Följ oss på Facebook

Jag heter Emelie, är född 1992, uppvuxen och bosatt i Göteborg. Det är jag och katten Lo. Jag var 17 år då jag fick diagnosen Aspergers syndrom, men det var redan i början av högstadiet jag började erfara livet med depression, ångest och självdestruktivitet. Genom detta drog jag på mig diagnoser som Recidiverande depression och Paniksyndrom. Idag lever jag ett relativt vanligt liv, men jobbar dagligen med att få mig, min funktion, och samhället i stort att komma överens. Det är det ni kommer att få läsa om här, mitt liv och världen ur ett lite tilltufsat men ack så detaljerat perspektiv.

Inkluderingens vara eller icke vara.

Publicerat 9 april, 2018

Att arbeta med konsekvens före orsak slår alltid hårdast mot den du dömer ut, inte dig.

Inlägget om autism får låta vänta på sig ett litet tag till. Jag är upptagen till max, men kunde inte låta bli att skriva detta. Jag satt nämligen i morse och som vanligt slö-scrollade igenom flöden på diverse appar när jag på Facebook stöter på en delning av följande debattartikel Länk här Jag kunde givetvis inte låta bli att läsa den. Jag menar, med en sådan titel, hur kan jag låta bli? Hur som helst. Medan jag läste fick jag en klump i magen. En klump som började med att säga saker som ”ja stackars lärare” och ”stackars de andra” eftersom jag placerade mig själv i rollen som ”den störande”. Sedan bytte klumpen namn och syfte, för jag har lärt mig så mycket, och nu fanns där istället som en liten boll av obehag, ledsenhet och lite grann ilska. Obehag för att sjuåringar delas upp i ”normalfungerande” och ”störande” (och de där som inte är normalfungerande men trots allt välfungerande). Ledsenhet för att det ”störande” beteendet målas upp som barnets identitet. Ilska för att det här är den mest tydliga Vi och Dom artikeln jag sett på länge men den är förklädd som ”Gode Gud Tänk På Barnen-välgörenhet”. Alla känslor tillsammans för att jag vet vad det gör med en att under skoltiden bli utpekad som den som ”stör det övriga”. Att vara den som borde gå hem. Att bli den som lärarna påpekar förstör för alla de normala och skötsamma. Det blir en identitet. Det följer i värsta fall med dig livet ut. Att det är rimligt att du exkluderas, för det är för de andras bästa. Det är alltid min första instinkt när det handlar om mig själv. Inte för att jag på något sätt vill trycka ner mig själv eller vara underst. Det är ren vana och ett resultat av den indoktrinering som gjorde mig övertygad om att de som följde normen alltid var viktigare än mig. Det här var bara några källor till de känslor jag upplevde när jag läste. Jag skulle kunna skriva sida efter sida om detta men väljer nu att publicera det jag skrev i morse och lämnar ordet där

 

Det är klart att hon vill att vi ska se ”helhetsperspektivet” eftersom det är då majoriteten främjas och alla de som hon kallar det ”normalfungerande” (där jag antar att hennes barn ingår) får känna trygghet medan de, vad jag antar anses ”onormalt fungerande” eller ”dysfunktionella”(?) Istället tar smällen. Jag menar. De är ju färre. En genialisk idé är ju också att sätta alla våldsbenägna barn i en separat skola. Våldsamma barn leker med våldsamma barn eftersom lika barn leka bäst? Vad händer om några av de barnen faktiskt får rätt hjälp och mår bättre och således slutar vara våldsam. Får de dispens då. att få komma tillbaka och leka med de normala barnen?

Ursäkta min smått sarkastiska ton. Jag är helt med på vad debattören skriver om angående dåligt informerade lärare utan kunskaper om till exempel neuropsykiatriska variationer. Det är förödande för dem själva och för samtliga barn. Jag förespråkar visserligen även helhetsperspektiv, men på ett helt annat sätt än debattören uttrycker det. Jag är också med på det att inkludering kan gå över gränsen, och då pratar jag inte om att det kan ge negativa konsekvenser för de elever som naturligt blir inkluderade och således sitter ett hack högre på privilegiestegen. Utan jag pratar om att klassrumssituationen och klassrumsmiljön dessutom är utformad för just dessa elever. Därför är det inte alltid av värde att tvinga in elever i en mall bara för att det är så alla ska göra. Följden kan för dessa elever bli att de inte bara mår psykiskt dåligt utan också blir exkluderande trots att de är inne i klassrummet. Eftersom att allt där inne i första hand är anpassat efter majoriteten. ”Det är ju så vi alltid har gjort och det har alltid funkat” Problemet många upplever nu är att det blir allt viktigare med betyg. Skolan befinner sig på många håll i kris eftersom det blir allt färre lärare på allt fler elever och så mår fler sämre, inte minst om du inte ingår i den norm som samhället så gärna vill att du ska tillhöra. Och vad händer när en mår dåligt? Sorg, skam, skuld, rädsla, ilska till exempel.

