Följ oss på Facebook

banner

2016 oktober

utvald bild1

Spring

Publicerat 30 oktober, 2016

Jag begränsas inte av mitt funktionshinder, jag begränsas av människors normtapetserade tunnelseende och fobi för att tappa status.

Stress uppstår i obalansen mellan krav och förmåga. Vardagen består utav en väldig massa uppgifter som för samhället och dess invånare ses som vardagliga, men de sätter höga krav på funktioner som är nedsatta hos en person med en autismspektrumsstörning (AST). Det kan vara svårt att förstå. Jag kräver inte att någon ska förstå. Det jag kräver av min omgivning är att de ska tro på mig när jag förklarar och att de ska ta mig och min problematik på allvar.

Det kan tyckas självklart. Men ack, ack, ack så är icke fallet.

Jag har slutat att ta skit och ändå finner jag mig om och om igen fylld utav den.

Jag går en s.k. teaterlinje. En tvåårig utbildning inom skådespel och närliggande yrkesgrupper så som regi scenografi pedagogik osv. Lite av varje. Och enligt mina upplevelser hittills, efter drygt ett år, så ska vi hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Jag har inte varit med om en enda gång att de anpassat en uppgift att bli på något vis autismvänlig. Det de istället gör är att plocka bort uppgifter, låta mig ”slippa” för att orka. Det vill säga, jag får inte delta i allt det som utbildarna är skyldiga mig, det jag betalar för. Jag vill inte Slippa. Jag vill lära mig, jag vill vara med precis lika mycket som alla andra, men bara för att min hjärna inte är utformad efter normen och därför inte tar in information, bearbetar den och analyserar på ett likadant sätt som normen så blir jag exkluderad. Jag trodde inte det var möjligt. Jag som alltid trott att det var mitt fel för att jag inte vetat vad problemet är, jag har alltid underkastat mig. Stått ut och trott att det är något jävla fel på mig som inte klarar av det andra klarar av. Nu vet jag att jag visst klarar det, om jag får förutsättningarna för det, jag behöver bara andra förutsättningar för att kunna ta del av samma saker som de andra. För att jag ska ha samma chans att hänga med, förstå och delta. Jag vet det nu och jag förklarar det. Och jag har aldrigt tidigare varit i en sådan omfattande konflikt med mina pedagoger. Ingen utåtagerande konflikt. Mer en fet jävla krock, en krock mellan en buss och en personbil, och det är jag som kör bilen. Trots att jag aldrig fått någonting anpassat för mig i en skola så har jag aldrig känt mig så respektlöst behandlad. Och det är just för att jag har lämnat ut så mycket information att jag inte har fler idéer eller svar när de ställer samma fråga för femtiofemte gången. Då blir deras svar, ja då kan vi ju inte hjälpa dig om du inte vet hur. Att de har ett f**ing kompendium med fett mycket information är inte inräknat som svar. De förstår inte och då är det omöjligt för dem att ta det på allvar. Det gör mig oerhört besviken.

Vårt senaste projekt har varit en barnföreställning där vi gjort allting själva från scratch, förutom manuset. Dvs, vi har byggt scenografin, skaffat fram kostymer och rekvisita, marknadsfört och, sålt och sist men inte minst spelat föreställningen. Vi har spelat för runt 4500 barn och vuxna och nu, nu har vi lov.

Så, jag har visserligen de senaste veckorna fått göra det jag älskar mest. Men jag har också varit i skolan i 33 dagar med endast två dagars ledighet. Det kan ta knäcken på vem som helst. För mig är det ständigt kaos. Jag har ingen inre struktur, jag måste ständigt skapa den. Så när mitt behov av struktur inte passar in i skolplanen. Ja, då blir det upp till mig, för jag, citat: ”är en fuxen människa”. Då blir det till att springa, bita ihop och hålla andan. Det kan göra den mest fantastiska upplevelse till en pärs.

