Följ oss på Facebook

Jag heter Emelie, är född 1992, uppvuxen och bosatt i Göteborg. Det är jag och katten Lo. Jag var 17 år då jag fick diagnosen Aspergers syndrom, men det var redan i början av högstadiet jag började erfara livet med depression, ångest och självdestruktivitet. Genom detta drog jag på mig diagnoser som Recidiverande depression och Paniksyndrom. Idag lever jag ett relativt vanligt liv, men jobbar dagligen med att få mig, min funktion, och samhället i stort att komma överens. Det är det ni kommer att få läsa om här, mitt liv och världen ur ett lite tilltufsat men ack så detaljerat perspektiv.

Suicidpreventiva dagen

Publicerat 10 september, 2017

Det är kvällen den 10 september. Det är suicidpreventiva dagen.

Det är en fråga som bör talas om alltid. Men just idag, sprids kunskapen lite längre, lite extra genom media och sociala medier. Tack för det och tack för att du läser detta inlägg, som jag lagt en hel del hjärta och själ i. Du är lika viktig som alla andra länkar i den kunskapskedja som så småningom ska innefatta varenda individ- Alla. Tillsammans kan vi förändra synen på självmord, självdestruktivitet och psykisk ohälsa.

Varje år är det hundratusentals människor som tar sina liv världen över. I Sverige har siffran de senaste åren legat på omkring 1400-1600 individer per år, enligt statistik från karolinska institutet. En vanlig jämförelse som brukar användas är antalet omkomna i trafiken årligen i Sverige, de siffrorna ligger enligt transportstyrelsens hemsida på omkring  250-320 individer per år under de senaste åren. Regeringen har en nollvision för båda ovan nämnda dödsorsaker.

Så, varför är det fortfarande tyst? Visst har vi börjat prata. Det har vi. Mer och mer och det är obeskrivligt bra. Men vad händer när kamerorna slocknat efter att den där modiga person suttit där i tvn och pratat om att det är mytomspunna, obehagliga och förbjudna? För visst är det så det är fortfarande. Då är vi lika osäkra, rädda och kvävda till tystnad av den traditionsenliga försiktigheten att prata om detta så länge i skuggor vilande samhällsproblem. Självmord. Någon har valt att ta sitt eget liv.

 

Så, jag tänkte hjälpa till, dagen till ära (även om många av oss bär/sprider och lever detta budskap alla dagar i veckan) Att slå hål på några myter om självmord, självmordstankar och självskadebeteende. Så ta fram era imaginära ballonger så tar jag fram min imaginära synål.

Skriv på ballong ett: Tala inte om självmord, det kan ”väcka den björn som sover”

Ånej. Inte denna igen! Det finns alldeles för många som går runt och är rädda för att väcka sovande björnar. Inklusive jag själv i många avseenden. Men nej, här väcks inga björnar. Här görs en problematik synlig. Att tala om självmord är att synliggöra det. D.v.s. vi öppnar dialogen, vi kan göra det till någonting som en faktiskt FÅR berätta om, ifall en behöver det. Det visar att ingen är ensam om att känna sig slut. Det säger till den som någon gång tänkt tanken att det är viktigt, på riktigt och någonting som vi tar på allvar. Någonting vi vill förhindra, lindra och vända. Nog om det, I’ve made my point. *Pang* första ballongen spräckt.Jag förklarar här med första myten hålslagen. Nu drar vi vidare.

Skriv på ballong två: Den som hotar om att ta livet av sig kommer inte att genomföra det.

Fel. Den som hotar om självmord har presenterat en möjlig s.k utväg. En drastisk och desperat sådan. Se till att individen får hjälp att finna andra möjligheter! *Pang* myten är officiellt punkterad.

Skriv på ballong tre: Ett självmord händer utan förvarning.

Många av er kanske redan spontant tänker: ”Öh nej”. Tack för att ni är upplysta, hjälp till att sprida er värdefulla kunskap medan jag skriver vidare för er andra som önskar lära er mer! (Tack för att ni vill det). Det finns Alltid tecken. Små som stora. För den sakens skull betyder det inte att en som anhörig ska ge sig själv skulden för en närståendes självmord. Ett självmord är inte någons fel, det är hela samhällets gemensamma fel, enligt min uppfattning. Så vad kan tecknen vara? Alltifrån förändrad sinnesstämning, för individen onormal brist på intresse eller insmugna meddelanden i ett kreativt utlopp till självdestruktiva handlingar av alla slag och hot om självmord. Så praktiskt taget så kan det vara svårt att upptäcka vissa tecken, det är därför vi måste prata med varandra. Våga prata om svåra saker. *Pang* Nu vet du och vi slänger denna ballong i källsorteringen (vart nu än en sorterar en ballong som)

Skriv på ballong fyra: Om individen har bestämt sig, så går hen inte att rädda.