Vad jag egentligen vill säga är att jag är så oerhört trött på att vi stirrar oss blinda på konsekvenserna. Vi ser de s.k. ”problembeteendena” (alltså inte en diagnos eller liknande, utan själva beteendet tex. våldshandlingar som ju är aktuellt i denna artikel) och faller handlöst framför dem, säger att vi inte vet hur vi ska hantera dem. Istället för att vi (och då pratar jag inte om lärarna, bli inte förskräckta jag vet att ni har mycket på ert bord, en av dem är dock att träffa små människor och vara den vuxna person som de träffar större delen av sin vakna tid) jag pratar om hela elevens kontakt nät. Så istället för att vi det konsekvensen, varför kollar vi inte på orsaken. För att den inte är lika uppenbar? För att det är för tids/energikrävande att leta efter nu nr eleven redan ar ett problembeteende? För att det är lättare att skylla på ”jag kunde inte hantera utbrotten”? Jag vet inte. Jag jobbar inte i skolan. Jag har bara gått i skola i drygt 16 av mina 26 år. Det jag däremot vet är att konsekvenserna får mer utrymme än orsaken bakom. Så om hela elevens kontakt nät hjälps åt kring eleven att istället för att ”jobba bort” problembeteenden (eller identifierar personen med problembeteendet och sätter den i en separat skolan enbart p.g.a. det) letar orsaken till problembeteendet och jobbar därifrån för att hitta alternativa handlingsplaner för eleven och förutsättningar för att använda dessa. Vore inge det bättre för eleven än att bli förvissad till en separat byggnad med elever som använder samma destruktiva uttrycksmedel? Eller har detta också med pengar, norm och överbelastade lärare att göra?

Jag kan bara referera till mig själv. Jag var 24 när jag själv fick samla mina lärare och berätta för dem att vi måste tänka förebyggande. Vad de annars gjorde var att pressa mig tills jag gick i bitar och då blev de förskräckta och skickade hem mig med undertexter eller faktiska ord som att jag ”stör övriga”. När jag efter ett intensivt halvår med stundom ett möte i veckan tillslut fick med mig lärarna på tåget bad de mig aldrig att gå hem igen. Jag var 24, hade gjort ett så omfattande jobb med mig själv och mitt liv under flera år att det inte går att beskriva. Det vi pratar om i den här artikeln är barn. Sjuåriga barn.

World Autism Day

Publicerat 1 april, 2018

Den 2 April är det Världsautismdagen.

Tänk om vi istället fick lära oss att den neurologiska mångfalden är en tillgång och inte en resurskrävande belastning på samhället. Tänk om vi kunde inse vårat egna värde.

Den som förstår att vi måste se bortom orden, ljuden och allt jäkla krimskrams och in i personen för att få veta någonting, för att kunna ge och få någonting värt, den är min hjälte.

 

Min första tanke var att uppmärksamma världsautismdagen med ett inlägg som jag har börjat skriva på som handlar om hur en stor, troligtvis världens största Autismförespråkar-organisation använder sig av skräckpropaganda och diverse andra fula medel för att finansiera sin forskning om autism, som till stor del går ut på att hitta ett s.k ”botemedel” mot autism. Vi vill givetvis INTE ha dem till Sverige. Därför skriver jag ett inlägg som är kritiskt och ganska upprört. på grund av att det 1. tog mycket längre tid att skriva än jag tänkte för att det är så mycket information 2. researchen inför skrivandet också tog längre tid än tänkt. Och 3. kändes plötsligt som en tråkig grej att posta inför dagen som ska handla om att uppskatta sprida kunskap om autism och uppskatta neurologisk mångfald. Istället postar jag det inlägget senare i april. April är trots allt också Autism Acceptance Month. SÅ kika in snart igen för ett fullmatat inlägg om hur sjukdomsskräck och fula metoder kan göra välgörenhet till ett helvete för dem det ska hjälpa.

