Följ oss på Facebook

banner

2017 juni

utvald bild9

Oavsett vem.

Publicerat 18 juni, 2017

Det är en sak som jag har tänkt på. Som jag inte kan låta bli att nämna. Oavsett om det finns fler som reagerat på samma sätt eller inte.

Facebook är källa till både gott och ont. Jag ogillar faktumet att de snokar och trycker upp reklam i mitt ansikte, personligen utvald till mig. Tack men, nej tack. Jag letar upp det jag vill själv. Tack. Jag gillar faktumet att jag kan hålla kontakten med människor i andra städer, på ett sätt som i många fall passat mig bra. Jag ogillar faktumet att det inte finns någon direkt integritetspolicy och jag är redan för beroende för att sluta. Jag gillar faktumet att jag kan skriva nonsens som kan få vänner att skratta trots att de befinner sig 12, 40, 76 eller 100 mil bort (och skriva/sprida viktigheter, det är ju också bra)

Sedan har vi ju detta eviga gillandet, delandet och alla sidor för olika ändamål. Då och då dyker det upp tänkvärda små citat. Toppen. Ibland virala falska nyheter. Vansinne! Ibland en rolig historia, som en tror ska vara rolig men visar sig vara sexistisk. Motbjudande.

Här om veckan dök följande bild upp i mitt flöde:

Namnlös32

Jag har sett många liknande bilder förut och flödade vidare direkt. Sedan vände tillbaka. Jag och läste en gång till. Jag sparade ner bilden och tänkte att jag äntligen ska göra den där förändringen i bilden som jag; varje gång den dyker upp, vill göra.

Tolka mig rätt, när jag säger att en förändring kan vara på sin plats i den här bilden. För visst är den stark, viktig och för vissa personer sann. Mobbing är…. skit. Bara riktigt jävla kasst! Som med mycket annan skit önskar en att det inte alls existerade. Men det gör det ju, i allra högsta grad. Till många, många människors stora sorg och plåga.

Varför vill jag då förändra någonting i bilden ovan. Ja, jo, för mig är det fullkomligen uppenbart. Ingen ska behöva utsättas för mobbing. Vare sig du har en dysfunktionell eller en kärleksfull familj. Vare sig du har haft sex (oavsett sexuell läggning/identitet) eller är oskuld. Ingen. OAVSETT.

Jag förstår grejen med att försöka vädja till människors medlidande genom att på något sätt försöka ”spetsa till situationen” i samtliga trakasseri-situationer ovan. Men jag kan inte låta bli att tänka: Att göra narr av någon som gråter är väl lika elakt även om personens mamma lever? Att putta ner någon på marken är väl lika elakt även om personen inte blir slagen hemma? Att göra narr av någons ärr är väl elakt hur ärren än må ha hamnat på personens kropp?

Därför vill jag ändra. Och ändra den såhär:

 

Namnlös33(med reservation för eventuella grammatiska fel)

ALLA HAR RÄTT ATT BLI BEHANDLADE MED RESPEKT OCH KÄRLEK! 

Ingen, oavsett vem en är eller hur ens liv ser ut, ska behöva utsättas för mobbing, kränkningar eller våld. Enkelt? Punkt.

 

Det var bara det jag ville säga idag.

Tack, hej!

utvald bild1

Psykiatrin: En lång historia.

Publicerat 15 juni, 2017

Jag har många års erfarenhet av psykiatrin. Enligt psykiatrin själva: För många...

 

Härmed väljer jag att dela denna historia. Jag är trött på skiten och vill få den ur mitt system.

___________________________________________________________

 

24 april 2017

Jag pratar den 24 april med en person på patientnämnden efter att ha fått avslag från IVO (”inte fara för patientsäkerheten” för er som minns det) och hänvisats till dem. De tar inte heller mitt ärende men jag får mejladressen till chefen för mottagningen det gäller. Jag får rådet att skicka ett mejl till honom. Jag skickar ett mejl till honom. Ett mejl med stort M.

__________________________________________________________

Mejl #1, 27 april 2017

Ämne: Jag vill dela med mig av en upplevelse från psykiatrin

Till: sergio.*****@*****.se;

Från: emelie.*****@******.com

Hej!

Mitt namn är Emelie och jag har gått i samtal till och från på psykiatrimottagningen Lergöksgatan 12 mellan 2010 och 2016. Jag vill dela med mig av vad som hänt mig de senaste fem månaderna.

Låt mig dock börja med att berätta något som kan vara bra att veta för att förstå. Jag blev överflyttad från bup år 2010 men hade svårt att klara mig på endast kuratorsamtal så år 2012 skrevs jag in på behandlingshem. Sommaren 2014 flyttade jag hem igen och då återupptogs samtalsstöd från Lergöksgatan och det har denna gång varit något som gett mig någonting.

