Följ oss på Facebook

banner

2016 november

utvald bild7

konstljus och konflikter

Publicerat 27 november, 2016

Ibland kommer livet emellan. För mig betyder det i detta fall skolan, en hel utställning och en omfattande konflikt.

Att-göra-lista.

  • Överleva
  • Distrahera
  • Titta
  • Lyssna
  • Acceptera
  • Låta vara
  • Låta gå
  • Våga känna
  • Våga få

 

Jag brukar få påminna mig om denna kom-ihåg eller att-göra-lista lite då och då. Det senaste tiden har varit maxad. Maxad med tankar och med frågor, med planering och med fix-trix. För att då inte tala om de evinnerliga försök till problemlösning och mitt eget mod. Sånt tar på krafterna. Sånt tar tid i beslag och därför har jag varit ytterst frånvarande. I många avseenden.

 

Nå, så jag har alltså haft min första egna utställning. Varför har jag inte själv skrivit om det här, kan en ju fråga sig då. Därför att jag hade en hel del annat att göra är det kanske inte allt för tillfredsställande svaret. Vad som kanske är något mer tillfredsställande är att jag inom en snar framtid kommer att lägga upp bilder på flera av de verk som satt uppe under min vecka i konstljuset.

 

Att låta sig dras med i en ganska omfattande men diskret konflikt är också något jag tillbringat stor del av min senaste tid åt. En konflikt som förnekas av den andra konfliktparten, och det underlättar ju sannerligen inte själva processen av att låta uppfinna en lösning, så att säga. Det går nämligen (uppenbart) inte att förändra någonting vars existens förnekas. Så efter en lång tids stampande på samma jordplätt har jag nu gått tillbaka ett steg, hämtat upp informationen som låg där, gått fram två steg och åter igen lämnat samma information, som den lilla skara av förnekande konfliktmedlemmar redan erhållit för ett halvår sedan, fast med andra ord. Så nu börjar det åter knaka i deras stolar där de motsägelsefullt vrider och vänder på sanningen i hopp om att deras stora offerkofta ska hålla värmen hela vintern och våren.

 

Och jag då, jo, jag sitter här på min ytterst praktfulla hästs rygg, med rätta vill jag påstå. Jag är förvirrad på en nivå jag aldrig tidigare drömt om, och då snackar vi mardrömmar. För det finns i denna förvirring inte den minsta tillstymmelse till skratt, det är inte på något sätt en charmig förvirring, en gullig förvirring eller ens en sån där ”nu-körde-det-ihop-sig-alldeles-här”-förvirring. Nej det är någonting helt annat, det här är någonting du sannolikt skulle kunna finna i en psykologisk thriller. Men. Jag försöker hålla fanan högt, på vilken jag skrivit självrespekt med stora vänliga bokstäver och jag inväntar i tystnad den andra partens bekanta fotsteg tona ut för att sedan höra vad de har att säga mig. Den här gången.

 

Det är helt enkelt så jag tolkar situationen och det är där jag är nu.

Men nu kära ni, ska jag ägna resten av kvällen år att älska min katt lite extra mycket. Inte bara för att det är kattens dag utan för att jag kan, för att han är mjuk och bäst och för att han är fan så mycket lättare att kommunicera med än många människor, vilket jag uppskattar.

namnlos15

utvald bild7

Vad tittar ni på? (12/6-2016)

Publicerat 13 november, 2016

Jag har många gamla inlägg i min tidigare blogg. Jag kommer då och då att återpublicera en del utav dem här (då med sitt ursprungliga publiceringsdatum i titeln) för ibland händer det att jag inte finner tiden till att skriva och ibland är det så att jag bara tycker att de är värda att födas på nytt.

Det är en underlig upplevelse, att gå i en prideparad. Tycker jag.
Jag vet inte vad de tycker som går, till exempel för att visa att deras förening minsann stöttar pride. Eller de som sjunger/dansar/spelar sig fram. Eller de föreningar eller partier som samtidigt som de går, på något sätt ändå är mer av vad de står för i allmänhet, än vad de står för i just den här kontexten. Vilket är helt förståeligt.
Jag tänker mig att de är glada. Det ser så ut i alla fall. Och jag kan hålla med om att det är glädjande att vi har den här möjligheten, att få gå i en parad som står för fri kärlek och sexualitet.
Det är väl fantastiskt, är det inte?