 

Ikväll väljer jag istället att publicera en ljus bild. Bilden av autism som ett komplement till den neurotypa majoriteten. Där inget av dem är att föredra framför det andra. För det är bara hjärnor som arbetar på olika sätt. Jag menar faktum är ju att om majoriteten av befolkningen hade haft autism, då hade det varit de som idag kallar för neurotypiska varit minoriteten och således inte varit de neurotypiska utan istället komplement till den autistiska- som inte skulle heta autistiska utan normen. Förvirrat. Kanske. Men sant.

Fast nu är det ändå så att det är autistiska som är minoriteten i den här frågan och således behöver vi sprida en acceptans och kunskap. För det är så det fungerar. Därför uppmanar jag er att för att rent social-medialt stötta kampen om lika rättigheter för autistiska personer imorgon bära något rött och kanske till och med posta en selfie med hashtagen #redinstead eller #walkinred. Detta är nämligen ett sätt att flytta uppmärksamheten till autistiska personers lika värde och från en kampanj med namnet Light it up blue som blivit läskigt stor i USA och många andra länder och är skapad av den organisation som vi ska bojkotta pga deras intentioner (mer om detta i nästa inlägg). Det är alltså inte bara någonting du kan göra för att visa din respekt för autister rent allmänt utan också för att visa respekt för att vi (nära alla autistiska) inte står bakom propagandan bakom den blåa motsvarigheten.

 

Jag är inte min autism och autism är inte = mig. Detta, inte bara för att autism är ett väldigt brett spektrum och svårt att sätta ett likhetstecken till, utan också för att jag är jag, oavsett funktion. Jag blev inte en annan den dagen jag fick min diagnos. Jag hade ju haft den hela livet. Dessutom så är du aldrig ett funktionshinder, du har det. Du äger det. Det är en del av dig på samma sätt som jag har en näsa. Min näsa kompletterar bilden av mig, i detta fall rent fysiskt. På samma sätt kompletterar min autism bilden av mig på ett neurologiskt plan.

 

Jag kan inte föreställa mig ett liv utan min autism, av samma anledning som jag inte kan föreställa mig ett liv utan min syn eller med erfarenheten att ha växt upp på en bondgård. Jag har  ju helt enkelt inte erfarit det. Så hur ska jag kunna veta? Det spelar liksom ingen roll. Jag kan prata med människor som har erfarit de saker som jag själv inte har, och på så sätt skapa mig en bild av deras berättelser. Ingen kan uppleva allt, det är väl en av anledningarna till att vi kommunicerar med varandra. Hur än vi gör det. Eftersom jag är så van hur mitt liv fungerar utifrån mina förutsättningar så har jag ingen anledning att tro att någonting annat skulle vara bättre. Jag föddes med min normbrytarhjärna och jag har för avsikt att använda den. Använda den på det sätt som den mår bäst av, som jag mår bäst av. Varför ska jag bruka våld på mig själv genom att tvingas in i en mall av normer? Bara för att majoriteten inte är autistisk behöver jag inte avautismifiera mig för att passa in. Ni vet, i ett pussel så ser inte bitarna likadana ut, men de passar ihop ändå.

 

Så till alla mina autistiska vänner och ovänner där ute – det må finnas en skillnad i hur vi uppfattar världen jämfört med många andra, och det gör oss till den där nya blicken som en tar in när en stirrat sig bling på sina egna problem. Det må vara så att vi stundom får kämpa för att känna oss välkomna i samhället, och det gör oss till mer engagerade och drivna medborgare. Det må vara så att vi vill passa in mer än någonting annat ibland – det må vara så att vi förbannar vårt funktion – de må vara så att vi blir missförstådda. Det gör oss inte till någonting annat än till de vi är. Det gör att vi finner styrka vi varandras ord. Det lär oss att be om hjälp och att tänka på andra. Vi må vara människor precis som alla andra och det gör oss precis lika mycket värda.