Det hela började egentligen med att jag skulle byta kurator p.g.a. en omorganisering. Jag träffade min nya kontakt en gång sommaren 2016 men sedan slutade denne och jag fick ”dispens” att ha kvar min dåvarande kontakt tills vidare trots att jag egentligen tillhörde ett annat team – det neuropsykiatriska teamet på grund utav att jag har Aspergers Syndrom som min så kallade huvuddiagnos. Det gjorde mig ingenting att ha kvar min dåvarande kontakt, vi kan kalla henne A. Hon sa till mig att de säger till när en ny kurator tillsatts och att jag kommer att flyttas över då.

Den 21 september ber jag om att få intyg, alternativt min utredning för min asperger för att jag känner mig redo att ta kontakt med Habiliteringen för att få råd och hjälp gällande energiförbrukning, struktur och annat som kan underlätta min vardag. Senare kommer vi fram till att en remiss kan skickas av läkare från Lergöksgatan så att jag slipper skicka en egenremiss. Jag fick veta att en remiss skickats till Habiliteringen i Gbg den 30 september 2016, dock av en läkare som aldrig träffat mig, vilket innebar flera felfakta i texten.

Mina samtal med A löpte på fram till och med den 16 november. A säger att hon kommer vara ifrån mottagningen 6 veckor i december och januari. Det oroade mig. Jag frågade om det finns en ny kurator i NPF-teamet. Det fanns det, och jag bad således om att få passa på att göra den överföringen nu, när A ändå skulle vara borta så länge. Hon sa att det gick bra. Jag godkände att jag och A avslutade våran kontakt och att A fick överföra aktuell information till min nya kurator och att denne sedan skulle skicka en kallelse till mig. A sa att det kan hända att jag inte skulle bli kallad förrän i januari, det oroade mig, men jag förstod att det kanske är svårt att klämma in mig så hastigt i schemat. Jag gick hem och väntade mig få en kallelse i januari. Istället ringer min telefon redan dagen därpå (17/11) när jag sitter på spårvagnen. Det är A som meddelar att hon pratat med kuratorn i NPF-teamet, vi kan kalle henne H. De hade gemensamt, enligt A, kommit fram till att, citat ”det nog vore bra för mig om jag tog en paus med samtalen, eftersom jag gått hos dem så länge” Jag blev givetvis väldigt chockad och undrade var paus var. En paus på obestämd tid? A svarade jakande. Hon sa dock att vid kris så kan jag alltid höra av mig till Kontaktpunkten för att få tag på H, jag fick hennes namn. Jag lade på och började gråta. Vad var det just som hände? Inte nog med att de dumpar mig, de gör det på telefon. Dessutom har den personen som ska föreställa någon som känner mig efter två års samtal just bett mig att i en krissituation, inte bara ringa (vilket är någonting jag öppet sagt är väldigt obehagligt för mig) utan ringa till en telefonkö, för att få prata med en person som jag aldrig sett eller hört rösten ifrån. Inte ens en person som vet hälften så mycket om min problematik skulle be mig göra en sådan sak. Men alla kan väl göra misstag.

I upprört tillstånd ber jag istället min boendestödjare om råd för att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Senare under dagen visar det sig efter efterforskning att remissen som skulle ha skickats för drygt två veckor sedan inte skickats. Jag ringer till Kontaktpunkten, får tag på A som säger att det måste vi ju ordna. Jag ber att läkaren ska höra av sig till mig så att vi kan få remissen rätt den här gången. I slutet av november hade jag fortfarande inte hört någonting så jag ringde kontaktpunkten igen för att få kontakt med A för att fråga på vems bord det hela låg nu. Jag får ingen återkoppling på två dagar så jag ringer igen. Detta fortsätter fram till den 6 december då A äntligen ringer upp med ursäkten ”många akutfall”. Hon avvisar dock min fråga med att jag inte tillhör hennes team längre och därför istället bör kontakta H. Jag gör så. Den 7 december ringer H upp mig och jag frågar ang. remissen på vilket hon svarar att hon just lagt en kopia av den på lådan. Jag säger att det var flera fel i remissen och det var därför jag ville prata med läkaren som skrev den. Hon säger någonting o men komplettering i någon term som jag inte förstod. Samtalet håller på att avslutas när jag bestämmer mig för att våga ta upp att jag inte tyckte om att de tog ett beslut om att ta bort mina samtal utan förvarning, utan att en nämna de för mig eller förklara för mig alls. Hon hänvisar mig till habiliteringen trots att jag påpekar att de där bara har punktinsatser och jag ska få hjälp med min asperger där, inte mina depressioner. Då informerar hon mig om att jag har gått en så lång behandling så behöver jag en paus nu för att ”använda mina verktyg” Jag informerar henne om att jag använder mina verktyg dagligen men att samtal också är ett av mina verktyg för att upprätthålla en god hälsa. De andra verktygen handlar om krishantering. Då påpekar hon, citat ”man kan inte gå i behandling hela livet vet du”. Detta gjorde mig väldigt ledsen. Var då 24 år (idag 25) och har levt med psykisk ohälsa i tio av de åren, vem har sagt att jag ska gå i behandling tills jag dör? Lergöksgatan som mottagning har inte varit närvarande i ens hälften av de åren. Jag vill bara ha en livskvalitet så att jag kan ha ett någorlunda normalt liv. Men det sa jag förstås inte. Jag blev så ledsen av de där orden. Så ledsen att jag sa ”tack för hjälpen” och sedan lade jag på luren.