Det är därför skådespeleri är min räddning. Jag är aldrig så medvetet närvarande som på scenen. Jag kan inget annat än att vara där och när ingenting annat existerar… då är jag fulländad. Då kan jag ha haft en ångest attack två minuter innan, fått ett uppslitande besked eller inte ha varit ledig på 14 dagar, jag är ändå där. Energin har vi tillsammans om jag är inte någonting. Jag bara är. Jag lever fullt ut.

Att jag då, på grund utav min funktionsnedsättning ska bli utestängd från den världen… Ja… jag vet inte, jag har så oerhört svårt att acceptera det. Jag kan precis lika mycket som vem som helst, men jag passar inte in i samhällsnormen.

Jag begränsas inte av mitt funktionshinder, jag begränsas av människors normtapetserade tunnelseende och fobi för att tappa status.

namnlos14

utvald bild5

Låt oss tala om den neurotypiska normen

Publicerat 23 oktober, 2016

Det här med normer ligger ju trots allt i tiden.

Neurotyp
Det pratas mycket om normer i dagens samhälle och inte minst på min skola. Det handlar om heteronormen, genusnormer, cisnormen, hudfärgsnorm, alkoholnormen, tvåsamhetsnormen, kulturella normer, klass, religion osv, osv…

Men vem, jag undrar vem talar om den neurotypiska normen? Normen om social interaktion, anpassning, kognition, funktioner efter vilka hela samhället förväntar sig att alla ska rätta sig.

Neurotypisk är du som inte har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF). Dvs din hjärna är typiskt uppbyggd på det typiska sätt som en typisk hjärna är utvecklad, för att skoja till det lite. Begreppet neurotypisk är myntat av personer med autismspektrumtistånd (AST) som substitut för de positivt värdeladdade orden ”normal” och ”frisk” vilka annars används för personer utan NPF.

Okunskap
Ni skyller på okunskap. Igen.
Det går lång lång tid.
Ni skyller på okunskap. Igen.

Hur länge kan en skylla på okunskap utan att själv ta reda på? Skylla på okunskap och förutsätta att någon annan ska förse en med information.

I mitt fall handlar det om skolpersonals okunskap om asperges syndrom.
Den diagnos jag blev tillskriven efter många års kamp, misslyckanden och oförståelse i skolan. Men kampen slutade inte, för inte gjorde det någon skillnad. Inte var det någon som tog det på allvar. Inte ens jag, tonåring som jag var, så var ”onormal” det sista jag ville att läkarna skulle komma fram till att jag var. Utan kunskap skickades jag vidare med tron att jag var konstig, störd och egen, nidbilden som så orättvist målas upp av autism av alla slag.
Asperger är en så kallad högfungerande autism, det var det allra viktigaste för mig att påpeka. HÖR NI DET?! HÖGFUNGERANDE!!
Eftersom det inte togs på något som helst allvar och diagnosinnehavaren själv (jag) förkastade den så fortsatte skolan och livet i stort, att vara mitt personliga helvete. Jag drog på mig ett mer och mer destruktivt beteende och var tillslut så nedgången att psykisk ohälsa var min identitet.
Efter yterligare många år har jag nu tagit steget ut i ett liv där mina psykiska besvär existerar, men är mer som ett litet bihang som jag behöver deala med då och då.
För snart två år sedan flyttade jag från behandlingshem till min första egna lägenhet. På hösten kunde jag påbörja mitt sista år av gymnasiestudier och det var först då jag började inse att min psykiska ohälsa inte var allt. Först då insåg jag att jag hade problem trots att jag inte mådde konstant dåligt. Jag fick gå hem tidigare många gånger, lämna in uppgifter försent, be om förklaringar om och om igen och undivika sociala sammanhang mer eller mindre under hela året. Men det gick, trots allt, jag kämpade och tog mig till slut fram till mållinjen. Utmattad, slutkörd och bildligt talat haltande tog änligen studenten, sju år efter att jag gick ur nian.

Sedan, på samma skola, kom jag in på den tvååriga teaterlinje som jag nu genomfört hälften utav. Och nu, det är nu jag ha fattat. Jag har Aspergers Syndrom.Jag har en AST-diagnos. Jag tillhör inte den neurotypiska normen. Wow, it all make sense now. Typ så.

