Följ oss på Facebook

banner

2016 december

utvald bild5

”för att jag brukar göra så”

Publicerat 31 december, 2016

eller hur ska jag kunna sova medan det låter som att gudarna piskar sina mattor ovanför mitt kvarter.

Det händer då och då, för att inte säga allt som oftast att jag ifrågasätter mina beslut. Ibland ifrågasätter jag huruvida det är mitt beslut eller bara någonting jag gör. mitt beslut är det ju självklart alltid men det finns ju mer eller mindre medvetna eller undermedvetna beslut. Sedan har vi ju olika bakgrunder till beslut. Det bör också tas med i beräkningen, eftersom det kan vara en faktor i det omedvetna beslutsfattandet. Som till exempel beslut som grundar sig i ”jag har alltid gjort så” eller ”eftersom alla andra gör så”.

Som idag. Idag är det nyårsafton. Allt förutom just den detaljen, att det är nyårsafton, talar för att jag borde gå och lägga mig nu på studs. Jag har värk i min kropp, jag har nära på svimmat i en folkmassa (jag satte mig en stund men har känt mig lite tung i huvudet sedan dess), jag har suttit mycket och skrivit, jag har en låg period i vilka kvällar ofta innebär ångest och oro och tankar – tonvis, sist men inte minst, jag må ha en ledighetsanpassad sömnvana men går och lägger mig ungefär vid samma tid på kvällarna och det vore ju klart onödigt att fucka med den rutinen eftersom det är den enda jag har just nu, jag blir lite orolig av smällarna där utanför och sist men inte minst: jag är trött.

Så, vad talar för att jag ska sitta uppe till tolvslaget? Emelie: Jag brukar ju göra det.

Jag ifrågasätter starkt detta beslut. Ändå låter jag mig hållas. Ja, ja, låt mig sitta uppe då om det är det jag vill. Vill jag då?

När jag var liten trodde jag att nyårsafton var magisk. Tolvslaget var det mest magiska som fanns. Det var någonting visst med att det på en sekund kunde bli ett helt nytt år, allt glitter alla stjärnor och färger på himlen. Alla hjälptes åt att fira årets sista dag och den första stunden på någonting helt nytt. Sedan blev jag äldre. Magin liksom bleknade och jag fattade att alla inte firade nyår samma tid, eller ens samma dag. Att det inte hände någonting speciellt mer än att det gamla året aldrig skulle kunna nämnas i det tempus det kunnat göra de senaste 365 dagarna.

En sak som trots allt ännu sitter kvar i mig sedan jag var liten är den bävan som alltid infann sig i min kropp minuterna innan klockan skulle slå tolv. Den enorma laddningen i rummet. Den enorma laddningen i så många rum på en och samma gång och på gatan utanför. Uppbyggnaden med den tunga svåra texten som lästes på tv och vi tryckte fram text-tv-klockan för att den var mest pålitlig. Det bara måste vara rätt på sekunden. Alla stod tysta och tio, nio, mina ögon spärras upp, åtta, sju, jag står som en liten pinne med mitt läskglas i handen, sex, fem, jag håller andan, fyra, tre, ring klocka ring skrek i mina öron, två, ett, noll  och Gott nytt år, alla måste skåla med alla och smällarna smattrade som överdimensionerat hagel utanför och jag tömdes på luft, all anspänning vart tog allt vägen? Lämnade jag det i det gamla året? Är det över nu? Kommer ingenting att vara sig likt? Jo, nej, allt är som det brukar. Ändå samma gnagande anspänning för att går rakt in i ett antiklimax och tappa all luft. Som att vara beredd på jordens undergång och inse att det bara var en sten som satt löst.

Det är liksom samma visa vartenda år. Det slutar med att jag sitter uppe trots allt, våndas när tolvslaget nalkas, håller andan skålar (med mig själv, herr katt eller vem som nu råkar befinna sig i min närhet) lyssnar till smällarna och tittar på några, går och lägger mig. Och det enda jag lovar är att göra mitt bästa, så långt jag bara orkar och når.

utvald bild1

Och auktoriteten sa: nu släpper vi det här.

Publicerat 16 december, 2016

Jag har nog aldrig blivit så misshandlad av andra i hela mitt liv.