Ytterligare en dag senare damp ett brev ner i min brevlåda. Det var remissen som H hade skickat, bara det att hon skickat den hem till mig. När jag läste den blev jag helt bestört. Det var nästan tur att den inte kom fram till habiliteringen, så grova fel var det i den. Jag skrev istället en egenremiss.

Följande är remisstexten i sin helhet:

Bästa kollega!

Patienten har haft uppföljning på vår mottagning p.g.a. diagnos Aspergers syndrom, recidiverande depression och agorafobi i remission. Medicinerar i nuläget med Quetiapin 25mg. Framkommer framförallt problem med ångest och att förstå sina känslor. Tidigare självdestruktivitet men inget i nuläget. Har fått KBT och DBT som hjälpte henne. Remiss skickas till er för bedömning om patienten kan få hjälp med sin ångest relaterat till sin funktionsnedsättning. Neuropsykiatrisk utredning bifogas.

Med vänlig hälsning

XXX

specialistläkare

Det här stämmer inte:

  1. Kanske var det de diagnoserna 2010 (kanske är det hon menar) men nu har jag inte agorafobi, däremot paniksyndrom.
  2. Jag har visserligen Quetiapin som Vid-behovs-medicin men då i dos om 50mg. I övrigt medicinerar jag dagligen med två stycken andra läkemedel för depression mm.
  3. Jag kan köpa att jag har problem med ångest och att förstå mina känslor, men ”framförallt” vet jag inte om jag själv skulle uttrycka det.
  4. Jag har aldrig gått i KBT (DBT gick jag i på behandlingshemmet, och ja det hjälpte mig)
  5. Jag ville INTE ha hjälp med min ångest relaterad till min funktionsnedsättning. Jag ville få hjälp med att förstå min diagnos och mig själv bättre helt bortsett från min psykiska hälsa.
  6. Det fanns ingen utredning bifogad i det brevet som jag fick i alla fall.

 

Jag fick svar om att min egenremiss inkommit till habiliteringen den 20 december. Den 31 januari inledde vi en kontakt och idag träffar jag en arbetsterapeut där ca varannan vecka som hjälper mig kartlägga min energiförbrukning mm. Jag frågade hur det såg ut med psykologer hos dem, de säger att de jobbar bara utifrån den problematik min NPF-diagnos skapar för mig i vardagen. Det är inte alls det jag behöver från dem, jag behöver en psykolog/kurator som jag kan prata med om helt andra saker än min diagnos. Det var i huvudsak därför jag kontaktade Habiliteringen, för att jag skulle kunna använda psykiatrin till just min psykiska hälsa och inte alltid fastna i de problem som orsakas av min Npf-diagnos. På så sätt hade jag, enligt mig själv, gjort upp den ultimata vårdplanen för mig själv. För första gången i livet accepterade jag min asperger och ville jobba med den problematiken så helhjärtat att jag förstod att jag måste separera mina två grundstenar som ställer till det. För om jag får min psykiska hälsa att funka så upplever jag mindre problem kring min asperger och vise versa. Likadant händer att om jag mår sämre blir jag också mer funktionshindrad. Jag tänkte att jag för en gångs skull hade en plan för min vård, att jag var på rätt väg. Men då drog psykiatrin sig undan och hänvisade bara till habiliteringen. Min plan gick i stöpet, med huvudet före.

