Följ oss på Facebook

banner

2017 april

utvald bild2

När tiden går och vi går efter…

Publicerat 12 april, 2017

Eller kort och gott: födelsedagsfunderingar.

Vissa stunder känner jag mig som 25, andra stunder som 5. Ibland känner jag det som om jag aldrig varit annat än 15. Och ibland som om jag inte var en dag yngre än 65.

Oberoende av detta är det trots allt i 25 år, inte mer och inte mindre, som jag andats luften i den här världen. En kan säga vad en vill om det där med ålder. Jag trodde att det var en myt, sprungen ur människors åldersnoja, det där med att inte minnas vilket år i ordningen som en förväntas fira här näst. Ändå satt jag där, dagarna efter årsskiftet och frågade mig själv ”fyller jag 25 iår?”. Också klyshan ”åldern är bara en siffra” har jag med milt våld förkastat. Det är ju, trots allt, en konkret siffra. Den som berättar i hur länge som, just du, har vrdrört den här världen. Men nu är jag här. Träffar så många olika människor i så många olika åldrar och… ja… vem kan påstå någonting annat än att de levt liv lika olika som mönstren i deras händer? Oberoende av deras ålder. De har upplevt olika saker vid olika tillfällen. Varit på olika platser i olika tider. Erfarit olika händelser i olika kroppar. Vi åldras, det är ett faktum. En människa som levt i 60 år behöver dock inte för den sakens skull vara annorlunda mot en människa som levt i 25 eller varför inte 15. (Den senaste har dock inte en färdigt utvecklad hjärna och det kan en ju diskutera vidare huruvida det gör hen mindre erfaren eller kunnig bara av den anledningen) Det är liksom det som är så spännande. Vi är olika, oberoende av ålder. Vi är inte automatiskt på ett sätt bara för att vi levt ett visst antal år. Bortsett från fysiskt åldrande, bortsett från sjukdomar och diagnoser, så finns det inte så stora skillnader som märks i vardagsmöten. Jag har mött 7åringar som skulle kunna vara vad samhällsnormen kallar 74. Jag har mött 58åringar som skulle kunna vara vad samhällsnormen kallar 15. Det är mönster vi ser i ålder. Och det är helt okej att det är så, och vi ska tillåta dem att vara mönster. Vi jagar den eviga ungdomen. Vi jagar bort alla tecken på ålder. Varför? Jag har inget svar själv. Jag lämnar det öppet.

 

Vi har en mall. En mall som gör att jag kan säga att jag känner mig som 5. Eller 65. Och vi förstår i regel vad det innebär. Det är en såkallad norm. Eller en steriotyp. En  genväg.

 

En kan säga vad en vill om det där med ålder. Det är bara en ytterst diffus fingervisning. Det säger inte mer om dig än färgen på din tröja. Egentligen.

 

Ikväll kommer klockan att passera ett klockslag som betyder att just jag har levt i 25 år.

 

Jag tillbringar dagen i en bit av min egen historia. En stor sådan. Blir påmind om en resa. En lång sådan. Får några skratt och några kramar. Får känna mig stark och kompetent. Får känna mig liten och stor på samma gång. Minnen rusar och hela jag förundras över om och om igen vid blotta tanken på det där fenomenet om gående tid.

tid

utvald bild6

från bekräftande till filtrerad verklighet

Publicerat 6 april, 2017

Vi har fastnat i en loop där ingenting kan vara bra som det är, utan måste vara bäst som det är.

En kvinna i övre medelåldern sitter på bussen när en annan kvinna i samma ålder stiger på.

Den första kvinnan ler och säger lättsamt till den andre

”Hej! Så du tyckte inte heller att det var cykelväder idag” hon skrattar lite

Kvinna två svarar någonting i stil med

”Jodå, men jag springer alltid på onsdagar och då tar jag inte cykeln”

Den första kvinnan replikerar då

”Nä men det regnade ju i morse, då är det ju inte så trevligt att cykla”

Varpå den andra kvinnan svarar

”Det gör inte mig någonting, jag cyklar ändå”

Den första kvinnan beskriver då

”Nä jag har ändå sagt att jag cyklar minsann bara när det är barmark och uppehåll” Hon ler

Den andra kvinnan noterar en ledig plats bakom den första kvinnan och som i förbifarten på väg dit får hon ur sig något nästintill ohörbart i stil med

”Jag cyklar i alla väder…”

Den första kvinnan som följt den andra kvinnan färd mot det lediga sätet bakom vänder sig nu åter framåt, till synes något osäker på om samtalet är slut nu, hon ler fortfarande.

