Följ oss på Facebook

Jag heter Emelie, är född 1992, uppvuxen och bosatt i Göteborg. Det är jag och katten Lo. Jag var 17 år då jag fick diagnosen Aspergers syndrom, men det var redan i början av högstadiet jag började erfara livet med depression, ångest och självdestruktivitet. Genom detta drog jag på mig diagnoser som Recidiverande depression och Paniksyndrom. Idag lever jag ett relativt vanligt liv, men jobbar dagligen med att få mig, min funktion, och samhället i stort att komma överens. Det är det ni kommer att få läsa om här, mitt liv och världen ur ett lite tilltufsat men ack så detaljerat perspektiv.

”It’s that simple”

Publicerat 7 maj, 2017

Inläggen faller glest och jag faller tätare. Eller faller och faller. Jag rör mig hyfsat horisontellt.

Huvudet upp och fötterna ner, eller vad är det en brukar säga. Jag brukar då inte säga det. Men det är kanske en fras jag ska ta till lite oftare. Ja, för att variera mig. Att alltid svara att jag är tröt börjar bli så tjatigt och orden liksom måste krystas fram varje gång. Men jag säger det för att det är sant. Att mitt huvud är upp och mina fötter ner är ju inte heller en lögn, i de allra flesta situationer. Jag är i allmänhet väldigt negativt inställd till den där hälsningsfrågan. ”Hur är det?” Eller ”hur har helgen varit?” Men de alldeles extra ohanterliga när en får dem kastade i perioder då hjärtat slår extra slag om kvällarna, då lungorna känns två storlekar mindre än vanligt, då blodådrorna försöker transportera små stenar runt i kroppen istället för blod, då magen är bebodd av en elektrisk ål och bröstkorgen då och då fylls av knivar – inga plötsliga rörelser. Det är då jag är som allra mest negativ till människors behov av att försöka vara artiga utan att lyckas. För mig är det dessutom ett onödigt jobb att varje gång frågan ställs först behöva analysera läget och huruvida personen vill veta eller inte och sedan ta ett beslut om det jag ska tala sanning eller inte. Om jag ska ta den vanligaste utvägen ut situationen och skylla på trötthet eller om jag helt enkelt ska avleda situationen med att hänvisa till vad jag just gjort, om det hänt något roligt/tråkigt/konstigt precis och på så vis slippa svara på frågan alls utan att den andre parten märker det. Och i de lägena är det ju tydligt att min sinnesstämning inte var så intressant, egentligen. Att välja att svara jag mår dåligt, eller jag mår bra är inte ett alternativ. Det är alldeles för svart-vitt. Vem mår någonsin bara ”bra”? Vem mår någonsin bara ”dåligt”? Samtidigt har jag ju förstått, efter 25 år i den här världen, att det inte ”är så viktigt det där”. ”Säg bara bra – it’s that simple” Och då är vi där igen, normen. För dig är det kanske that simple.

Jag må ha förstått mycket under mina är, koder, normer, hur ”andra gör”. Jag har härmar och tagit efter, men på bekostnad av min energi och på bekostnad av min självrespekt. Jag fattar att en bara ska svara ett kort svar på artighetsfrågor som ”hur är det?”. Jag fattar det rent teoretiskt och har utformat min egen form av kompromiss mellan att inte ljuga och att låta den andre känna att den har varit artig genom ett kort, men inte negativt svar. Inte heller ett svar som är så brett som ”bra”. För vad är det som är bra? Allt? Really?

 