Till alla mina icke-autistiska vänner och ovänner där ute – var inte rädda. Vi är som ni. Så vi är alla vi. Och vi förstår lika lite om er som ni förstår om oss, innan vi börjar prata med varandra. Ingen vet mer än det de själva har upplevt, så låt oss bara acceptera det. Låt oss bara vara människor med olika liv och olika tänk. Låt oss bara fortsätta att lära känna varandra som de olika personer vi är. ”Länge leve neurologisk mångfald” liksom.

 

Skärmklipp9Jag kallar bilden ”Happy-stim”

Förändringsprocess och tankar kring bloggen

Publicerat 18 mars, 2018

Vad en delar med sig av och hur en gör det är knepigt.

Förändringsprocess

”ett steg för drömmen

ett steg för mig

ett steg i taget

tills drömmen ändrat sig

små steg på vägen

är steg, trots allt

små steg mot framtid

mot nuet tusenfalt”

 

Texten ovan skrev jag för några veckor sedan. Som en sorts tröst till mig själv mitt i en stor förändringsprocess. En god sådan. En utvecklande sådan. Men för den sakens skull inte mindre läskig och energikrävande. Den får ta sin tid. Jag är tålmodig.

 

Jag har tänkt på en sak, som jag gärna vill skriva om. Det är det här med yta, med sociala medier, av bilden som vi ger av oss själva. I detta specifika fall, vem jag utger mig för att vara, via den här bloggen till exempel. Min intention är att det jag skriver om, det ska jag också kunna hantera. Det vill säga, jag tar ansvar för mig själv och mina känslor så att de som läser kan fokusera på texten och inte fundera över hur jag mår. Det blir så lätt onödigt mycket oro när en skriver om ämnen som till exempel psykisk ohälsa och utgår ifrån sig själv. Eftersom jag gärna använder mig utav mina egna erfarenheter som jag dissekerar och analyserar för att nå en djupare kunskap så kan det, i synnerhet för de jag känner, vara svårt att se det neutralt eller generaliserat. Men det är precis vad det är. Jag publicerar för att dela mina funderingar och analyser, för att sprida kunskap, för att motarbeta ensamhetskänslor bland de som kämpar och/eller har kämpat själva. Jag lägger aldrig upp någonting som jag inte är känslomässigt ”fine” med och således önskar jag att de som läser kan känna sig trygga i detta.

I min strävan att hålla det på ett så neutralt plan som möjligt (men ändå kunna väcka känslor såklart) och min intention att samtidigt förmedla hopp i ämnen som kan kännas väldigt tunga samt tillförsikt till att jag inte ”brukar våld på mig själv” genom det jag skriver så har jag insett att det kan uppfattas som en snedvriden bild. Kanske? Det är svårt för mig att säga det, jag som inte ser det utifrån. Kanske låter jag ibland himla redig, rent av präktig? Som om jag alltid vet vad jag ska göra. Som om jag alltid hanterar allting på ”bästa sätt”. Så är det naturligtvis inte.

Jag, likt de flesta andra, lever inte alltid som jag lär. Jag vet vad jag ”bör” göra men gör det inte. Jag hamnar i långa negativa spiraler. Jag blir arg på människor. Jag gör ”fel”, jag tappar tron, jag hatar ibland, jag vill att saker ska vara annorlunda, jag genomgår i mina återkommande depressioner och framför allt så tar jag hjälp! Det handlar inte om att jag inte vill visa kaoset så som det faktiskt är. Tvärt om. Det är detta vi måste dela. Men det handlar om min vana av att ta ansvar. Jag kan skriva att saker och ting är förjävligt, men jag vill alltid avsluta med någonting som är mer neutralt, en analys, en tanke, en frågeställning. För vem skulle det hjälpa att läsa ett inlägg om mig och mina negativa tankar? Jag vet inte. Inte mig i alla fall, troligtvis ingen annan heller. Jag tror att det är mer hjälpsamt om jag skriver om mina negativa tankar och utforskar dem. Det är mitt sätt att jobba, det är mitt sätt att använda text som verktyg. Jag skriver för att förstå. Det var till att börja med någonting jag gjorde för mig själv. Skillnaden på det jag skriver själv och det jag skriver här är givetvis befintligt. Och den består av just det jag beskrivit ovan. Här skriver jag ingenting jag inte kan hantera. Jag skriver med en neutral eller hoppfull ingång för att det är viktigt för mig att de som läser är trygga och mår så bra de kan. Jag vill inte oroa någon, jag vill inte göra någon ledsen, jag vill bara öppna upp för analys, tankar och diskussion. Och det gör jag genom att använda mig av mig själv, mina ord och den här bloggen.