 

Jag har tidigare nämnt en konflikt. Jag är ännu inte återhämtad. Jag har också tidigare nämnt en otrevlig incident i ett telefonsamtal med vården. Jag kan fortfarande inte förstå vad de gör med mig.

 

Under de många år som jag levt i psykisk ohälsa har jag upplevt många möten, stora som små. Många gånger, kan jag se i backspegeln, har jag blivit illa bemött. Det förstod självklart inte den Emelie som trodde att hon var tvungen att rätta sig efter ”de som visste bättre”, det förstod inte den Emelie som då gick runt med ett dolt, förnekat funktionshinder och därför inte kunde uttrycka sitt behov i olika situationer. Det är skamligt, men inte underligt i den värld vi lever, att jag blev så missförstådd och vårdslöst behandlad som jag blev. Jag protesterade ju inte. Jag hade ingenting att sätta emot. Jag visste inte vad jag ville, vad som var fel eller om jag ens hade någon rätt i någonting. Jag menar, jag var ju bara jag, vad visste jag om någonting? Om alla vuxna säger att det är ”bara att” och jag inte kan – då är det ju jag som är felkonstruerad. Om alla vuxna säger att de inte förstår, då är det jag upplever inte på riktigt. Så tänkte jag nog för det mesta då.

 

Idag däremot så vet jag att jag är jag. Jag har en funktionsnedsättning och jag vet på ett ungefär vad den gör med mig och vad som i det fallet kan göra att min upplevelse av omvärlden och mitt sätt att tänka skiljer sig från många andras. Jag har fått lära mig hur andra tänker för att förstå hur jag tänker. Om jag måste så skulle jag kunna peka ut både svagheter och styrkor hos mig själv. Jag har erfarenheter av vad som fungerat och vad som inte har gjort det och jag har överlag och i åtminstone de flesta fall en bild av vad mina behov är i olika situationer.

Det låter som ganska bra förutsättningar va? Det tycker i alla fall jag, men sedan har vi ju den där andra lilla detaljen. Andra måste ha ambitionen att jag ska få ha det bra, jag är beroende av att vissa saker anpassas efter mig, i och med mitt funktionshinder. Det hade ju inte behövts om det inte var så att samhället är uppbyggt på normer och därför bara passar vissa personer. Men nu är det så och då behöver jag viss hjälp för att jag ska kunna få delta i samhället på samma villkor som de som tillhör normen. Den hjälp jag ber om är inte menad att ge mig fördelar eller för att se till att jag får ut mer av vad samhället har att erbjuda än någon annan. Den är till för att jag ska få leva mitt liv på samma premisser som min granne. Det låter ganska fint, det låter som det vi kallar rättvist. Men oj vad jag har fått höra att rättvist, det är en av de få saker som livet inte är. Om min omgivning inte tycker att jag behöver någon anpassning, då faller hela systemet, då faller jag. Det är så det är att vara beroende av andra. Det är så det är att behöva lita på att systemet fungerar, att människor kommer att finnas där och ge dig chansen att vara delaktig när du inte passar in i mallen.

 

Så vad händer då om andra bestämmer sig för att de inte har tid, lust eller motivation till att hjälpa? Jag har praktexempel på detta.

 

Jag har i nuläget en skolsituation i vilken jag mer eller mindre totalt tappat både tillit och respekt för skolpersonalen. Detta som en följd av möte efter möte under vilka jag med alla medel jag kunnat frambringa försökt förklara mina behov. Det tog till för en vecka sedan för dem att klämma fram att de inte prioriterar att det ska funka bra för mig i skolan på mina premisser, utan bara på deras egna. Detta självfallet kamouflerat i ”vi har inga resurser” (trots att de aldrig bett om några) och ”VI trodde att VI hade anpassat” trots att inget av det på min, av dem efterfrågade, lista på förslag av anpassning hade uppfyllts och utan att deras s.k. anpassning varken nämnts, diskuterats eller konsulterats med mig. Vilket jag också framhöll på ett möte genom att påpeka faktumet att jag trots allt faktisk är en del utav mig själv, så det vore fint att få ta del av mitt liv och deras antaganden om vad som är bra eller inte bra för mig. I synnerhet nu när vi fått det bevisat att deras hemlighållna anpassning inte visade sig vara något vidare gynnsam för mig. Inte för att det verkade besvära dem, det var ju återigen jag som fick kalla till möte trots att de vid tillfälle påpekat mitt tillstånd som inte verkade särskilt tillfredsställt. Fast vad kunde de göra, som de sa, ”vi var ju rädda att göra saken värre”. Att jag flertalet gånger bett om att de ska krocka med mig och inte gå omvägar (eftersom det kallas att ignorera och gör garanterat saken värre) verkade inte längre vara väsentligt. Så länge de slipper ta i det som är jobbigt kanske?  För det är ju faktiskt så när allt kommer omkring, att det är jag som får gå hem med min ångest djupt förankrad i bröstet. Vare sig jag håller käften eller hävdar mig och blir avvisad. Att det här är första gången jag hävdar min rätt att få ta del av min utbildning och att detta är resultatet är mer nedslående än det mesta jag upplevt faktiskt. Till saken hör också att det här är människor jag tidigare känt en stark tillit och trygghet hos.

