Följ oss på Facebook

Emelie Felderman header1

2017 april

Emelie f utvaldbild 2

Om en pastamaskin och lite dagdrömmande

Publicerat 26 april, 2017

Bildresultat för pastamaskin

Ciao Amici!

Idag ska jag prata pasta tänkte jag. Jag känner lite både och för pasta faktiskt. Jag tycker att pasta som är s k Al dente (italienska som jag inte riktigt vet hur man ska översätta. Betyder väl ungefär lagom tuggmotstånd) är ruskigt god, men att överkokt vattnig pasta a la den som man fick i skolan blir beyond äcklig.

Det finns många olika variationer, många olika sätt att göra pasta på. En av mina favoriter är Carbonara. Dels gillar jag den med bacon, och så finns det en vegetarisk Carbonara, med Zucchini. Älskar den också.

En pastamaskin kan faktiskt vara väldigt billig. Det beror på hur avancerad man vill ha. Jag ser vinkvällar med vännerna och min hemlagade pasta framför mig. Någon gång snart skulle jag vilja återse Rom, där jag varit en hel del när jag var yngre.

Jag kommer ihåg att jag åt väldigt mycket när jag var där. Trodde nästan inte att det fick plats med så mycket mat i min mage, men det gjorde det tydligen. Jag kommer ihåg mat, god glass, frukt, vackra byggnader, gästvänlighet. De coola bussarna som var anpassade för att jag skulle kunna åka med. Jag kommer ihåg alla Motorinis (mopeder som nästan alla hade där). Jag kommer ihåg den galna trafiken och när en italienarre förklarade för mig att ”In Rome red light is just a suggestion.”

Det kanske vore någonting att blogga om. När jag återupplever Rom och ser hur staden är idag. Ja, shit… Där kom jag på nåt.

Jag avslutar med en låt som heter Canneloni Macaroni. Vill inte på något sätt göra mig lustig på Lasse Holms bekostnad här, men tycker det är fruktansvärt roligt att han med så stor inlevelse sjunger ”Quattro stazioni” (fyra stationer på italienska) när det egentligen ska vara ”Quattro stagioni” (fyra årstider). Jag skulle säkert göra bort mig på samma sätt om jag pratade ett språk som jag inte riktigt kunde. Mitt resonemang är att det viktigaste är att man vågar prata. Skit samma om det blir rätt. Jag skrattar alltså inte åt Lasse Holm. Jag skrattar med honom. Jag identifierar mig med honom. Så är det.

Ha det bra tills vi hörs igen!

 

Emelie F utvaldbild3

Galna tankar kring hur jag ska ta mig till Almedalen

Publicerat 24 april, 2017

Just nu befinner jag mig i samma mood som jag brukar vara i så här års. Jag vill till Almedalen. Vill gärna stanna där hela veckan eller åtminstone några dagar. Problemet är att det alltid är så svårt att hitta boende, så just nu känner jag att…. Vafan? Måste allting vara så himla ordnat? Jag är absolut inte den bekväma typen. Om nöden kräver så skulle jag absolut kunna sova i min stol, som går att tilta bakåt så att man hamnar ungefär i liggställning.

Jag har faktiskt sovit i min stol en gång på en flygplats. Inte i samma stol som jag har nu. Det var en manuell stol som man kunde tilta bakåt. Min känsla var att jag sov i en flygplansstol. Inte det bekvämaste jag gjort kanske, men inte det obekvämaste heller. Man kan ju ha kuddar, täcke och filt tänker jag. Av någon anledning känns det obehagligare att lägga mig på marken. Det finns ju liggunderlag och sovsäck visserligen, men min känsla är att jag hellre vill sova i stolen. Vet inte varför, men det känns bättre. Jag får väl se hur det går att lösa, snacka lite med assistenterna som i så fall ska med och se vad som går att ordna. På nåt sätt kanske jag kommer till Almedalen i år och kan stanna där också. Vem vet? Tidigare har jag bara åkt över dagen. Vore kul att få uppleva hela grejen.

Känslan jag får är av ett jävligt kul och intressant vuxenkollo. Man träffar en massa vänner, äter gott, tar en massa påsar med karameller och information i. Man kan inte ha det bättre på sommaren.

