Följ oss på Facebook

Ylva

Reportageserie: Ylva – Tack vare min assistans

Publicerat 2017-10-20

– Jag vill inte bli sedd eller känna mig som ett offer. Folk ska inte tycka synd om mig.

Ylva Andersson är ödmjuk men jag får lov att berätta om hennes skrivande. Framförallt eftersom pjäsen – inspirerad av Ingmar Bergmans Persona och som Ylva skrev tillsammans med sin bror Mattias Andersson – har en yttre handling som kretsar kring den MS-sjuka kvinnan Sandra och hennes personliga assistent Mira. En typ av relation som Ylva har egen erfarenhet av. Hon fick MS år 2004 och är i dag beroende av assistenter i princip all vaken tid.

– Jag har en assistent på dagen och en på kvällen. För mig är det viktigt att en assistent är lyhörd och kan känna av integritet. De är i mitt hem och har en professionell roll. Då måste man förstå skillnaden mellan personligt och privat.

Hon har även funderat mycket över sin egen roll. Ylva menar att också hon har ett ansvar gentemot de personliga assistenterna.

– Jag försöker tänka att jag har en yrkesroll som assistentanvändare med allt vad det innebär. Det handlar också om att skapa en egen sfär eller värld som ingen kommer åt för att behålla den personliga integriteten. Den världen har jag i mina tankar, i det jag läser och skriver.

Ylva har varit sjuk i tolv år och har naturligtvis upplevt en mängd praktiska problem i vardagen. Trots samhällets försök att handikappanpassa gatubild och andra miljöer stöter hon fortfarande på svårigheter. Det kan vara att inte kunna hälsa på kompisar i fastigheter utan hiss, eftersom huset är så gammalt att den hjälp hon kan få med så kallad trappklättring bedöms som för farlig.

Hon tycker sig dock se en positiv mental förändring. Attityden har gått från att bli bedömd som en människa i rullstol till att bli sedd som den man faktiskt är och för den kompetens man har. En människa som händelsevis råkar vara beroende av rullstol. Attityden ”vad duktig du är fast du sitter i rullstol” är lyckligtvis på väg att försvinna.

– Jag vill inte bli sedd eller känna mig som ett offer. Folk ska inte tycka synd om mig. På mitt assistansbolag blir man sedd för den man är. Jag gillar verkligen att Livsanda är en mindre aktör där alla vet vem man är. De som arbetar där är verkliga eldsjälar.

 

Text: Anders Englund

Foto: Therese, Björkbacke Fotografi