inte särskilt positiv.
För jag undrar, vilka av de personerna som inte är beroende av detta färdmedel skulle gå med på att inte vara säker på att komma i tid till läkarbesöket, skolan eller träningen, eller snarare att inte känna sig trygg med att ens komma dit? Vilken annan person som kan åka med kollektivtrafiken skulle gå med på att behöva åka runt hela stan för att komma hem? Vilken annan person som inte är beroende av färdtjänst skulle gå med på att komma fram till de planerade mötet en timma för tidigt bara för att färdtjänsten inte kunnat garantera att man kommer fram i tid med en senare bil?

Det har hänt väldigt många gånger att jag själv har  stått ute i kylan och väntat på en bil som inte kommit och även om den kom var den ofta mellan 15-45 minuter sen.
Jag fick heller ingen information om att bilen skulle bli sen så jag fick själv ringa och fråga vart bilen var och på den tiden så hade jag ingen mobil vilket betydde att jag behövde gå in för att ringa, vilket också betydde att jag kunde missa bilen medens jag var inne och ringde eftersom de bara behöver vänta tre minuter…

Jag upplevde det också väldigt svårt att vara flexibel när jag var beroende av dessa bilar eftersom man gärna skulle beställa bilen dagen innan man skulle åka, men hur många tonåringar vet flera dagar innan när de ska fika med kompisar på stan eller när de vill spontan besöka någon?

I en debatt jag läste om färdtjänsten så skrev en chaufför att vi ska vara enbart tacksamma eftersom att vi blir hämtade med bil och körda från dörr till dörr till ett väldigt lågt pris. Ja absolut, det är lite lyxigt särskilt med tanke på att vanlig taxi kan kostar flera hundra och vi får betala ca 50 lappen för samma resa. Men undra om chauffören då tänkte på det jag skrivit ovan?

Självklart talar jag inte för allas åsikter om färdtjänsten nu, det finns säkert dem som har en annan uppfattning. Jag vet också att många elever, föräldrar och lärare är väldigt nöjda med skolskjutsen, där kommer bilarna i tid och ofta är det samma chaufför varje dag för att skapa den bästa tryggheten. Sedan tycker jag lite synd om alla de trevliga chaufförerna som får stå ut med oss kunder och vårt klagande när de kommer för sent. Det är ju inte deras fel att det inte finns tillräckligt många bilar, det är heller chaufförerna som bestämmer samåkningen.

Men det är en sak jag verkligen inte kan förstå, hur ska färdtjänsten kunna bidra till ökad självständighet för personer med funktionsnedsättningar när det fungerar så här? Hur ska föräldrarna våga släppa taget och låta färdtjänsten köra sina barn till kompisar, träningar och möten när det fungerar så här? Jag har så svårt att förstå att vi ska kunna vara enbart tacksamma över detta färdmedel då vi alltid behöver ha en gnagande oro över om vi faktiskt kommer fram den här gången.

//Anna

erik-dahlstrom

Gästbloggare: Erik Dahlström

Publicerat 2016-10-18

Erik berättar om en dag på skolan och lite tankar om praktikplatser och att skaffa ett jobb.

Hej! Jag heter Erik och gör min gymnasiepraktik på livsanda assistans och webbsidan Mittfunktionshinder. Jag skall vara här i fyra veckor. Jag går i vanliga fall sista året på Hulebäcksgymnasiet.

En dag på handel administration och varuhantering på gymnasiesär på Hulebäcksgymnasiet. Taxin hämtar mig hemma 07:30 det tar ca 20 min att ta sig till skolan. Jag börjar 08:00 jag brukar vara där 07:50- 07:55. Vi har ett fika/uppehållsrum som vi brukar vara i mellan lektionerna. Detta rum används även som lektionssal ibland. Första lektionen kan se ut olika från dag till dag men t.ex. en måndag så brukar vi prata om helgen och en liten samling där vi går igenom uppgiften och oftast även dagen. Om de är något som behövs pratas om t.ex. om de händer nått speciellt eller om någon inte mår bra så kan vi prata om det.

