Följ oss på Facebook

Error, group does not exist! Check your syntax! (ID: 4)
Error, group does not exist! Check your syntax! (ID: 5)

Jag heter Emelie, är född 1992, uppvuxen och bosatt i Göteborg. Det är jag och katten Lo. Jag var 17 år då jag fick diagnosen Aspergers syndrom, men det var redan i början av högstadiet jag började erfara livet med depression, ångest och självdestruktivitet. Genom detta drog jag på mig diagnoser som Recidiverande depression och Paniksyndrom. Idag lever jag ett relativt vanligt liv, men jobbar dagligen med att få mig, min funktion, och samhället i stort att komma överens. Det är det ni kommer att få läsa om här, mitt liv och världen ur ett lite tilltufsat men ack så detaljerat perspektiv.

Flickor och kvinnor med autism

Publicerat 4 november, 2018

Autism- och Aspergerförbundets rikskonferens 2018. Min upplevelse.

Det var i våras som jag fick nys om att årets rikskonferens i Autism och Aspergerförbundet skulle ha temat Flickor och kvinnor med autism. Min första tanke var ”jag måste dit” Sedan började jag processa tanken. Hur tar en sig till Linköping, vilka datum handlar det om och vad skulle det kosta. När jag bearbetat denna info (med faktumet att jag verkligen ville dit i beräkningarna) Så togs beslutet ganska snabbt. Klart jag skulle åka. Jag hade ju dessutom ett halvår på mig att förbereda mig. Ämnet var det som sålde in det för mig. Jag menar, jag är kvinna och jag har autism. Plus det är ett sjukt intressant och inte så vanligt ämne att prata om. Jag hade aldrig gjort något sådant här innan. Att åka på en konferens. Jag var peppad, taggad, två dagars föreläsningar, jag bara satt där som en svamp och sög åt mig av alla klokheter och erfarenheter.

Vad jag mest sett fram emot första dagen var att lyssna på Svenny Kopp. Hon är specialist inom barn- och ungdomspsykiatri. Hennes föreläsning hette Flickor med autism. Hon har i många år forskat på ämnet och är en av de förhållandevis få (hittills) som tagit upp ämnet och vägrade tidigt tro att flickor inte kunde ha Asperger och att Autism endast förekom hos flickor med en samverkande intellektuell funktionsnedsättning. Ja, jag kan inte ta upp all klokhet här, men ett av dagens mest minnesvärda citat kom i samband med hennes presentation av ämnet ”Och det här är den sorgliga, sorgliga, sorgliga sanningen. Att pojkar har ett större symboliskt värde än vad flickor har. Sen får nu som inte håller med mig göra vad ni vill med den informationen.”

Vidare har jag under första dagen lyssnat på flera andra människor med olika erfarenheter, kunskaper, engagemang, klokskap och genuinitet. En förälder till en autistisk flicka, en tjej med egen diagnos, en specialpedagog/forskare och en logoped/forskare som pratat om allt från kampen att få hjälp till språkutveckling.

 

Andra dagen började med en en föreläsning av en specialpedagog och forskare som pratade om den inkluderande skolan. Det var otroligt träffande och intressant. Jag nickade instämmande och/eller igenkännande föreläsningens två timmar igenom. Hennes andemening var ”fira olikheter” och det är tamejsjutton vad vi ska göra. Dagens se-fram-emot-mest-punkt var Lina Liman. Hennes föreläsning var fin, berörande och jag blir ju bara helt ”wtf” även om jag läst boken. Det var indeed en berättelse om överlevnad. För er som inte läst Lina Liman’s bok ”Konsten att fejka arabiska” så säger jag: Gör det! Det är en så fantastiskt fin, smärtsam, ärlig och befriande (befrielsen i alla fall för dig som autist eller kanske nära en autist) Jag har boken hemma men var tvungen att köpa den igen, jag menar, hur motstå att köpa den från henne direkt och få den signerad? Jag kan alltid ge bort den andra till någon, because Läs Den!