En del som jag pratat med anser att jag tänker för mycket. Ansett att jag skapar problem som inte finns. Att det blir lättare om jag inte analyserar allt. Jag har alltid svalt detta uttalande, helt och fullt, ja, jag har förbannat mitt eget tänkande. Och trots att jag än idag kan ha stunder då jag önskar att jag inte behövde ”tänka så mycket” så har jag också fattat någonting. Till exempel att bara för att någon säger att en skapar problem som inte finns, att en borde analysera mindre så betyder det inte att det är så.  Att få höra att någonting som ställer till problem för en är någonting som inte finns är ganska rejält nedslående. Nedvärderande för att inte säga respektlöst. Att säga det är att ta för givet att din och min hjärna fungerar precis lika eller att om bara min hjärna var lite mer som din så skulle jag må bättre. Kanske är personen helt enkelt så van vid att vara på sitt sätt att hen tror att det är lika enkelt för alla? Eftersom att det högst troligt är en normativt utvecklad hjärna. Jag klandrar hen inte för det. Jag är likadan i många fall. Tror att alla tänker som jag, trots att jag vet nu att min hjärna inte fungerar som normen. Att säga att jag skulle må bättre om jag inte analyserade så mycket är ungefär som att säga till en person men normativ hjärna att, tja säg, du skulle må mycket bättre om du blev analfabet igen, eller varför inte, klöste ut dina ögon. Vad liknelsen vill visa är att ta bort någonting som en redan kan är när på omöjligt, lika skrattretande är förslaget att ta bort en del av dig, din funktion, för att ”du skulle må bättre”. Jag har förbannat min funktionsnedsättning, och jag kommer att göra det igen det slår jag vad om. Men det är den jag är, det var såhär jag föddes och jag känner inte till någonting annat. Att leva i ett samhälle som till enorma delar inte är anpassat har fört mig in i sjukdomstillstånd som kanske kommer att vara en del av mig resten av mitt liv. Att då säga till mig att jag skulle må bättre om jag inte tänkte så mycket. Är ungefär att säga till mig att jag skulle må bättre om jag bara tillhörde den neurotypiska normen. Vad gör det med en människa att få höra?

 

Okunskap är roten.

Kunskap är boten.

Namnlös28

 

När tiden går och vi går efter…

Publicerat 12 april, 2017

Eller kort och gott: födelsedagsfunderingar.

Vissa stunder känner jag mig som 25, andra stunder som 5. Ibland känner jag det som om jag aldrig varit annat än 15. Och ibland som om jag inte var en dag yngre än 65.

Oberoende av detta är det trots allt i 25 år, inte mer och inte mindre, som jag andats luften i den här världen. En kan säga vad en vill om det där med ålder. Jag trodde att det var en myt, sprungen ur människors åldersnoja, det där med att inte minnas vilket år i ordningen som en förväntas fira här näst. Ändå satt jag där, dagarna efter årsskiftet och frågade mig själv ”fyller jag 25 iår?”. Också klyshan ”åldern är bara en siffra” har jag med milt våld förkastat. Det är ju, trots allt, en konkret siffra. Den som berättar i hur länge som, just du, har vrdrört den här världen. Men nu är jag här. Träffar så många olika människor i så många olika åldrar och… ja… vem kan påstå någonting annat än att de levt liv lika olika som mönstren i deras händer? Oberoende av deras ålder. De har upplevt olika saker vid olika tillfällen. Varit på olika platser i olika tider. Erfarit olika händelser i olika kroppar. Vi åldras, det är ett faktum. En människa som levt i 60 år behöver dock inte för den sakens skull vara annorlunda mot en människa som levt i 25 eller varför inte 15. (Den senaste har dock inte en färdigt utvecklad hjärna och det kan en ju diskutera vidare huruvida det gör hen mindre erfaren eller kunnig bara av den anledningen) Det är liksom det som är så spännande. Vi är olika, oberoende av ålder. Vi är inte automatiskt på ett sätt bara för att vi levt ett visst antal år. Bortsett från fysiskt åldrande, bortsett från sjukdomar och diagnoser, så finns det inte så stora skillnader som märks i vardagsmöten. Jag har mött 7åringar som skulle kunna vara vad samhällsnormen kallar 74. Jag har mött 58åringar som skulle kunna vara vad samhällsnormen kallar 15. Det är mönster vi ser i ålder. Och det är helt okej att det är så, och vi ska tillåta dem att vara mönster. Vi jagar den eviga ungdomen. Vi jagar bort alla tecken på ålder. Varför? Jag har inget svar själv. Jag lämnar det öppet.

 

Vi har en mall. En mall som gör att jag kan säga att jag känner mig som 5. Eller 65. Och vi förstår i regel vad det innebär. Det är en såkallad norm. Eller en steriotyp. En  genväg.

 

En kan säga vad en vill om det där med ålder. Det är bara en ytterst diffus fingervisning. Det säger inte mer om dig än färgen på din tröja. Egentligen.

 

Ikväll kommer klockan att passera ett klockslag som betyder att just jag har levt i 25 år.