Nu under praktikperioden har de inte varit helt enkelt att hitta någon praktikplats till mig som har en funktionsvariation. Jag tycker det är sorligt att inte företag släpper in studenter i arbetslivet vare sig man har en funktionsvariation eller inte. Det förekommer tyvärr att man blir satt på ett ställe som inte funkar t.ex. så funkar det inte att jobba i butik för mig. Detta blir man satt på för att det inte finns några praktikplatser. Att få ett jobb måste vara ännu svårare. Om det är så att syokonsulenterna är slappa så måste det ske en bättring. Det har även hänt att man har fått leta efter praktikplats själv, det ska inte behövas. Det är såklart en fördel om man har egna kontakter, eller det skadar inte i alla fall.

huleback1
Bild: Hulebäcksgymnasiet

angelaa%cc%8aquist

Gästbloggare: Angela Åquist

Publicerat 2016-10-11

Till er som inte dricker alkohol

Jag dricker inte alkohol. Jag har märkt att det bland många som dricker råder vissa antaganden kring folk som inte dricker och känner att jag vill göra upp med dessa antaganden.

Jag får ofta frågor kring varför men förstår faktiskt inte varför det skulle vara relevant. Vissa gillar att hitta på olika anledningar till att jag inte skulle dricka och jag känner att många gillar att psykologisera. Jag har gått på två folkhögskolor där det rått en policy kring att inte dricka på skolans område. Idén har varit att skolan skulle vara en fristad för personer med alkoholproblem och när vissa valt en skola just därför blir det inte bra när deltagare dricker på rummen, vilket förstås hänt fler gånger än de jag känner till. Tyvärr har många missat poängen, de har mest sett det som en onödig och fånig regel som de inte haft några problem med att bryta. På den första skolan var det tradition att varje höst ha fest för musikklassen och även bjuda in dem som gick året innan. Då hyrdes en lokal en bit från skolan eftersom folk ville kunna dricka. Ett av åren jag gick där uppstod dock problem. Efter festen kom det fram att en tjej hade svårt med alkohol och det hade då inte blivit bra för henne att vara med på en fest med alkohol. När jag gick på min andra folkhögskola planerades det liksom på den första skolan en fest med alkohol och för att få ha det hyrdes även då en lokal en bit bort. Detta var något jag då kritiserade eftersom det innebar att vissa personer inte kunde vara med på festen, däribland en av mina bästa vänner.

Det intressanta var diskussionerna som uppstod vid kritiserandet och problematiserandet av att ha en sådan fest. De handlade mycket om regler och vad som var tillåtet och inte istället för att se till solidaritet och allas bästa. Vi diskuterade tillsammans med vår lärare skolans policy om att det inte var okej med alkohol men även där ifrågasattes vad som skulle räknas som alkohol, skulle gränsen dras vid 0,5 % som Systembolaget satt för att något ska räknas som alkoholfritt (för att det anses vara gränsen för att en ska kunna köra säkert) eller vid 2,5 som är alkohollagens gräns? Det kunde inte skolan svara på. Illa. En som jobbade på skolan var öppen med att han varit alkoholist och har berättat att han inte ens kan dricka något med 0,5 % utan det måste vara 0 % för att han inte ska återfalla i missbruk.

I denna veva hamnade jag i en diskussion med en deltagare som ifrågasatte mitt personliga val att inte dricka, som tyckte att en borde själv ha testat något för att kunna ifrågasätta det och undrade om det var så att jag möjligen hade svårt att släppa loss. Men människor tolkar en som de vill. Är jag som väljer att inte dricka svag och kan inte ”släppa loss” eller är jag stark som gör det som känns rätt för mig istället för att ge efter för grupptrycket? Jag har alltid känt att det helt enkelt inte passat mig att dricka och kan det vara något så enkelt som att jag inte tycker att alkohol är gott? Ja! Ät inte dill om du inte tycker om det, ta persilja istället! Jag har aldrig förstått när folk tyckt att en ska ”lära sig” dricka vin eller något annat. Det är löjligt och inget annat än en form av grupptryck. Till och med majoriteten i min familj har vid något eller flera tillfällen tyckt att jag skulle börja dricka. När jag mått dåligt har jag fått höra att jag borde börja dricka för att bli glad, det är just av den anledningen en INTE ska dricka. Ska en göra det ska en göra det för att en ÄR glad. Och har en redan haft någon typ av missbruksproblematik (jag har haft svåra ätstörningar) är det naturligtvis större risk att börja missbruka något annat så jag ser ingen anledning till varför jag ska dricka. Och om en person ifråga har, har haft eller känner/känt någon med alkoholproblem kan det naturligtvis vara känsligt att bli ifrågasatt kring varför en inte dricker.