 

Sedan har vi det här med den psykiatriska öppenvårdsmottagningen jag gått till men nu mera är utkickad ifrån. Jag skulle vilja påstå att det här handlar om ett ganska kraftigt övertramp från deras sida. En övertramp som trampar mig, inte bara på tårna utan på hela min person. Ett övertramp som fått mig att vackla till såpass kraftigt att jag känner mig baktalad, oviktig, framför allt vill jag aldrig ha med dem att göra igen och jag känner att min tillit åter igen slängts i soptunnan av de som fått den.

Jag har i veckan för andra gången fått meddelandet att habiliteringen inte mottagit någon remiss från min f.d. psykiatrimottagning. De har alltså två gånger påstått sig skickat ett remiss, men ingen av gångerna har habiliteringen mottagit densamma. Notera att detta sker efter det att de kickat mig som patient från sin mottagning med hänvisning till att jag nu har habiliteringen, som sitt tyngsta argument Och att båda remisserna skickas av en läkare som aldrig träffat mig och således inte vet vem jag är mer än genom journaler (som i sin tur är en sorts tolkning och ger en ytterst ensidig, ja eller säg tvådimensionell bild av en människa. Platt.) Att de inte planerat någon överlämning eller låter mig gå kvar tills habiliteringen tar över känns minst sagt olustigt. Att det inte heller alls är två mottagningar som kan ersätta varandra i mitt fall utan var tänkt att Komplettera varandra, verkar inte ha med saken att göra. Jag är ju i själva verket inte längre deras problem, så varför skulle det spela någon roll vad min tanke med den här kontakten råkade vara? Jag har lärt mig så mycket om mig själv. Så mycket att jag väljer att ta nästa steg. Komplettera mitt liv med kunskap om min funktionsnedsättning, för jag har fattat att psykiatrin inte är ensam hjälpande hand i detta, jag behöver neuropsykiatrin som habiliteringen erbjuder. Jag behöver dem båda för att få en balans, i det jag är och i det som varit jag så väldigt länge, trots att det i så många år förnekats. Jag har fattat att det ena inte utesluter det andra.

Men det spelar inger roll. För psykiatrin har redan bestämt sig. Det ena utesluter visst det andra. Och då har lilla jag ingenting att komma med. Jag har ju bara en livslång erfarenhet av att vara jag. De har en utbildning, du kan aldrig mäta dig med det. De är en auktoritet, så de vet. Punkt.

Lägg också till handlingarna (på tal om att veta någonting…eller inte) att när den första remissen ”skickats” och jag fick höra utkastet till den (notera, efter att den skickats!) så uppdagades det att den nästan uteslutande bestod av rena felaktigheter och/eller flera år gammal och således inaktuell information. Det gjorde mig orolig. Tänk om habiliteringen anser att de inte kan hjälpa, fast det inte alls är på dessa grunder jag söker mig till dem. Men vid denna gick jag fortfarande ovetande om att jag snart satt min fot på mottagningen för sista gången och tänkte att det nog löser sig. Det var i samband med att jag ”fick sparken” av min psykiatrimottagning som det framkom att remissen inte kommit till habiliteringen. Jag såg min chans att påverka remissen genom att faktiskt få prata med läkaren som ska skriva den. Men läkaren hörde aldrig av sig. Någonsin faktiskt. Det var kuratorn som så artigt informerade mig om att ”man inte kan gå i behandling hela livet” som sa att remissen var skickad och att hon personligen lagt den på lådan. Jag informerade i min tur henne om att jag specifikt bett om att få prata med läkaren (som jag tills nu inte ens vetat namnet på) för att remissen var felaktig. Men det var ju uppenbart inte hennes bekymmer.

