Följ oss på Facebook

Jag heter Emelie Felderman. 36-årig kvinna som bor söder om Söder i Stockholm. En spontan och social person med många intressen. Äventyr, böcker, resor, kultur. Träning, hjälpmedel, hälsa och mänskliga rättigheter ligger mig också varmt om hjärtat. Delaktighet brinner jag för. Följ min vardag, en vardag På Egna Hjul

Ta inte ansvar för mitt kärleksliv!

Publicerat 12 juni, 2017

jag kan känna en slags kärlekspress som jag absolut inte vill ha

Hej mina vänner!

Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget, men jag börjar så får vi se var det leder. Jag var ju med i tv-programmet De dejtbara förut och sedan dess har folk frågat mig hur går med kärleken. Jag vet inte, men jag kan känna en slags kärlekspress som jag absolut inte vill ha. Det kan kännas som att folk tar ett ansvar för mitt kärleksliv som de absolut inte har. Ibland säger de också nåt i stil med att de känner en rullstolsburen person som också är ensam och behöver en livskamrat. Det känns som om de har lite av en barnasyn på funktionshindrade. ”Åh vad gulligt, de kan bli ihop”. Jag vet inte, men det här irriterar mig, för det är verkligen inte så jag resonerar. Jag avskyr när folk försöker placera in mig i fack eller göra mig okomplicerad. Låt mig vara singel så länge jag själv vill det och tills jag hittar någon som jag känner gemenskap med. Om det så dröjer tills jag blir 50, 150 eller om jag dör singel, så låt mig göra det.

200px-Corazón.svg (200x183)Jag var egentligen med i De dejtbara mest för att lyfta frågan, inte för att jag var desperat. Just nu känner jag mig faktiskt lite tudelad till kärleken. Jag vet inte, men… Jag har ju stått folk väldigt nära och alltid varit tvungen att anpassa mig. Även om det inte var några kärleksrelationer, så var det ändå en slags tvåsamhet. Därför känner jag att tvåsamheten i sig inte är nåt jag eftersträvar.

Jag tycker väldigt mycket om att bo ensam också, och vill bli tvåsam om jag hittar någon som jag vill vara två med. Likadant känner jag för det här med intimitet. Väldigt många har ju tagit i mig och jag har varit tvungen att släppa folk väldigt nära, både inpå kropp och själ. Det är en svårförklarlig känsla, men jag blir verkligen inte glad bara någon tar i mig. Det handlar om vem som tar i mig. Känslor av kärlek, gemenskap och åtrå måste absolut finnas. Annars blir det faktiskt inget. Utan de känslorna… Då har jag mycket roligare med dildos i så fall.Så känner jag.

Om jag inte skulle hitta rätt… Ja, då skulle det nog vara en väldigt stor sorg för mig. Det vore löjligt att förneka det. Men å andra sidan är det ju många som lever med stora sorger och jag lever nog hellre med den sorgen än i ett förhållande bara för att. Det gör jag. Man hittar alltid sin väg ändå. Livet är ett smörgåsbord. Hittar man inte kärleken så finns det så mycket annat vackert. Det finns god mat, vacker natur, djur, hav, resor, äventyr, bra böcker…

Om jag hittar någon jag känner kärlek, viljan att vara två och lusten till intimitet med, då gör jag det, men förhållande, tvåsamhet och intimitet i sig är ingenting som lockar mig.. Det ska kännas rätt och det är bara jag som kan känna vad som är rätt för mig,ingen annan.

Jag har inte ens varit särskilt bra på att leta efter kärleken hittills.. Jag är värdelös på att till exempel svara på mejl och då är det ju förstås inte heller så lätt att skapa kontakt. Livet i sig bjuder på mycket spänning och det här med kärleken får helt enkelt komma när det kommer.

Man ska inte ångra någonting man gjort, men jag känner att jag nog inte hade dejtat i tv idag. Just det här med dejting känns väldigt privat. Jag vill få leta efter kärlek utan stress.

Det är nog många med mig, oavsett funktionshinder eller ej, som känner kärlekspressen. Det jag vill säga är: ta inte ansvar för mitt kärleksliv. Det klarar jag alldeles själv.

Oj… Nu lät kanske det här inlägget väldigt argt, men det var absolut inte meningen.

Kram, puss och go’natt!

 

Jag efterlyser snyggare hjälpmedel

Publicerat 31 maj, 2017

Hej vänner!

Nu är det dags för ett nytt inlägg igen. Jag tänker efterlysa snygga, coola hjälpmedel här. Jag tycker att de flesta hjälpmedel ser så himla hjälpmedelsaktiga ut. Är det nåt som bara jag har tänkt på? Varför är det så? Det låter väl kanske larvigt, men jag tycker att ett snyggt hjälpmedel lyfter en. Man känner att ”Wow, vilken snygg grej” istället för ”det här är mitt hjälpmedel”.

Några som tänker mycket i de här banorna är bead, med två eldsjälar i spetsen. Micke och Per. Jag är så stolt över att känna dem båda! Jag efterlyser fler hjälpmedelstekniker som verkligen brinner både för att skapa bra hjälpmedel och för det här med design.Det skulle verkligen behövas. Om jag tar min  duschstol till exempel. Jag tycker den ser ut som ett typiskt hjälpmedel. I det här inlägget tror jag den är med. Lite som en tråkig clown tycker jag den ser ut. Det är ingenting som stör  mig i vardagen, men ändå nåt jag tänkt på.