Jag har läst flera böcker, jag har googlat, letat, sökt. Jag har hela tiden trott att alla fungerar precis som jag men att jag bara är lite sämre, lite latare, lite dummare. Trots all den möda jag lagt ner. NU fattar jag att andra kan fungera på ett annat sätt. Att min hjärna inte är utvecklad som majoriteten av mänsklighetens hjärnor är. Men det hjälper inte särskilt mycket att veta det, om ingen annan är beredd av förstå eller är intresserad.
Om ni fortsätter skylla på okunskap för att de är rädda att de inte vet tillräckligt så kan jag lika gärna lägga ner. För INGEN vet allt. Det är själva poängen med lärande. Gör misstag och tala med mig hellre än att ignorera och tala om mig.

Jag förstår att det råder okunskap kring AST-diagnoser. Speciellt gällande flickor (Not so fun fact: det finns totalt 10 nationella studier på flickor med autism i HELA världen.) För ja, det yttrar sig i många fall olika. Så, det är inte konstigt at det råder okunkap. Inte ens jag, som själv fick diagnosen för flera år sedan nu, kunde precisera vad det faktiskt innebar så sent som för ett år sedan, eftersom jag aldrig fått någon förklaring. Och sen ska tilläggas att kunskapsnivån kring AST-diagnoser i stort är sorgligt liten bland allmänheten. Att någon som själv har diagnosen får sitta timmar efter timmar och googla, läsa böcker och bloggar för att själv förstå, säger en hel del om hur det ser ut.

AST är en komplex och och stor grupp diagnoser spridda över ett brett spektrum. Det förekommer olika grader av utvecklingstörningar och det förekommer att en är högfungerande med en begåvning över genomsnittet. Det är som sagt inte en lätt diagnosgupp att förstå sig på. Men det är inte omöjligt, långt därifrån!

Normen ingen talar om
Det som får mig att skriva det här inlägget är inte den allmänna okunskapen. Det är inte heller det faktum att orimligt många (särskillt kvinnor då det finns så lite forkning där) får sin AST-diagnos i tonåren eller som vuxen och först efter att de sökt för ångestrelaterade sjukdomar. Eller faktumet att de sedan lämnas utan vidare information om din funktionsnedsättning. Även om detta också tål att noteras och tänkas på.
Anledningen att jag skriver detta, är den norm som inte talas om alls. Den exkluderande miljö hela samhället är. Och som också gör att neurotypa personer tror att de är de enda som kan ”lida” av en okunskap i mötena mellan dem själva och någon med AST.

Jag anses vara vuxen. Jag är 24 år och går på en eftergymnasial utbildning. Jag har gång på gång under de här två sista skolåren ett otal antal gånger fått höra att ”Ni är vuxna så dethär ska ni klara…”. Det handlar om ansvar för många olika saker. Jag håller med om att ansvar är en sorts grund i hela det här ”vuxenbegreppet”. Men frågan är då, vad är då ansvar? Om jag får en uppgift och inte prioriterar vad som är viktigast utan förmodar att allt borde få lika mycket plats och därmed inte hinner bli klar i tid. Har jag inte tagit mitt ansvar då? Om jag fått information om en uppgift i helgrupp, och inte ställt några frågor, kommer tillbaka dagen efter och säger att jag inte gjort uppgiften eftersom jag, trots allt, inte förstod den, då informationen tedde sig helt annorlunda när den förflyttats från skolmiljö till hemmet. Har jag brustit i mitt anvar då? Om jag inte frågat min klasskompis om hjälp när jag inte förstod en uppgift, för att jag inte visste vem jag skulle fråga eller hur jag skulle ta kontakt. Har mitt ansvarstagande då varit bristfälligt?

Enligt många av mina lärare skulle jag inte anses vuxen, om vi ska gå efter i vilka situationer och sammanhang de använt sig av temern. Vuxen.

Vad är det då som gör att den neurotypiska normen är så skadlig för många av oss med AST?
Jo det ska jag tala om för er.