Som en konsekvens av detta gick jag in i en depression, djupare än på länge. Då mindes jag att A sagt att jag kunde ringa om behovet uppstod. Jag samlade kraft och gjorde detta 1/2 -17. Jag pratade med H och sa att jag hamnat i en depression och det påverkar naturligtvis hela min livssituation negativt. Hon vill att jag ska träffa en läkare. Jag frågar undrande varför just en läkare. Hon svarar citat ”för höjning som alla andra”. Överraskad svarar jag att jag haft samma dos i flera år och att detta verkar vara en direkt följd på att jag inte har någon att tala med och dessutom att jag blev av med mina samtal mitt i en mycket svår tid i skolan. Hon sa att hon skulle ta upp det i sitt team, men påpekar att det tyvärr inte finns någon som känner mig i teamet. Och det var ju sant. Jag blev flyttad till ett nytt team, men ingen i teamet hade någonsin träffat mig. Jag tackade och vi lade på. Detta samtal kändes något mindre obehagligt än vårt förra.

Den 15 februari dimper det ner ett brev från Lergöksgatan hemma hos mig. I brevet stod:

Hej!

Hoppas att allt är väl med dig!

Efter genomgången journal framkommer det att din läkemedelsbehandling och samtalskontakt avslutats på mottagningen, samt att du har en pågående kontakt på habiliteringen. Du kommer således att avslutas från mottagningen. Du är välkommen in med en ny remiss om behov av specialistpsykiatrin uppstår.

Med vänlig hälsning

Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Psykiatri Affektiva

Psykiatrimottagning V Frölunda

Neuropsykiatriska teamet

Nu känner jag behov av att punkta upp igen:

  1. Väl med mig?
  2. Jag medicinerar visst.
  3. Vadå din samtalskontakt är avslutad?
  4. Vadå välkommen in med ny remiss och behov uppstår? Jag ringde ju för två veckor sedan.

 

Jag trodde att det hade blivit något fel. Att H inte hade hunnit berätta att jag ringt och tagit upp mitt ärende. Så jag ringde till kontaktpunkten och bad att få prata med någon om brevet jag fått. En person jag aldrig har hört talas om ringer upp, vi kallar henne E. När jag för två veckor sedan läste min journal visade det sig att E var någonting som kallas min ”fasta vårdkontakt” jag fick googla på vad det var och blev ytters förvånad över att jag aldrig fått höra talas om fast vårdkontakt i något sammanhang. Jag undrar väl mest varför.

Vidare, E ringde upp mig och jag frågar vad det är som händer. Efter en stund framkommer att det som står i brevet var det som teamet kommit fram till när H tagit upp mitt ärende (efter att jag ringt och talat om läget). Jag fortsätter att fråga hur ett gäng människor som aldrig träffat mig kan göra en sådan bedömning, till synes helt oberoende av patienten (mig). Hon påstår att A varit med och gjort den här bedömningen varpå jag svarar att det känns helt galet. Har A ens lyssnat på mig, undrar jag mer som en retorisk fråga. Det förstår jag ju att hon har, men det här är troligt vis det största av alla svek jag känt. Och jag har blivit sviken många gånger. Jag frågar varför det står att min samtalskontakt kunde avslutas utan att de pratade med mig om det innan. Hon hävdar att A och jag visst avslutat och att det står i mig journal. Jag påpekar att jag och A absolut har avslutat VÅRAN kontakt men enbart av den anledningen att jag skulle byta behandlare, i samma samtal lovades jag en kallelse till en ny kurator. Jag får säga detta flera gånger men E står fast vid att det står i min journal.

Låt mig citera ur min journal från min sista session med A

”(…) Vi överenskommer att undertecknad pratar med kuratorn i det (Neuropsykiatriska-) teamet. Patienten känner inget behov av ett överföringsmöte och vill att den nye behandlaren skickar en kallelse till patienten. Vi avslutar vår kontakt idag.”

Vidareförsöker jag fortfarande med gråten i halsen försöka förstå hur de kan ta ett sådant beslut. Jag kan inte förstå det, jag som är den enda av oss två som vet hur mitt liv ser ut just nu. Jag berättar för henne att jag tyckte det var okänsligt och att jag ogillade att H tidigare sagt till mig att ”man kan inte gå i behandling hela livet vet du”. Senare i samtalet använder hon samma uttryck och hänvisar tillbaka till h med orden ”men du vet det är ju lite som H säger, man kan inte gå i behandling hela livet”. Vidare säger hon också ”du kan ju inte ha samtal bara för att.” Det var som att sticka en kniv rakt i ryggen på mig. Här sitter en person som aldrig träffat mig, en person som har högre status en mig och säger att jag inte kan ha samtal bara för att. Om hon visste vem jag var, hur hårt jag har jobbat för att komma dit där jag är idag. Hur hårt jag jobbar för att upprätthålla min livskvalitet. Det tänkte jag. Jag lät nog lite arg efter det, för hon säger att hon förstår att jag är upprörd över beslutet. Jag tonar ner nog och framlägger fakta. Jag är inte upprörd jag är skiträdd.