 

Jag tillbringar dagen i en bit av min egen historia. En stor sådan. Blir påmind om en resa. En lång sådan. Får några skratt och några kramar. Får känna mig stark och kompetent. Får känna mig liten och stor på samma gång. Minnen rusar och hela jag förundras över om och om igen vid blotta tanken på det där fenomenet om gående tid.

tid

från bekräftande till filtrerad verklighet

Publicerat 6 april, 2017

Vi har fastnat i en loop där ingenting kan vara bra som det är, utan måste vara bäst som det är.

En kvinna i övre medelåldern sitter på bussen när en annan kvinna i samma ålder stiger på.

Den första kvinnan ler och säger lättsamt till den andre

”Hej! Så du tyckte inte heller att det var cykelväder idag” hon skrattar lite

Kvinna två svarar någonting i stil med

”Jodå, men jag springer alltid på onsdagar och då tar jag inte cykeln”

Den första kvinnan replikerar då

”Nä men det regnade ju i morse, då är det ju inte så trevligt att cykla”

Varpå den andra kvinnan svarar

”Det gör inte mig någonting, jag cyklar ändå”

Den första kvinnan beskriver då

”Nä jag har ändå sagt att jag cyklar minsann bara när det är barmark och uppehåll” Hon ler

Den andra kvinnan noterar en ledig plats bakom den första kvinnan och som i förbifarten på väg dit får hon ur sig något nästintill ohörbart i stil med

”Jag cyklar i alla väder…”

Den första kvinnan som följt den andra kvinnan färd mot det lediga sätet bakom vänder sig nu åter framåt, till synes något osäker på om samtalet är slut nu, hon ler fortfarande.

 

Note: God ton hölls samtalet igenom

Note: Den andra kvinnan såg jag inte ansiktet på, därav ingen beskrivning av hennes uttryck.

 

Vad vill jag då berätta med den här lilla anekdoten? Jo, det som hände i mig är något jag inte är helt obekant med. Det händer dagligen och är en av många anledningar till att jag finner det svårt att leva som en (förväntat social) varelse i dagens samhälle. Många frågor cirkulerar i sina omloppsbanor inuti mig. Frågor som ”Varför kände den första behovet att förtydliga sitt beslut för den andra kvinnan?”  och ”vad vann den andra kvinnan på att fortsätta tydliggöra att hon minsann cyklar i ur och skur?”. Svaret är bekräftelse. Tänker jag.

Bekräftelse verkar vara viktigare nu än någonsin. Med alla sociala medier där du skriver hur ditt liv suger för att få bekräftelse, en uppmuntrande kommentar ett ”du är visst bra”. Eller där du synkroniserar din spring-app så att alla vet hur mycket du springer om dagen, eller bara skriver om hur bra ditt liv är för att random människor ska bekräfta att du är den bästa, den snyggaste och den alla avundas. Det gör mig smått illamående. Jag är så vansinnigt trött bara. På att dag ut och dag in se människor i sånt desperat behov av uppmärksamhet, människor som kysser varandras fötter, kallar varandras maximerat filtrerade selfies för ”den vackraste, hetaste, snyggaste”. Trött är jag, för att det tär på mig att inse att de behöver den här uppmärksamheten, att de behöver vara snyggast och hetast för att känna sig uppmärksammad. Det bästa de kan få höra är att de är snygga trots att de är slitna, men varför spelar det roll? Det är normaliserat till en gräns som är helt obefintlig. Att uppmärksamhet via ”snygga selfies” och ”mitt liv är perfekt-bilder” är någonting enbart positivt. Men vi är inte alltid duktiga, alla är inte alltid snygga, vi är inte alltid på topp. Då ska vi inte behöva ha kravet, behovet att ändå få det att se ut så för att få bekräftat att att vi är bäst trots allt. Det är verklighet att vi inte är bäst alltid, det är för i helvete naturligt att vara sitt vardags-vanliga ofiltrerade jag. Vi har fastnat i en loop där ingenting kan vara bra som det är utan måste vara bäst som det är. Det handlar alltid om att vara sitt bästa jag, men om det råkar vara så, att jag har en helt vanlig dag, då jag inte är bäst eller snygg, då ska jag inte behöva ha bekräftelse på att det är okej, att jag är bäst ändå, att jag är snygg ändå eller tvärt om – få medlidande. Vad är det att lida med i? Vad gör det med oss när andra människor visar medlidande med dig när du har en helt vanlig vardags-dag? Klart du undrar om du kan leva så då, klart du föredrar att filtrera och få kommentarer som bekräftar ett perfekt liv istället.