Två dagar senare ligger ett brev med remissen på mitt hallgolv. Uppe i höger hörn står Remissdatum 16-09-30. Den var alltså skriven den dagen som de påstod att den var skickad. Den var skriven men troligtvis aldrig ivägsänd. Jag anade vad jag i veckan fick konstaterat. De hade skickat remissen till mig. Inte till habiliteringen. Vi är alltså två och en halv månad senare och habiliteringen har fortfarande inte fått min remiss och min psykiatrimottagning har släppt mig för vinden. Jag känner mig hjälplöst liten och vilse.

 

Jag tänker inte stanna här. Remissen, den som hamnade på mitt hallgolv,  den är mycket värre än jag hörde första gången. Jag har inte sätt jättemånga remisser i mina dagar, men den här är inte lik någonting jag någonsin sett. Men vad kan en egentligen vänta sig när någon en aldrig någonsin sett skriver om en. Kanske i alla fall att faktan, den som bör stå i journalen, är rätt men nej nej, inte i detta fall. Låt mig dela med mig av min remiss först i sin helhet (med undantag för mediciner)

(Jag blir upprörd bara av att läsa den själv)

”Patienten har haft uppföljning på vår mottagning p.g.a. Aspergers syndrom, recidiverande depression, och agorafobi i remission. Medicinerar i nuläget med XXX 25 mg. Framkommer framförallt problem med ångest och att förstå  sina känslor. Tidigare självdestruktivitet men inget i nuläget. Har fått KBT och DBT som hjälpte henne. Remiss skickas till er för bedömning om patienten kan få hjälp med sin ångest i relation med sin funktionsnedsättning. Neuropsykiatrisk utredning bifogas.”

 

Så, nu ska vi systematiskt gå igenom den här remissen och se vad som inte stämmer med verkligheten.

  1. det var p.g.a depression jag kom till deras mottagning. Aspergern var oviktig i sammanhanget. Idag har jag inte agorafobi, däremot står ovanstående samt paniksyndrom kvar. (och vilken läkare skriver inte diagnosnumren? Habiliteringen kräver att de ska stå med. Hur kan det inte vara känt för läkaren som skriver remissen?)
  2. Jag må ha medicinen XXX som vid behovs-medicin men då i 50 mg. Annars medicinerar jag dagligen med två andra mediciner.
  3. Angående min ångest så är inte det en väsentlig information för habiliteringen eftersom det inte är psykiatrisk behandling jag söker för där.
  4. Jag har aldrig gått i KBT. Däremot i DBT, visserligen inte på deras mottagning utan på ett behandlingshem.
  5. Det absolut viktigaste!! Jag har aldrig någonsin velat ha hjälp från habiliteringen med min ångest. Tvärt om, det är genom att få hjälp av habiliteringen med min (ångestfria) vardag som jag ser att det skulle kunna minska min ångest överlag. Återigen, habiliteringen och psykiatrin var tänkt att komplettera varandra, eftersom habiliteringen inte sysslar med det som psykiatrin gör. Så att skriva sådär är som att be om att de ska ge mig avslag på min remittering.

Ja det var väl allt tror jag.

Nu ska jag ta helg. Jag ska sova, jag ska tänka på annat, jag ska rita, kanske skriva en bit, göra sånt som håller mitt huvud ovanför vattenytan. Jag ska försöka att inte ägna den här skiten de satt mig i några tankar. Jag ska låta dem ha sin helg ifred. Hoppas att de sover bättre än mig på nätterna och inte går runt med ständig smärta i nacken på grund av konstant spänning. Hoppas att de har någon som håller kvar i deras trådar, inte släpper deras hand när de behöver den. För det är inte ett trevligt tillstånd. Men jag hoppas också att de vaknar, att de inser och att de inte utsätter någon annan för att behöva befinna sig i ovan nämnda tillstånd. Jag ska inte låta detta hålla mig som fånge. Men nog ska de få veta, det tror jag allt. En dag.