Hon fortsätter som andra att hänvisa mig till habiliteringen. Jag säger att de inte är psykiatrin. Hon säger att det finns psykologer där. Jag säger att de bara har punktinsatser. Hon säger nej så är det inte. Jag säger jo, och de utgår bara från min aspegerdiagnos. Hon säger nej så är det inte. Jag säger jo jag var där för två veckor sedan och frågade dem vad jag skulle göra och de sa att de enda alternativ de såg som var rimligt i dagsläget var att höra av mig till er igen, eftersom det är så lång kö till andra psykiatrimottagningar. Hon sa då får du ta det med dem. Jag fortsätter med: och då hörde jag av mig till er sedan tar ni beslutet att skriva ut mig helt. Jag inser att vi inte kommer någonstans. Jag är för ledsen. Hon är för stenhård och har professionalitets-rocken på. Så jag tar min sista fråga. Vad menar ni med att jag inte medicinerar. Jag förklarar att jag har medicinerat sedan jag var 19. Hon säger, ja men det är inte vi härifrån som skriver ut dem. Jag förklarar att det är det visst. Det hände senast för några månader sedan. Hon frågar mig vilka mediciner jag äter, när och vilken dos. Hon säger att hon ska kolla upp om det är så att de måste fortsätta skriva ut eller om vårdcentralen kan ta över det. Jag säger okej. Hon säger att hon återkommer till mig när hon fått veta vem som sköter utskrift i framtiden. Samtalet avslutas. Alltså vecka 7, 15/2. (detta samtal finns f.ö. inte med i min journal vad det verkar, troligtvis var jag redan utskriven)

Nu är det vecka 17, 27/4. Tio veckor senare. Jag har inte hört ett ljud ifrån dem.

Vad vill jag säga till dig med den här, min upplevelse? Jo jag vill först och främst att du ska veta vad som har hänt mig. Jag vill veta om du anser att det här är ett okej beteende från mottagningen. Just nu söker jag med ljus och lykta efter en ny samtalskontakt. Det har nu gått över fem månader sedan jag hade en. Jag mår inte särskilt bra. Jag känner mig kränkt och vårdslöst behandlad. Jag känner mig sviken och förminskad. Jag känner mig ledsen och arg, uppgiven och rädd. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte var jag ska leta eller vart jag ska vända mig. Jag tycker att detta är ett hänsynslöst beteende. Ett fullkomligt ogrundat beslut och framför allt en bortom alla gränser dålig kommunikation. Jag är överkörd. Bortkörd. Medan de jobbar på. Jag må ha gått i samtal länge, men är det inte relativt? Vad är den tiden jämfört med tio vidriga år. Är ett samtal i veckan (eller till och med varannan vecka) så mycket att begära? Jag planerar inte att gå där tills jag är 83. Tills jag dör. Jag vill väl också kunna ha ett självständigt, fritt liv där jag inte måste pussla in psykologtider till höger och vänster. Men det är som med medicin. Jag kan inte välja bort det bara för att det är besvärligt. Det är vad som håller mig frisk. Vad som gör att jag kan bli en del av och bidra till samhället som medmänniska istället för att ligga halvdöd i ett hörn utan att tillföra min kunskap, min erfarenhet, min arbetskraft. Så varför? Varför i hela friden tas min möjlighet livskvalitet ifrån mig? Jag vill ju jobba, jag vill ju kunna gå stark ut på andra sidan fri från psykiatrin och jobbar mer än gärna för att det ska bli så. Men helt plötsligt ska jag göra det på egen hand. För att någon/några tycker att jag har gått i behandling för länge. Hur kan en mäta sånt? Hur kan du mäta hur många kramar ett barn behöver för att känna sig älskat? Hur kan du mäta hur länge du måste hålla din vän i handen för att hen ska våga tro? Hur kan du mäta hur många ord jag behöver att någon lyssnar på innan jag slutligen är fri från mitt mentala fängelse?

De sista frågorna är givetvis retoriska. Jag vill egentligen bara veta vad du har att säga om det här.

Om du önskar kontakta mig via telefon istället vill jag att du först varar på det här mailet och berättar det. Då kan vi kan komma fram till en tid som passar dig. Och mig.

Med vänliga hälsningar

Emelie Ekendahl

__________________________________________________

 

23 maj 2017. Samtal med patientnämnden. Får rådet att skicka en påminnelse.

Jag gör så.

Mail #2, 23 Maj 2017

Till: sergio.*****@*****.se;

Från: emelie.*****@******.com

Hej igen!

