Följ oss på Facebook

banner

2017 juli

utvald bild3

13 år tillbaka.

Publicerat 23 juli, 2017

Ett första trevande möte med ett förflutet jag.

Ibland har jag funderat på hur det skulle vara om jag fick prata med mig själv som yngre. Jag är ju visserligen inte SÅ gammal. Bara 25 faktiskt- men ändå. Jag har ju trots allt, de senaste åren, tagit relativt stora kliv. Insikterna, kunskapen, erfarenheterna. Jag läste nyligen en bok av Miranda Hart, i vilken hon använder sig av just detta, hon talar då med sitt 20 år yngre jag. Hon skrev boken när hon var 38 år, och pratar alltså med 18-åriga Miranda. Jag blev inspirerad. Jag kan visserligen inte göra en så stor tillbakablck som 20 år. Det skulle innebära att jag skulle träffa mitt 5 år gamla jag, jag minns nästan ingenting. Istället har jag idag tänkt söka upp mitt 12-åriga jag, på Flatåsskolan i Göteborg. Året är 2004, det är höst och första terminen i en ny, större skola, i en ny klass..

*12-åriga Emelie kommer ut från bildsalen strax bakom ett gäng tjejer*

Hej Lilla Emelie.

*Ett smått förvirrat och närmast skräckslaget uttryck täcker 12-åriga Emelies ansikte* Vem är du?

Förlåt att jag skrämde dig. Jag känner dig väl. Var inte orolig, jag är du och du är jag, så det finns ingen anledning att vara orolig. Jag är ditt 25-åriga jag.

Ookej… Hej..

Hej. Jo, jag håller på att skriva i min blogg och tänkte det skulle vara intressant att ha ett samtal med dig.

Blogg? Är det en sån där dagbok på internet?

Ja precis.

Har du… eller jag…vi… en sån?

Jeopp.

Vadå, är vi kända då eller?

Naee. Nej, idag har nästan varenda människa blogg här. Det är liksom inte något speciellt.

Om vi inte är kända, varför skulle någon vilja läsa?

Tja, ja så tänkte vi ganska länge. Ja jag tänker det fortfarande ibland… Men sedan tänkte vi GO for it! Vi har inte jättemånga som läser. Men det har såklart blivit fler sedan vi började blogga för mittfunktionshinder.se *sväljer*

Vänta va? Mitt funktionshinder?! Varför….

*avbryter* Åh, glöm det, vi tar det en annan gång…. *viftar lite extra med händerna i ett distraktionsförsök* Du, vad har du hittat på idag?

Haft första lektionen, bild.

Ah, vill du utveckla det.

Vadå vet du inte allt redan?

Jo, eller på sätt och vis. Men poängen är att vi ska prata med varandra, de som läser vet ju inte. Och jag kan behöva fräscha upp minnet lite.

Ja. Ehm, okej, jo vi håller på att göra en slags tidskapsel tillsammans i klassen, med någon konstnär som är här.

Ah.

Mm. SÅ vi skulle rita teckningar idag som vi ska lägga i en stor bränd trälåda. Jag vet inte så noga. Vi ska tydligen bränna träet så att det håller nere i jorden och inte… möglar.? Eller vad det nu är som händer annars

Ja fråga inte mig. Men vad ritade du då.

Ja, först och främst så fick vi BARA använda kritor att rita med. Något annat skulle riskera att inte hålla. Bara KRITOR. Det blir alltid bara jättefult när jag ritar med kritor. Teckningen såg ut som om en treåring rutat den… Jag vill inte att andra ska se den…

Nu överdriver du.

Nej

Jo

Nej sluta

Vad ritade du då?

Ja, vi skulle rita de tre viktigaste sakerna i ens liv, typ vad vi tror kommer vara de viktigaste när vi gräver upp lådan igen. Jag ritade familjen, pengar…

Vänta lite. Pengar?

Ja?

Pengar är inte allt vännen, du ska inte tänka så….

Men man klarar sig inte i världen utan pengar, det är onekligen en viktig grej. Som du inte kan leva utan.

Ja jo… men..