 

Vi lever i en alternativ verklighet på internet. Vi ser och läser science fiction där tekniken tagit över mänskligheten och styr världen. Men om du öppnar ögonen så ser du att det redan har hänt.

Bifogar här en skärmdump från en reklam som dök upp i mitt instagram-flöde. Bara för att jag blev så ledsen på den.

”om du inte laddar ner den här appen får du aldrig veta hur teknologin förändrar våra liv” Jo jag tackar ja. Att kommentera den säljtexten vidare känns överflödigt, och det skulle bara resultera i upprördhet och långa utläggningar om vansinne och komplex och skönhetsideal etc. etc. Så jag låter bli. Tänk själva istället, vad ni tycker.

Det var allt. Tack hej.

screen

Ångest – ett av alla sätt

Publicerat 23 mars, 2017

Du ser den inte alltid utifrån, men du känner den alltid inifrån.

Ångest är lite som… en maträtt. Du tänker att du har ätit den förr så du vet hur den smakar. Ibland känner du igen dig i varje tugga, du känner smaken redan innan dina smaklökar fått en chans att arbeta och när gaffeln når din mun är upplevelsen precis som du förväntat dig. Men omständigheter, så som var någonstans du äter, vem som lagat maträtten, detaljerna som kryddning och tillagningstid gör att även om du äter samma maträtt varje dag så kan du uppleva den olika varje gång.

Vad jag försöker säga är att, även om ångest på sätt och vis alltid är ångest, så är upplevelsen, styrkan eller tidsspannet inte sällan ytterst varierande. Inte från person till person, det är mer eller mindre uppenbart att det är en individuell upplevelse som med allt. Variationen sker inom samma ram, samma kropp, samma sinne.

Därför står det Ångest- ett av alla sätt, för det är var jag tänker skriva om nu. Ett av alla sätt som jag kan uppleva ångest.

 