Till att börja med behövs lite små enkala fakta, ifall du inte redan vet.

– Med en AST-diagnos har en vanligen problem med social interaktion. Det kan till exempel vara svårt att veta HUR en ska ta kontakt och VARFÖR. Det är svårt att kallprata eftersom det inte upplevs ha något syfte. Men det är ofta genom det som vi skapar oss ett brett kontaktnät. Perssoner med AST är gärna selektiva med vilka de pratar med om och vad, vilket leder till få sociala kontakter.

– Det är viktigt med rutiner och struktur. Detta tros vara ett sätt för oss att kompensera för den brist vi ofta har på inre struktur och sammanhang. Med AST har du svårt att se en helhets bild av situationer och människor, det ger om ens någon en bristfällig inre referensram, vilket är praktiskt att ha när det kommer till att hamna i tex nya situationer.

– Kognition kallas processen som sker i hjärna när vi tar in, bearbetar och förmedlar information. De kognitiva funktionerna hos en AST-person är nedsatta och det innebär att de tex tar in information på ett atypiskt sätt som ofta tar längre tid än för neurotypa personer. Det leder ofta till att de framstår som dumma eller tröga trots att de mycket väl kan ha en hög begåvning.

– Perception. Att tolka sinnesintryck. Många med AST har en sk. Perceptionsstörning som innebär att de är extremt känsliga för sinnesintryck allternativt nedsatt förmåga att uppfatta vissa sinnesförnimmelser.

– Många exekutiva funktioner är ofta nedsatta. Exempel på exekutiva funktioner är, Förmågan att planera, och organisera projekt (vilket kan innefatta problem i alla faser – lägga upp, utföra, avsluta), Minne (arbetsminne), Motivation, Initiativförmåga, förmåga att skjuta upp impulser, tidsuppfattning, mentalisering, sömn, generaliseringsförmåga (tex. Att kunna överföra en erfarenhet på en ny situation genom att använda sin inre referensram)

– Det finns en myt om att personer med AST är mer stress- och kravkänsliga. De som säger detta har inte alltid tänkt längre än deras näsa räcker. Sanningen ligger snarare i att ASTpersoner dagligen utsätts för fler moment som skapar skadlig stress. Låt mig förklara… Stress uppstår i obalansen mellan krav och förmåga. Det som samhället kallar ”vardagssysslor” ställer höga krav på funktioner som är nedsatta hos personer med AST. Det innebär att när de där sakerna som skapar skadlig stress hos mer eller mindre alla uppkommer för en person med AST så är hen i regel redan så högt på sin stresskala att hen knäcks av det.

Det här var ett litet urval av det som jag levt och läst mig till. Jag är ingen vetare på något sätt utan utgår från mig själv. Det kanske är så att bara efter att ha läst detta enkla urval av kriterier, finns det några som redan här ser att det finns ett glapp mellan förmågorna hos en person med den här problematiken och kraven som ställs på de flesta unga och vuxna i samhället. Ett glapp som är svårt att själv fylla i, eller bygga en bro över. Det handlar om en sådan djupt rotad norm att många med AST diagnoser inte har någon daglig sysselsättning eller arbete pga att de inte kan fylla glappet. Trots att de inte på något sätt är mindre begåvade.

Syns inte – Finns inte
Det finns alltså en problematik i att samället, till vilket skolan  är inkörsporten, är uppbyggt av och för neurotypa personer. Egentligen är det inte så konstigt. Vi är bara olika. Ändå är exluderandet i såväl skola som arbetsliv så väldigt omfattande.

Det handlar ju i grund och botten om att vi har ett annat sätt att tänka, bearbeta, och se på saker och ting. Att det är svårt att förstå, för både oss som tänker så, och för andra. Ingen av oss har levt med den andres hjärna. Men det är vi som är avvikande från normen. Den norm som så få ser. Och det tär på en att leva i en miljö som inte är anpassad efter ens funktion.