 

Note: God ton hölls samtalet igenom

Note: Den andra kvinnan såg jag inte ansiktet på, därav ingen beskrivning av hennes uttryck.

 

Vad vill jag då berätta med den här lilla anekdoten? Jo, det som hände i mig är något jag inte är helt obekant med. Det händer dagligen och är en av många anledningar till att jag finner det svårt att leva som en (förväntat social) varelse i dagens samhälle. Många frågor cirkulerar i sina omloppsbanor inuti mig. Frågor som ”Varför kände den första behovet att förtydliga sitt beslut för den andra kvinnan?”  och ”vad vann den andra kvinnan på att fortsätta tydliggöra att hon minsann cyklar i ur och skur?”. Svaret är bekräftelse. Tänker jag.

Bekräftelse verkar vara viktigare nu än någonsin. Med alla sociala medier där du skriver hur ditt liv suger för att få bekräftelse, en uppmuntrande kommentar ett ”du är visst bra”. Eller där du synkroniserar din spring-app så att alla vet hur mycket du springer om dagen, eller bara skriver om hur bra ditt liv är för att random människor ska bekräfta att du är den bästa, den snyggaste och den alla avundas. Det gör mig smått illamående. Jag är så vansinnigt trött bara. På att dag ut och dag in se människor i sånt desperat behov av uppmärksamhet, människor som kysser varandras fötter, kallar varandras maximerat filtrerade selfies för ”den vackraste, hetaste, snyggaste”. Trött är jag, för att det tär på mig att inse att de behöver den här uppmärksamheten, att de behöver vara snyggast och hetast för att känna sig uppmärksammad. Det bästa de kan få höra är att de är snygga trots att de är slitna, men varför spelar det roll? Det är normaliserat till en gräns som är helt obefintlig. Att uppmärksamhet via ”snygga selfies” och ”mitt liv är perfekt-bilder” är någonting enbart positivt. Men vi är inte alltid duktiga, alla är inte alltid snygga, vi är inte alltid på topp. Då ska vi inte behöva ha kravet, behovet att ändå få det att se ut så för att få bekräftat att att vi är bäst trots allt. Det är verklighet att vi inte är bäst alltid, det är för i helvete naturligt att vara sitt vardags-vanliga ofiltrerade jag. Vi har fastnat i en loop där ingenting kan vara bra som det är utan måste vara bäst som det är. Det handlar alltid om att vara sitt bästa jag, men om det råkar vara så, att jag har en helt vanlig dag, då jag inte är bäst eller snygg, då ska jag inte behöva ha bekräftelse på att det är okej, att jag är bäst ändå, att jag är snygg ändå eller tvärt om – få medlidande. Vad är det att lida med i? Vad gör det med oss när andra människor visar medlidande med dig när du har en helt vanlig vardags-dag? Klart du undrar om du kan leva så då, klart du föredrar att filtrera och få kommentarer som bekräftar ett perfekt liv istället.

 

Vi lever i en alternativ verklighet på internet. Vi ser och läser science fiction där tekniken tagit över mänskligheten och styr världen. Men om du öppnar ögonen så ser du att det redan har hänt.

Bifogar här en skärmdump från en reklam som dök upp i mitt instagram-flöde. Bara för att jag blev så ledsen på den.

”om du inte laddar ner den här appen får du aldrig veta hur teknologin förändrar våra liv” Jo jag tackar ja. Att kommentera den säljtexten vidare känns överflödigt, och det skulle bara resultera i upprördhet och långa utläggningar om vansinne och komplex och skönhetsideal etc. etc. Så jag låter bli. Tänk själva istället, vad ni tycker.

Det var allt. Tack hej.

screen