 

Jag var givetvis nervös inför den här resan. Helt ny stad, enorm mängd okända människor, sociala situationer, praktiska genomföranden, ljud och sinnesintryck över lag på i en stor omfattning. Övervägande var ändå i detta fall de positiva drivkrafterna som kunskap, engagemang, gemenskap, nyfikenhet och beslutsamhet. Jag fick min diagnos när jag var 17. Jag sa till psykologen på bup i ett samtal efter beskedet: ”jag visste väl att det var något”. Jag hade känt mig så annorlunda. Så fel. Så otillräcklig och missanpassad. Ändå bestämde jag mig för att diagnosen var felaktig, och vatten östes på den kvarnen i from av omgivningens medhåll. ”Det passar inte alls in på dig ju”. Nä, jag var minsann inte autistisk. Där hade de faktiskt fel.

…enligt schablonbilden.

Ja för när jag googlade på Aspergers syndrom 2009, så gjorde jag det med en inneboende önskan om att inte vara annorlunda, en inte allt för sanningsenlig självbild och som flicka. Jag kunde visserligen identifiera mig med att ha svårt i sociala sammanhang, men berodde inte det på att jag bara inte hade något gemensamt med mina klasskompisar? Jag kunde visserligen känna igen att förändringar var svåra, men jag var kanske bara en vanemänniska? Det fanns visserligen mycket som tydde på att jag hade uppslukande specialintressen, men det var väl för att jag inte hade någonting annat att göra? Och sådär fortsatte det. För det första ville jag inte vara annorlunda, Vem fan vill det som 17-åring? Jag ville inte att det skulle vara (som jag såg det som) något fel på mig, även om det för en kort stund gav mig känslan av att det i alla fall inte var helt och hållet mitt fel att allt gick åt skogen. För det andra ville jag inte erkänna mina begränsningar, jag ville inte se att jag kunde ha problem med saker jag alltid trott att jag kunde (om jag bara ville). Det kan ju tyckas som en befrielse att få veta att det inte handlar om viljan, men när en levt i 17 år med ett funktionshinder utan att veta om det, då är det svårt att plötsligt inse att en inte kan. Därför försvann aldrig den där ”du kan om du du bara vill och anstränger dig”-attityden. Den försvann inte från mitt håll, och den försvann inte från skolans håll. Allt som allt gjorde diagnosen mig inte ett skit – då. För vad hjälps att ha en diagnos om en inte tror på den. Vad hjälps att ha en diagnos när majoriteten av de som känner till den har inställningen ”den verkar inte som att hon har den”? Sist men inte minst, för det tredje, jag var inte en pojke. Jag var inte schablon-autisten. (Vem är ens det?) Jag har levt hela mitt liv som tjej, kodad som tjej, behandlad och bemött som tjej, känt mig som tjej helt enkel varit en tjej. Och om den där Shablon-autisten finns där ute så är han kille. Eftersom i princip all forskning var gjord på killar. (Sedan 2009 har det visserligen hänt en hel del, men vi har mycket kvar). Så, av nyligen uppräknade anledningar slog jag fast att jag inte alls hade Aspergers syndrom. Hur skulle jag kunna ha det?

 

Sen trillade den berömda polletten ner. Hårt som fan. Året var 2014. Alltså fem år efter satt diagnos. Jag hade just avslutat min behandling på behandlingshem och jag var tillbaka i skolan. Jag blev frustrerad, för det funkade ändå inte. Varför är allt så svårt ändå? Hur kan det inte kännas lättare nu när jag mår så mycket bättre? Vad är det för fe…….. wait a minute… jag satte mig i köket och googlade. Aspergers syndrom. Fem år senare. Det fanns ett större urval nu, mer att läsa, flera sidor. Det. Var. Sant. Jag hade inte fått en random diagnos för att de ”inte hittade något annat”. Jag. Var. Inte. Fel. Jag var bara autistisk. Och som 22-åring gjorde det mig ingenting att jag var annorlunda. Jag hade ett ton mer självinsikt. Jag förstod mina brister (inte alla på en gång, sånt tar tid att erkänna för sig själv) och jag var inte ensam. Jag. Hade. Hittat. Mig. Det var ett eureka som jag aldrig upplevt förut. Jag läste mer och mer, tröttheten, rädslorna, obekvämheten, ensamheten, obehaget, känslorna, svårigheterna. Allt det där som aldrig fått någon förklaring. Där var den. Förklaringen. Det var bara så självklart nu. Varför sa inte någon det? Varför övertygade inte någon mig om det? (jag fattar, det är kanske inte deras uppgift men ändå) Jag hade fått en så stor fet jävla förklaring så att jag knappt kunde hantera den. Dock dröjde det ytterligare ett år innan jag började hävda mig. Det vill säga innan jag började argumentera mot de som påstod att jag inte ”verkade autistisk” och det tog ytterligare ett år innan jag började hävda mina rättigheter. Sånt här tar tid. Tyvärr. Jag var basicly vuxen nu. Jag var 24 år. Jag hade levt 24 år utan särskild anpassning. Hur skulle jag veta vad jag behövde? Hur skulle jag kunna förklara och argumentera för mina behov när de aldrig blivit tillgodosedda innan. Och hur skulle jag kunna beskriva mina mina svårigheter i förhållande till andras när jag bara levt med en autistisk hjärna. Jag vet ingenting o att leva utan autism, lika lite som de visste hur det var att leva med autism. På sin sida hade de andra argumentet, men du står ju här idag utan att ha fått anpassning, så du kan ju.” På min sida hade jag argumentet ”men till vilket pris?” Drygt ett halvår, otaliga möten, förstörda relationer till lärare och minimal mängd tillit till skolan senare fick jag för första gången i mitt liv en särskild anpassning på mina villkor. Jag skulle snart fylla 25. Det här var en seger. Och jag har vittnen på att jag grät i samma ögonblick som jag läste pappret som beskrev insatsen från skolan. (läs: en lärare)