Antalet gånger är oräkneliga som jag har fått höra sådant som, ”ja det kämpar vi nog med lite till mans” eller ”det där är jobbigt för vem som helst” eller ”de flesta har nog någon sorts diagnos
Alltså ursäkta mig en smula, men hur menar du nu? Alla får vi kämpa lite, jag vet det, ingen, säger ingen har ett liv helt problemfritt, vi får alla slåss i våra egna personliga strider då och då, det kallas livet. Ja, jag vet det. Men kom inte här och bagatellisera min funktionsnedsättning bara för att du inte kan se den, genom att säga att ”alla har det svårt ibland”. Diagnos får du när dina hinder i vardagen är så pass höga och utbredda att du får svårt att överhuvudtaget leva ett värdigt liv eller bli en del av sammhället. När svårigheterna tar över och blir din vardag. Jag har gjort en lång utredning för att de skulle sätta den här diagnosen på mig. Kom inte och säg att ”vi har den lite till mans”. Det är både kränkande och förminskande.
Så, jag ville bara få det sagt. Tack.

Något annat jag också får till mig om, om, om igen, det kommer från pedagoger och låter lite olika men innehållet är basically: Jag vet inget om asperger, jag är rädd för att göra fel, du måste berätta för mig vad skillnaden är på dig och de andra eleverna.
Så, här har vi den neurotypiska normen i sitt esse. Det förutsätts alltså att jag, som inte levt ett annat liv än mitt med asperger, ändå vet hur neurotypa personer fungerar och därmed kan ge en sammanfattning av vad som skiljer oss åt. När DU som tillhör normen, självfallet inte kan veta någonting om hur en sådan som jag fungerar, hur skulle du kunna veta det när du bara har levt ett liv som dig själv?
Summan av kardemumman, ALLA förväntas veta hur NORMEN fungerar, eftersom att det är det allra vanligaste, du får det med dig naturligt och det är inget konstigt med det.

Men om jag säger såhär
ett neurotypiskt sätt att fungera lika främmande för mig, som ASTpersoners sätt att fungera är främmande för dig.
MIND BLOWN

Konsekvensexempel
Jag skulle avslutningsvis vilja ta två, liknande varandra, exempel på konsekvenser för den som inte tillhör den neurotypa normen.

Ett. Innan jag fick min diagnos. Jag gick i nian och vi skulle åka på klassresa till Skara. Närmare bestämt till skara sommarland. Jag kunde inte följa med eftersom 1. Vi skulle bada, inte en chans, baddräkt, kaos, lek, baddräkt, hyperglada barn, baddräkt. NEJ.  2. Jag har aldrig varit där, hur kunde jag veta hur allt skulle gå till? 3. Jag kände mig inte trygg i min klass eftersom jag hade svårt att ta kontakt med dem och jag visste att om jag skulle haka på en person så skulle det inte vara bara vi två ändå, det skulle vara ett oförutsätt antal andra som jag inte kände mig bekväm med där också. 4. Vi skulle vara borta över natten, vilket innebar att jag skulle bli tvungen att äta något, någon gång under den tiden, tillsammans med de andra.
När jag sa till min lärare att jag inte skulle med, svarade hon ”vad synd”. När tiden för resan var inne så fick jag, eftersom jag inte ”ville” följa med, istället vara kvar på skolan och jobba med skoluppgifter. De ringde en gång och undrade om det gick bra för mig.
Jag valde inte att stanna kvar. Jag hade inget val. Det var det enda möjliga, rimliga beslutet att ta. Så kände jag.