Men nu, ja, nu ska jag ta helg. Jag ska sova, jag ska tänka på annat, jag ska rita, kanske skriva en bit, göra sånt som håller mitt huvud ovanför vattenytan. Jag ska inte låta det äga mig. Jag ska bara andas. Det är min plan. Det är mitt liv. Just nu.

namnlos10

utvald bild7

Sticks and stones may break my bones, but words will hurt me deeper

Publicerat 7 december, 2016

En käftsmäll gör lika ont även om den träffar dig i själen.

Det kanske verkar lättsinnigt att säga, hellre ett brutet ben än en sårig själ – men min uppfattning är att sjukvården lagar långt många fler trasiga ben varje år än de lagar trasiga själar. Det ger mig en önskan att bli misshandlad fysiskt hellre än mentalt, om jag nu skulle vara tvungen att välja. Inte för att jag glorifierar fysisk skada eller önskar få en bestående sådan, utan för att en läkare vet vad de ska göra och hur de ska laga, om jag kommer in med ett knäckt revben, men inte om jag kommer in med knäckt psyke.

 

Det går inte en dag utan att jag spelar upp ord i mitt inre. Ord som sagts mig i går, förra månaden eller för två, fem, åtta, tio år sedan. Ett och annat sällsynt fall är ord som jag velat spara på, ord som säger mig att jag är bra för den jag är. Men minst nittio procent är de där som är nedklottrade i mitt inre på samma vis som på skoltoaletten med spritpenna som inte alls vill låta sig tvättas bort. Hur mycket en än gnuggar och gnor. Såvida en inte rispar bort dem, men det är inte lika hårt och kalt i mitt inre som det är på en skoltoalett, det är känsligt och mjukt, såren kommer ta lång tid att läka och inga plåster fäster där inne.

 

Jag har under mer eller mindre alla år av min utbildning försökt att anpassa mig efter standardnormen. Normen – gruppen för vilken skolan är anpassad. Som skolbarn var jag noggrann, gjorde allt efter reglerna, jag lyssnade och tog in, jag ville förstå, jag ville göra Allt lika noga, tog allt på största allvar, blev ledsen om någonting blev fel, om jag hade sönder något, jag var avvaktande, tyst, eftertänksam, undrande, ville bli omtyckt, jag stod inte i centrum, var ofta rädd, jag ville kunna stå för det jag gjorde, jag övervägde beslut, jag sökte kontakt (med vuxna), jag var ofta ensam, jag var kreativ, ville inte bli arg, värderade ärlighet högt, jag var nyfiken, fascinerad av det mesta, tyckte allt var fantastiskt, jag ville ha kramar, jag ville ha struktur, jag älskade färger, mönster, logik, jag brukade ofta göra samma saker, jag tyckte om mina fröknar och jag kände mig trygg med dem.

Som lågstadiebarn var detta ingenting jag reflekterade över. Jag var ju bara jag och det fanns ingen anledning att definiera vem jag var eller varför. Jag kom ofta efter i matten. Jag kan inte minnas att jag någonsin hann göra alla uppgifter som stod på veckoschemat, men det löste mina föräldrar och lärare. Jag fick färre tal att göra. Min mamma gjorde spel och lekar av läxorna. I min barnvärld var det inte ett problem. Allt löste sig och att jag gjorde tio tal istället för tjugo var ingen big deal. Vad jag minns.

Sedan blev en äldre. Det började spela roll hur snabbt och mycket en gjorde i skolan. Och det var då de började komma, alla Borden. Uppmaningar om hur jag borde vara och göra. Alla subtila, men för mig ytterst tydliga anvisningar för vad som är normen och vad som inte är det. Jag började inse att alla inte följde samma principer som jag. Att det sättet på vilket jag var, inte fick plats i skolan. Det var för långsamt/tidskrävande, omständligt, normbrytande, för annorlunda för att skolan skulle kunna förstå, tillmötesgå och samarbeta. Dessa ord hade jag inte formulerat då. Vid den här tiden använde jag ord som fel, konstig, och korkad. Jag undrade helt enkelt vad det var för fel på mig, varför jag inte klarade av att göra vissa saker, varför min hjärna vägrade förstå, varför jag inte orkade, blev ledsen, fick ångest och kämpade så hårt utan att uppnå det jag ville. Hela tiden kom det nytt nytt nytt och jag hann inte med. När jag väl var klar med något hade jag kommit efter med fjorton andra saker. Jag kände mig aldrig duktig. Jag kände mig aldrig tillräcklig. Jag kände mig aldrig till min rätt och undrade vad det var jag gjorde för fel.