Jo, för guds skull ge inte upp! Först och främst skulle jag lite smådjärvt vilja påstå att alla som överväger att ta sitt eget liv är ambivalenta. Det finns alltid stunder då individen tvekar och frågar sig själv vad som är bäst, vad som är rätt. SÅ. Kom till undsättning som den hjälte du har inom dig. Antingen i sällskap av nära och kära, gärna med hjälp av professionella. En person som bestämt sig för att ta sitt liv tror just då ingen annan annan utväg finns. Kanske är hen rädd att vara en börda och vill befria sig själv och andra från den. Kanske är livet så in i helvete trassligt att hen tror att ingen i världen han hjälpa en att reda upp det. Det är vara två av tusentals anledningar. Gemensamt för dem alla är dock att en tar den sista utvägen ut smärtan, en orkar helt enkelt inte mer. Där är det vår (inte en ensam utan samhället och kontaktnätets) förbannade skyldighet att bära den här individen tills den orkar igen, och medan vi gör det så presenterar vi andra vägar, andra möjligheter och en vila mycket rikare än den som individen tror väntar på andra sidan. *PANG* för fan. Jag klippte den ballongen med en sax nu, om ni inte märkte det.

Skriv på ballong fem: Bara individer ur vissa samhällsgrupper begår självmord och/eller har självmordstankar.

Nej. Det är helt enkelt inte sant. Självmord och självmordsankar förekommer var som helst i samhället. Självmord och självmordstankar kan uppstå hos vilken individ som helst, oavsett klass, kön, sexuell läggning, funktion, you name it. Så enkelt är det. *Pang* Myten är borta nu. För alltid. Överens om det? Bra. Vi får vidare.

Skriv på ballong sex: Alla individer med självmordstankar eller som är självmordsnära är isolerade, ensamma eller i alla fall på något sätt socialt avskärmade.

Det här är likt de tidigare påståendena en lögn. Det finns gott om, för att inte våga mig på en gissning att de flesta som har självmordstankar eller planer har en social krets. Många har familj, barn, vänner, jobb eller annan sysselsättning och sköter allt vad livet verkar bestå i, närmast exemplariskt. Dessa är som de där personerna som endast ger små, små tecken på att någonting inte står rätt till. Gissa hur vi ska kunna hjälpa dem? Just det: Prata med varandra! Normalisera dialogen om känslor. Normalisera behovet av att besöka psykiatrin som att besöka vårdcentralen. Vill du prova att smälla den ballongen själv? Här jag ger dig min alldeles speciella mytballongspräckarnål. *Pang* Duktigt! Bra gjort! Nu vill jag ha tillbaka min nål. Tack.

Skriv på ballong sju: När en individ talar öppet om självmordsplaner, eller skadar sig själv, försöker hen bara få uppmärksamhet.

Igen tyckte jag mig höra några spridda ”öh näe”. Åter igen, till er säger jag hurra och tack! Så jag vänder mig särskilt till er som fortfarande lever i myten, jag ska förklara och tacka för att ni lyssnar. Så, först och främst. Tekniskt sett är detta inte en myt. Det är snarare en förvriden, bakvänd och missuppfattad stackars halvsanning. För tänk, om du möter en individ som försöker att få uppmärksamhet genom att tala om sina självmordsplaner eller öppet skadar den egna kroppen, då behöver den här personen i allra högsta grad din uppmärksamhet. Jag menar, tänk på det. Fråga dig alltid, Varför söker den här personen uppmärksamhet? Detta är den typen av individ som visar ganska tydliga tecken på att inte må bra och till och med vara självmordsbenägen. För en sak är säker, den här personen vill bli räddad. Jag lovar dig! Om du ignorerar individen genom att sätta det där lilla ordet ”bara” framför ”uppmärksamhet”, har du skickat signalen till individen att du minsann inte bryr dig, alternativt att du har gett upp hoppet om hen. Det är det värsta du kan göra. I det här läget behöver veta att en person som söker uppmärksamhet gör det av en anledning. Och en person som söker uppmärksamhet på ett destruktivt sätt behöver bekräftelse, närhet, tillit, hjälp och stöd. För tänk på det, vem vill egentligen ha negativ ingång i försöket att få medmänsklig respons? Ingen som mår bra. Punkt. SÅ detta är på sätt och vis inte en myt, men vi måste förstå att ordet ”bara” i detta påstående kan resultera i extremt dåliga konsekvenser. Så istället gör att spräcka ballongen gör vi hål på denna ”myt” genom att skriva om påståendet till någonting i stil med: ”När en individ talar öppet om självmordsplaner, eller skadar sig själv, försöker hen förmedla någonting.” med tillägget ”Ge individen positiv uppmärksamhet och bekräftelse lite oftare i vardagen, på det sättet bidrar du till att individen känner sig sedd i ett positivt sammanhang och så småningom kanske kan se sig själv som en del utav någonting positivt.