Två. Och så hoppar vi en rejäl bit fram i tiden, till alldeles nyligen faktiskt. Det var planerat sedan länge att vi skulle ha en klassfika i vår lärares trädgård. Jag, som tycker att det är svårt att träffa alla klasskompisar på ett privat plan. Eftersom det är så mycket diffusare sociala riktlinjer där än i klassrummet så är det mer energikrävande, jobbigt och lite läskigt. Hur som helst, jag gjorde som jag alltid gör när jag ska någonstans, jag visualiserar platsen, personerna, aktiviteten, planerar hur jag ska ta mig dit och hur jag kan ta mig därifrån, möjliga ”nödutgångar”, möjliga hinder osv osv… I det här fallet hade jag god tid på mig, jag har sett min lärares trädgård, kan vägen hem, så jag skulle kunna lägga all min energi på att sköta de sociala bitarna och ha det trevligt. Jag kunde nu till och med fram till det (med en aningens nervositet) eftersom jag inte träffat hela klassen på ett bra tag.
Sedan, BAM
Två dagar innan annonseras inför hela klassen att pga det fina vädret tänkte vår lärare flytta fikat ner till sjön
”vad tycker ni om det?” Frågade hon hela klassen på en gång och ett mindre jubel utbröt. Jag fick ångest och det fanns inte en chans i helvetet att jag skulle ta livet av en sådan uppskattad idé bara för att själv kunna följa med. Ja, jag blev både ledsen och arg när jag insåg att jag inte längre kunde deltaga i klassfikat och att (det här är min egen tolkning, inte fakta) det inte verkade vara en enda person i rummet som tänkte att den här förflyttningen skulle innebära att en av oss inte kunde följa med. Den neurotypiska normen slog till igen. Och hårt.

För er som nu inte förstod vad som gjorde detta till en exluderande handling så kan jag bara, lite klyshigt, be er tänka såhär. Om jag hade suttit i rullstol och jag skrev om den här upplevelsen, där läraren två dagar innan en sedan länge planerad gemensam aktivitet annonserar att vi istället ska vara på en plats, som inte är handikapanpassad, med resultatet att jag inte kunde ta mig dit. Då hade det här blivit ett diskrimineringsfall. Nu var det bara självklart med tanke på värmen.

För er som nu då inte förstår jämförandet med en rullstolsburen.
Låt mig förklara vad platskiftet två dagar innan innebar för mig med en ASTdiagnos.
Det är inte för skojskull jag har mina rutiner. Jag tycker inte det är roligt att behöva planera, visualisera, och ställa hundra frågor för att klara av de situationer jag dagligen utsätts för. Jag skrev ovan hur jag förberedde mig för fikat redan långt innan. På två sekunder, var mina förberedelser helt bortkastade.
Vi skulle nu befinna oss på en plats som jag aldrig varit på, som jag inte visste var den låg eller hur den såg ut. En plats som är offentlig vilket innebär att det finns stora chanser att andra människor är där som jag behöver förhålla mig till, som jag kommer att ta in. Allt detta innebär att det kommer att vara många nya sinnesintryck, alla sinnen, vilket tar mig mycket mycket energi att bearbeta. Aktiviteten var nu skiftad från fiika till fika och bad, det innebär mer rörelse, stoj och stim, vilket också innebär organiserade, kaotiska sinnesintryck att bearbeta, det tar energi från mig. Min ovetskap om var platsen fanns innebar att jag var beroende av att någon skulle visa mig, och det betydde att jag inte kunde föreställa mig några ”nödutgångar” eller vägar hem ifall jag kände att jag måste lämna, det gör mig orolig och gissa vad oro tar i anspråk? Just det Energi. Så, dessa förändringar tar ju självklart inte bort den sociala problematiken jag beskrev ovan. Den jag hade planerat att lägga min energi på så att jag kunde ha en trevlig stund med mina klasskamrater. Det skulle det inte längre finnas någo energi kvar till.

Nu undrar ni kanske, kunde du inte ta reda på allt detta så att du hade kunnat följa med trots allt. Jo, jag hade kunnat spara in på mycket energi om jag fått klarhet i en del saker. Men på så kort varsel, med stressade lärare och svårigheter att ta kontakt med andra för att fråga, få hjälp och så vidare, så såg inte förutsättningarna så bra ut. Hade jag fått reda på det… säg en vecka innan, så hade förutsättningarna varit annornlunda. Hade någon tagit sig tid med mig för att förklara enskilt, tydligt och framför allt lungt, så hade förutsättningarna sett annorlunda ut. Men det var inte, vad jag kunde uppleva, någon som tänkte på att den här ”lilla” ändringen skulle innebära att de exluderade en elev. Igen.