 

Ingenting av det där är särskilt konstigt egentligen. Jag fick höra att jag måste göra läxorna mera. Vara mer uppmärksam. Åtminstone försöka umgås med de andra tjejerna och inte sitta själv (jag var ju trots allt inte mobbad av dem, eller hur). Jag har fått höra att jag ställer mig själv utanför. Att jag är ”för ambitiös”. Att jag tar saker på för stort allvar. Att jag kan om jag bara vill. Att jag borde tänka och vara på det ena eller andra sättet. Att jag har det bra. Att det ”bara är att göra läxan”. Att jag är smart men för tyst. Att jag är långsam. Att om jag kan göra det ena så borde jag kunna göra det andra om jag bara lägger manken till. Att jag måste förstå att det kan bli svårt för mina lärare. Att sånt är livet. Att jag inte ”kan få allt”. Att jag frågar för mycket. Att jag inte kan komma någonstans i livet om jag inte gör det jag ska i skolan. Att jag behöver ändra på mig. Anpassa mig. Jag fick höra så mycket på omvägar, genvägar och villovägar av lärare och, eller ja nästa bara lärare, uteslutande av lärare tror jag. På olika platser vid olika tillfällen i olika åldrar. Därför är det inte konstigt, kan jag tänka, att jag trodde att det var ett fel i mig. Det var du mig orden var riktade till mig, till det som var/är jag. Hur skulle jag annars tolka det under de omständigheterna?

 

Tillslut har jag börjat förstå att det inte är ett fel i mig. Jag har fått höra många nedsättande saker i skolan direkt eller indirekt pga min funktionsnedsättning, helt enkelt på grund av okunskap. Men även om jag vet att det är så, så skaver inte orden mindre. Jag önskar att det var så, men det tar många år för sådana ord-sår att sluta göra ont. Och nya kommer hela tiden.

 

Det senaste tillskotten på listan av ord som skaver upp mitt inre och lämnar blodiga avtryck där de vandrar av och an bland mina tankar är från en person som jag givit min tillit i många år och känt mig trygg med och från en person som jag aldrig träffat.

Personen jag känner är lärare och efter att jag i månader försökt få skolan att förstå att jag behöver viss anpassning till exempel vad gäller information (att den behöver vara tydligare riktad och koncentrerad) så slänger hon ur sig att ”jag kan inte ägna mitt liv åt att skriva ner allting åt dig”. Som om mitt behov var så omfattande att hon ansåg att hennes hela liv blev lidande. Som om jag avkrävde henne någonting som var så onödigt att hon som pedagog inte kunde lägga sin dyrbara tid på det. Hon må ha sagt det i ett stressat kanske pressat ögonblick, men det spelar rent sagt ingen jävla roll. Hon slog mig rakt i magen utan att visa minsta intresse för mig. Om det gjorde ont var inte väsentligt då, och inte nu.

Personen jag inte känner är kurator och jobbar på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning där hon och den kuratorn jag själv träffat under en ganska lång tid, utan att diskutera med mig, tog beslutet över mitt huvud att det var dags för mig att ”ta en paus” på obestämd tid. När jag två veckor senare får tag på den person som inte känner mig (och vise versa) men som var med och tog det här beslutet så uttrycker jag mitt ogillande av deras sätt och undrar på vilka grunder de bara kan släppa mig. Av allt hon sa gjorde orden ”man kan inte gå i behandling hur länge som helst vet du” mest ont. Jag har aldrig sett människan men hon har ändå skurit ett långt djupt snitt i min själ med ord som förminskade, dumförklarade och sårade mig på en och samma gång.

 

Ord må vara tomma luftströmmar men de kan leva i många generationer. Och ett ord som träffar någon i hjärtat, vare sig det är med mjukhet och värme eller knivskarpa kanter, de följer med resten av livet. Vissa ord bärs med lätthet. Andra får en lära sig att leva med trots att de stundom skär inuti vid varje inandning.

 

Så tänk på vad du säger till andra. Ord är mäktiga, och det behöver inte vara en mindre smärta bara för att någon sårar dig med ord istället för att slå dig på käften med en planka.

namnlos9