 

Jag får kanske stå ut med att låta redig. Det fanns en tid då jag inte trodde det var möjligt att leva hoppfullt, därför vill jag dela det ljus som jag har kämpat så för att tända inuti mig, nu när jag faktiskt kan. Men jag är inte ute efter att framställa mig som en ”duktig” person. Det är det sista jag vill, jag är klar med livet som duktig. Nu väntar livet som bara mig själv. Jag mår bättre av att skriva texter med en neutral eller positiv ingång (och kan bara anta att det ger samma effekt när en läser) Det betyder inte att jag aldrig är negativ. Jag hoppas att ni ser skillnad på det. Jag skriver ju trots allt här för er skull främst.

Hon som alltid undrar varför?

Publicerat 5 mars, 2018

Jag vill alltid veta; det har gjort mig klokare, inte olyckligare.

Otaliga är de gånger då jag blivit tillsagd att jag tänker för mycket. Färre men ändock nämnvärt många är de gånger jag hört att jag borde bränna mina dagböcker, släppa mitt förflutna och på så vis gå vidare. Jag tyckte alltid att det lät brutalt. Jag tyckte det lät förhastat. Jag menar, det är väl av historien vi lär, det var i alla fall en av de saker jag fick med mig från skolan. Av vilken annan anledning än kunskap, utveckling och förbättring lär vi oss annars om tiden före vår egen? På samma sätt kan jag använda mitt eget förflutna, för att bli en helare, klokare och mer erfaren människa. Det var min teori. Och hittills har den fungerat för mig.

 

”Och jag skriver. Skriver för att släppa, skriver för att bevara. Jag vill inte växa upp och glömma. Vara rädd. Vill inte göra misstagen jag blivit offer för.” Ur en odaterad text (minst 6 år gammal)

 

Och jag får frågan: Vad är det som driver dig? Varför gräver du i det du gräver, varför delar du det du delar, vad är det som gör att du vågar och orkar? Till en början blev jag ställd. Vad då? Som om jag hade ett val? Men det har jag ju, insåg jag sedan. Det kändes bara naturligt för mig. Vad ska jag sitta på mina erfarenheter och ruva för? När jag dessutom vet att det finns andra som kan dra nytta av dem. Det kan låta lite präktigt, men så är det ju. Är det inte? Jag tar det steg som för mig rent logiskt verkar följa det tidigare. Att sätta upp mina dagboksanteckningar på en vägg verkade som det steg som var nästa att ta för att sprida det budskap jag brinner för att sprida. För att väcka de samtal jag brinner för att väcka. För att skapa det gemensamma rummet som jag brinner för att skapa. Det var en chansning, jag erkänner det. Jag visste givetvis inte vad det skulle generera i mig eller i andra. Jag är inte typen som vanligtvis chansar, men jag är den typen som går på magkänsla när den är tillräckligt stark. Och det blev bra. Det blev så väldigt bra, jag tackar alla fantastiska som tog del, och fortsätter att ta del. Jag lärde mig att jag kan skapa någonting av mig själv, utanför mig själv. Utan att göra våld på min integritet. Jag älskade rummet jag skapade. Trots att det var fyllt av många av mitt livs största känslor och frågor. Eller kanske just därför? För att de fick stå på egna ben. Utanför mig. Det var sprunget ur mig utan att jag behövde bli ett med det igen, eftersom jag respekterade mig själv genom hela processen. Genom skapande, urval och berättande.

 

Det är först nu jag ser det. Ser att det är mitt gränslösa intresse för kunskap, min outsinliga lust att få veta mer som är min drivkraft. Omedvetet. Jag styr den inte. Jag vet inte ens hur den skapas. Jag vill bara alltid förstå. Jag vill bara alltid veta. Jag är bara nyfiken. Jag vill alltid veta varför!

 

Namnlös8

Inte utan mig

Publicerat 21 februari, 2018

En reflekterande text om att bemöta och bära på ett självskadebeteende.