 

När jag nu de senaste åren läst mer om just flickor med autism är det som om jag ser mitt eget liv i genomskärning. Jag förstår mig själv. Jag ser mig själv. Jag bekräftar mig själv. Idag och i retrospekt. Den där tjejen som gång på gång sa att hon inte visste vad hon skulle prata med de andra tjejerna om att hon inte förstod dem i högstadiet men ändå blev uppmanad att försöka umgås med dem för att inte vara ensam. Den där tjejen som alltid var så trött och som inte förstod hur hon skulle orka. Den där tjejen som låste in sig på rummet i timmar för att vara ensam, rita och uppslukad av en parallell värld.  Den där tjejen som tyckte allt mer illa om skolutflykter, idrott och temadagar. Som slutade äta i matsalen, som färgkodade sitt schema, som hade färre och färre vänner, som inte kunde förklara känslor, som fick panik av att inte följa regler, som hellre gjorde inget än halvdant, som trivdes i rutiner, som inte förstod varför saker ”bara var så”, som hellre pratade med vuxna än andra barn, som var ensam, som kände sig annorlunda, som lekte samma lekar om och om igen, som skadade sig själv, som inte ville leva.

För att ta ett urval.

 

Det var därför jag satt där, i Linköping den 29-30 oktober. Hungrigt lyssnande på dessa kloka, erfarna och engagerade människorna på scenen. För att jag har bekräftat mig själv. Jag vet att jag är autistisk. Jag vill veta mer. Jag vill i en framtid finnas för andra. För som en annan diagnosinnehavare sa under lunchen till mig. ”Vi med egna diagnoser behövs där ute i samhället” i skolor, i vården, på myndigheter osv. Och det är dit jag ska, ut i samhället.

 

Så, avslutningsvis. Jag kanske kommer överromantisera lite nu, men det är den här upplevelsen fan värd. Jag ser så mycket positivt med den här resan så here I go. Jag är tacksam för att jag tog den här möjligheten och gjorde någonting av den. Att jag är nyfiken, så nyfiken att jag utmanar mig själv. Och jag är tacksam åt Autism- och Aspergerförbundet för allt arbete de gör och för anordnandet av den här konferensen och det intressanta och välbehövliga temat de tog upp i år.

Jag var såklart oroad inför ett så är stort evenemang, det skulle bli rörigt och mycket på alla sätt – trodde jag. Men jag kände mig så väl bemött. Så väl informerad och i en sådan fin gemenskap. Jag orkade inte bara två hela dagars föreläsningar utan även lunch i en lunchsal. Jag upplevde det sällan upplevda tillståndet i sådana här sammanhang: Trygghet. Jag kände mig lugn (ok alltså inte avslappningslugn men ni fattar) och trygg för jag behövde inte ta ansvar för någonting mer än mig själv. Och det är sällsynt. För dåligt arrangerade tillställningar gör att jag måste skapa mig mitt eget schema, min egen struktur, min egen känsla av kontroll. Det behövdes inte här. Och inte nog med det. Jag fick också den angenäma känslan av att vara inkluderad. Och för en gångs skull kände jag mig accepterad och respekterad inte trots min funktionsnedsättning, utan på grund utav den. Hur fint är inte det så säg?