Jag går inte med där för att synas. Jag går inte med där för att fira något. Jag går inte med där för att jag tycker att det är en kul grej. Jag går inte med där för att du ska titta på mig och le och känna dig stolt över att bo i ett land där sådana som jag inte avrättas, buras in eller klassas som sjuka.

I år, var jag nära att banga pga SÅ mycket folk. Men jag tog mig dit. Vi gick, med skyltar som sa något om vår anledning att befinna oss just där just då, bland alla dessa människor.

Skyltarna sa:
”Vi existerar imorgon också”
”Det här är inget nöje. Vad tittar ni på? Gå med istället”

Det är ingen förbipasserande cirkus eller karnevalparad det här. Det är ett medel i kampen mot heteronormen. Mot cisnormen.
Längs med hela paradvägen står människor. Och tittar på oss.
Vad tittar de på? Jag förstår inte alls vad det är de tittar på.

Och jag känner mig som ”en sån där” mer än någonsin annars.

Jag log bara de gånger någon i mitt sällskap sa något roligt.
För att, för mig, så är inte detta en rolig tillställning

Jag vet inte om det är så att de som inte är normbrytande på det här området kanske har roligast.
Som flata tycker jag inte alls att det finns ett nöje i att gå en sån här parad. Det handlar om ren och skär rätt att få existera, oavsett.
Och inte bara idag.
Men det är idag och endast idag vi får stå upp för vår kärlek.
Det är idag och endast idag vi får gå längs en utstakad väg omgivna av polisen.
Det är idag och endast idag vi finns.
Sedan går vi tillbaka till våra respektive liv i tystnad och lever våra normbrytande liv i vardagen där varje synligt tecken på vem vi älskar kan vara anledning för någon att kränka och/eller misshandla oss.

Jag behöver få finnas varje dag.
Inte bara en vecka om året.

Lite så känner jag idag.

Nu är min flagga i regnbågens färger hemma igen. Där den sitter 364,5 dagar om året.
Den är ett par år nu. Den vet att den betyder. Att den är viktig. Att den behövs. Att den är vacker.
Den sitter där på sin plats och påminner mig, varje dag, om att den är en bit av mig och att jag är en bit av den.

utvald bild1

En plats. Tusen minnen.

Publicerat 7 november, 2016

tidsresor sker överallt hela tiden

Det räcker att åka förbi de välbekanta hållplatsnamnen. Det räcker att sätta ner foten på det torg på vilket jag alltid gick undvikande samma stenar, efter samma regler. Det räcker att träda innanför dörrarna, även om de inte är identiskt likadana som de var då. Och det är inte jag heller. Ändå återkallas tusentals minnen. Alltifrån den där första gången jag gick genom den här byggnaden med tron brinnande i mitt bröst att det är nu jag ska få min plats i den här världen. Det är slut nu. Det är en början här. Den långa ångestliknande snaran ska knytas upp. Det är nu min chans kommer. Till de minnen av de otal antal timmar jag suttit i korridorerna i väntan på att livet skulle hitta tillbaka in i min kropp, mitt blod mina lungor.

Jag ser panikångestattacken då jag flydde till korridoren utanför den lilla bildsalen, eftersom den ofta stod tom och mörk.

Jag ser någon plocka upp mig från golvet när jag inte kunde stå på mina ben.

Jag ser skräcken i mig när skolsyster sa att det egentligen borde sys, men lät mig gå ändå och jag andades ut.

Jag hör suckarna från de vuxna på skolan.

Jag hör fotstegen i korridoren som kunde vara min räddning eller min dom. Jag visste aldrig vilket.

Jag ser hur jag hoppades att ingen såg att jag backade ur gänget på väg till lunchen, att vände om och gömde mig.