Är du fortfarande med? Bra, vi har tre ballonger kvar för idag.

Skriv på ballong åtta: Självskadebeteende ”växer bort” när en blir äldre/mognare.

Nej, nej. Detta är, som ni säkert gissat i och med sin närvaro i min lista, inte sant. Ett självskadebeteende växer en inte ur. Det jobbar en bort. Det är ett hårt arbete, förminska inte det genom att säga att individen har ”växt ur det” eller ”mognat”. Nu har du lärt dig det. Vidare är heller inte så att det enbart är unga individer som skadar sig själva. Det kan väl följa med in i vuxen ålder och det det kan uppkomma i vuxen ålder. Det har ingenting med mognad att göra. När vi ändå är inne på det så har det heller ingenting med kön eller klass att göra. Beteendet är, likt självmord, inte bundet till någon speciell grupp människor. Nu vet du *Pang* Myten är tillintetgjord och vi kan andas ut, gå vidare, ytterligare lite rikare på kunskap.

Skriv på ballong nio: Jag kan ingenting göra, det är enbart professionella som kan hjälpa min närstående med psykisk ohälsa.

Såhär är det. Du som ensam individ ska aldrig ta på dig ansvaret för en annan individs hälsa. Med detta inte sagt att du inte kan hjälpa en medmänniska. Hur mycket du kan hjälpa till är någonting du får känna av själv, det ska aldrig vara på bekostnad av ditt eget mående, då är det bättre att be någon annan närstående. Professionell hjälp är nödvändigt i fall där individen som lider av psykisk ohälsa inte klarar av att leva sitt liv på ett fullvärdigt sätt. Det är dock mycket viktigt att individen får ett stöd även i vardagen. De 45 minuterna i veckan eller varannan vecka, som är någon sorts standard, kan vara till god hjälp när det gäller att bearbeta eller skaffa sig nya verktyg, men all övrig tid är det viktigt det finns ett nätverk av nära och kära som kan fånga upp, bara prata om vardagen, dela en kram, följa med på roliga aktiviteter eller mysiga filmkvällar, någon som kan bekräfta och bara visa att det finns hopp. Så om du själv inte har hälsoproblem, mår dåligt eller på annat sätt inte har möjlighet att stötta så finns där Alltid någonting du kan göra. Var inte rädd att hjälpa till, och tänk på att du inte är den som ska göra personen ”frisk”. Tänk på att det är de där små sakerna som du kan hjälpa till med, de där små extra sakerna som för dig kanske är en guldkant på vardagen (en fika, hyra en film, en extra lång kram, hjälpa till med handling/städning, you name it) men för den den som mår dåligt är det vad som får den att orka med resten av den här dagen och orka vidare, en dag till. *PANG* Ja, du kände igen det, jag tog fram saxen igen. Det finns mycket du eller snarare NI tillsammans kan göra för att göra livet lite bättre för någon.

Skriv på ballong tio: Rationella tankar om livets mening och värde är grunden till alla självmordstankar och självmord.