 

autism (6)

autism (1)

autism (7)

autism (2)

Svenny Kopp, mina damer och herrar. Googla henne. Hon är helt enkelt mycket bra (för att undvika onödiga kraftuttryck)

 

autism (5)

Och här har ni Lina Liman’s bok.

autism (3)

Det närmaste en metamorfos jag kommit

Publicerat 15 oktober, 2018

Måndag, 15 oktober 2012

Jag tog mitt pick och pack och flyttade. Det var minst fyra fullpackade väskor, var av en av dem helt och hållet avsatt till skriv- och ritblock, pennor, papper och allt därtill. Allting in i bilen och den långa resan började. Såväl bokstavligt som bildligt. Jag flyttade nu. Nu hände det. Jag flyttade till behandlingshem. Jag hade egentligen ingen aning om var jag var på väg. Ett hus i norra Skåne där helt nya personer skulle försöka hjälpa detta misslyckande till människa. Jag bara satt i bilen. Skämdes, av en idag obegriplig anledning. Undrade vad som skulle hända. Var livrädd samtidigt lättad. Rädslan för ovissheten och allt nytt, skulle jag sabba detta också? Lättnaden för jag ville verkligen flytta. Och jag ville få hjälp. Var det nu det skulle hända? Ja, det var nu. Det kändes. För det här var någonting så långt utanför min vildaste fantasi, en för uppenbart avvikande och bisarr händelse för min hjärna att kunna greppa att det bara inte kunde bli en intetsägande hållplats i livet. Nu skulle jag kriga på riktigt. Visst måste det bli så. Det skulle inte bli en obetydlig fläck på min själsliga livskarta. Det här skulle bli något mycket mer märkvärdigt. Jag var så långt utanför boxen att jag tappat bort den. Jag var på väg nu, bort bortom allt jag tidigare visste. På något sätt skulle jag försöka bli hel. Jag blev inskriven av personalen, fick mitt första rum. Ganska stort med snedtak. Jag trodde jag skulle bli där i tre månader, sex kanske. Absolut inte längre än tolv. Jag förstod sedan att det var naivt. Jag hade inte ens gett mig själv en chans. Jag fick en plats vid köksbordet och en terapeut som skulle få kämpa med att få mig att prata och övertyga mig om att hon inte bara skulle släppa mig så fort ett uns tillit börjat gro. Jag skrev dagbok den första kvällen. Jag lade den i den lilla hyllan bredvid sängen, tillsammans med några foton och andra påminnelser om mina fina vänner hemma i Göteborg. Jag hade packat upp det mest väsentliga. Allt var främmande och underligt. Jag har fortsatt att skriva dagbok varje dag sedan dess. Det är i dag exakt sex år sedan. Det var måndagen den 15 oktober 2012, och jag hade ingen aning om vad som skulle hända nu.

 

Två år senare, så när som på två veckor, skrevs jag ut. Jag hade då tillbringat drygt 20 månader i Skåne och tre månader hemma med eftervård (regelbunden kontakt och besök på behandlingshemmet). Jag hade upplevt så mycket förändring, rädsla, ångest, smärta, glädje, nyfikenhet, beslutsamhet, lättnad, ilska, sorg och allt däremellan. Jag hade skaffat ovänner och vänner. Blivit nedtryckt och upphöjd. Illa omtyckt och älskad. Jag hade kämpat hårdare än någonsin och lärt mig mer än jag trodde var möjligt. Jag visste någonstans var jag var på väg, även om jag om och om igen gick vilse på vägen. Jag var uppfångad på ett sätt jag aldrig hade upplevt tidigare. Det var en erfarenhet jag behövde för att ha en möjlighet att ta mig upp. Vidare.

