Följ oss på Facebook

Emelie Felderman header1

2017 juni

Emelie F utvald bild

Ta inte ansvar för mitt kärleksliv!

Publicerat 12 juni, 2017

jag kan känna en slags kärlekspress som jag absolut inte vill ha

Hej mina vänner!

Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget, men jag börjar så får vi se var det leder. Jag var ju med i tv-programmet De dejtbara förut och sedan dess har folk frågat mig hur går med kärleken. Jag vet inte, men jag kan känna en slags kärlekspress som jag absolut inte vill ha. Det kan kännas som att folk tar ett ansvar för mitt kärleksliv som de absolut inte har. Ibland säger de också nåt i stil med att de känner en rullstolsburen person som också är ensam och behöver en livskamrat. Det känns som om de har lite av en barnasyn på funktionshindrade. ”Åh vad gulligt, de kan bli ihop”. Jag vet inte, men det här irriterar mig, för det är verkligen inte så jag resonerar. Jag avskyr när folk försöker placera in mig i fack eller göra mig okomplicerad. Låt mig vara singel så länge jag själv vill det och tills jag hittar någon som jag känner gemenskap med. Om det så dröjer tills jag blir 50, 150 eller om jag dör singel, så låt mig göra det.

200px-Corazón.svg (200x183)Jag var egentligen med i De dejtbara mest för att lyfta frågan, inte för att jag var desperat. Just nu känner jag mig faktiskt lite tudelad till kärleken. Jag vet inte, men… Jag har ju stått folk väldigt nära och alltid varit tvungen att anpassa mig. Även om det inte var några kärleksrelationer, så var det ändå en slags tvåsamhet. Därför känner jag att tvåsamheten i sig inte är nåt jag eftersträvar.

Jag tycker väldigt mycket om att bo ensam också, och vill bli tvåsam om jag hittar någon som jag vill vara två med. Likadant känner jag för det här med intimitet. Väldigt många har ju tagit i mig och jag har varit tvungen att släppa folk väldigt nära, både inpå kropp och själ. Det är en svårförklarlig känsla, men jag blir verkligen inte glad bara någon tar i mig. Det handlar om vem som tar i mig. Känslor av kärlek, gemenskap och åtrå måste absolut finnas. Annars blir det faktiskt inget. Utan de känslorna… Då har jag mycket roligare med dildos i så fall.Så känner jag.

Om jag inte skulle hitta rätt… Ja, då skulle det nog vara en väldigt stor sorg för mig. Det vore löjligt att förneka det. Men å andra sidan är det ju många som lever med stora sorger och jag lever nog hellre med den sorgen än i ett förhållande bara för att. Det gör jag. Man hittar alltid sin väg ändå. Livet är ett smörgåsbord. Hittar man inte kärleken så finns det så mycket annat vackert. Det finns god mat, vacker natur, djur, hav, resor, äventyr, bra böcker…

Om jag hittar någon jag känner kärlek, viljan att vara två och lusten till intimitet med, då gör jag det, men förhållande, tvåsamhet och intimitet i sig är ingenting som lockar mig.. Det ska kännas rätt och det är bara jag som kan känna vad som är rätt för mig,ingen annan.

Jag har inte ens varit särskilt bra på att leta efter kärleken hittills.. Jag är värdelös på att till exempel svara på mejl och då är det ju förstås inte heller så lätt att skapa kontakt. Livet i sig bjuder på mycket spänning och det här med kärleken får helt enkelt komma när det kommer.

Man ska inte ångra någonting man gjort, men jag känner att jag nog inte hade dejtat i tv idag. Just det här med dejting känns väldigt privat. Jag vill få leta efter kärlek utan stress.

Det är nog många med mig, oavsett funktionshinder eller ej, som känner kärlekspressen. Det jag vill säga är: ta inte ansvar för mitt kärleksliv. Det klarar jag alldeles själv.

Oj… Nu lät kanske det här inlägget väldigt argt, men det var absolut inte meningen.

Kram, puss och go’natt!