Å nej. Så är inte fallet. Ett självmord kan mycket väl vara en desperat ingivelse som får individen att de det som ett rimligt agerande. Det är inte så att alla kriser grundar sig i det existentiella, i djupa långa, trånga tankegångar som så småningom kan leda individen fram till slutsatsen att livet inte är värt att leva. Kriser kan bestå i mycket snabbt växande problem, i en känsla av utanförskap, i en upplevelse att det är outhärdligt att leva i sin fysiska kropp. Kriser har många olika grunder således är också orsakerna till att en individ väljer att ta sitt liv. Ofta kan självmord vara en handling på inflytande av en psykisk sjukdom och/eller ett missbruk av något slag. Ibland är det helt enkelt så olyckligt att läget för individen är så pass akut att självmordet aldrig hinner bli överlagt utan sker som en impulshandling i till exempel en mycket stark känsla. *Pang* Den sista ballongmyten är officiellt hålslagen, spräckt och vi lägger den i vårt lilla minnes bagage där vi kan titta på den och minnas vad vi lärt oss.

 

Med detta tackar jag för mig denna kväll. Jag hoppas att ni lärt er något, eller blev motiverade att sprida kunskap vidare om psykisk ohälsa och om självmord. Det är viktigt. Glöm för allt i världen inte att prata med varandra. Det kan rädda liv!

Information om vart du som behöver hjälp kan vända dig:

ljus

 

Utställning på väg!

Publicerat 26 augusti, 2017

Jag har den oerhörda äran, nej glädjen, att meddela att jag inom en snar framtid kan presentera min andra, alldeles egna utställning!

Jag har denna veckan påbörjat en distansutbildning under namnet projekt och idégestaltning. Mitt projekt är, som titeln antyder, en utställning som ska stå färdig i vinter. Jag kommer att arbeta med den på heltid, hela vägen fram. Det kommer att bli en utmaning. Det kommer att bli roligt. Det kommer att bli galet och tokigt och fixigt. Det kommer att bli blodigt. Eller nej, nej inte blodigt förstås… färg…igt? Hur som helst. Det kommer att bli magnifikt! Jag lovar.

Ja, jag är lika exalterad som du är!! (Bäst för dig att du är exalterad nu, annars framstår ju jag som en synnerligen oengagerad konstnär här)

Jag har själv vetat om denna nyhet sedan tidigare i somras, men har kunnat tygla mina fingrar och avvakta med att basunera ut till omvärlden vad de har att längta till i vinter. Nu har arbetet börjat på allvar och jag kan redan nu (med största säkerhet) be er boka in den 16 december i era almanackor! Det är då jag med pompa och ståt, fast snarare salta pinnar och bubbelvatten, har min vernissage på Frilagret i Göteborg. Men förfära icke du som tänker ”Nej Nej Nej inte den sextonde! Whyyyy!?” Utställningen kommer att stå tills i början av Januari. Hurra!

Vad är det för utställning undrar du? Visst gör du? Bra. Jag ska med all glädje berätta. Faktumet till trots att mycket få av de verk som kommer att utgöra min utställning inte är klara eller ens påbörjade, så kan jag berätta att det kommer att bli en blandning av tavlor på duk, teckning och text. Allt detta kommer att komma till världen ur mina händer i höst, steg för steg ,dag för dag. Poetiskt. Med det sagt, som om det inte var spännande nog redan, så vet jag knappt själv allt vad den kommer att innehålla! Fragmenten av idéer ska falla samman och bilda den värld jag skall låta er träda in i. Poetisk, igen. Det här bådar gott, visst gör det?

Vad jag däremot vet är temat. Jag kommer att arbeta på temat Psykisk ohälsa samt Aspergers syndrom. Inte helt oväntat? Jag vet. Dock helt klart värt att visa för  världen. Hela tiden. Alltid!

 

Nu när ni vet. Börja tagga redan nu1 Hur en nu taggar inför något sådant här. Det får du själv komma underfund med. Det kan bli din läxa tills vi ses. Eller inte förresten, jag vill inte bli stående där på vernissagen och lyssna på en massa redogörelser för hur en taggar inför en utställning som ska äga rum tre månader senare. Jag menar, då, är ju tillfället redan där, och då ska vi inte slösa bort det på att tänka på hur det var för tre månader sedan. Eller hur?

Jag kom just på ett taggningstips. Bara sådär. Peppa igång med uppdateringar kring mitt arbete genom att följa mig på Instagram: @creadiemelie

Med detta sagt, så har jag inget mer att säga just nu.

Lev väl och ta hand om er där ute! I med- och motgång, alltid!

Namnlös36

Kära Samhället, spill inga fler liv!

Publicerat 23 augusti, 2017

Självmord har fått ett rykte om sig att vara en egoistisk handling, men det ryktet bär ingen sanning. Att avsluta sitt eget liv gör en i desperation. Ren och skär sådan. När du inte vet vart i hela friden du ska göra av dig själv. Ingen ska behöva komma till den punkten. Ingen.