Den 27 april skickade jag ett mail till dig, i vilket jag delade med mig av hur jag blivit behandlad av psykiatrimottagningen lergöksgatan 12. Jag förstår att det kan ha varit mycket att ta in, men jag ber vänligen om att få en återkoppling. Jag vill, som jag skrev i mailet, veta vad du har att säga om saken. Jag vill, för att vara mer specifik, veta om du tycker att de handlat på ett professionellt, bra och respektfullt sätt. Jag vill veta om du också kan ställa dig bakom deras beslut och i så fall på vilka grunder. Är det meningen att sådana här beslut som tagits om mig ska tas utan patientens åsikt eller åtminstone medvetande och utan att förvarna?

Jag är genuint angelägen att få svar från dig. Jag fick rådet av patientnämnden att skicka detta påminnelsemail innan vi skulle diskutera vidare hur jag annars ska kunna få mina svar.

Vänliga hälsningar

Emelie Ekendahl

_________________________________________________________

Idag, 15 juni 2017

Jag sitter på biblioteket.

13.17, uppringd av patientnämnden då de undrar hur det har gått med mailandet. Jag säger: Inte ett ljud. Hon säger att hon kan ringa. Jag säger att det vore bra för jag vill gärna ha ett svar. Vi lägger på. Vi har pratat i 13 minuter och 17 sekunder.

13.55, uppringd av hemligt nummer. Det är personen ”E” ( se mail #1).

Hon säger ”Jag har pratat med Sergio. Vi ska lämna över ansvaret för din medicinering till vårdcentralen, vilken har du…” osv…. Vi pratar om det. Hon låter glad vänlig. Jag låter trött och uppgiven (nu-passar-det-alltså-känslan). Vi håller på att lägga på

Jag flikar in med ”Så Sergio kommer inte svara på mitt mail eller?”

Jag måste förklara lite tydligare innan hon svarar ”Men han bad ju mig ringa dig ju”

Jag svarar ”Ja för att säga att ni ska föra över medicineringen”

Hon flikar in ”Jag och höra hur du mår”

Jag ”men vi höll ju på att lägga på när du berättat om medicineringen..?”

Vi Kommer inte överens. Inte om vad det är som har hänt. Inte om vad som står i min journal. Inte om att jag vill ha svar från Sergio och inte från henne.

”Jag har ju redan förklarat för dig, och nu ville jag höra vad han hade att säga”

Hon ”Men han bad ju mig ringa dig, jag vet inte vad mer jag kan göra för dig”

Hon fortsätter att påpeka att jag visst var informerad innan, hänvisande till min journal. Jag säger att jag också har journalen och att det står ganska tydligt där att jag avslutas hos en kontakt enbart i syfte att jag ska få en ny i ”rätt team”.  Vi når inte varandra.

Vi fortsätter att vara förnuftig jag-gör-bara-mitt-jobb-person och f.d patient (troligtvis en sådan där som vill ha samtal ”bara för att”)

Jag känner mig som ett barn. Hon är den mogna vuxna som ska få mig att förstå att livet inte är rättvist (eller kanske, du måste lämna plats vet du för att rättvisan ska kunna finnas?)

Jag ”Jag vill ju veta vad han säger om det, men det är kanske inte tillräckligt intressant”

Hon ”Jag ber såklart om ursäkt för både mig och övrig personals vägnar, och det gör säkert Sergio med, om du tycker att du inte fått tillräcklig information angående utskrivningen.”

Vi pratar i 14 minuter och 39 sekunder. Kommer ingenstans. Vi har aldrig sets. Ingen vet någonting om den andra. Hon känner mig genom min journal. Hon säger avslutar med ett ”ta hand om dig”. För en hör inte tårar genom telefon.Vi lägger på. Jag gråter.

Jag har inte lust att skriva längre. Jag är ledsen, arg, besviken. Jag vill ju bara få utlopp. Varannan vecka kanske eller så? Ha en dialog. Få rätsida på livet. Jag är inte klar. Jag krackelerar. Försöker blanda lim och sågspån för att fylla sprickorna. Men det skapar bara fula ärr inuti, tankarna och jag täpper till allt jag kan. Så jag kan fyllas. Fyllas, fyllas tills jag krackelerar igen. Spricker. Jag trodde jag var klar med den skiten. Att fyllas som en regntunna. Jag är stark- men inte starkast. Jag är duktig- men inte duktigast. Jag klarar mycket- men inte allt. Just nu kan jag leva- men inte vara levande.

___________________________________________________________________________

Enormt tack till dig som läst. Jag vill dela detta för att jag vet att jag inte är ensam om att bli bortslarvad.

 

Dela om ni vill, but no pity for me, please.