 

Idag har Västra Götaland mer eller mindre stängt för placeringar till behandlingshem (för tex självskadeproblematik) som ligger utanför regionen. Det oroar mig skarpt då jag minns att den lista jag fick för sex år sedan på behandlingshem som min kommun kunde betala för inte innehöll ett enda behandlingshem i hela Västra Götalandsregionen. Det innebär att jag idag troligtvis inte hade fått en plats för heldygnsvård om det hade varit idag. Det. Är. Inte. Rimligt. De spelar ett ekonomiskt spel med liv som insats här. Det handlar inte om att de hade sparat pengar på att jag inte flyttat dit. Det hade kostat dem så mycket mer och under så väldigt många fler år om jag stannat hemma. För att inte tala om vad det hade kostat mig. Ännu fler år att bli frisk (om jag ens skulle bli det), det hade kostat mig ännu mer av min kropp. Det hade kostat mig ett värdigt liv. Den enda chansen att det skulle bli billigare för kommunen hade varit om jag betalade med mitt liv inom en närmare framtid. Vilket inte hade varit en helt orimligt utgång om de hade fortsatt att ”spara pengar” på mig.

Därför ville jag skriva detta idag. För att det är exakt sex år sedan som jag fick en genuin chans. Exakt sex år sedan jag tog det första steget in i en förändringsprocess. Det närmaste jag som människa kunde komma att genomgå metamorfos.

För mig, är det värt att minnas.

Namnlös1

mina samlade dagböcker från dag ett till idag (minus den jag skriver i just nu)

Namnlös

Första kvällen

Människospår

Publicerat 25 september, 2018

En liten text om min fantastiska boendestödjare och varför jag kommer sakna henne.

Människor kommer, människor går; mitt hjärta är fyllt utav människorspår.

 

Boendestöd var någonting jag inte trodde var för mig. Jag trodde det var för de som rent fysiskt inte kunde utföra vissa saker (min funktionsnedsättning satt ju i huvudet) Så fel jag hade. Så väldigt fel. För mig är boendestödet viktigt. Det håller ihop min vardag. Det guidar mig så att jag inte ska gå vilse. Det ser till att jag inte har sönder mig själv en gång till.

 

Det var sex år sedan jag flyttade hemifrån. För fyra år sedan flyttade jag till en egen lägenhet. I de fyra åren har jag också haft boendestöd. För mig innebär stödet framför allt planering. Jag planerar min vecka, får hjälp att prioritera, se när det blir för mycket eller för lite, upptäcka diverse ”varningssignaler” i mitt beteende och andra liknande strukturrelaterade saker. Jag får om jag behöver hjälp att, när jag får brev ifrån myndigheter och liknande, kolla om där är någonting skrivet ”mellan raderna” eller antas vara underförstått så att jag förstår vad de förväntar sig av mig och inte missar någonting som gick mig förbi. Från början fick jag även hjälp att ringa samtal till myndigheter, men idag klarar jag det själv, vi planerar ofta in när jag ska ringa och vad som behöver tas reda på eller förmedlas till den berörda parten.

I tre av dessa fyra år har jag haft turen att få ha samma boendestödjare. Det är det längsta jag någonsin haft stöd av någon på liknande sätt. Rekordet innan sattes på behandlingshemmet och det var två år jag var där. Men allting har ett slut. Så är det ju. Jag har vetat det men varit ganska bra på att bara vara glad åt det jag har i stunden. För några veckor sedan hade vi vår sista träff innan hon slutade tjänsten på boendestödet. Ibland tänker jag ”det här måste jag prata med L om”. Men det kan jag ju inte. Det känns sorgligt. Nu kommer jag att få en ny person, och vi kommer att utveckla vårat sätt att arbeta. Jag är övertygad om att det också kommer bli bra, men garanterat på ett annat sätt, eftersom det är en helt ny relation. Det är ju så det fungerar. Jag tillåter mig att vara ledsen. Även om jag inte får fram den riktigt just nu. Den bara är där som en liten saknadsklump. Och så kommer det att vara ett tag. För så är det när viktiga relationer som tar slut. Professionella eller ej. Jag brukade skryta så om att jag hade världens bästa boendestödjare, att vi var en så jävla lyckad matchning. Med hennes erfarenheter, intresse och nyfikenhet så gav hon mig mer än vad jag någonsin kunde begära utan att vi någonsin tappade det professionella förhållandet. Hon var öppen, vi pratade om nästan allt. Allt ifrån självmord till tv-serier. Vi var i de djupaste, mest allvarliga diskussioner och i de hjärtligaste skratten. Vi pratade om identitet, autism, psykisk ohälsa, skola. Ja, skolan ja. Hon var med under hela min tid på teaterlinjen. Hon såg mig i det djupaste mörka och på de högsta topparna. När jag trodde att ingen skola var för mig och när jag ville förändra världen. Hon sa att hon kunde pin-pointa dagen då jag insåg att andra bär ansvar lika mycket som jag själv (och att skolan bär ett större ansvar än mig i många lägen). Hon hyllade min vrede som gav mig mod och styrka att kämpa för mina rättigheter. Hon kunde alltid validera. Alltid. Hur vet jag inte, men jag kände mig alltid sedd, trodd, supportad och tagen på allvar. För mig är inte det självklart, för henne var det det. Och det har hon lärt mig att förstå. Att jag har rätt att bli trodd på. Rätt att bli lyssnad på. Rätt att bli tagen på allvar. Och att jag får behöva det.