Dagen har inte riktigt varit så som jag hade tänkt mig den, det har varit sol och jag har inte utnyttjat den, jag har inte velat gå ut. Jag har suttit halva dagen med ansökningar till olika skolor. Något som hade kunnat gå mycket snabbare om en inte råkar vara just jag och därför blir distraherad av tankar, känslomässigt aktiv i de personliga breven, fylls av minnen när betygen ska skannas in och så vidare och så vidare… Men nu är jag på väg till ett träningspass, ska bara gå förbi affären först och köpa de där nötterna som de har erbjudande på, så slipper jag minnas det längre. Jag går dit, sedan till träningslokalen. Halvvägs märker jag att jag inte har så gott om tid som jag först trott. Jag ökar takten. Väl framme får jag kapa några rutiner, som att lägga i ordning kläder, handduk och schampo i den ordning det kommer att användas så att allt går smidigt efteråt. Jag går in i salen och passet går bra. Tiden går faktiskt fort. Jag gör som vanligt mitt egen stretchprogram för då vet jag att jag får med allt jag behöver och vill få stretchat. Jag ligger på golvet och som om det vore en blixt från en klar himmel slår jag med en öppen handflata mig i huvudet och jag börjar få svårare att andas och gör det väldigt ytligt. Mina ögon knips ihop och öppnas om och om igen mycket oregelbundet, mitt huvud försöker skaka bort känslan i små ryckningar och mina händer blir rastlösa. Jag blir omåttligt sur och undrar lika plötsligt som uppriktigt varför i hela friden alla de här människorna är här just nu, gör det här, varför gör vi det här? Alla och en var i det här rummet ogillar mig och jag ogillar dem tillbaka. tänker jag. När jag är klar men mitt stretchprogram så går jag som alltid, lite tidigare än de andra för att slippa rusningen. Mina händer blir mer rastlösa och börjar krampa lite lätt. Jag börjar göra rörelser med dem för att lugna ner mig, knäpper fingrarna, vrider, som jag brukar. Min nacke knycker till i korta ryckiga rörelser och jag andas mer in än ut medan jag går. Men jag har det mesta andra under kontroll, ingen misstänker någonting annat än möjligen att jag har någon form utav tics. I duschen är jag ensam och andas då utåt medvetet, suckar och låter vattnet kännas. Jag byter om och det kommer folk till skåpen intill mitt. Jag unnar dem inget leende eller någon blick, det vore onödigt slöseri av energi på människor som jag ändå inte behöver få på min sida. Jag hatar människor tänker jag. Det är en vanlig ångesttanke. Jag är nästan klar och måste vänta på att nå mitt skåp igen, utan att behöva prata, väntar hellre. Står och inspekterar en utrymningsplan med ena handen mot väggen som stöd och frustrationsutlopp.. Jag minns inte alls vad det stod. Jag går hem, jag är glad att jag kan lyssna på ljudbok, det är inte alltid min ångest tillåter mig att göra det utan att öka, men idag går det bra. Så jag gör det. Nästan framme vid hållplatsen, jag hör en hög smäll, kanske en smällare. Låter som om någon blåst upp och trampat på en festisförpackning (för er som vet) fast fem gånger högre. Mitt hjärta och väsen hoppar till och hela min fysiska varelse blir med ens mycket svag. Den hastiga rädslan tog en stor klump energi och kastade den rakt ut i ingenstans och jag vill börja gråta av den trötthet, svaghet och hjälplöshet som infinner sig i mig. Men några tårar har inte planerat någon resa utanför min kropp idag. Det är inte en sån sorts reaktion just idag alls tydligen. På spårvagnen sätter jag upp mina fötter på ett tvärgående metallrör. Jag vet att det kan väcka upprörda känslor. Så väl att jag sitter och skäller personer i mitt huvud som potentiellt skulle kunna visa sitt missnöje verbalt emot mig. I mitt huvud skriker jag saker som, Jag har fucking ångest eller vad i hela världen får dig att tro att jag bryr mig. I mitt huvud säger jag också till dem med min mest hotfulla röst att jag inte skulle säga så om jag var du, eftersom du inte har en aning om vem jag är eller vad jag går igenom. Det är så jag jobbar. Jag förbereder mig på att gå i försvar, för jag kan aldrig veta när jag behöver det. Särskilt inte när jag sätter min ångest, således också mig själv i första rummet och följaktligen inte visar lika mycket hänsyn till andra människor som jag annars skulle ha gjort. Minsta lilla och jag skulle troligtvis implodera. Du vet bara inte om det. Men det gör jag. Jag går av spårvagnen och ser mitt hem, gå börjar mina händer och min nacke att rycka igen och instinktivt som alltid utför jag de lugnande rörelserna kontrollerat. Jag är hemma och jag släpper allt tungt jag bär på. Det vill säga allt vad jag bär på i form av väska och ytterkläder. Hej Lo, säger jag på rutin och kryper ihop och låtsas att jag är en sten. Jag går och äter två riskakor. Jag halvligger i soffan och tittar på något program på tv som distraherar mig men samtidigt inte stimulera mig för mycket. Jag inser att det här är en sån ångest som inte blir en så kallad ångestattack. Jag inser att de är en sådan ångest som jag kommer att behöva sova bort. Eftersom att det är kväll. Lo kommer och lägger sig på mig medan jag inte känner så mycket alls. Medan jag vill operera ut den delen av mig där ångesten sitter och slår mig upprepade gånger med ett trubbigt föremål med hög densitet. Lo spinner och jag försöker att uppskatta det, allt vad jag förmår. Jag bestämmer mig för att skriva. Jag mår illa för att jag andas för dåligt medan jag skriver. För att jag är så trött eftersom att min kropp och mitt sinne är under kris.

Nu måste jag tyvärr sluta skriva, för jag måste andas.

Ångesten har många ansikten. Du ser den inte alltid utifrån. Men du känner den alltid inifrån.

Namnlös26

För dig som eventuellt tänker, men åh, men nej. Ingen fara. Det här är en ångest jag kan hantera. Det är inte kul, men det är inte någonting att oroa sig för. Jag behöver bara sova av mig den. Jag vill bara sprida kunskap. Väcka förståelse. Bryta fördomar. Få vara jag med allt vad jag är.

Återerövrar

Publicerat 12 mars, 2017

Flödesskriver för att låta någonting komma ut i bokstäver.