406_Platta-plan_1

Nu har jag köpt en skärbräda med piggar på. Den var ganska snygg faktiskt. Svart och röd. Det är alltså inte den ni ser på bilden.

När jag till exempel skär gurka och potatis så åker nästan allt ner på golvet. Nu kan jag tack vare piggarna hålla allt på plats.så ni kommer kanske att få se mig laga mat inom kort på min Youtube-kanal.

Ha det bra tills vi hörs igen!

Kramelikram, pusseliduss

Ett litet hej från mig

Publicerat 22 maj, 2017

Vad tycker ni om bilden nedanför? Den är väl ganska snygg om ni frågar mig, men eftersom jag liksom liggsitter i stolen så ser jag kanske lite ansträngd ut. Jag stelopererades när jag var 12 och det är därför jag inte kan sitta ”normalt”. Jag kommer ihåg att stag opererades in. Som jag kommer ihåg det så fanns det en smärtpump som skulle ge bra smärtlindring, men som inte fungerade.Skelettsmärtan….Jag kom att tänka på den häromdagen faktiskt. Det fanns liksom ingen chans att värja sig emot den. Det var jag och smärtan. Vi var instängda tillsammans och allt jag kunde göra var att skrika rakt ut. På ett sätt minns jag den,men på ett sätt har jag också förträngt den. Jag minns att jag hade ont och känslan av klaustrofobi, men jag kommer ändå inte riktigt smärtan. Den har jag väl förträngt som nån slags överlevnadsmekanism antar jag.

Om det fanns ett bra sätt att ”rätta till” ryggen så skulle jag mer än gärna göra det. Samtidigt har jag ingen lust att genomgå för mycket för den sakens skull. Jag vill liksom veta att det leder någon bra vart i så fall. Vi får väl se.

Kram på er!

IMG_2113

Ett planlöst inlägg

Publicerat 20 maj, 2017

Hej!

Nu har jag kommit in i en period då… Det finns ju liksom massor av ämnen, men ingen inspiration från min sida, så nu gör jag så här: jag har kokat en kopp te och beslutat mig för att helt planlöst börja skriva så får vi se vart det leder.

Tjaa… Tänkte ta och borsta ut mitt toviga hår faktiskt, i helgen. Kan säga att då är det tur att det finns spray-balsam. Jag älskar den uppfinningen. När jag var liten skrek jag så fort jag såg en borste, men nu går det som en dans att borsta håret. Tack vare världens bästa spray-balsam.

Jag känner att jag är trött på att se ut som ett skatbo i håret. Jag vill se fräsch ut för min egen skull. Det går i perioder, men nu känner jag att lite smink faktiskt skulle sitta fint. Jag tycker faktiskt att man blir piggare av det.

Någon frågade vad jag tycker om att se på tv. Oj oj oj… Det är väldigt olika… Jag följer Kevin-fallet med väldigt stort intresse. Jag gillar uppdrag granskning, kalla fakta… Försöker väl hänga med någorlunda i nyheterna, vad som händer i världen. Skam gillar jag. Jag gillar att se dejtingprogram, som Gift vid första ögonkastet… Vad är det mer jag tittar på? Nyhetsmorgon gillar jag.

Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer.

Kram kram

Om en pastamaskin och lite dagdrömmande

Publicerat 26 april, 2017

Bildresultat för pastamaskin

Ciao Amici!

Idag ska jag prata pasta tänkte jag. Jag känner lite både och för pasta faktiskt. Jag tycker att pasta som är s k Al dente (italienska som jag inte riktigt vet hur man ska översätta. Betyder väl ungefär lagom tuggmotstånd) är ruskigt god, men att överkokt vattnig pasta a la den som man fick i skolan blir beyond äcklig.

Det finns många olika variationer, många olika sätt att göra pasta på. En av mina favoriter är Carbonara. Dels gillar jag den med bacon, och så finns det en vegetarisk Carbonara, med Zucchini. Älskar den också.

En pastamaskin kan faktiskt vara väldigt billig. Det beror på hur avancerad man vill ha. Jag ser vinkvällar med vännerna och min hemlagade pasta framför mig. Någon gång snart skulle jag vilja återse Rom, där jag varit en hel del när jag var yngre.

Jag kommer ihåg att jag åt väldigt mycket när jag var där. Trodde nästan inte att det fick plats med så mycket mat i min mage, men det gjorde det tydligen. Jag kommer ihåg mat, god glass, frukt, vackra byggnader, gästvänlighet. De coola bussarna som var anpassade för att jag skulle kunna åka med. Jag kommer ihåg alla Motorinis (mopeder som nästan alla hade där). Jag kommer ihåg den galna trafiken och när en italienarre förklarade för mig att ”In Rome red light is just a suggestion.”

Det kanske vore någonting att blogga om. När jag återupplever Rom och ser hur staden är idag. Ja, shit… Där kom jag på nåt.

Jag avslutar med en låt som heter Canneloni Macaroni. Vill inte på något sätt göra mig lustig på Lasse Holms bekostnad här, men tycker det är fruktansvärt roligt att han med så stor inlevelse sjunger ”Quattro stazioni” (fyra stationer på italienska) när det egentligen ska vara ”Quattro stagioni” (fyra årstider). Jag skulle säkert göra bort mig på samma sätt om jag pratade ett språk som jag inte riktigt kunde. Mitt resonemang är att det viktigaste är att man vågar prata. Skit samma om det blir rätt. Jag skrattar alltså inte åt Lasse Holm. Jag skrattar med honom. Jag identifierar mig med honom. Så är det.

Ha det bra tills vi hörs igen!