Jag önskar att jag kunde säga att jag inte vet hur det känns. Hur det känns att vara helt färdig, uttömd och på väg. På väg till intet. Hur det känns att helt krasst vilja avsluta sitt eget liv. I hopp om frid, i hopp om att få vila, i hopp om att äntligen få sluta kämpa och i hopp om att få upphöra att vara en börda – för att det så det känns hela tiden. Men jag vet hur det känns. Jag vet hur det känns att vara övertygad om att livet på jorden blir bättre utan mig, jag vet hur det känns att bli berusad av tanken på att jag kan välja mitt slut. Nu. Jag vet hur det känns att inte se någon annan utväg, över huvud taget.

Men jag har aldrig försökt. Bara lekt lite vårdslöst i hopp om en olycka. Jag har bett om att få byta plats med de som varit på fel plats vid fel tillfälle på på så vis mist sitt liv. Jag bad så innerligt att det skulle få vara en olycka, så att ingen skulle undra, om de kunde gjort någonting annorlunda. (Utdrag från dagbok: Det skulle bara vara en tragisk olycka och man skulle säga ”det var oundvikligt”.)

Hur kan en begära att en person som är så pass sjuk (och så pass utsatt) ska överleva på ren viljestyrka? Det skulle du aldrig förvänta sig av en patient på intensivvårdsavdelningen. Att begära det måste vara det mest obildade någonsin. Ändå sker det, om och om och om igen. Än i dag. Ofattbart.

År 2015 skedde 1554 bekräftade självmord i Sverige. Det är 30 stycken varje vecka. 30 personer varje vecka som är så vilsna, så rädda, så svikna att de inte såg något annat alternativ.

Vården sviker, om och om igen. Hur länge ska ett hjärta orka klappa utan vård? Hur länge ska en trasig själ orka hålla samman utan hjälp? Och varför, varför får det gå så långt? För så många människor. Varför får det gå så långt att människor slängs ut från vården, från samhället? Varför? Jag kräver svar!

Det är svårt att finna ord. Det är så självklart att ingen ska behöva komma till den enkelriktade vägen mot självmord. Det är så självklart att vi ska ta hand om varandra. Det är så f***ng jävla självklart att vården ska fungera i det här landet ! Vi har ju det så jävla bra eller hur?!

Jag börjar bli upprörd nu, medan jag skriver. Riktigt jävla förbannad om jag ska vara ärlig. Och ledsen. Jag vill fånga hela världen i en tokstor jävla kram! Jag vill att alla som behöver gråta ska få gråta. Att alla som vill kramas ska få kramas. Att alla som behöver hjälp ska få hjälp. Jag vill inte att fler ska dö för att de inte visste vart fan de annars skulle göra av sig själva. Eller vart i hela friden de skulle ta vägen.

Orden tar slut, minst ett liv gick förlorat igår till följd av svek från samhället. Det här är inte okej. Jag vet inte vad jag mer kan säga.

Namnlös35

 

Dag för dag

Publicerat 13 augusti, 2017

VM i trött söndag här.

Hur trött kan en trött söndag vara undrar du. Inte? Jag tänker berätta ändå. Den kan vara kolossalt trött. Och då handlar det ju givetvis inte om själva dagen i sig. Jag tror faktiskt inte att en dag kan vara trött rent självständigt. Det måste finnas en trött varelse som upplever den. Å andra sidan har jag aldrig riktigt reflekterat över det innan och har inte några egna erfarenheter och/eller någon ”inside information”. Så jag släpper det där.

Så, trötta dagar i mitt liv är inte särskilt sällsynta. Hur jag tar emot den, agerar och behandlar den skiljer sig dock åt ganska mycket. Det absolut svåraste att hantera är när dagarna blir som idag. Ett stort antal timmar sömn och vila. Egentligen ingenting produktivt har gjorts, det har varit sol men ja har inte gått ut. Blotta tanken på att gå ut har känts rent motbjudande. Av någon anledning är det så ibland. Vad är det då som gör dessa dagar svåra att hantera? Jag tänker inte ens fråga om du vill veta, jag tänker berätta ändå. Det är det som är tjusningen med att blogga. Så, det svåra ligger mest i, vad det mesta ligger i, nämligen – normen. Det sunda förnuftet bör hälsa denna soliga dag med kärlek, glädje och härligt pirrande i magen. Din instinkt bör vara att du ska ut, samla D-vitamin, fina minnen och titta på alla leenden som kryper fram i väder som detta. Men nej. Nej nej. Inte idag. Vad som utspelar sig i mitt inre är en diskussion mellan mig och mig och låter ungefär såhär

Jag är visserligen trött, men går jag ut så blir jag kanske piggare…

Nej, Nej! Är du inte riktigt klok? Ut? Där finns ju……. människor. GLADA människor.