Jag ser min hand skriva under lunchrast efter lunchrast, sida efter sida med frågor om vad det var för fel på mig och varför jag inte ville leva.

Jag ser uppgivenheten i mina lärares ögon.

Jag ser uppgivenheten i mina ögon.

På två år gick den här platsen från att vara min räddning till att få mig att inse att det var i MIG det svarta satt och för att slutligen bli en plats där jag skapade ett system i mitt självdestruktiva beteende.

En plats. Tusen minnen.

Den här platsen får mitt inre att skrika efter hjälp. För det är vad min kropp minns av den. Det sitter i väggarna. Trots att de är ommålade är det som om tiden har stått stilla. I samma stund jag klev in igenom dörrarna fick jag kämpa med att inte sänka mitt huvud i skam. Jag väntade mig att någon av mina lärare skulle komma runt hörnet och passera mig tyst med blicken målmedvetet framåt och det skulle vända sig i magen på mig. Men de jobbar inte ens här längre. Det är drygt sex år sedan jag lämnade min utbildning på den här skolan bakom mig. Men uppenbarligen inte upplevelserna.

namnlos9

Halloween

Publicerat 1 november, 2016

den tid på året då fördomarna och stigmatiseringen av psykisk ohälsa frodas, konsumeras och förs vidare till lästa generation.

Det finns mycket att säga om hur vi väljer att fira den här högtiden. För att inte tala om det sexistiska i maskeradkostymvärden (även om jag gärna skulle tala om det också) så tänker jag idag tala om hur psykisk ohälsa framställs i dessa dagar.

Jag har valt ut några bilder på halloweenkostymer som finns i handeln. Jag har valt dessa bilder, med modeller, till mitt inlägg framför bilder på privata festbilder eftersom jag kan vara mer kritisk mot företag och det sättet de SÄLJER stigmatisering än mot de människor som lättpåverkat köpt den. Trots att de privata festbilderna är brutalare, oerhört mycket mer upprörande och längre över gränserna än jag trodde en kunde komma. En del bilder innehåller barn i tvångströjor och ”munkorg”, bara föreställ dig det. Jag saknar nämligen ord.

Bild 1 kalaskompaniet och partykungen beskriver sina dräkter såhär:

halloween1

(notera gärna den ”snygga” designen på den kvinnliga modellens tvångströja, urringning, snörning, tight klännings variant… vem kom på att försöka göra en tvångströja sexig…?)

Bild 2 ”farlig mentalpatient” ”skruvad dräkt” och ”galning”, så marknadsförs dessa dräkter:

halloween2

 

Bild 3 sist men inte minst i min samling finner vi en hängd man, ytterligare tvångströjsbeklädda män, och uppmaningen att vara försiktig i deras närhet.

halloween3

Bild 4 No words needed egentligen… hur går det folk förbi att det här är… bara så… fruktansvärt

 

Nå, vad vill de säga med dessa maskeraddräkter som alla ligger under kategorin Halloween, tillsammans med vampyr-, zombie-, mumie- och häxdräkter?

 

Nog för att det är en sjukt otrevlig plats att befinna sig på en psykmottagning. Och nog för att det mycket väl kan vara skrämmande se någon i en psykos. Och nej, det är inte en vacker syn att se öppna sår. Jag vet det. Men det är obehagligt och skrämmande på ett sätt som inte liknar skräcken av att bli skrämd av en varulv eller en häxa, någonting övernaturligt. Ett mentalsjukhus är inget övernaturligt. Det är ett sjukhus där människor förväntas få vård. Inte har jag sett någon klä ut sig till en människa med nageltrång, öroninflammation eller brutet ben. Det skrämmer inte lika bra som en person som mår psykiskt dåligt. Ellerhur.