Det här inlägget handlar om mitt förhållande till mina självskadeärr. Även om jag lägger fokus på tillfrisknande vill jag ge dig en ärlig chans att välja om du vill läsa vidare. Om du känner att det är ett känsligt ämne, eller om du har en dålig dag så ber jag dig respektera dig själv och inte läsa detta just nu. Om du själv mår dåligt kan du ringa eller chatta på Mind  eller Shedo . Här är en lista på fler ställen att vända sig.

_ _ _ _ _ _ _ _ _

 

Varje dag, eller åtminstone nästan varje dag för det är inte alltid jag tänker på dem längre. Så, nästan varje dag påminner mina ärr mig om att jag har kämpat. Jag är inte stolt över dem, jag skulle definitivt klara mig utan dem, men nu när de trots allt är där så ger jag dem det utrymmet. Utrymmet att påminna mig om att jag kämpat och överlevt. Ärren är inte direkt länkade till ett försök att dö, däremot berättar de om hur jag försökte överleva. Hur jag desperat klamrade mig fast vid livet när det var som allra svårast. Åter igen. Jag önskar att jag hade haft andra sätt, men det hade jag inte då. Jag visste inte hur en skulle prata om det. Jag var rädd för hur andra skulle reagera om jag sa vad jag tänkte. Jag förstod inte varför jag kände och varför det kändes så starkt. Jag trodde inte att någon skulle förstå att jag jag hade kommit fram till att det skulle bli bättre om jag inte fanns, att tiden skulle gå ändå men jag skulle slippa kämpa. Tiden skulle fortsätta gå, bara det att jag inte behövde vara med. Jag kunde inte hantera det. Jag skämdes redan för de där tankarna. Så jag skapade mig metoder för att överleva. Bara en dag i taget.

 

För det är någonting som människor behöver veta som inte själva levt med den här sortens beteende; att fysiskt skada den egna kroppen, att det är en strategi för att överleva som ”fungerar” på kort sikt (likväl som att självmedicinera med alkohol ”hjälper” tillfälligt) annars hade inte behovet av att fortsätta existerat, eller hur? Långsiktiga lösningar är inte aktuella, den här personen lever i regel inte för en framtid, utan för idag och det är mer än tillräckligt. Oavsett om det ”fungerar” eller inte är det ändå inte en fungerande strategi i frågan om självrespekt och att få ha en värdig tillvaro. Att någon känner behovet av att medvetet skada den egna kroppen för att kunna leva – det är inte någonting vi kan eller ska se mellan fingrarna på. Då har det gått allvarligt långt. Oavsett skadeomfattning och hur frekvent beteendet uppkommer så ska det tas på allvar från första stund. Låt mig få lägga ut texten angående detta.

 

Det ligger redan en oerhörd skuld och skam i det här beteendet, av mer eller mindre oklara orsaker. Skammen kommer både inifrån; ur tankar om vad som är ett ”accepterat” beteende och hur andra ska reagera på det en har gjort. Och utifrån; via omgivningens beteende som kan bestå i allt från att ”tysta ner” händelsen till att rent öppet skam-/skuldbelägga personen och/eller kommentera händelsen, skadan eller konsekvenserna på ett direkt nedsättande eller kränkande sätt. Det händer oftare än vi vill veta, tro mig. Det är därför jag pratar om det. Bemötandet av personer med självskador har stora brister i allmänhet skulle jag vilja påstå. Kunskapen är undermålig. Att skuldbelägga en person som försöker överleva, som inte har något annat sätt att hantera livet på. Vad ska det tjäna till? Jag har alltid undrat det. Vad är syftet med att skuldbelägga en sådan här handling? Det blir en sådan oerhörd skuld och skam för någon att bära. Jag menar, jag slutade ju inte skada mig bara för att jag skämdes så mycket, för att jag kände så mycket skuld. Tvärt om, jag blev bättre på att dölja mina skador, och det kära ni, är inte rätt väg att gå. Och det leder mig in på någonting som jag tycker är viktigt att ha med sig.

