Följ oss på Facebook

banner

2017 januari

utvald bild2

I hennes skor

Publicerat 29 januari, 2017

Diktskriver om att försöka förstå.

Hur en ska förstå

varför hon beter sig så

följ henne en dag

andas hennes andetag

gå de steg hon går

stå på varje fläck hon står

lid i hennes natt

skratta också hennes skratt

be den bön hon ber

inte mindre inte mer

dagdröm likadant

mottag smärtan lika vant

gå i samma skor

lev på platsen där hon bor

skär med samma kniv

använd samma tidsfördriv

erfar samma minnen

känn med likadana sinnen

spill när hon blir spilld

upplev samma spegelbild

spring i samma lopp

fast med en och samma kropp

bara vara i

hela hennes energi

lev i hennes värld

inte genast dra ditt svärd

inget hotar dig

mer än okunskap i sig

försök vara privat

när du applicerar hat

pröva att nå fram

med att applicera skam

gå istället in

i en annan värld en din

motsatt verklighet

ingen skadas utav det

nej då tvärtemot,

det är okunskapens bot

 

Namnlös20

utvald bild3

Nerifrån dyn.

Publicerat 20 januari, 2017

"Under dagtid vill patienten mest sitta för sig själv och uppfattas av någon fröken som om hon inte hade någon fantasi."

Jag beställde för ett tag sedan hem utredningen som gjordes på BUP som resulterade i min aspergerdiagnos. Idag hade en hög med papper dumpit ner genom brevinkasten (och säkert skrämt vettet ut katten) men samtliga journalanteckningar från min tid på BUP. Ovanstående citat är ett utdrag ur en journalanteckning från 2009. Jag har ingen aning om vem den där ”fröken” kan tänkas ha varit. Jag vet bara att jag inte förstår hur en kan bedöma en persons fantasiförmåga utan att ha talat särskilt mycket med den. För så var det. Inte fans det någon lärare på den tiden som jag pratade med. Och det är en ständigt återkommande anteckningar ”tittar mest ner i golvet”, ”Patienten är som vanligt mycket tystlåten”, ”fortsatt knapphändig”, ”svårt att tala om sig själv om behov och tankar”, ”ger ingen beskrivning”, ”svarar i många frågor ‘vet inte'” o.s.v. i det oändliga med liknande beskrivningar. Det är ingen vacker läsning, men på ett sätt läkande, på ett sätt informativt. Det är så mycket som jag inte minns av den där tiden. Så det är intressant. Samtidigt som jag bara vill ta den där flickan i min famn. Krama om henne hårt, innerligt och säga att jag finns här. Vad du än gör. Vad du än säger. Hur du än mår.

 

Men nu kan jag inte det. Och trots allt så är jag inte en person som tror på ånger, på ‘åh om det bara varit så’ eller liknande typ av tillbakatagande av handlingar mm. Jag förstår att att mitt liv inte går ut på att må bra konstant. Det gör ju ingen. Sen kan en ju för all del tycka att det är trist. Det är en helt annan sak. Klart jag kan sörja. Klart jag kan undra hur det hade blivit om min Asperger upptäckt  tid, eller om jag i alla fall fått insatser från rätt håll när jag behövde det. Jag är inte glad för att jag har fått kämpa, inte glad för att jag genom en så kass skolgång dragit på mig onödiga psykiatriska problem så som återkommande depressioner och paniksyndrom, jag är inte glad att jag fått lägga 80 procent av min kraft under min teaterutbildning på att orka, hävda min rätt, kriga mig fram bland fördomar och på köpet förlora tilliten till mer eller mindre samtliga lärare och skolan i stort. Jag är inte alls glad för det. Men jag förstår att det är en del av min resa. Min resa som kallas livet. Detta till trots att jag nu blivit fattjagad av höstens lilla helvete och inte längre är mitt uppe i kriget. Jag har på sätt och vis inkasserat en liten seger på vissa håll och därför nu landat, allt som jag varit mitt upp i sköljer plötsligt över mig som en flodvåg. Jag har nu omslutits, triggats sjunkit ner i dyn. Jag gillar inte att använda ordet deprimerad, det är så laddat idag, men finner inget annat ord än att jag gått in i en sådan period. Det är tungrott, mörkt och ganska ensamt (och på det inte haft kontakt med psykiatrin på två månader) men trots det kan påminna mig. Om och om igen, det är inte min resa det är fel på. Det är inte mig. Det är helt enkelt omständigheterna. Alltihop är omständigheter. De har i många fall inte gynnat mig. De har i många fall blivit hinder så stora att jag aldrig trott jag skulle hitta ut, hitta förbi. Men jag har klarat det förut. Jag kan klara det igen. Jag må vara jävligt trött på att fightas hela jäkla tiden. Det är jag alla dagar i veckan. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer få gå ut ringen. Inte ständigt behöva ha boxningshandskarna på. Men jag antar att den dagen kommer. En dag. När jag kan välja mina fighter. Inte få dem som överraskningsattacker bakifrån, bli knockad och på så sätt vara igång. Igen.

 

Jag har ritat lite under den tid som det varit tyst från mig här.

Detta är ett urval:

Namnlös16”depression”

Namnlös17”my presentation”

 

Namnlös18”I am right behind you”

Namnlös19”Collecting stones”

 

 

utvald bild6

Sprider kunskap

Publicerat 4 januari, 2017

Meddelar lite stolt att jag hållit föreläsning för första gången.

För ett tag sedan frågade min boendestödjare (vi kallar henne L) mig om det fanns en möjlighet att jag skulle vilja komma och prata för dem om Aspergers syndrom och om självdestruktivitet. Jag skulle tänka på det. Så jag tänkte helt enkelt på det ett tag och bestämde mig för att jag ville. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga eller hur jag skulle säga det. L återkom med förslag på tid och plötsligt började det hela bli på riktigt. Det kändes som om jag hade gott om tid. Jag började kolla igenom tidigare papper, ett kompendium jag gjorde i somras och funderade på vad som var viktigt att få med. När jullovet kom var det dags att sätta ihop någonting vettigt. Mitt upplägg blev så småningom liten ”power point” om autism samt fri fråga efteråt.

Resultatet blev att jag hade två separata grupper med ca 10 stödassistenter i vardera, som jag föreläste för. En och en halv timma vardera.

Behöver jag säga att tröttheten efteråt hindrade mig från att orka skriva om det här redan igår.

SÅ. Det blev bra. Det blev det.

Här tänker jag nu dela en bild ut min presentation. En av de viktigaste och mest praktiska sakerna att ha med sig om en jobbar med människor med autism. Att få svaren (helst både muntligt och skriftligt) på frågorna nedan är ofta avgörande för att en person med den här problematiken ska kunna deltaga. Det gör att situationen går att föreställa sig, den blir så förutsägbar som den har möjlighet att bli. Det skapar trygghet. Ja kort sagt. Enkelt sagt.

namnlos15