Följ oss på Facebook

Error, group does not exist! Check your syntax! (ID: 4)

Kapitel. Avslutat. Check.

Publicerat 4 juni, 2017

Redo. Väldigt så.

Känslan. När ett faktum har landat i kroppen, helt och fullt så att du bara kan uppleva. Vara. Den känslan. Känslan av lugn.

Det är den känslan jag har varit i de sista dagarna. Efter två år på teaterlinjen (tre år i rad på samma skola) två helt ofattbara år – på gott och ont. Att söka för ett år till har inte varit ett alternativ på över ett år. och jag har accepterat det. Jag är klar. Jag gick ut genom de där grindarna som elev för sista gången i fredags, med huvudet högt, med lätta andetag. Jag är klar här. Jag har gjort mitt. Det känns underbart. Jag har lärt känna så många nya människor. Fantastiska människor. Andra har gått från vän till fiende, några tillbaka till vän. I en enda karusell som loopat och loopat. Yrsel och illamående. Kaos.

Jag vet inte om jag någonsin känt mig så redo som nu.

Och eftersom jag visste att det här var slutet på det här kapitlet så tänkte jag. what the heck, jag kör. Och läste två dikter inför skolan, och talade till min klass (se nedan). För jag har börjat köra nu- hårt. För det har jag lärt mig, låt ingen jävlel ta huvudrollen i ditt liv. Den är skriven till dig.

_______________________________________________________

Liv.

I mitt hjärta bor ett litet knytt som heter Liv

och gudarna ska veta att hon har ett jäkla driv

hon vill så mycket mer än vad min kropp ibland förmår

och kommunikationen oss emellan den är svår

hon önskar lösa världsproblem när kvällen går mot natt

och jäktar efter mål som ingen mänska hinner fatt

idéer föds i takt med en sekundvisares slag

vart kommer allt ifrån vart tar det väger undrar jag

ja visst hon må va liten men hon tar enorma kliv

för hennes ambitionsnivå har kosmiskt perspektiv

den kreativitet hon bär på känner ingen gräns

hon lever, jobbar, andas på en omänsklig frekvens

och runt oss två finns kroppen som begränsar det hon vill

så ofta som jag sörjer detta kreativa spill

det är så många oerhörda planer som hon har

och frågorna hon ställer kräver omfattande svar

jag ber dig lilla Liv, jag ber dig flytta inte ut

jag lovar att vi kommer finna lösningen till slut

vi lever, växer upp ihop och ingen ska förgås

för innan vi vet ordet av är vi i symbios

jag bär dig med en stolthet lika klar som solen är

den märks nog inte alltid men jag älskar dig jag svär

du håller allt igång så gott du kan där inom mig

mitt hjärtas lilla hyresgäst, jag lever genom dig

Tillit.

Tillit är frukten som tryggheten bär

men få äger kunskap om växtens begär

den kräver ej vatten, ej sol eller jord

den gror genom väntan i rent tålamod

den vattnas med ömhet, respekt och med tid

ibland kan den växa med dig blott bredvid

för sittandes där ger du tryggheten ro

att sakta slå rot och så smått börja gro

och då får du ansvar för växten du sått

du får aldrig bryta en trygghets små skott

för växter som denna är sköra som få

det är ingen växt som ses om då och då

den kräver att du ägnar uppmärksamhet

och gör det med hela din medvetenhet

först då kan du snart se små knoppar slå ut

och frukten blir mogen att skördas till slut

ej ätbar, ej fysisk men vacker att se

den renaste tillit en själ förmår ge

Namnlös29

bonusbild. Ida är vem jag spelade i sista slutproduktionen på skolan. En roll baserad på cheshire-katten från Alice i Underlandet. Väldigt roligt. Väldigt.

Namnlös30

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*