Jag ifrågasätter själv nästan aldrig varför folk dricker och tycker då att det är konstigt att jag själv ska bli ifrågasatt. Jag upplever dock att många som dricker inte vill erkänna att alkoholkonsumtion ofta är varken risk- eller problemfri. Det hör naturligtvis inte till vanligheterna men jag har hört om en person som blev alkoholist efter att ha druckit vid ett tillfälle och sedan gick bort på grund av det. Jag tycker dock att ni som dricker har rätt att göra det om ni vill men jag har lika stor rätt att låta bli och vara nöjd utan alkohol. Andra kan säga ”men det är ju så tråkigt att vara den enda som är nykter när alla andra är fulla” men för det mesta tycker jag inte det är något problem, det är ett större problem att vara med fel människor. Det har ibland verkat som att folk inte bjuder med mig ut för att de tror att jag inte gillar att gå på krogen. Men det gör jag! Och jag kan känna själv vad jag tycker är roligt! För det ÄR lugnt för mig att umgås med människor som dricker. Det jag inte gillar är när folk inte kan släppa loss utan att dricka, inte kan dansa utan att dricka och gör saker när de är fulla som de ångrar efteråt. Som exempelvis påstå att de älskar en och sedan tar tillbaka det i nyktert tillstånd för ”jag var ju full, bry dig inte om vad jag säger då”. Det är INTE okej. Ta ansvar för dina ord och handlingar för det du säger och gör påverkar andra personer.

Och respektera mitt val att inte dricka!

 

angelaa%cc%8aquist1

För att komma till Angelas blogg klicka på länken: changetheworldweb

Text: Angela Åquist

adhd

Gästbloggare: Att leva med ADHD

Publicerat 2016-10-06

Nadia Salwin berättar om hur hon upplever det att leva med ADHD.

Jag är precis som du men ändå alldeles olik.

Jag känner samma känslor, upplever samma saker. Bara lite mer. När jag är glad är jag överlycklig. När jag är arg är jag förbannad. När jag är ledsen är jag förtvivlad. När någon sårar mig känns det som om hela världen går under. När jag får en kram blir allt genast bra igen hur illa det än var alldeles nyss.

Ibland tar jag allt personligt. Allting som händer känns riktat mot mig. Och eftersom jag saknar en ventil i min hjärna så måste allting komma ut på annat sätt, oftast genom munnen. Jag kanske låter ilsken. Du kanske tycker att jag överdriver. Men eftersom jag saknar den där ventilen som du har, så blir saker som sker väldigt stora för mig. Jag får ingen chans att sortera upp tankarna och rensa bort det dåliga. Det som inte är realistiskt.

Jag är ingen dålig lyssnare men ibland har jag svårt att koncentrera mig. Droppandet från kranen, en bil som kör förbi, ett par på en bänk; allting som du med hjälp av din ventil kan sålla bort stannar kvar i huvudet hos mig. Jag ser dina läppar röra sig men ibland, jag är ledsen, så klarar jag inte av att höra vad du säger trots att jag verkligen försöker. Jag gör det inte för att nonchalera dig utan för att det finns så mycket annat att lyssna på. Och är vi i ett helt tyst rum så lyssnar jag istället på tystnaden som blandas med tankarna i mitt huvud. För där, där är det aldrig tyst.

Ibland blir du trött på mig för att jag har frågat dig om en sak och sedan nästan genast ställer samma fråga igen.
Nej, jag är inte dum i huvudet, trög eller korkad. Det är bara så att svaret du gett mig försvunnit bland alla andra tankar i mitt huvud. Så då behöver jag fråga igen. Och kanske en gång till för att det ska fastna ordentligt. För att jag ska komma ihåg.

Att ligga i soffan en hel kväll och titta på film fungerar sällan för mig. Efter en stund börjar det krypa i kroppen, jag tappar min koncentration och tittar på allt annat förutom det som händer på tv-skärmen. Då är det min kropp som talar om att jag behöver lite omväxling. Mitt tålamod har tagit slut hur bra jag än tyckte att filmen var. Ge min övertrötta hjärna en paus tio minuter så kan vi fortsätta sen. Min skalle har inte samma förmåga att bearbeta intryck som din och tröttnar fort.

Blir du tokig på mitt eviga fipplande på telefoner, överkastet, kläder och allt annat som jag får mellan fingrarna? Det är bara mitt sätt att göra av med lite energi för att kunna hålla kvar fokus på dig.

Emellanåt känns det kanske som jag inte förstår dig och dina känslor. Men jag förstår så mycket mer än vad jag kan sätta ord på.
För när det är starka känslor i omlopp blir min hjärna styrd av dom och inga ord kan komma över mina läppar. Jag har fullt upp med att hålla ordning på kroppen så att den inte utför oönskade handlingar mot mig själv eller andra.