En sak som jag skulle vilja att ni tar med er från det här sista exemplet. Det är att, när du lägger fram ett förslag i helgrupp så kommer du att trampa på, i värsta fall exludera en eller flera i gruppen. Om en majoritet jublar över förslaget, så kommer du inte märka den, eller de, som pressar fram ett leende. De som trampar på sig själva för att de inte fick en ärlig chans att tala om sin åsikt och ingen riktig förklaring till varför majoriteten alltid ska få allt den pekar på.

Tack
Det här är förmodligen det längsta blogginlägget i min bloggs historia. Och tro mig, jag hade kunna skriva det dubbelt, trippelt så långt. Mina åsikter i de här frågorna känner inga gränser i form av radantal och tecken. Så är det bara. Det här är viktigt för mig, för många.

Och vad jag vill säga är
Låt oss tala om den neurotypiska normen!

Tack för att du har läst!

namnlos12

utvald bild3

”Ojdå. Den gick visst sönder.”

Publicerat 17 oktober, 2016

Det var en gång

eller egentligen inte bara en gång, men låt oss inte haka upp oss på detaljer.

Så det var en gång några barn som lekte dockhus. Huset var en skola och alla dockor var elever. Själva hade de lekens viktigaste roller. Lärarna.
Leken löpte på ganska bra. Dag efter dag, vecka efter vecka. Barnen älskade att eleverna gjorde precis det de ville.
Skulle de stå upp så rätade en bara på deras ben. Skulle de stå på huvudet så vände en dem bara upp-och-ner. Skulle de titta åt vänster så vred en bara på deras huvuden. Det var enkelt. Det var helt enkelt okomplicerat.
De la aldrig märke till att det fanns ett par dockor som inte hade något vidare böjbara ben. Att det fanns några dockor som inte hade lika flexibla nackar. De fortsatte leken och stortrivdes.

En dag kom en utomstående in i rummet medan leken var i full gång. Hen lade märke till hur barnen böjde, vände och vred på dockorna. Hen förmanade
”Var försiktiga med dockorna barn. De där dockorna klarar inte vad som helst.”
Barnen svarade
”Men hur ska vi veta vilka som klarar vad?”
Den utomstående log och sa
”Se dem. Lyssna på dem. Då kommer ni att upptäcka om dockorna klarar det ni vill att de ska göra.”

Hen gick igen och barnen försvann åter in sin egen alternativa verklighet.
De glömde snart bort den utomståendes förmaning och fortsatte precis som innan. Tills ett av barnen uppmärksammade ett litet knak från en av dockornas nacke.
”Stopp” utbrast det uppmärksamma barnet.
De andra barnen såg sig mycket frågande omkring sig tills det uppmärksamma barnet förklarat vad hen hört och hur hen minns den utomståendes ord.
Några av barnen nickade instämmande medan andra blev sura och frustrerade.
”Men ALLA dockorna MÅSTE ju göra så, annars blir det ju inte som det ska vara” muttrade ett frustrerat barn.
Efter några replikväxligar barnen emellan bestämde de sig för att åtminstone vara något mer försiktiga.

Leken rullade åter igång och plötsligt ställde sig ett av barnen upp och sa att alla måste titta på hen.
De andra barnen började vant vrida dockornas huvuden i riktning mot utroparen. När det frustrerade barnet kom fram till dockan vars nacke tidigare givit ifrån sig ett knak så sa det uppmärksamma barnet att de kanske inte behövde vrida just den dockans huvud. Det frustrerade barnet suckade
”Men hallå, om vi har klarat att vrida det varje gång hittills så klarar väl den att jag gör det bara en gång till? De andra kan ju och dessutom, hur ska den annars kunna titta åt rätt håll. Då blir det ju inte som det SKA vara.”
Hen vred med bestämd hand på dockans huvud, fortfarande tittade på det uppmärksamma barnet.
Ett högt knak ljöd i rummet och huvudet på dockan knäcktes av. Hen vände blicken mot sina händer som nu höll i var sin del av dockan.
”Ojdå. Den gick visst sönder.”