Det har hänt så mycket de senaste tre åren. Så mycket att det inte går att greppa om jag väl börjar bena ut det. Jag är så glad att hon har varit där när jag kände att skolan svek mig. När psykiatrin kickade ut mig. När jag hade min första föreläsning. När jag lärde mig så mycket om mig själv. När kommunikationerna omkring mig inte funkade. När jag hade min utställning. När jag fick mitt första sommarjobb. Och i många fler händelser. Jag vet att jag är en person som inte förväntar mig att andra ska ställa upp eller finnas där. För det är inte vad min erfarenhet säger. Jag har innan varit den som kastade mitt hjärta i fejset på den första som visade att hen brydde sig om mig, för att jag behövde trygghet. Jag behöver fortfarande trygghet, men jag är mycket mer kritisk och skeptisk idag. Jag är en öppen person, jag har lärt mig att vara det. Men mycket få ser mig i mitt sårbara skick. Det är en ren överlevnadsinstinkt. Jag försöker idag alltid i det yttersta ta ansvar och uppträda kompetent och professionellt* (det pratade vi också mycket om). Rent psykologiskt (har jag läst någonstans) bryr en sig extra mycket om de personer som en delat svåra stunder/saker med. Det känner jag igen, så många människor som inte riktigt klarat av mig när jag varit i kris. Idag är de inte längre så viktiga för mig. Vi delar ingenting längre. Men hon, hon som varit min boendestödjare i tre år, jag såg henne inte backa en enda gång. Jag var så rädd, så många gånger att nu, nu kommer det bli stelt, fel eller inte kännas bra längre. Så var det aldrig. Jag har lärt mig så mycket. Jag gillar inte att i onödan slänga mig med att jag är tacksam för saker. Men jag är tacksam för att vi matchades och fick ses i tre år. Och nu hoppas jag att andra istället får ta del av hennes stöd, inkännande, validerande och engagemang. Jag kommer fortsätta att skryta om att jag i tre år hade världens bästa boendestödjare.

______________________

Skärmklipp5

*även här på bloggen försöker jag ta mitt ansvar. Jag vill aldrig lämna er med en oro eller dålig känsla. Därför försöker jag, trots tunga ämnen ibland, alltid avsluta i någon form av positiv/hoppfull anda. Det betyder inte att jag alltid gör det som är rätt. Att jag alltid ser ett ljus i varje mörker. Det betyder bara att jag är rädd om er. Att jag själv inte hade velat läsa ett genomgående mörkt inlägg och bli illa till mods.

Suicidprevitiva dagen

Publicerat 10 september, 2018

När det händer, drabbas vi alla.

Till alla er som förlorat någon i suicid

Till alla er som lämnat oss för tidigt

Till alla er som någon gång tänkt på eller försökt ta sitt liv

Till alla er som ständigt kämpar

Och till er som fann en alternativ väg i livet

 

Vem säger att det skulle vara lätta att leva. De måste vara försvinnande få. Fler är de som någon gång övervägt att avsluta sitt liv i förtid. Den tionde september är dagen som ger oss möjlighet att stanna upp och skänka en extra tanke till de som av olika anledningar inte längre orkade leva. En dag då vi uppmärksammar denna dödsorsak, som likt det flesta sjukdomar, inte gör skillnad på människor. Det drabbar individer i alla samhällsskikt och i alla delar av världen. Det händer familjer och ensamma. Det händer bland rika, fattiga, fysiskt sjuka eller friska, ickebinära och cis-personer och funktionsvarierade och de som följer normen på alla punkter som finns, det kan hända kända personer och den mest anonyma, den som tillbringat hela sitt liv inom psykiatrin och den som aldrig någonsin tycks ha haft en dålig dag. Och när det händer, drabbas vi alla.