Slänger jag saker överallt? Kaos är mitt sätt att hålla ordning. Eftersom det är kaos i huvudet på mig jämt så är det då jag känner mig
trygg. Det är då jag känner att jag har kontrollen.

Förvånas du över hur jag kan vara förbannad i ena sekunden och i nästa hur glad som helst? Bli inte det. Mitt humör styrs helt av vilken känsla som får övertaget. Och sådant kan ändras fort. I min hjärna är allt i ständig rörelse. Ibland hinner jag inte med.

Hamnar jag ofta i konflikt med andra? Det är bara för att jag hatar orättvisor och vägrar att se på medan andra människor råkar illa ut.
Att lägga sig i är min specialitet. Jag gör det inte för att vara jobbig utan för att jag saknar den fega spärren som brukar känneteckna människan. Jag saknar ett konsekvenstänk och sätter mig ofta i farliga situationer för att rädda människor jag tycker om eller känner medlidande för.

Du tycker kanske att jag är expert på att skämma ut mig. Du förstår, jag ser inte att vara högljudd, hoppa i vattenpölar eller skratta högt som pinsamt. Jag gör det som faller mig in. Det jag känner för i stunden. Jag har inte tid att fundera på vad andra människor tänker om mig. Det finns så mycket annat som distraherar.

Jag förstår inte instruktioner lika snabbt som du. Ibland kanske någon har förklarat samma sak för mig tio gånger utan att jag fattat ett smack. Sedan kommer någon annan och jag förstår plötsligt på en gång. För mig handlar det nämligen inte om vad du säger utan hur du säger det.

Trött på att jag tappar bort nycklarna varje gång vi ska någonstans för att sedan alltid finna dem i jackfickan när vi kommer hem?
Det är bara att du vänjer dig. Min hjärna är så upptagen av omgivningen att den inte har tid att komma ihåg vart sakerna hamnar. Jag lägger ifrån mig dem utan att tänka på det.

Vi med ADHD/ADD är intensiva. Vi känner mer. Vi hatar mer. Vi sörjer mer. Men vi älskar också mer. För när vi älskar någon så gör vi det inte bara med hjärtat utan med hela kroppen.

När du känner att du inte orkar vara förstående längre – gå ut. Ta en paus. Ta en paus från oss, för vi kan vara nog så påfrestande. Det händer alltid något när vi är med. Vi är i ständig rörelse. Men vi är inte bara intensiva och hyperaktiva. Vi är också både intelligenta och kreativa. Vi har bara ett annat sätt att tänka på, eftersom vi saknar den där ventilen. Vi har för att överleva skapat vårt egna lilla sätt att vara och agera.

Det måste du låta oss få.

Och ger du oss den chansen, chansen att få vara precis den vi är, låter oss få ta tillvara på allt positivt som vårat handikapp medför så kommer du att se hur mycket vi har att ge dig. Du kommer att förstå. Och vara stolt över att just du får följa med på vår resa och upptäcka världen i vårat perspektiv.

För att komma till Nadias blogg klicka på länken: Mardrömsmorsan

 

femsaker

emelieekendahl

Gästbloggare: Det magiska landet mellan stolarna

Publicerat 2016-09-22

Emelie Ekendahl är både konstnär och bloggare som även ägnar sig mycket åt att spela teater och att skriva poesi. Hon lever också med diagnosen Aspergers syndrom.

Hej jag heter Emelie och jag bor i det magiska landet mellan stolarna. Det har inget namn detta land utan har uppkallats  efter sin position. Trots detta så kan detta land ligga var som helst när som helst och på flera platser samtidigt. Det är det som gör det magiskt. Något annat som också ger det sin magiska touch är faktumet att du aldrig behöver gå dit utan du bara hamnar där. Vare sig du vill det eller inte. Vissa tenderar att hamna där oftare än andra. Jag är en av dem. Jag är dess lokalbefolkning. Att ta sig härifrån är svårare än att ta sig in kan jag tycka. Men det beror nog på av vilken anledning du sändes hit. Vi har faktiskt en hel del turister också. Trots det har jag inte träffat på någon som åkt hit frivilligt. De hade ingen aning om att det var hit de var påväg. Så de är inte så värst trevliga att tala med i allmänhet. Det finns inte någon som trivs här. I varje fall så har inte jag träffat på någon än.