Ja, det kunde väl pigga upp, du vet att det är bra för oss.

Ja, jag vet men jag bryr mig inte.

Bara en promenad?

Nej jag orkar inte. Jag är ledsen, liten och skoningslöst trött.

Jag undrar vad det beror på. Kan det vara den där stressen som vi byggde upp igår?

Kan va… men vi fick ju ner den igen och det blev ju bra tillslut.

Ja, det är sant.

Jag blir GALEN på den här tröttheten. Den tar livet av mig, jag orkar inte vara trött. Hör bara hur det låter! Va?

Var inte så dramatisk.

Men, men….

men vad? Något kan vi väl göra? Rita, läsa? Något produktivt? Snälla. Jag pallar inte ångesten vi kommer ha ikväll om vi inte gör någonting nu. Jag pallar inte, den tar död på mig.

Vem är det som är dramatisk nu?

Vi är ju samma person.

 

Och så här fortsätter det. Hela dagen, sådana här dagar. Och nu sitter jag här, det är kväll och ja, jag har dåligt samvete för att jag inte gjort någonting alls. Varför det är så är inte helt enkelt att svara på. Jag tror att det finns många där ute som tampas med samma sak. Känslan av att all världens gravitation samlats under ens fötter och drar en ner, ner, ner. Känslan av att en skulle kunna sova i fjorton dagar. Känslan av att varje andetag är nog med ansträngning för ens kropp. Att varje steg kräver mer koordination än vad hjärnan klarar av. Och trots detta, så finns det osynliga, men ack så betungande, kravet att ”leva livet”. Jag har funderat på detta många gånger. Jag blir inte jättemycket klokare, men jag kommer ibland fram till en acceptans. Det här är mitt liv. Och jag tillåter mig att ha dagar då jag inte vill gå ut. För så länge det handlar om just dagar då och då, vad är problemet? Om du tillåter dig att ha en dag då och då för att bara vara inne och inte göra ett enda dugg. Vad är problemet? Det finns inte, eller hur? Du kan ladda om, ta hand om dig själv. Så länge det inte låser dig, så länge du inte blir kvar i det. Däremot är det väldigt synd om dagarna blir, så som jag upplevt min idag. En dag då du går igenom hela dagen, dömande och nedvärderar faktumet att du ingenting gör. Det är till ingen nytta. Det gör dig, om något, bara ännu tröttare. Det gör att du inte kan använda den ursprungliga tröttheten till att vila, ladda och acceptera att det är en sådan dag. Istället för du ett krig mot din egen kropp och mot ditt eget psyke. Du kämpar för att försöka ändra på någonting som din kropp redan har tagit ett beslut kring. Det gör dig ledsen, frustrerad och trött. Du bryter ner dig själv. Det är inte sjysst. Det är väldigt orättvist.

Om du istället tar din kropps signaler på allvar. Låter dig vila, så kan du ibland till och med känna dig piggare redan på eftermiddagen. Tro mig, jag har lyckats med det ibland. För att tala DBT-språk: Radikal acceptans av situationen och validering. Du accepterar, fullt ut att du är riktigt trött, du tar hand om dig själv och bekräftar dig själv. Det lönar sig i längden.

Men som sagt, idag lyckades jag inte med det konsttrycket. Det är svårt, men det går. Nu är min uppgift istället att acceptera att jag inte validerade mig idag. Och inte döma vidare. Imorgon är en ny dag. Med den här dagen i ryggen, ska jag försöka att lyssna, validera och ta morgondagen efter mina förutsättningar. Dagar är på så vis sidor i en bok. Den ena sidan följer på den andra och beroende av varandra, samtidigt fristående på sitt eget lilla vis. Med sina ord.

13 år tillbaka.

Publicerat 23 juli, 2017

Ett första trevande möte med ett förflutet jag.