(behöver styrka inte sorgsna miner <3)

________________________

 

Uppdatering: Tidigare nämnda chef, ville/ska ringa patientnämnden på måndag. Ingen vet varför. Spännande. Vidare uppdatering utlovas självfallet.

 

Uppdatering 2: Jag har idag mottagit ett mail från Sergio (chefsperson och mottagare av ovan publicerade mail) idag den 26/6 2017. Såhär skriver han:

 

”Hej Emelie, jag vill till en börja be om en ursäkt att vi inte uppmärksammat att du har läkemedel på APO-dos (ett läkemedelssystem). Dessvärre har inte alla behandlare tillgång till systemet där vi kan se vilka läkemedel en patient har. Detta har vi redan ordnat, remiss till vårdcentral är skickat. Vad gäller övriga frågor får jag luta mig på teamets bedömning och beslut. Teamet bedömer att insatserna är uttömda och då har teamet inget mer erbjuda dig och då ska remiss till vårdcentral sammanställas.

 

Jag har pratat med patientnämnden och återkopplat det samma som jag skriver till dig.

 

Med vänlig hälsning

Sergio *****

Enhetschef

Psykiatrimottagning Västra Frölunda”

 

Ett minst sagt otillfredsställande svar. Jag har inga ord kvar. I guess I’ll have to rest my case.

utvald bild7

Uppdrag: Jag(!?)

Publicerat 13 juni, 2017

Två steg framåt, ett steg bak.

Det är en tuff uppgift, den är inte lätt på något sätt. Det uppdrag jag har tagit på mig, kommer troligtvis att hålla mig sysselsatt i resten av mitt liv. Jag försöker att inspirera mig själv till att vara mig själv. I allt jag gör. Vara mig. När jag skriver, när jag talar. När jag lagar mat och när jag städar. När jag än är. Och det är jag ju hela tiden. Nu kanske en del tänker… men… men… teater? Uppmärksamt a dig! Självklart spelar jag en annan där. Men det, det är ett aktivt val. För vad är det som gör att jag låtsas vara någon annan (om vi nu bortser från teatern)? Rädsla? Skam? Troligtvis båda. Rädslan att bli ratad, bortvald, hatad, skambelagd på grund utav den jag är. Det är klart att ingen vill uppleva det, därför försöker vi passa in, så gott vi kan. Läsa koder, imitera, följa, hålla med. Vara bara lagom, sådär som de andra. Vad jag tror att jag, personligen, har kört fast i är att ”välja mina strider”. Det är förvisso någonting hälsosamt och nödvändigt i vissa lägen. Och det är någonting jag kommer att fortsätta göra, men inte längre vill jag kompromissa på bekostnad av min personlighet på det sättet som jag upplever att jag har gjort. Jag har de uppenbara striderna, de som handlar om min (våran) rätt i samhället som neuropsykiatriskt funktionshindrad, som homosexuell, som person med psykisk ohälsa. Det är striderna som jag behöver ta, förr eller senare, för de påverkar mig i det samhället jag lever, då jag gör ett så kallat normbrott. Med ”strider” menar jag här och nu, att stå upp för sig själv, hävda rättigheter, eller bara kunna känna sig kompetent och stolt över sig själv. Det är alltså inte självklart att som normbrytare göra det, för er som inte visste det. Så, i och med dessa mer eller mindre uppenbara strider (de är uppenbara för mig, men inte omgivningen) jag har behövt ta så har jag omedvetet kompromissat med mig själv. På sätt som kan låta ”nu är du faktiskt accepterad i det här sammanhanget, förstör nu inte det med att dessutom vara konstig på andra sätt, var tacksam och var så normal du kan.” Vad betyder det här? Jo, det betyder att jag, som är en lite löjlig, barnslig och djup person inte instinktivt prioriterar att få vara just det i sammanhang. Istället försöker jag, så gott jag kan läsa av vad normen är i just den här gruppen (gällande samtalsämnen, åsikter, aktiviteter, allt) För att i en ny grupp är FÖRSTA prioritet att kolla av om jag är i ett sammanhang där jag accepteras och respekteras trots/för ovanstående normbrott. Om ja, DÅ kommer jag till hur jag ska gå vidare i det här sammanhanget. Nu kommer vi till själva kärnan i det här inlägget, oftast gör jag, som tidigare beskrivet, en scanning av läget och sedan imiterar jag. Detta beteende kommer sig helt enkelt av att jag redan har riskerat så pass mycket i att ha dessa normbrott med mig. Risken att bli bortstött bara därför kan ofta kännas oerhört ångestfylld. Då är det inte läge att börja ”vara mig själv” med allt vad det innebär i löjligheter, barnsliga hittepån och djupsinniga frågestunder. Det är inte värt risken nu när jag kommit så här långt. Jag väljer helt enkelt bort risken som det innebär att vara mig själv eftersom jag inte vågar riskera . Är ni med på min tankebana här? Vare sig ni är eller inte, jag behöver jobba på detta. Jag är medveten om att tar saker på allvar. Vissa saker kanske på lite för stort allvar, men det är någonting som kommer med att vara beroende av andra människor. Deras förståelse och i många fall hjälp. Riskera inte. Det är ett mantra som jag börjar bli lite trött på.