Att jag är lokalbefolkning här är inte så konstigt. En kan nästan säga att jag till och med föddes här. Så mycket urinvånare är jag. Som litet barn reste jag dock runt utanför detta land. Men när jag började skolan så flyttade jag tillbaka. Sedan dess har har jag bara varit på semesterresor utanför. Men som sagt, det är inte lätt att ta sig ut. Det sker ungefär lika slumpmässigt som förflyttningen hit. Ju äldre jag blivit, ju svårare har det blivit att få se en skymt av omvärlden. Det har, så att säga, rullat på.

Jag är för gammal för det ena och för ung för det andra.

Jag är för frisk för det ena och för sjuk för det andra.

Jag är för högfungerande för det ena och för funktionsnedsatt för det andra.

Jag är för stark för det ena och för hjälplös för det andra.

Jag är för smart för det ena och för dum för det andra.

Jag är för självständig för det ena och för  beroende för det andra.

Detta har fått mer eller mindre katastrofala konsekvenser. Det har orsakat kolosrala problem. Det har kostat vidrigt mycket. Det har gjort mig till lokalbefolkning i landet mellan stolarna.

Så… ja, det är här jag bor. Du behöver inte känna att du behöver komma och hälsa på mig. Jag önskar inte någon upplevelsen av att befinna sig här.

Och du, du behöver heller inte påpeka när jag hamnat här, jag bor här, jag känner igen mig. Jag kan det här landet utan och innan. Jag är den av oss som först kommer att upptäcka vart det är jag har hamnat. Tro mig.

kolla in Emelies blogg: Creadiemelie

Bild: Emelie Ekendahl

lindagarbe?nheader

Gästbloggare: Mitt liv

Publicerat 2015-12-14

Aldrig hade jag trott att jag skulle få uppleva att kunna gå på konserter när jag som tonåring låg sängbunden i 10 år, med svår nackskada, tinnitus och extrem ljudkänslighet. En text skriven av Linda Garbén

Efter år av kamp med nya sjukdomar och dessutom felbehandlingar kunde jag i alla fall åka till London under våren, närmare bestämt i Mars detta år, tillsammans med en personlig assistans som tidigare arbetat för mig. Jag svullnade i ben och fötter under flygresan men det stoppade mig inte. Med assistentens hjälp  och hennes ”sjujädraanamma” och  att hon inte bangade för att dra den manuella rullstolen genom Londons gator gjorde att jag bl.a. fick uppleva Musikal samt  British museum och National Gallery med konstverk jag läst om då jag studerat konsthistoria under  vintern. Något som bara var möjligt med hjälp av min personliga assistent som antecknade eftersom jag inte kan skriva själv pga mitt funktionshinder och jag nekas hjälpmedel som dikteringsprogrammet VoiceXpress.

Sommaren 2015 blev en sommar  med Rockabillyfestivaler. Fullproppad med öronproppar då jag fortfarande är ljudkänslig. Hjälpsamma rockabillys och rockabellas som ställde upp när vi hade svårt att ta oss fram med rullstolen. Utan att blivit ombedda, unga som gamla under Classic Car week i Rättvik och konserter på Rättvik Bowling och krog med Top Cats och John Lindberg Trio. Härlig gemenskap och magisk stämning!Bussiga raggare  stannade sina raggarbilar , hoppade ur och hjälpte oss med rullstolen när det blev för tungt. Vi övernattade i en mysig hytte utanför Rättvik men uppförsbacken till huset där toalett och frukostrummet fanns, var ett stort hinder. Trodde vi! Ett gäng raggare som hade hytten bredvid ställde upp med att dra rullstolen.

Men glädjen  att få känna sig delaktig i samhället skulle bli kort!  Försäkringskassan har nu sedan augusti månad dragit in min rätt till personlig assistans från att ha varit berättigad till 80tim/vecka, som jag haft sedan -94 ,till 9tim/vecka! Trots att jag fortfarande är lika beroende av assistans nu som då, ända skillnaden är att jag kan sitta upp lite längre och komma ut lite mer. Även om min mor är trevlig, känns det lite pinsamt att ha med henne när jag går på konserter. Allrahelst då det inte syns utanpå att jag har ett funktionshinder; nackskada och reumatisk sjukdom och då jag kan gå litegrann så upplevs det hela som lite märkligt.