”Ehm. Förlåt”

namnlos10

utvald bild7

Startar upp

Publicerat 10 oktober, 2016

Vad vore väl mer passande...

…än världsdagen för mental hälsa som start på mitt bloggande för mittfunktionshinder.se

Jag som har levt halva mitt liv i vad vi lite fint kan kalla de mörka snåriga skogarna av kompakt och ibland mindre kompakt mörker. Jag har under många år tampats, bråkat, käbblat, kämpat och försökt förlika mig med det tillstånd jag gång på gång hamnat i. Tillstånd av det vi i klarspråk kallar Ångest, Depression och Självdestruktivitet. Det sistnämnda är dock ett (ytterst påträngande) minne blott.

Mental hälsa är som fysisk hälsa. En vet inte vad en har innan det är borta och om en har lidit av mental ohälsa så länge en kan minnas så är det svårt att föreställa sig hur det är att vara frisk. Det är enligt min mening ingen som helst skillnad på mental och fysisk hälsa i fråga om viktighet eller handikappande effekt i vardagen. Det som skiljer en person med mental ohälsa från en person med fysisk ohälsa är mystiken. Det där att det inte går att ta på. Det där att du inte kan röntga lika enkelt som du röntgar ett ben för att konstatera var smärtan sitter och vad som är orsaken. Det där med att du behöver lita på att personen i fråga inte kan gå till skolan idag på grund av svår ångest, istället för att tydligt kunna se att termometern stod på 38.5 och snörvlingarna och hostan hördes eka i korridorerna så sent som igår eftermiddag. Det här med att inte veta hur en ska bete sig, jag menar, vad säger en egentligen? Krya på dig? Ehh.. här jag har en värktablett..? Eller vad?

I Sverige väljer varje år omkring 1500 personer att själva avsluta sina liv. 1500 personer som anser att de inte har något annat val. Jag förstår dem. Jag hade kunnat vara en siffra i den statistiken. Det vore inte helt omöjligt, tro mig. Jag har aldrig medvetet försökt att ta livet av mig, men jag har varit vårdslös och önskat, önskat, önskat. Tusen och åter tusen gånger har jag önskat att det var jag som stod på fel plats vid fel tillfälle när olyckan var framme.

Så tänk utöver den här gruppen människor på ett och ett halvt tusen individer, hur många som sitter och önskar, planerar och vandrar farligt nära vägar, tågspår och avgrunder. Så ogreppbart många människor som är så skadade i själen att om de skadorna hade synts på deras kropp när de gick ute på gatan så hade ambulanser och sjukvårdare varit på plats på tre röda sekunder med hjärtstartare och förband, för där hade legat person på väg att förblöda eller med ett hjärta som slutat att slå. Vi hade märkt det och vi hade agerat.

Istället vandrar trasiga människor till systemet och blir de där som en absolut inte vill prata med på busshållplatsen.

Istället vandrar trasiga människor i svarta stora huvtröjor, gömda från dagsljus fördömda av omgivningen.

Istället vandrar trasiga människor tysta till skolor och jobb och hem igen och gråter sig till söms av utmattning och självförakt.

Istället vandrar trasiga människor runt och skriker och förstör saker för att få utlopp för krafterna som ingen vill använda.

Istället vandrar trasiga människor om kring i vita korridorer med andra trasiga människor som ända sällskap utöver den personal som i ren rädsla spänner fast armar och ben på den som höjer sin hand.

Vi kanske inte kan förstå hur andra upplever världen, hur andra mår inuti eller vad de har upplevt. Det vi kan göra är att respektera, tro på och försöka föreställa oss att vi vila väl kunde vara i den andres skor. Vad vill du ha när du har ont? Hur skulle du känna om du tvingat dig iväg till jobbet med täppt näsa, huvudvärk och hosta bara för att möta dina kollegors manande ord ”Ryck upp dig för fan, le så det bättre.” Eller ”Du, det finns de som har det värre, sluta gnäll” VARJE DAG.

 

bild