Det är en tuff uppgift, den är inte lätt på något sätt. Jag är på god väg, allra mest vid tangentbordet visserligen. Eller bakom pennan. Det är alltid lättare att skriva någonting, än att faktiskt ta tag i saker och ting. Jag ser det som ett första steg. Två steg framåt, ett steg bak. Vidare. Utvecklas. Väx.

Namnlös31

 

Kapitel. Avslutat. Check.

Publicerat 4 juni, 2017

Redo. Väldigt så.

Känslan. När ett faktum har landat i kroppen, helt och fullt så att du bara kan uppleva. Vara. Den känslan. Känslan av lugn.

Det är den känslan jag har varit i de sista dagarna. Efter två år på teaterlinjen (tre år i rad på samma skola) två helt ofattbara år – på gott och ont. Att söka för ett år till har inte varit ett alternativ på över ett år. och jag har accepterat det. Jag är klar. Jag gick ut genom de där grindarna som elev för sista gången i fredags, med huvudet högt, med lätta andetag. Jag är klar här. Jag har gjort mitt. Det känns underbart. Jag har lärt känna så många nya människor. Fantastiska människor. Andra har gått från vän till fiende, några tillbaka till vän. I en enda karusell som loopat och loopat. Yrsel och illamående. Kaos.

Jag vet inte om jag någonsin känt mig så redo som nu.

Och eftersom jag visste att det här var slutet på det här kapitlet så tänkte jag. what the heck, jag kör. Och läste två dikter inför skolan, och talade till min klass (se nedan). För jag har börjat köra nu- hårt. För det har jag lärt mig, låt ingen jävlel ta huvudrollen i ditt liv. Den är skriven till dig.

_______________________________________________________

Liv.

I mitt hjärta bor ett litet knytt som heter Liv

och gudarna ska veta att hon har ett jäkla driv

hon vill så mycket mer än vad min kropp ibland förmår

och kommunikationen oss emellan den är svår

hon önskar lösa världsproblem när kvällen går mot natt

och jäktar efter mål som ingen mänska hinner fatt

idéer föds i takt med en sekundvisares slag

vart kommer allt ifrån vart tar det väger undrar jag

ja visst hon må va liten men hon tar enorma kliv

för hennes ambitionsnivå har kosmiskt perspektiv

den kreativitet hon bär på känner ingen gräns

hon lever, jobbar, andas på en omänsklig frekvens

och runt oss två finns kroppen som begränsar det hon vill

så ofta som jag sörjer detta kreativa spill

det är så många oerhörda planer som hon har

och frågorna hon ställer kräver omfattande svar

jag ber dig lilla Liv, jag ber dig flytta inte ut

jag lovar att vi kommer finna lösningen till slut

vi lever, växer upp ihop och ingen ska förgås

för innan vi vet ordet av är vi i symbios

jag bär dig med en stolthet lika klar som solen är

den märks nog inte alltid men jag älskar dig jag svär

du håller allt igång så gott du kan där inom mig

mitt hjärtas lilla hyresgäst, jag lever genom dig

Tillit.

Tillit är frukten som tryggheten bär

men få äger kunskap om växtens begär

den kräver ej vatten, ej sol eller jord

den gror genom väntan i rent tålamod

den vattnas med ömhet, respekt och med tid

ibland kan den växa med dig blott bredvid

för sittandes där ger du tryggheten ro

att sakta slå rot och så smått börja gro

och då får du ansvar för växten du sått

du får aldrig bryta en trygghets små skott

för växter som denna är sköra som få

det är ingen växt som ses om då och då

den kräver att du ägnar uppmärksamhet

och gör det med hela din medvetenhet

först då kan du snart se små knoppar slå ut

och frukten blir mogen att skördas till slut

ej ätbar, ej fysisk men vacker att se

den renaste tillit en själ förmår ge

Namnlös29

bonusbild. Ida är vem jag spelade i sista slutproduktionen på skolan. En roll baserad på cheshire-katten från Alice i Underlandet. Väldigt roligt. Väldigt.

Namnlös30