Men vadå? Gjorde jag fel eller? Är pengar inte någonting som behövs i framtiden? Är det så? Snälla säga att det är så!!

Nej, Nej, lugna dig! Okej du vinner, pengar ÄR nödvändigt, vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. Väldigt! Det äcklar mig.

åh…

Jag vet…

*Försvinner in i tankar*

Hallå? Lilla Emelie? Halåå… *Viftar med händerna framför hennes ansikte*

Å, förlåt jag bara tänkte på… äh det var inget.

Okej.

Det blir tyst en stund

Du, när ska den här lådan grävas upp då?

2012. Så jag kommer vara 20 då!! Hjälpes! Jag kommer ha gått ur gymnasiet för ett år sedan! Jag kommer JOBBA! Ha ett jobb liksom, vara vuxen! *Lilla Emelie försvinner bort i något drömskt tillstånd* Har har säkert en pojkvän, vi kanske planerar att ha barn! Folk brukar ju ändå säga att jag är mogen för min ålder.

*Nickar och rullar ögonen, låter Lilla Emelie hållas*

Jag kommer vara snygg, vuxen och ha snygga vuxenkläder. Komma direkt från jobbet och möta upp alla klasskompisar, och vara så himla lyckad. Jag ska inte skryta, det ska bara synas på mig hur lyckad jag är och… *stannar häftigt upp och drar häftigt efter andan* Jag kanske till och med är gravid!!

STOPP!!!!! Stopp, stopp, här måste jag bestämt sätta ner en fot.

Vad är det?

Lilla Emelie. Lilla… Em. Får jag kalla dig det?

Eh visst…

Lilla Em, Lyssna på mig nu, det här är någonting viktigt. Familj och barn ÄR INTE det enda sättet att leva ett liv. Det kommer visserligen ta oss lång tid att förstå det, eftersom det väldigt mycket verkar som om det är den enda vägen att gå. Särskilt för kvinnor.

Vad menar du? Kommer jag, vi… inte få barn?

Det är alldeles för tidigt att säga. Jag är bara 25 vet du.

Bara 25! Det är ju halvvägs till 50. Vi måste ju leva tills barnen blir vuxna, det är inte mer än rätt för barnens skull!

Först, det där var oförskämt. Halvvägs till 50, sluta! För det andra. Jag har gott om tid att få barn!

Så ni har planerat för det?

Vi?

Ja alltså du och din pojkvän.

ehm….

Har vi inte ens en pojkvän när vi är 25?! Men.. va? *Lilla Em’s världsbild börjar krackelera*

Okej. Lugn nu, åh herregud det här blev mer komplicerat än jag tänkte. En sak i tagen. Lyssna här. Nr.1 Nej. Vi har inga barn, vi väntar inte barn och vi planerar inte för barn så som läget ser ut idag. Nr.2 Nej vi har ingen pojkvän. Vilket på ett naturligt och helt oplanerat leder oss in på Nr.3 Vi är inte ens intresserade av pojkar. Men. Vi är homosexuella. Du kommer visserligen inte börja misstänka det förrän om ett par år. Och det kommer dröja tills du är 18 innan du är helt säker, för det är då du blir tillsammans med någon för första gången, med en tjej från Malmö. Hon blir din första och hittills enda parrelation. Det är så det ser ut. Så bekymra dig inte över det där.

wow… jag vet inte vad jag ska säga

Nej, jag förstår det. Men som sagt. Det kommer till dig så småningom om. Nu är du ovetande och det är helt okej.

Men, jag trodde att familj var… ja alltså, att det är det enda… eller rätta sättet…

Nej. Nej så är det inte. Lita på mig. Det finns många fler sätt att leva på. Och vet du. Du är faktiskt riktigt bra på att bo ensam. Du trivs med det. Du är så mycket starkare än du tror Lilla Em.

*Lilla Em ler snett och tittar ner i marken* Jag känner mig trygg med dig. 

Åh tack. Jag märker det. Jag gillar att du är dig själv fullt ut med mig.

