Följ oss på Facebook

Jag heter Emelie, är född 1992, uppvuxen och bosatt i Göteborg. Det är jag och katten Lo. Jag var 17 år då jag fick diagnosen Aspergers syndrom, men det var redan i början av högstadiet jag började erfara livet med depression, ångest och självdestruktivitet. Genom detta drog jag på mig diagnoser som Recidiverande depression och Paniksyndrom. Idag lever jag ett relativt vanligt liv, men jobbar dagligen med att få mig, min funktion, och samhället i stort att komma överens. Det är det ni kommer att få läsa om här, mitt liv och världen ur ett lite tilltufsat men ack så detaljerat perspektiv.

Suicidprevitiva dagen

Publicerat 10 september, 2018

När det händer, drabbas vi alla.

Till alla er som förlorat någon i suicid

Till alla er som lämnat oss för tidigt

Till alla er som någon gång tänkt på eller försökt ta sitt liv

Till alla er som ständigt kämpar

Och till er som fann en alternativ väg i livet

 

Vem säger att det skulle vara lätta att leva. De måste vara försvinnande få. Fler är de som någon gång övervägt att avsluta sitt liv i förtid. Den tionde september är dagen som ger oss möjlighet att stanna upp och skänka en extra tanke till de som av olika anledningar inte längre orkade leva. En dag då vi uppmärksammar denna dödsorsak, som likt det flesta sjukdomar, inte gör skillnad på människor. Det drabbar individer i alla samhällsskikt och i alla delar av världen. Det händer familjer och ensamma. Det händer bland rika, fattiga, fysiskt sjuka eller friska, ickebinära och cis-personer och funktionsvarierade och de som följer normen på alla punkter som finns, det kan hända kända personer och den mest anonyma, den som tillbringat hela sitt liv inom psykiatrin och den som aldrig någonsin tycks ha haft en dålig dag. Och när det händer, drabbas vi alla.

 

Jag tittar på lågan som brinner framför mig. En guldig ljusstump som ikväll brinner för alla er som behöver vägledning i livet eller efter.

Att leva så som vi (generellt) gör är långt ifrån våra instinkter. Vi går emot dem om och om igen. Vi måste hitta till varandra, trotsa individualismens ”ensam är stark”; det är ju ändå inte sant. Låt oss fånga varandra. Låt oss krossa alla jävla fördomar kring psykisk ohälsa så att fler vågar ta hjälp i tid. I god tid, innan tankarna och känslorna blivit ohanterliga, allt för skrämmande eller så stora att de fått sitt eget gravitationsfält;runt vilket en plötsligt själv ligger i omloppsbana helt beroende av dem för att inte drifta iväg i ut ingenstans.

Om du har behov av att prata med någon har 1177 en lista HÄR på organisationer dit du anonymt kan vända dig ventilera dina tankar och känslor.

Som avslutning tänker jag helt skamlöst länka till mitt eget inlägg från suicidpreventiva dagen 2017 i vilket jag försöker bidra till att sticka hål på myter om självmord och självskadebeteende.

Ta hand om er!

Skärmklipp 7

kort om rutiner och inre trygghet

Publicerat 25 augusti, 2018

eller när tryggheten är beroende av rutinerna.