Alla år av isolering att bara ligga fjättrad i sängen av svåra smärtor och en ständig kamp med myndigheter och sjukvård, instutionerad, har gjort att jag inte kunnat bygga upp något socialt kontäktnät med vänner etc. och tappat den naturliga  konversationskontakten. Jag fick aldrig någon identitet som tonåring pga svår mobbing och utanförskap. Detta utanförskap, avsaknad av umgänge med andra ungdomar har gjort att jag har kvar den osäkerhet nu i vuxen ålder. Vilket gör det svårare med kontakt med andra. Jag känner ofta att jag förstör för mig själv och att jag förlorar chanser jag får, både när det gäller vänskap och romantik och kan känna bitterhet över att livet format mig så. Denna blyghet hos en vuxen kvinna. Att det förflutna även påverkar nuet är en stor sorg.

Efter Försäkringskassans hårda dom får  min mamma som nu är 65 år ställa upp gratis med den skötsel och hjälp som jag behöver. Vi har fått tagit stora lån för att hon ska kunna sköta mig i hemmet. Företaget som jag haft min personliga assistans genom har inte ställt upp med något stöd, trots att de med stora rubriker på hemsidan lockar med att de stödjer mot myndigheter  och orättvist bemötande. Ingen inf. om att jag hade rätt att söka uppskov med assistans under inhibitionstiden för omprövning. Kommunen har erbjudit mig trygghetslarm och punktinsatser. Jag skulle egentligen varit i Spanien för klimartvård och  Rehab  under hela november men fick tacka nej eftersom jag inte har någon personlig assistans nu. Första gången jag blivit erbjuden detta och så måste jag tacka nej!  Återstår alltså ett liv i husarrest för en 40-åring, ligga i lägenheten och godtyckligt lita på andra. Ett liv som bara begränsas till toalettbesök. Frågan är om det blir några fler Rocksomrar för min del.

LindaG-vit-kla?nning

Jag har gett ut en självbiografi om min kamp  ”Blodet av ett lamm utan fel och lyte” på Recito Förlag.

Och  en diktsamling ”Frihetslängtan”

På medföljande CD-skiva tas läsaren med på en färd i motvind, men där hoppet och längtan ibland skingrar himlens mörka moln. Med orden som kompass navigerar poeten genom såväl storm som stiltje ackompanjerad till toner inramade av havets brus och skummande vågor.

Samt en vandrande Diktutställning «Frihetslängtan» som tidigare ställts ut på:

Kulturhuset Fregatten, Stenungsunds bibliotek

Uddevalla Stadsbibliotek

Dalheimers hus, Göteborg

Backa kulturhus, Göteborg

Hällevadsholms bibliotek

Göteborgs Stadsbibliotek

Jag är publicerad i Antologierna:

Revansch, Trettiotre poeter, Utan gräns, 181 dikter till Tranströmer, När solen väl gått upp, Ordvindar.

/Linda Garbén

färdtjänstresor

Gästbloggare: Förbättra färdtjänsten i Göteborg

Publicerat 2014-04-24

Ingen ska behöva välja mellan att gå på bio eller åka till havet.

Kristdemokraterna i Göteborg har sedan ett par år tillbaka kämpat för att den som har köpt ett månadskort för sin färdtjänst ska ha obegränsat antal resor på det kortet, precis som den som köper ett månadskort i den vanliga kollektivtrafiken har. Detta har vi föreslagit i våra budgetförslag för Göteborg de senaste åren, men eftersom vi är i opposition har detta avslagits varje år.

För ett par veckor sedan kom det ett ärende till Kommunstyrelsens bord från Färdtjänstnämnden, den nämnd som rent praktiskt ansvarar för färdtjänsten i Göteborg. De hade gjort en översyn av sitt reglemente och kommit fram till att de kan göra förtydliganden och förenklingar. Nu ville de få Kommunstyrelsens och Kommunfullmäktiges godkännande att göra dessa förändringar. I grunden var förändringarna bra. Att regelverket är enkelt och tydligt är bra för alla inblandande och Färdtjänsten kan nog tjäna som ett gott exempel för andra i kommunen, som har en tendens att krångla till det mer än nödvändigt.

Tyvärr var inte allt bra i förslaget till nytt reglemente. Färdtjänstnämnden skiljer på ”nödvändiga resor” och ”fritidsresor”. De nödvändiga resorna är resor till arbete eller sjukvård, fritidsresorna är allt annat, att handla, träna eller umgås med vänner. Jag föreslog därför att ärendet skulle arbetas om så att kommunen inte skiljer på nödvändiga resor och fritidsresor, såsom vi drivit hela tiden. Ett månadskort ska vara ett månadskort, resorna ska vara obegränsade.

