Följ oss på Facebook

banner
utvald bild3

”It’s that simple”

Publicerat 7 maj, 2017

Inläggen faller glest och jag faller tätare. Eller faller och faller. Jag rör mig hyfsat horisontellt.

Huvudet upp och fötterna ner, eller vad är det en brukar säga. Jag brukar då inte säga det. Men det är kanske en fras jag ska ta till lite oftare. Ja, för att variera mig. Att alltid svara att jag är tröt börjar bli så tjatigt och orden liksom måste krystas fram varje gång. Men jag säger det för att det är sant. Att mitt huvud är upp och mina fötter ner är ju inte heller en lögn, i de allra flesta situationer. Jag är i allmänhet väldigt negativt inställd till den där hälsningsfrågan. ”Hur är det?” Eller ”hur har helgen varit?” Men de alldeles extra ohanterliga när en får dem kastade i perioder då hjärtat slår extra slag om kvällarna, då lungorna känns två storlekar mindre än vanligt, då blodådrorna försöker transportera små stenar runt i kroppen istället för blod, då magen är bebodd av en elektrisk ål och bröstkorgen då och då fylls av knivar – inga plötsliga rörelser. Det är då jag är som allra mest negativ till människors behov av att försöka vara artiga utan att lyckas. För mig är det dessutom ett onödigt jobb att varje gång frågan ställs först behöva analysera läget och huruvida personen vill veta eller inte och sedan ta ett beslut om det jag ska tala sanning eller inte. Om jag ska ta den vanligaste utvägen ut situationen och skylla på trötthet eller om jag helt enkelt ska avleda situationen med att hänvisa till vad jag just gjort, om det hänt något roligt/tråkigt/konstigt precis och på så vis slippa svara på frågan alls utan att den andre parten märker det. Och i de lägena är det ju tydligt att min sinnesstämning inte var så intressant, egentligen. Att välja att svara jag mår dåligt, eller jag mår bra är inte ett alternativ. Det är alldeles för svart-vitt. Vem mår någonsin bara ”bra”? Vem mår någonsin bara ”dåligt”? Samtidigt har jag ju förstått, efter 25 år i den här världen, att det inte ”är så viktigt det där”. ”Säg bara bra – it’s that simple” Och då är vi där igen, normen. För dig är det kanske that simple.

Jag må ha förstått mycket under mina är, koder, normer, hur ”andra gör”. Jag har härmar och tagit efter, men på bekostnad av min energi och på bekostnad av min självrespekt. Jag fattar att en bara ska svara ett kort svar på artighetsfrågor som ”hur är det?”. Jag fattar det rent teoretiskt och har utformat min egen form av kompromiss mellan att inte ljuga och att låta den andre känna att den har varit artig genom ett kort, men inte negativt svar. Inte heller ett svar som är så brett som ”bra”. För vad är det som är bra? Allt? Really?

 

En del som jag pratat med anser att jag tänker för mycket. Ansett att jag skapar problem som inte finns. Att det blir lättare om jag inte analyserar allt. Jag har alltid svalt detta uttalande, helt och fullt, ja, jag har förbannat mitt eget tänkande. Och trots att jag än idag kan ha stunder då jag önskar att jag inte behövde ”tänka så mycket” så har jag också fattat någonting. Till exempel att bara för att någon säger att en skapar problem som inte finns, att en borde analysera mindre så betyder det inte att det är så.  Att få höra att någonting som ställer till problem för en är någonting som inte finns är ganska rejält nedslående. Nedvärderande för att inte säga respektlöst. Att säga det är att ta för givet att din och min hjärna fungerar precis lika eller att om bara min hjärna var lite mer som din så skulle jag må bättre. Kanske är personen helt enkelt så van vid att vara på sitt sätt att hen tror att det är lika enkelt för alla? Eftersom att det högst troligt är en normativt utvecklad hjärna. Jag klandrar hen inte för det. Jag är likadan i många fall. Tror att alla tänker som jag, trots att jag vet nu att min hjärna inte fungerar som normen. Att säga att jag skulle må bättre om jag inte analyserade så mycket är ungefär som att säga till en person men normativ hjärna att, tja säg, du skulle må mycket bättre om du blev analfabet igen, eller varför inte, klöste ut dina ögon. Vad liknelsen vill visa är att ta bort någonting som en redan kan är när på omöjligt, lika skrattretande är förslaget att ta bort en del av dig, din funktion, för att ”du skulle må bättre”. Jag har förbannat min funktionsnedsättning, och jag kommer att göra det igen det slår jag vad om. Men det är den jag är, det var såhär jag föddes och jag känner inte till någonting annat. Att leva i ett samhälle som till enorma delar inte är anpassat har fört mig in i sjukdomstillstånd som kanske kommer att vara en del av mig resten av mitt liv. Att då säga till mig att jag skulle må bättre om jag inte tänkte så mycket. Är ungefär att säga till mig att jag skulle må bättre om jag bara tillhörde den neurotypiska normen. Vad gör det med en människa att få höra?

 

Okunskap är roten.

Kunskap är boten.

Namnlös28

 

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*