Rutiner, regler, ritualer. Whatever en nu vill kalla det. Alla har dem i viss mån. De skapar stabilitet och trygghet. För personer med autism ter sig världen, generellt sett, extremt opålitlig, oförutsägbar, okontrollerad och oklar. Därför skapar de/vi oss inte sällan rutiner, regler och ritualer i större omfattning än våra medmänniskor. Så länge dessa inte utvecklas till tvång och/eller livskvalitets-sänkande maniska beteenden så är de i det ingenting som behöver ändras, tränas bort eller för den delen heller döljas, dämpas eller hyschas. Det är inte ovanor, det är inte fixa idéer. Det är överlevnadsstrategier, utvecklade för att göra en ogreppbar värld något mer begriplig. Sedan jag var liten så har jag skapat mönster och ordningar. Genom att sortera, stapla och organisera. Jag åt viss mat efter särskilda mönster. Jag gick på särskilda sätt efter särskilda regler. Jag letade strukturer och ordningar. Jag tänkte till och med ibland tankar i ett repetitivt mönster. Ibland gick det överstyr och jag mådde dåligt av när saker och ting inte blev som jag hade tänkt mig. Fick till synes oförklarliga utbrott eller blev bara sur. Och det var ingenting jag växte ifrån. Det var ingenting jag växte ur samtidigt som jag växte i min egen grundtrygghet. Den fanns inte helt enkelt där att växa i. För mig handlar det om att jag tappar kontrollen över någonting som jag tidigare kunde kontrollera. Något som för stunden kanske är det enda jag kan lita på och känna trygghet i eftersom ett annat vanligt drag av autism som jag fick var bristen på tillräckliga grunder att bygga upp en inre trygghet, den nyss nämnda grundtryggheten i mig själv. Därför är dessa försök att skapa struktur utanpå, runt om och intill mig en viktig del i att kompensera det underskott av inbyggda grundstenar att lägga där inne i vid roten av mig själv. Vi stöttar våra liv från utsidan för att uppväga ett bristfälligt pålningsjobb i grunden skulle en kunna säga. Det brukar sägas att autistiska personer, i hela spektrumet, är bundna vid sina rutiner men faktum är att rutinerna är vad som ger frihet. Det sägs att vi är fyrkantiga men jag känner mig oftare som en cirkel. Att vi är ”by the book” och tänk så många olika böcker det finns i världen. Det sägs att vi inte är flexibla, men ta en titt på samhället, skolan, en genomsnittlig arbetsplats och fråga dig för vem den är anpassad (flexibel kan du vara först när det finns en balans mellan krav och förmåga). Min funktion/diagnos är inte vad som gör mig funktionsnedsatt, det är normtänkets förväntningar på vad en människa ska vara och klara.

särmklipp1

särmklipp2

 

bara en uppdatering

Publicerat 15 juli, 2018

Kort inlägg för att försäkra att jag inte gått under jorden.

Okej, så jag har inte slutat skriva. Jag är här. Däremot har jag börjat jobba. Oh yes, jag har mitt allra första sommarvikariat och det går alldeles utmärkt tack. Sen har det varit så att min dator fick åka på service eftersom skärmen slocknade när den inte skulle, så jag har haft dator-detox medan den var iväg på fix. Men nu är vi återförenade och skärmen är utbytt. Ordningen återställd på det planet.

 

Så. Det har på många sätt varit ett händelserikt år, som jag skrev om i förra inlägget. I dagsläget har jag redan jobbat hälften av mitt sommarvikariat och jag börjar planera inför hösten. Exakt hur det kommer bli är inte hugget i sten, men mer eller mindre klart. Utöver det så utstår jag mest värmen och försöker hitta tillbaka till att ta hand om mina känslor. Se dem, identifiera dem och inte undvika dem. Det är ett litet jobb i sig. Jag har varit dålig på att uttrycka dem i skrift och bild samtidigt som jag inte ersatt den kanalen med någonting annat. Vilket gör att utloppet begränsats. Att tankar och ror blir mer påtagliga. Men jag är medveten om det. Just nu vill jag bara mer än vad jag orkar. Just nu vill ja mer en vad jag har möjlighet till. Jag behöver anpassa mig till de tillgångar jag har och utgå från det läge där jag står. Det är det klokaste. Men det är för den sakens skull inte det lättaste.

 

Fem månader av året.

Publicerat 1 juni, 2018

Sammanfattar min ovanligt händelserika vår. Mest för min egen skull antar jag.

Det har gått fem månader av året och det är på samma gång orimligt som det är fullt förståeligt. För nog har det gått snabbt. Men när jag tänker tillbaka på den här våren så ser jag knappt skogen för alla träd. Jag tänker, vad fan har jag gjort egentligen, för att det är för mycket. Det är så mycket som jag gjort som inte alls var tanken att jag kulle göra, därför förstår jag inte hur mycket galet, fint och knas som har hänt. Så mycket ett mitt ursprungliga projekt har fått ta ett par steg tillbaka, gro där i bakgrunden. För visst gör det det, allt jag gör ger direkt eller indirekt idéer till min bildserie.