Det är söndagskväll. Jag tänker att det var förjävla längesedan jag skrev (eftersom jag inte nödvändigtvis behöver censurera eller barnsäkra någonting i min hjärna, eller mitt hem heller för den delen) Jag tänker att det är ju trots allt så att jag är klar med dagens bestyr och det börjar gnaga i mig, just faktumet att det var så längesedan jag skrev. Det har givetvis en mycket naturlig förklaring grundad i min personlighet kombinerad med diverse yttre omständigheter som de senaste veckorna gjort det mesta i min vardag omständligare än vanligt.

Det finns helt naturliga förklaringar till det mesta skulle jag påstå. Åtminstone för mig. Eftersom jag inte anser att det finns så mycket som är onaturligt, vad skulle det vara? Jag tror det är lite som med normer. Det finns en bestämmelse som bara finns, och allt utanför den ramen är ickenormativt. Således är allt som inte ligger inom ramen för någon sorts allmänt accepterad naturlighet onaturligt, per automatik liksom. Men jag var aldrig med på det där mötet när det där beslutet togs att vi alla skulle ha samma bild av vad som är naturligt, eller norm. Hade jag varit det hade jag satt mig i ett hörn med armarna kors och sagt Nej.

Nog med flum och utsvävningar.

 

Det har snart gått fyra månader sedan jag blev kickad från psykiatrin. Sedan dess har jag hunnit få ett brev där detta bekräftats och där det även stod ”då du inte medicineras” och jag bara, eh, jag har medicinerat sedan jag var 17 år. Hur har det undgått er? Jag ringde. Fick prata med en kvinna som jag aldrig hört talas om och som jag inte ens vet vad hon har för befattning. Hon sa precis som en annan ”man kan inte gå i behandling hela livet”  och jag undrar fortfarande hur de kan veta om jag tänker gå i behandling hela livet. Jag är knappt 25 år. Jag har levt i och runt psykisk ohälsa i mer än tio av de åren. Vad förväntar ni er av mig? Att jag ska skutta ut i en värld som inte ens är anpassad efter min funktion och liksom, hej här är jag och jag fick prata med en person i några år men jag har ändå djupa sår, jag har en verktygslåda för det ena visserligen inte för det andra. Men vad gör väl det när det går att sätta ett slutdatum på ett tillfrisknande, en ‘sista användningsdag’ på en sjukdom. ”Du kan inte gå i behandling hela livet” Hur kan de påstå något sådant? Jag är knappt 25 år. Beräknar de min livslängd till 27? Tror de jag ska gå med i 27club? Annars förstår jag inte argumentet. Kvinnan i andra änden meddelad också att hon visst ska kolla upp det där med medicinen efter att jag först fick övertyga henne om att jag äter medicin och att det är de som skriver ut den samt redogöra för vilka mediciner och vilken dos. Hon sa att hon hör av sig när hon kollat om det är de som ska fortsätta skriva ut eller om vårdcentralen ska ta över. Det är mer tre veckor sedan nu. Vi var oense om så mycket hon och jag. Hon sa saker som står i min journal, utan en tanke på att jag kanske själv har den i min byrålåda i vardagsrummet, samt att jag ju faktiskt varit närvarande vid de tillfällen som beskrivs i den. Även om anteckningarna såklart är tolkningsbara och vinklade så var jag där, det var inte hon. Människan har inte en minsta aning om vem jag är, det är det som oroar mig mest. Det sitter alltså människor som aldrig ens sett mig och bara, nämen det här går inte, hon har gått här förjävla länge. För jag tror fan inte att de är mer formella i sina hjärnor än vad jag är, trots sin position ur vilken de utvinner sin makt. Det är det som är det mest obehagliga med människor i maktställning. De är precis som jag, men de varken får, kan eller vill inte avslöja det.

 

Med detta skrivet i all genuinitet och utan tanke på vart det skulle leda hoppas jag ha satt igång en rytm i vilken jag kan fånga upp skrivandet igen utan press på vad det blir av det hela. Bara skriva, det är ju det som är meningen. Bara det att ingenting har varit något ‘bara’ den senaste tiden. Att ‘bara’ göra något är inte så jag jobbar och således blir perioder fyllda av diverse påträngande och känslopressande omständigheter inte någonting som gör någonting till ett nöje utan ett fix, trix och för att inte säga ett helt projekt som måste struktureras upp, jag tappar suget och blir sittandes framför en tv, ett pussel, en telefon eller något annat, något lika hjärndött som jag känner mig. Att återerövra mitt eget liv är något jag kommer behöva göra igen. Igen. Och igen.

 

Namnlös25