Ni har säkert alla hört det här med att ”självskada gör en för att få uppmärksamhet.” Förutom att det är en myt och att det är ganska självcentrerat att utgå ifrån (som om att någon skadar den egna kroppen bara för att manipulera just dig..?) så är det också ett obegripligt argument för att… ja, vad är det ett argument för? Att förminska? Att undvika medmänskligt ansvar? Att rättfärdiga ett ignorant beteende? Att slippa se verkligheten? Jag vet inte, men att härtill slänga in ett ”bara” d.v.s. “bara för att få uppmärksamhet” kan vara en gravt förenklad och generaliserad sanning först och främst och gör dessutom att du får det att handla om självskadan i sig och inte orsaken bakom. Hur som helst. Förutom det. Vi fortsätter:

 

Tänk på den meningen igen. “Hen skadar sig (bara) för att få uppmärksamhet.“ Ponera att det är sant. Ponera att Kim skadar sig för att få min uppmärksamhet. På vilken planet skulle att ignorera detta vara det mest gynnsamma? För om en person vill ha din uppmärksamhet, och det enda sättet denne tror att den kan få det är genom att skada den egna kroppen. Tro mig, då behöver den här personen uppmärksamhet. Men då måste vi ändra fokus. Då måste vi vara lite listiga. När jag förstår att Kim försöker få min uppmärksamhet, då ska hen få det också. Men inte för att hen skadar sig. Jag kan börja uppmärksamma andra saker, ta mig tid att uppmärksamma Kim i andra sammanhang. Så, det handlar inte om att uppmuntra ett självskadebeteende. Det handlar om att se personen bakom och vad syftet är. Att ta reda på det. Självskadandet får hanteras för sig, uppmärksamheten får hen i andra sammanhang. På så sätt förknippas de inte med varandra. På så sätt kopplar inte Kim ihop att få uppmärksamhet med att hen skada sig.

 

Att se personen, verkligen se personen, är någonting alla kan göra. Och tro mig, det gör skillnad. Sedan bör det alltid konsulteras med eller kanske till och med startas upp ett professionellt nätverk kring personen i fråga. Det kan också vara svårt att se någon må så dåligt, det är alltid bra om det är fler som vet om det här, så att anhöriga, skolpersonal, vänner m.f. inte behöver vara ensamma i sin oro och heller inte behöver lägga den oron på personen som det handlar om, det ökar skuldkänslorna. Så prata med varandra, det kan en göra utan att bryta ett förtroende till den det berör eller att dela känslig information, det handlar om att prata om dina känslor i och kring situationen. Det är viktigt att alla får stöd i det här och att alla vet vem som har ansvar för vad, så att inte en plötsligen står där och bär någon helt ensam. Det gynnar ingen.

 

Nå, vidare. Som jag tidigare nämnde så finns det dagar då jag inte alls tänker på mina ärr. Det är bara så här jag ser ut. Likväl som jag har ett ärr på min vänstra tumme från när jag skrapade färg på balkongen och slant eller som ärren jag har vid mitt högra öga efter hudutslag jag hade som liten, så har jag ärr på andra delar utav min kropp som kommer sig utav ett krig jag förde mot mig själv för livet. Jag dog inte, med det kostade mig och min hud och mitt psyke mycket. Det är ingenting jag kan ändra på, det är ingenting jag kan göra ogjort. Därför ser jag inte anledningen till varför jag inte kan göra det till någonting positivt. Någonting bra. Någonting användbart. Någonting som kanske kan hjälpa andra. Nu när jag faktiskt lever. Nu när jag faktiskt kan.

 

Ibland stryker jag med handen över ärrade områden från min sjukdomstid. Jag känner ojämnheterna på vissa ställen, på andra inget alls. Det är jag och det är okej. Hade jag fått välja, där och då, att få min överlevnad till ett billigare pris, så hade jag tagit det. Vem hade inte? Men det var inte så det fungerade. Det var såhär jag blev. Det var den här Emelie jag blev. Och den här Emelie vet att det är möjligt att ge människor det där valet. Det gäller bara att det är tydligt. Det gäller bara att det är tillgängligt när det väl behövs. Det räddar inte bara liv rent bokstavligt talat, med tanke på hur många liv psykisk ohälsa faktiskt skördar per år genom självmord. Det räddar också liv i den bemärkelsen att fler kan få leva, istället för att bara överleva.

 

Då och då tänker jag på allt som jag vill göra. Ibland känns det nästan för mycket. Då och då tänker jag också på allt som jag har gjort. Det är mer än jag förstår och ändå ryms det i ett tidsspann på knappt 26 år. Så tänk då vad jag kommer att hinna göra. Nu när jag är här.

Nu när tiden fortsätter att gå, men inte utan mig.

 

Var rädda om er och varandra. Världen blir sig inte lik, inte utan er.

Skärmklipp 7