Följ oss på Facebook

Emelie Felderman header1
Emelie F utvald bild

Om valfrihet och bestämmanderätt inom assistansen

Publicerat 20 april, 2017

Hej mina vänner!

Jag ber om ursäkt för att jag varit lite ”bloggseg”. Ibland är det så i livet att det händer mycket, men inget man riktigt kan blogga om. Nu känner jag dock att jag börjar komma på banan igen, och jag tänkte faktiskt skriva om ett allvarligt ämne som är väldigt tabubelagt. Jag känner själv att det är en ”het potatis” som jag är rädd för att ta i. Jag tänker dock ta i den i alla fall eftersom jag inte tror att rädsla leder oss någonstans. Det handlar om den personliga assistansen.

Som jag säger i inlägget nedan så vill jag leva mestadels genom hjälpmedel och mina egna funktioner. Jag vill att människan ska vara ett komplement till mig istället för att vara mina ”armar och ben”.Människan har nycklar hem till mig, är alltid schemalagd och avlönad, men kommer och går på mina villkor så att jag får bo själv och ha ett privatliv.

En människa är ju liksom inga armar och ben. Om jag jämför till exempel med min arm och min elrullstol… Armen är en del av mig själv som jag är förenad med. Elrullstolen är en sak som jag själv styr. Människan är ju liksom fristående från mig om ni förstår hur jag menar. Jag är beroende av en relation, ett samarbete. Jag och assistenten är ju två olika personer som måste fungera ihop. Människan har också en automatisk makt i och med att hen ser hör, pratar, tycker, tänker, går, rör sig. Hen är fri att agera och reagera på eget bevåg .Hen påverkar mig och påverkas dessutom av det jag gör, vilket ger hen bestämmanderätt i mitt liv.  Oavsett hur hen väljer att använda makten så har hen som människa en stor makt. Jag vill leva mestadels genom det som jag har makt över. Neutrala kroppsdelar och hjälpmedel. Jag vill leva genom det som inte är en relation, det som jag till exempel inte kan såra och som inte kan såra mig. En relation är ju alltid ömtålig och kan bli sliten. I en relation kan den ena känna si och den andra så.. Inför en människa kan jag känna skuld, skam, vanmakt Jag vill vara i mina egna händer.

Jag tycker till exempel att elrullstolen är mer jämlik med armar och ben. Den är neutral. Den känner jag att jag styr. Människan styr jag ju inte. Hen har sin egen vilja. Egenskaper, värderingar, åsikter, humör…. Sådant finns ju inte i en elrullstol. En människa kan man uppleva på olika sätt. En människa kan jag å ena sidan känna si för, å andra sidan så. Man får känslor för en människa. Man tycker till exempel om en människa En människa kommer väldigt nära inpå själen.

Kort sagt… En människa är ju full av egenskaper på gott och ont. Min arm är ju en del av mig som jag styr utan att ens tänka på det. Den är jag och det är jaget jag vill leva igenom. Min känsla är att jag växer genom mitt eget jag, Jag känner delaktighet genom jaget. Emelie kommer inte fram via någon mellanhand. Hon kommer fram via sig själv  Människan är helt fantastisk, helt underbar, men hen är inte Emelie. Det finns bara ett exemplar av mig på denna jord. Människan ska komplettera mig där jag är svag, men det är mig själv jag vill leva igenom. Ingen annan än jag är Emelie Felderman.

När jag tänker på assistansen så är det barnets underläge jag tänker på. Jag har aldrig upplevt den, men mina tankar går faktiskt också till institutionen. Övervakning. Ett förmyndarskap. Jag ber om ursäkt om jag sårar någon som upplevt  institutionen, men det är känslan jag får. En institution i bostaden.

Får jag ha assistansen på mitt sätt så känner jag mig fri. Jag känner att jag är ute i samhället på lika villkor som andra, vilket är precis vad jag vill vara. Jag känner att jag får blomma och vara den jag är fullt ut. Dessutom skapar det en väldigt bra relation mellan mig och assistenterna.

Valfrihet inom assistansen är A och O. individen själv måste få bestämma.

Finns det folk därute som känner som jag?

Kram på er och dröm söta drömmar!

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*