 

Året började med avslutet på min utställning ”I hjärnan har kaos och katastrof konferens” (bara en sån sak) och om den har satt ringar på vattnet? Ja det har den verkligen. Jag var på Atalante och berättade om mitt arbete, jag fick kontakt med en person jag inte sett på åtta år och vi har fortsatt ha häftiga samtal hela våren. Jag fick tack vara utställningen chans att föreläsa för en liten grupp pedagoger och kuratorer om autism, självdestruktivitet och skolan i förhållande till dessa ämnen. Jag flyttade med en del av utställningen till Blå stället i Angered när min skola hade gemensam utställning där och fick många nya perspektiv och kommentarer. Det var uppskattat och det gjorde mig glad. Där höll jag också en presentation av utställningen. Vidare sattes en än mindre del av utställningen upp under en kväll i Hjällbo under en öppen scen med tema skam. Det här har, inte helt oväntat tagit mycket av min tid och varit lika omtumlande som underbart.

Förutom dessa ringar på vattnet har jag dessutom hunnit med att byta riktning helt på min framtidskompass. Tack vare detta bokade jag en prövning i- och pluggade matematik (för första gången på 6 år) varje dag i tio veckor. själv i mitt kök. Och ja, jag är stolt att kunna meddela att jag fick ett C. Således har jag gott mod inför framtiden på det planet.

På den mindre trevliga sidan av våren finner vi en jobbig och utdragen dust med psykiatrin och primärvården där ingen kunde enas om vem som skulle skriva ut mediciner till mig, och däremellan stod jag och fick inga. Ett antal våldgästningar (påhittat ord?) på psykiatrin för att få dem att skriva ut receptet ”här och nu” utan ett enda resultat. Jag stod utan under en helg och det gjorde att jag fick åka till psykakuten enbart för att få ta med mig mediciner därifrån att klara mig på över helgen. Wow. Det har också varit en vår som fått med sig en del stress, men inte mer än jag kunnat hantera. Just nu har jag hamnat i en svacka som gör det tungt att orka, känna och bara vara. Jag har varit relativt skonad från sådana under våren faktiskt. Så det var väl dags. Det är mycket som spelar in. Både privata saker samt faktumet att jag levt under en viss press ett tag som nu har släppt och värmen. Bara värmen i sig är tung för mig som är ganska värmekänslig.

Vidare, det sista (som jag kommer på i skrivande stund) som gjort min vår till en av de mest händelserika på länge är att jag har fått ett sommarjobb. Which is amazing! Så många år som jag har kämpat för detta. Äntligen. Jag känner mig stolt, nöjd och positiv till detta.

 

Ja, det har varit en makalös vår. Helt otrolig när jag tittar tillbaka på den såhär. Jag inser att det inte är konstigt att jag är trött. Jag inser att jag inte kan begära att jag ska orka allt. Jag inser att svackan jag är i nu är naturlig och övergående. Jag behöver bara vara lite snäll mot mig. Så jag lunkar vidare in i sommaren. En vecka kvar på skolan. Två veckor kvar till jobb. Jag är förvånansvärt taggad. Nervositeten kommer nog så småningom. Just nu. Ett steg i taget.

Namnlös11

Vi behöver lära unga om psykisk (o)hälsa

Publicerat 25 maj, 2018

Om en vet vad det är, blir en inte lika rädd. När vi vet vad det är, kan vi sluta mata den obefogade skammen.

Det var när jag gick på högstadiet som frågan dök upp första gången. Varför går vi och mäter och väger oss varje år i skolan, men vårt mentala välbefinnande finns ingen årlig hälsokontroll på? Skolkuratorn var för mig någon som en ”hamnade hos” om en hade upplevt ett trauma eller hade väldigt dåliga hemförhållanden. Och när jag själv väl hamnade hos skolkuratorn var det pinsamt, ja lite skamfyllt. Varför blev det så? Varför hade jag den uppfattningen, och varför är/var jag inte ensam om det?