Det finns många skäl till att detta är bra. För att öka tillgängligheten i samhället måste oplanerade resor kunna göras utan att man tvingas dra in på något annat. Att begränsa antalet resor till exempelvis träning innebär i längden fler resor till sjukvården. Vi vill satsa på friskvård och inte bara sjukvård, och då är detta en grundläggande satsning. Vi vet ju att mänskliga relationer, att träffa vänner och familj, är oerhört viktigt för att må bra. Det måste underlättas, inte begränsas. Ingen ska behöva välja mellan att gå på bio eller åka till havet på grund av att antalet resor inte räcker.

Tyvärr var jag ensam bakom detta förslag och det röstades ner. De nya reglerna kommer nu med all sannolikhet att antas i kommunfullmäktige i början av maj med en fortsatt begränsning av resorna. För att ändra detta krävs det fler röster på Kristdemokraterna i Göteborg i valet i september!

David Lega

Kommunalråd i Göteborg och andre vice partiledare för Kristdemokraterna

Länk till handlingarna i ärendet:

Översyn av regler gällande färdtjänst

davidlega

Debatt: David Lega: Tillgängligheten kan fortfarande bli bättre!

Publicerat 2013-12-04

Arbetslösheten bland funktionshindrade är betydligt högre än snittet.

För en liten stund sedan blev det klart att Göteborg vann priset Access City Award 2014 läs om det här . Priset delas ut av EU-kommissionen för att öka kunskapen om funktionshinder och driva på för ett mer tillgängligt samhälle. Det är ett jättebra initiatitiv och även om det ibland kan verka lite fånigt med priser, speciellt för så grundläggande saker som tillgänglighet, så är uppmuntran ett bra sätt att arbeta.

Det är glädjande att Göteborg uppmärksammas på ett positivt sätt. Mycket arbete pågår för att förbättra tillgängligheten, Fastighetskontoret arbetar med att tillgänglighetsmärka bostäder och Göteborgs handikapplan, Synvändan, håller på att uppdateras. Men jag tror att många håller med mig om att det finns mer att göra. Priset förpliktigar oss att arbeta ännu mer för ett samhälle som är tillgängligt för alla. Här kommer några exempel på saker som jag drivit i Göteborg.

Alla ärenden som går till kommunstyrelsen ska analyseras utifrån ett antal perspektiv, bland annat barnperspektiv, mångfaldsperspektiv och jämställdhetsperspektiv. Jag vill att även tillgänglighet ska vara ett perspektiv som ärendena ska analyseras ur, för att ha med tillgänglighetsapsekten på alla ärenden. Majoriteten menade att det räckte med att ha ett mångfaldsperspektiv, eftersom tillgänglighet är en del av det. Men det räcker inte. Tyvärr ser vi alldeles för ofta att tillgänglighetsperspektivet glöms bort. Läs mer om detta här Strutsperspektivet.

För några veckor sedan avslöjade TV4 att Göteborg, och många andra kommuner, hyrt in konsulter för att lära sig hur man kommer undan sitt ansvar för Lagen om stöd och service (LSS) och Socialtjänstlagen (SoL). Det gjorde mig rasande. LSS är en världsunik reform som vi ska vara oerhört stolta över, och kommuner ska absolut inte försöka ta sig runt sitt ansvar. Min partikollega Maria Berntsson har lagt en interpellation i fullmäktige om detta, och själv har jag tillsammans med Moderaterna och Folkpartiet i kommunstyrelsen yrkat på att vi ska få en genomgång av avslagna ärenden och hur stora skillnaderna är mellan de olika stadsdelarna i Göteborg.

Länk: Öppet brev till alla kommunpolitiker kan du läsa mer om vad jag skrivit om Kalla Faktas avslöjande.

En av de allra viktigaste tillgänglighetsfrågorna är frågan om tillgänglighet på arbetsmarknaden. Arbetslösheten bland funktionshindrade är betydligt högre än snittet. Därför måste vi lägga mycket mer kraft att minska den. Ett sätt,  som jag föreslagit, är att inrätta en head-huntingenhet som ska ha uppdraget att söka upp lämpliga funktionshindrade och guida dem i en ansökningsprocess när ett jobb i Göteborg blivit ledigt. Jag har skrivit mycket om det förslaget, läs till exempel:

Länkar: Så får vi fler funktionshindrade ut i arbete och Head Hunting.

Det är kul att vinna priser, men viktigt att komma ihåg att bäst och bättre är två olika saker. Vad jag menar är att trots att vi har vunnit så kan vi fortfarande bli mycket bättre. Göteborg måste fortsätta arbeta aktivt med att öka tillgängligheten och jag är övertygad om att dessa förslag skulle göra staden ännu bättre.