Ibland har jag funderat på hur det skulle vara om jag fick prata med mig själv som yngre. Jag är ju visserligen inte SÅ gammal. Bara 25 faktiskt- men ändå. Jag har ju trots allt, de senaste åren, tagit relativt stora kliv. Insikterna, kunskapen, erfarenheterna. Jag läste nyligen en bok av Miranda Hart, i vilken hon använder sig av just detta, hon talar då med sitt 20 år yngre jag. Hon skrev boken när hon var 38 år, och pratar alltså med 18-åriga Miranda. Jag blev inspirerad. Jag kan visserligen inte göra en så stor tillbakablck som 20 år. Det skulle innebära att jag skulle träffa mitt 5 år gamla jag, jag minns nästan ingenting. Istället har jag idag tänkt söka upp mitt 12-åriga jag, på Flatåsskolan i Göteborg. Året är 2004, det är höst och första terminen i en ny, större skola, i en ny klass..

*12-åriga Emelie kommer ut från bildsalen strax bakom ett gäng tjejer*

Hej Lilla Emelie.

*Ett smått förvirrat och närmast skräckslaget uttryck täcker 12-åriga Emelies ansikte* Vem är du?

Förlåt att jag skrämde dig. Jag känner dig väl. Var inte orolig, jag är du och du är jag, så det finns ingen anledning att vara orolig. Jag är ditt 25-åriga jag.

Ookej… Hej..

Hej. Jo, jag håller på att skriva i min blogg och tänkte det skulle vara intressant att ha ett samtal med dig.

Blogg? Är det en sån där dagbok på internet?

Ja precis.

Har du… eller jag…vi… en sån?

Jeopp.

Vadå, är vi kända då eller?

Naee. Nej, idag har nästan varenda människa blogg här. Det är liksom inte något speciellt.

Om vi inte är kända, varför skulle någon vilja läsa?

Tja, ja så tänkte vi ganska länge. Ja jag tänker det fortfarande ibland… Men sedan tänkte vi GO for it! Vi har inte jättemånga som läser. Men det har såklart blivit fler sedan vi började blogga för mittfunktionshinder.se *sväljer*

Vänta va? Mitt funktionshinder?! Varför….

*avbryter* Åh, glöm det, vi tar det en annan gång…. *viftar lite extra med händerna i ett distraktionsförsök* Du, vad har du hittat på idag?

Haft första lektionen, bild.

Ah, vill du utveckla det.

Vadå vet du inte allt redan?

Jo, eller på sätt och vis. Men poängen är att vi ska prata med varandra, de som läser vet ju inte. Och jag kan behöva fräscha upp minnet lite.

Ja. Ehm, okej, jo vi håller på att göra en slags tidskapsel tillsammans i klassen, med någon konstnär som är här.

Ah.

Mm. SÅ vi skulle rita teckningar idag som vi ska lägga i en stor bränd trälåda. Jag vet inte så noga. Vi ska tydligen bränna träet så att det håller nere i jorden och inte… möglar.? Eller vad det nu är som händer annars

Ja fråga inte mig. Men vad ritade du då.

Ja, först och främst så fick vi BARA använda kritor att rita med. Något annat skulle riskera att inte hålla. Bara KRITOR. Det blir alltid bara jättefult när jag ritar med kritor. Teckningen såg ut som om en treåring rutat den… Jag vill inte att andra ska se den…

Nu överdriver du.

Nej

Jo

Nej sluta

Vad ritade du då?

Ja, vi skulle rita de tre viktigaste sakerna i ens liv, typ vad vi tror kommer vara de viktigaste när vi gräver upp lådan igen. Jag ritade familjen, pengar…

Vänta lite. Pengar?

Ja?

Pengar är inte allt vännen, du ska inte tänka så….

Men man klarar sig inte i världen utan pengar, det är onekligen en viktig grej. Som du inte kan leva utan.

Ja jo… men..

Men vadå? Gjorde jag fel eller? Är pengar inte någonting som behövs i framtiden? Är det så? Snälla säga att det är så!!

Nej, Nej, lugna dig! Okej du vinner, pengar ÄR nödvändigt, vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. Väldigt! Det äcklar mig.

åh…

Jag vet…

*Försvinner in i tankar*

Hallå? Lilla Emelie? Halåå… *Viftar med händerna framför hennes ansikte*

Å, förlåt jag bara tänkte på… äh det var inget.

Okej.

Det blir tyst en stund

Du, när ska den här lådan grävas upp då?