 

Därför är jag särdeles glad över initiativet ”För in psykisk hälsa som begrepp i grundskolans- och gymnasieskolans läroplaner!” som finns att läsa om och skriva under >HÄR<

 

Över lag var psykisk ohälsa skamligt. Jag benämnde det inte ens som psykisk ohälsa, det begreppet var smått mytomspunnet. Jag mådde inte bra, jag förstod inte varför, jag var bara ”konstig” – det var så jag benämnde det. ”Jag vet inte” var mitt standard svar, för jag hade inte ord för det jag kände. På gymnasiet började jag skriva mycket mer. Jag skrev mycket under lunchraster och andra korridorbundna stunder. Jag skrev mina känslor, mina frågor om varför allt var som det var, varför jag kände, varför jag fanns. Jag skrev om önskan att få dö, om önskan att vara till lags och tröttheten ”Hur ska jag orka” och frågade mig om och om igen ”vad är det för fel på mig?” Jag visste inte att känslorna var logiska, att de fanns där av en anledning. Jag visste inte att psykisk ohälsa kan drabba vem som helst och jag visste inte att det hade drabbat mig – jag trodde att det var sån jag var bara. Att det alltid skulle vara så.

 

Jag vågade inte kalla min ångest för ångest förrän första gången jag fick en panikångestattack så stark att jag fick yrsel, låg och slog mot golvet och grät av den inre smärtan som jag trodde skulle gå över först om jag dog. Jag kände inte att jag rätteligen kunde kalla det ångest innan, det är först flera år senare jag förstod att det i själva verket var det där som jag kände dagligen som var ångest, det andra var ren och skär panikångest. Jag förstod det när jag lärde mig mer om det. Men det lärde jag mig inte i skolan. I skolan lärde jag mig att skämmas.

 

För när jag för första gången skulle gå till skolkuratorn i nian(? slutet på åttan? Jag minns inte, det var hur som helst långt efter att jag egentligen borde ha kommit dit) då kollade jag noga bakom mig i korridoren bort mot bamba, ner för trappan, och ner för en liten trappa till, lite avsides – gömt i ena hörnet av entréhallen till bamba. Dit ner gick en inte om en inte skulle till skolsyster.. eller kuratorn. Och jag skämdes, jag ville inte vara annorlunda, jag ville inte vara ”fucked up”. När jag sedan kom till bup i nian, då jävlar skulle vi få se på skam. På min bup-mottagning skulle en ringa på en porttelefon. Det hände ett par gånger att jag vände hem igen bara för att det stod personer utanför fiket som låg intill, för att jag skämdes över vart det var jag skulle. Var i hela friden kom den här skammen ifrån? Ingen vet hela sanningen, men en del av den är relativt enkel. Jag. Visste. Inte. Ett. Skit. Om. Psykisk. Ohälsa.

Den enda jag kunde relatera till var nyheter i vilka de säger att ”gärningsmannen hade en psykisk störning” eller filmer i vilka personer går i vita korridorer och pratar med sig själva, bär tvångströja eller, som tidigare nämnt, varit med om fruktansvärda trauman. Det var min uppfattning. Du var antingen frisk eller psykiskt störd /slash/ galen. Inget där emellan. är jag kom till bup var jag redan övertygad om att det var något allvarligt fel på mig. Jag gjorde inte det jag skulle, jag grät, jag åt inte i matsalen och umgicks inte med mina klasskamrater – jag var onekligen trasig, jag behövde fixas, bli normal. Som alla andra. Det var vad jag trodde. Jag vill bara ta den där 15-åringen i handen och berätta allt om vad psykisk hälsa är. Och berätta de för alla andra. Jag önskar att jag och mina klasskompisar fick veta att psykisk hälsa är lika viktig som den fysiska. Jag önskar att vi i skolan fick lära oss hur vi tar hand om vår mentala hälsa och vad det innebär att må dåligt, att det inte är ens eget fel och att det är vanligt, ibland under längre perioder och att en ska ta hjälp. Att mina lärare efter att mitt skolarbete började påverkas frågade om jag ville prata med kuratorn hjälpte inte. Jag trodde att jag visste ju att kuratorn inte hjälpte sådana som mig, eftersom jag inte hade en anledning till att må dåligt. Jag visste ingenting. Jag var så rädd för att vara ett ”psykfall”, jag skämdes över att jag inte hade en anledning att må dåligt. Jag visste ingenting. Då. Men vi har möjlighet att ändra på det. Nu.

Namnlös10