 

Jag tittar på lågan som brinner framför mig. En guldig ljusstump som ikväll brinner för alla er som behöver vägledning i livet eller efter.

Att leva så som vi (generellt) gör är långt ifrån våra instinkter. Vi går emot dem om och om igen. Vi måste hitta till varandra, trotsa individualismens ”ensam är stark”; det är ju ändå inte sant. Låt oss fånga varandra. Låt oss krossa alla jävla fördomar kring psykisk ohälsa så att fler vågar ta hjälp i tid. I god tid, innan tankarna och känslorna blivit ohanterliga, allt för skrämmande eller så stora att de fått sitt eget gravitationsfält;runt vilket en plötsligt själv ligger i omloppsbana helt beroende av dem för att inte drifta iväg i ut ingenstans.

Om du har behov av att prata med någon har 1177 en lista HÄR på organisationer dit du anonymt kan vända dig ventilera dina tankar och känslor.

Som avslutning tänker jag helt skamlöst länka till mitt eget inlägg från suicidpreventiva dagen 2017 i vilket jag försöker bidra till att sticka hål på myter om självmord och självskadebeteende.

Ta hand om er!

Skärmklipp 7

kort om rutiner och inre trygghet

Publicerat 25 augusti, 2018

eller när tryggheten är beroende av rutinerna.

Rutiner, regler, ritualer. Whatever en nu vill kalla det. Alla har dem i viss mån. De skapar stabilitet och trygghet. För personer med autism ter sig världen, generellt sett, extremt opålitlig, oförutsägbar, okontrollerad och oklar. Därför skapar de/vi oss inte sällan rutiner, regler och ritualer i större omfattning än våra medmänniskor. Så länge dessa inte utvecklas till tvång och/eller livskvalitets-sänkande maniska beteenden så är de i det ingenting som behöver ändras, tränas bort eller för den delen heller döljas, dämpas eller hyschas. Det är inte ovanor, det är inte fixa idéer. Det är överlevnadsstrategier, utvecklade för att göra en ogreppbar värld något mer begriplig. Sedan jag var liten så har jag skapat mönster och ordningar. Genom att sortera, stapla och organisera. Jag åt viss mat efter särskilda mönster. Jag gick på särskilda sätt efter särskilda regler. Jag letade strukturer och ordningar. Jag tänkte till och med ibland tankar i ett repetitivt mönster. Ibland gick det överstyr och jag mådde dåligt av när saker och ting inte blev som jag hade tänkt mig. Fick till synes oförklarliga utbrott eller blev bara sur. Och det var ingenting jag växte ifrån. Det var ingenting jag växte ur samtidigt som jag växte i min egen grundtrygghet. Den fanns inte helt enkelt där att växa i. För mig handlar det om att jag tappar kontrollen över någonting som jag tidigare kunde kontrollera. Något som för stunden kanske är det enda jag kan lita på och känna trygghet i eftersom ett annat vanligt drag av autism som jag fick var bristen på tillräckliga grunder att bygga upp en inre trygghet, den nyss nämnda grundtryggheten i mig själv. Därför är dessa försök att skapa struktur utanpå, runt om och intill mig en viktig del i att kompensera det underskott av inbyggda grundstenar att lägga där inne i vid roten av mig själv. Vi stöttar våra liv från utsidan för att uppväga ett bristfälligt pålningsjobb i grunden skulle en kunna säga. Det brukar sägas att autistiska personer, i hela spektrumet, är bundna vid sina rutiner men faktum är att rutinerna är vad som ger frihet. Det sägs att vi är fyrkantiga men jag känner mig oftare som en cirkel. Att vi är ”by the book” och tänk så många olika böcker det finns i världen. Det sägs att vi inte är flexibla, men ta en titt på samhället, skolan, en genomsnittlig arbetsplats och fråga dig för vem den är anpassad (flexibel kan du vara först när det finns en balans mellan krav och förmåga). Min funktion/diagnos är inte vad som gör mig funktionsnedsatt, det är normtänkets förväntningar på vad en människa ska vara och klara.

särmklipp1

särmklipp2