David Lega

davidlegasimmar

Gästbloggare: David Lega: Head-Hunting!

Publicerat 2013-09-03

Att ha ett jobb innebär att man känner sig behövd och att man får tillföra något.

Idag på lunchen träffade jag Lars Lööw, som ni kanske känner till som före detta Handikappombudsman, ordförande för HSO och chef för Samhall. Numera är Lars en av två personer som driver företaget Peritos, som arbetar med att matcha funktionshindrade ungdomar med lediga jobb. Peritos startades för ett år sedan och har hittills varit verksamma i Stockholmsområdet, men vill nu etablera sig i Göteborgsområdet också.

I förra veckan skrev jag här på mittfunktionshinder.se om att det behövs attitydförändringar för att fler funktionshindrade ska arbeta och bland annat nämnde jag då mitt förslag om att införa en head-huntingenhet i Göteborgs Stad. Kristdemokraterna skrev om detta redan 2011, när vi presenterade vårt förslag till budget för Göteborg 2012 och jag har sedan dess arbetat för att en sådan här enhet ska bli verklighet. Tyvärr har inget annat parti nappat på idén, som går ut just på att matcha funktionshindrade med lediga tjänster i staden.

Det är därför glädjande att Peritos nu arbetar med just detta och visar att det fungerar. Att ha ett jobb innebär att man känner sig behövd och att man får tillföra något, att man får ökat självförtroende, gemenskap på arbetsplatsen och inte minst en lön. För samhället är det också en stor ekonomisk vinst om fler arbetar. Hur mycket pengar det handlar varierar från person till person, men vi gjorde ett snabbt överslag och kom fram till en kommun kan tjäna cirka 200 000 kronor på att en funktionshindrad går från daglig verksamhet till arbete.

Jag är glad för att Peritos går före och visar att head-hunting fungerar. Det är lite tråkigt att inte Göteborg tog chansen att skapa detta för två år sedan, därför att alla, kommuner, staten och det privata näringslivet behöver göra mer för att fler funktionshindrade ska arbeta. Jag hoppas givetvis att Peritos i framtiden ska lösa alla problem på det här området, men så länge de inte gör det, så fortsätter jag att arbeta för en head-huntingenhet även inom Göteborgs Stad.

 

David Lega

davidlegaheader

Gästbloggare: David Lega; Därför gick jag till Chelsea!

Publicerat 2013-08-27

Gästbloggare David Lega.

Mittfunktionshinder.se har frågat om jag kan tänka mig att gästblogga lite när jag stöter på funktionshinderfrågor i mitt liv och i arbetet. Som mittfunktionshinder.se redan har uppmärksammat gjorde jag det igår, när jag gick till klädbutiken Chelsea tillsammans med GT.

Butiken fick i förra veckan stor uppmärksamhet för att de nekat Vincent, 9 år, tillträde på grund av att han sitter i rullstol. Dessutom var sättet det sades på mycket kränkande: ”Sådana är inte välkomna.” Många, inklusive jag själv, blev både arga och ledsna när vi läste om detta.

GT:s chefredaktör, Frida Boisen, skrev en krönika i ämnet som är en av de mest lästa på GT:s hemsida någonsin. Hur reagerar en nioåring på att bli behandlad på det här sättet? Det är givetvis något som sitter kvar länge. Inget barn ska behöva bli behandlat på det här sättet. Men inte heller ska pojkens familj bli lidande på det här sättet. På samma sätt som Vincent ska kunna följa med sin syster och handla, ska systern kunna ta med sin bror som sällskap. För mig var det självklart att ta chansen att hjälpa till med att ge dem båda upprättelse.

När jag var på Chelsea igår stötte jag inte på några problem. Expediten som hjälpte mig var mycket duktig. Däremot är det, som jag också säger i GT:s film, tydligt att ägaren har ett attitydproblem. Jag har bjudit in ägaren till mig för att diskutera detta. Det viktiga nu är att vi fortsätter att arbeta för att ändra attityder kring funktionshinder. Vi måste sluta se på människor som grupper och istället som enskilda människor med massvis av olika egenskaper. Vi måste också se till vad människor kan, och inte till vad vi inte kan. Och givetvis måste vi se att alla kan vara med och bidra, även om vi gör det på olika sätt och olika mycket. Detta kommer jag att fortsätta utveckla när jag gästbloggar då och då.

/David Lega