Följ oss på Facebook

banner

2017 februari

utvald bild2

Sång, fördomar och IVO-anmälning

Publicerat 7 februari, 2017

Musik när den är som närmast hjärtat.

Just hemkommen från redovisning av klassens s.k. vis-projekt. Där vi i grupper om 4-5 personer under en och en halv vecka repat in en svensk visa/sång. Det har inte varit helt oproblematiskt. Vi är fler som inte gärna ställer oss och sjunger inför andra. Därför var det väldigt skönt att projektet var så mycket vårat eget att alla fick utrymme att framföra sin låt på det sättet som fungerade för dem. Till exempel jobbade vår grupp mycket med karaktärer. Att inte vara sig själv och stå rakt upp och ner och sjunga var viktigt för flera av oss för att vi överhuvud taget skulle kunna genomföra våra låtar utan att gå sönder. Det problematiska har i mitt specifika fall dock inte bara bestått i utmaningen att faktiskt sjunga, själv, inför massa människor. Nej vi har ju också (den lilla detaljen) det att jag inte har den allra bästa av relationer till min skola och lärarna där. Som vanligt upplever jag en stress och en dubbelhet som de förmedlar genom att dels säga emot varandra och dels på något sätt springa tio meter framför mig. Jag ser bara ryggen på dem och hör inte vad de säger. Kanske beror det på en allt för stark vilja och iver som på något sätt skvalpar över så att elever som inte riktigt är med på noterna drunknar lite i den goda avsikten. Jag vet inte. Jag vet bara att jag har svårt att längre kunna känna tillit till dem, och det var utmaning nog i det här projektet, att sjunga, så som det var. Därför är jag så glad att en annan person i min grupp erbjöd att kompa mig istället för lärarna. Jag tror att det var det som avgjorde att utmaningen blev lagom stor att faktiskt kunna erövra. Så tack. Och jag gjorde det. Jag gjorde det faktiskt! Jag är stolt. Det är jag. Det är inte ofta jag faktiskt kan känna stolthet över någonting jag genomfört. Men det här var fanimej en kaotisk resa på mycket kort tid. Och jag tog mig fram, med stöd och stod sedan där. Och sjöng. Med alla känslor jag behövde ha. Just där. Just då. Jag är så glad att jag gjorde det. Jag är så glad att det är över.

Låten jag sjöng av Nanne Grönvall och heter Fördomar. Den är så rätt. Googla den. Det är en fantastisk text. Och ja, jag riktade den till skolan lika mycket som till övriga världen. Jag har lyssnat på låten sedan jag var barn. Den fanns på den allra första skiva jag köpte för egna pengar. Jag har vuxit upp med Nannes musik och det är jag så glad för. Låten jag sjöng har vuxit i mig och med mig. Den har vuxit i mig i takt med min kritiska samhällssyn. Med min förståelse för makten i ironi och med mina erfarenheter och dagliga dos av nyheter.

 

Och sedan, på ett helt annat ämne. Jag hörde för en tid sedan av mig till patientnämnden som hänvisade mig till IVO (Inspektionsnämnden för vård och omsorg) med mitt ärende kring min psykiatrimottagning som lämnat mig vind för våg, uttryckt sig vårdslöst och kränkande samt under tre månaders tid inte lyckats få iväg en remiss och jag har efter dessa omständigheter hamnat i en depression osv osv…Jag skickade en anmälan till IVO och idag damp det ner ett brev från dem där de meddelar att de lägger ner mitt ärende utan utredning. Jag har inga ord för min besvikelse. För det sveket. Jag trodde faktiskt på dem. Jag trodde att de skulle stå på min sida i det här. Men nej, så illa var det tydligen inte. Ingen upprättelse krävs, inte från vården, inte från skolan. Jag känner mig som en docka, en som en kan kasta ut från balkongen och sedan gå och plocka upp och säga ”Nej men lilla Emelie, varför gjorde du sådär, du måste vara mer försiktig”

Som om allt vore helt i sin ordning. Men fan heller. Inte ett jävla skit är i sin ordning. Inte ett skit.

 

Förutom att jag ikväll då, är lite stolt över mig själv. På riktigt. Inte på låtsas. Jag kan inte säga att jag minns sist jag kände så.

Namnlös22