2012. Så jag kommer vara 20 då!! Hjälpes! Jag kommer ha gått ur gymnasiet för ett år sedan! Jag kommer JOBBA! Ha ett jobb liksom, vara vuxen! *Lilla Emelie försvinner bort i något drömskt tillstånd* Har har säkert en pojkvän, vi kanske planerar att ha barn! Folk brukar ju ändå säga att jag är mogen för min ålder.

*Nickar och rullar ögonen, låter Lilla Emelie hållas*

Jag kommer vara snygg, vuxen och ha snygga vuxenkläder. Komma direkt från jobbet och möta upp alla klasskompisar, och vara så himla lyckad. Jag ska inte skryta, det ska bara synas på mig hur lyckad jag är och… *stannar häftigt upp och drar häftigt efter andan* Jag kanske till och med är gravid!!

STOPP!!!!! Stopp, stopp, här måste jag bestämt sätta ner en fot.

Vad är det?

Lilla Emelie. Lilla… Em. Får jag kalla dig det?

Eh visst…

Lilla Em, Lyssna på mig nu, det här är någonting viktigt. Familj och barn ÄR INTE det enda sättet att leva ett liv. Det kommer visserligen ta oss lång tid att förstå det, eftersom det väldigt mycket verkar som om det är den enda vägen att gå. Särskilt för kvinnor.

Vad menar du? Kommer jag, vi… inte få barn?

Det är alldeles för tidigt att säga. Jag är bara 25 vet du.

Bara 25! Det är ju halvvägs till 50. Vi måste ju leva tills barnen blir vuxna, det är inte mer än rätt för barnens skull!

Först, det där var oförskämt. Halvvägs till 50, sluta! För det andra. Jag har gott om tid att få barn!

Så ni har planerat för det?

Vi?

Ja alltså du och din pojkvän.

ehm….

Har vi inte ens en pojkvän när vi är 25?! Men.. va? *Lilla Em’s världsbild börjar krackelera*

Okej. Lugn nu, åh herregud det här blev mer komplicerat än jag tänkte. En sak i tagen. Lyssna här. Nr.1 Nej. Vi har inga barn, vi väntar inte barn och vi planerar inte för barn så som läget ser ut idag. Nr.2 Nej vi har ingen pojkvän. Vilket på ett naturligt och helt oplanerat leder oss in på Nr.3 Vi är inte ens intresserade av pojkar. Men. Vi är homosexuella. Du kommer visserligen inte börja misstänka det förrän om ett par år. Och det kommer dröja tills du är 18 innan du är helt säker, för det är då du blir tillsammans med någon för första gången, med en tjej från Malmö. Hon blir din första och hittills enda parrelation. Det är så det ser ut. Så bekymra dig inte över det där.

wow… jag vet inte vad jag ska säga

Nej, jag förstår det. Men som sagt. Det kommer till dig så småningom om. Nu är du ovetande och det är helt okej.

Men, jag trodde att familj var… ja alltså, att det är det enda… eller rätta sättet…

Nej. Nej så är det inte. Lita på mig. Det finns många fler sätt att leva på. Och vet du. Du är faktiskt riktigt bra på att bo ensam. Du trivs med det. Du är så mycket starkare än du tror Lilla Em.

*Lilla Em ler snett och tittar ner i marken* Jag känner mig trygg med dig. 

Åh tack. Jag märker det. Jag gillar att du är dig själv fullt ut med mig.

*Lilla Em ler igen och blir lite röd om kinderna. Inser plötsligt och spärrar upp ögonen till dubbel storlek* Men hallå! Om du är 25, då måste vi ju ha grävt upp lådan för… för fem år sedan. Hur gick det, var alla lyckade? Var jag lyckad. Vad hände? Var det pinsamt?

Ja, och nej. Vi skulle ha grävt upp den där lådan för fem år sedan. Men faktum är att det inte verkar ha blivit av. Den där konstnären kanske inte tyckte det var så kul att ringa runt och hitta oss när allt kom omkring. Eller så har han glömt det. Vem vet?

Jaha… 

Ja, roligare än så blev det inte.

Du, jag måste gå. Jag måste gå på lektion nu. 

Ja, självklart. gör det.

*Lilla Em hasar iväg men vänder sig halvt om* Ses vi igen?

*Ler* Ja det gör vi.

Lovar?

Jag lovar.

*Lilla Em går upp för trapporna i A-uppgången och försvinner runt hörnet med ett svagt leende.*

Om jag bara kunde finnas hos dig på riktigt i allt det som väntar dig.