Någonting som jag tänker på är det här med med bekvämlighet. Det känns som att vi med funktionshinder ofta uppfostras i nån slags puttinutt-värld, lindas in i bomull. Allting ska vara så bekvämt, ordnat och perfekt. På nåt sätt känns det nyttigt och jämlikt att bara få dra iväg, ta det som det kommer. Allt löser sig på plats. Så gör många icke funktionshindrade som jag känner. De tar sina sovsäckar över axeln, drar iväg och ser vad som händer. Så skulle jag också vilja göra nu. Vi får se om det går. Kanske. Kanske inte.

Jag håller er uppdaterade.

Emelie F utvald bild

Om valfrihet och bestämmanderätt inom assistansen

Publicerat 20 april, 2017

Hej mina vänner!

Jag ber om ursäkt för att jag varit lite ”bloggseg”. Ibland är det så i livet att det händer mycket, men inget man riktigt kan blogga om. Nu känner jag dock att jag börjar komma på banan igen, och jag tänkte faktiskt skriva om ett allvarligt ämne som är väldigt tabubelagt. Jag känner själv att det är en ”het potatis” som jag är rädd för att ta i. Jag tänker dock ta i den i alla fall eftersom jag inte tror att rädsla leder oss någonstans. Det handlar om den personliga assistansen.

Som jag säger i inlägget nedan så vill jag leva mestadels genom hjälpmedel och mina egna funktioner. Jag vill att människan ska vara ett komplement till mig istället för att vara mina ”armar och ben”.Människan har nycklar hem till mig, är alltid schemalagd och avlönad, men kommer och går på mina villkor så att jag får bo själv och ha ett privatliv.

En människa är ju liksom inga armar och ben. Om jag jämför till exempel med min arm och min elrullstol… Armen är en del av mig själv som jag är förenad med. Elrullstolen är en sak som jag själv styr. Människan är ju liksom fristående från mig om ni förstår hur jag menar. Jag är beroende av en relation, ett samarbete. Jag och assistenten är ju två olika personer som måste fungera ihop. Människan har också en automatisk makt i och med att hen ser hör, pratar, tycker, tänker, går, rör sig. Hen är fri att agera och reagera på eget bevåg .Hen påverkar mig och påverkas dessutom av det jag gör, vilket ger hen bestämmanderätt i mitt liv.  Oavsett hur hen väljer att använda makten så har hen som människa en stor makt. Jag vill leva mestadels genom det som jag har makt över. Neutrala kroppsdelar och hjälpmedel. Jag vill leva genom det som inte är en relation, det som jag till exempel inte kan såra och som inte kan såra mig. En relation är ju alltid ömtålig och kan bli sliten. I en relation kan den ena känna si och den andra så.. Inför en människa kan jag känna skuld, skam, vanmakt Jag vill vara i mina egna händer.

Jag tycker till exempel att elrullstolen är mer jämlik med armar och ben. Den är neutral. Den känner jag att jag styr. Människan styr jag ju inte. Hen har sin egen vilja. Egenskaper, värderingar, åsikter, humör…. Sådant finns ju inte i en elrullstol. En människa kan man uppleva på olika sätt. En människa kan jag å ena sidan känna si för, å andra sidan så. Man får känslor för en människa. Man tycker till exempel om en människa En människa kommer väldigt nära inpå själen.

Kort sagt… En människa är ju full av egenskaper på gott och ont. Min arm är ju en del av mig som jag styr utan att ens tänka på det. Den är jag och det är jaget jag vill leva igenom. Min känsla är att jag växer genom mitt eget jag, Jag känner delaktighet genom jaget. Emelie kommer inte fram via någon mellanhand. Hon kommer fram via sig själv  Människan är helt fantastisk, helt underbar, men hen är inte Emelie. Det finns bara ett exemplar av mig på denna jord. Människan ska komplettera mig där jag är svag, men det är mig själv jag vill leva igenom. Ingen annan än jag är Emelie Felderman.

När jag tänker på assistansen så är det barnets underläge jag tänker på. Jag har aldrig upplevt den, men mina tankar går faktiskt också till institutionen. Övervakning. Ett förmyndarskap. Jag ber om ursäkt om jag sårar någon som upplevt  institutionen, men det är känslan jag får. En institution i bostaden.

Får jag ha assistansen på mitt sätt så känner jag mig fri. Jag känner att jag är ute i samhället på lika villkor som andra, vilket är precis vad jag vill vara. Jag känner att jag får blomma och vara den jag är fullt ut. Dessutom skapar det en väldigt bra relation mellan mig och assistenterna.

Valfrihet inom assistansen är A och O. individen själv måste få bestämma.

Finns det folk därute som känner som jag?

Kram på er och dröm söta drömmar!