 

För ett antal år sedan skulle vi ha en höstfest på skolan. Det var ett tema, någonting med moonlight, ja det skulle vara typiskt halloweentema i alla fall. Den dåvarande teaterlinjen hade anordnat en ”spökrunda” (citationstecknena kommer förklara sig själva snart) för festdeltagarna. Det var inget vi visste någonting om när vi kom dit, så när ryktet började sprida sig blev jag smått orolig. Jag ville visserligen inte bli ensam kvar, så jag gick med mina kompisar trots allt. Det hela började i teaterfoajén där elever iklädda läkarrockar stod och delade ut medicinmuggar vari det låg två godisar som skulle likna mediciner. Jag tyckte inte om situationen de är dominanta och visar tydligt sin auktritet som läkare. På den tiden åt jag inte heller bland folk så jag tänkte att jag slinker förbi utan att ta någon. Innan jag kommit fram såg jag en annan person i gruppen framför min göra samma undanmanöver jag tänkt göra, men han lyckades inte. En läkarklädd ropade ”Han har inte tagit!” varpå en annan stoppade honom räckte fram en medicinmugg och sa högt och tydligt ”alla måste ta medicinen” killen verkade tycka det var lite roligt att trotsa, han ville kanske se vad de tänkte göra och nog var de också med på leken, de höll honom kvar. Sedan såg jag inget mer för nu skulle vår grupp få ”medicinen”. Jag tänkte att om jag tittar ner i golvet och ser lite rädd och besvärad ut kanske de låter mig gå förbi. ”Här!” jag fick en liten mugg i handen innan jag han reagera. Jag stirrade på de två färgglada godismedicinerna men åt dem inte. Jag hann dock inte därifrån, en tjej med uppenbart tillgjort ”autoritär mansröst” sa åt mig att ALLA måste ta sina mediciner. Jag vågade inte utmana dem och stoppade de två glatt färgade bitarna i munnen. Jag kände hur obehaget växte i magen och trycket över bröstet vägde tungt. Jag ville inte vara där.

Vi den här tiden höll mina läkare (olika varje gång) på att prova massa olika mediciner på mig. Jag provade några ett tag, bytte, det sattes in nya, det var en salig röra.

Vi gick vidare och det vi möttes av var inte några trevligheter, inte för att trevligheter förväntas på en spökrunda, men vi snackar inte pulshöjande skrämsel så som en hand på din axel eller ett mystiskt ljus från skogen, det här var ren och skär ångest vi gick in i – bokstavligt talat. Vi kom ut på en innergård där det finns många stora fönster in till alla långa vita korridorer som är internatet. I gångarna sprang personer fram och tillbaka med vita stora nattskjortor på sig, svartmålade ögon och bleka ansikten. De skrek rakt ut, avgrundsskrik de slog på rutorna mot innergården och skrek.

Den sista av de mycket få moment jag minns av den här vandringen är när vi var nere i en källare. Vi gick genom mörka gångar och när vi rundade ett hörn såg vi hur en person (inte så lustigt nog en fd. klasskamrat till mig) låg fastbältad i en säng och krampaktigt försökte ta sig loss.

Jag kan inte minnas just de skriken, kanske överröstades de av skriken jag hört i verkliga livet, födda av riktig ångest.

 

Ett år innan vandringen den här vandringen hamnade en närstående till mig i sin första psykos. Jag var den enda som var där när det hände.

En månad efter vandringen låg jag själv på psyket.

Nog kan jag säga att det var en sjukt otrevlig plats. Nog kan jag påstå att de många psykospatienterna gjorde mig obekväm och illa till mods men det var ju för guds skull för att de har blivit så illa behandlade på ett eller annat sätt som de har hamnat här. Det handlar om människor som mår fruktansvärt dåligt.

 

Att befinna sig på en sådan plats är inte någonting någon har rätt att måla upp som ett skräcklandskap. Att alla som befinner sig där på något sätt är hemska, läskiga, opålitliga, onda eller mindre utav en människa. Det är en kränkning som jag är förvånad att så få faktiskt tar på allvar.

Men snälla, till nästa år, inga tvångströjor, bältsängar, snaror, självskadesår, självmord eller på annat sätt gestaltande av en person som lider av psykisk ohälsa.

Du anar inte vad du bidrar till. En stigmatisering som blir en mur mellan samhället och människor.

Bidra inte till ett så stort utanförskap. Gör inte det bara.