*Lilla Em ler igen och blir lite röd om kinderna. Inser plötsligt och spärrar upp ögonen till dubbel storlek* Men hallå! Om du är 25, då måste vi ju ha grävt upp lådan för… för fem år sedan. Hur gick det, var alla lyckade? Var jag lyckad. Vad hände? Var det pinsamt?

Ja, och nej. Vi skulle ha grävt upp den där lådan för fem år sedan. Men faktum är att det inte verkar ha blivit av. Den där konstnären kanske inte tyckte det var så kul att ringa runt och hitta oss när allt kom omkring. Eller så har han glömt det. Vem vet?

Jaha… 

Ja, roligare än så blev det inte.

Du, jag måste gå. Jag måste gå på lektion nu. 

Ja, självklart. gör det.

*Lilla Em hasar iväg men vänder sig halvt om* Ses vi igen?

*Ler* Ja det gör vi.

Lovar?

Jag lovar.

*Lilla Em går upp för trapporna i A-uppgången och försvinner runt hörnet med ett svagt leende.*

Om jag bara kunde finnas hos dig på riktigt i allt det som väntar dig.

utvald bild7

Flyg, lilla fågelunge.

Publicerat 21 juli, 2017

Ibland behöver orden inte vara så ruvade på innan de möter dagens ljus.

Låta orden bara hamna där de hamnar. Leker poet. Leker ordlek.
Leker jag och mina ord. Från hjärta till tangentbord.
Stå upp
upp för dig
stå upp
och ställ dig stadigt
Klä dig varmt
det kan behövas
Ingen vet vart denna resa bär hän
Packa väskan lätt
men glöm inte alsolspriten
till såren
Ja du kommer att behöva den
hålla dem rena medan de läker
och plåster
ifall du kliar upp sårskorporna
det är ju så lätt hänt
Ta på dig rejäla skor
möt marken
stabil
värdig
orubblig
Det är viktigt att du inte glömmer
att du är människa
var beredd på allt
fall ibland
men ligg inte kvar
Var fri
och resonlig
var hängiven
och realistisk
Dröm
och låt dig fortsätta drömma
men viktigast av allt
Stå upp
för dig
för vad du är
för vad du varit
och för vad du ska bli
oavsett
alltid
Kom,
nu går vi

utvald bild2

Känslan av… allt.

Publicerat 15 juli, 2017

Sammansättningen av känslor jag känner inför de flesta konstformer är det svåraste jag vet.

Lyrisk. Fullt ut och totalt lyrisk. Hur ska jag enklare kunna förklara mitt tillstånd efter en teaterföreställning? Jag förförs av närvaron, medvetenheten, engagemanget, överenskommelsen att det här är på riktigt, bara precis just nu. Mitt hjärta kan inte lugna sig, det klappar för fullt av iver, impulser att skapa och min hjärna processar och processar, samlar sig och ger liv åt kreativiteten. Vill göra allt på en gång. Mitt inre är i extas, varenda gång jag upplever scenkonst. Från salongen, eller från scenen. Som om alla kugghjul för en gångs skull klaffar så perfekt att ingenting kan få dem att stanna rörelsen. Och varför skulle den stanna, den rörelsen som för mig uppåt, framåt? När det är den som skapar livsglädje, när det är den som skapar livet. Även om risken för överslag alltid finns i en sådan överstimulans, helt enkelt så mycket exaltation att jag trampar på mina egna tår, känslorna blir påträngande och oväntade. Från extas till ångest. Så är det när en spelar på stora känslor, ju mäktigare känslorna är, desto närmare är den sin motsats. Det är en hårfin linje mellan överväldigande förtjusning och/eller glädje och förödande fruktan och/eller sorg. Den risken tar vi. Den risken får en på köpet. Strävan efter rus är starkast, det vet den som någon gång haft ett beroende. Samma sak gäller strävan efter den där vanvettigt lyriska känslan. Den som gör livet. Och jag har sagt det förut, ingenting kan existera utan sin motsats. Vad vore väl glädje om du aldrig känt sorg? Du söker inte trygghet om du aldrig varit rädd. Och så är det med allt, visst är det? Att uppleva scenkonst från alla håll har länge varit någonting viktigt för mig. Så viktigt att jag i perioder trott att det är det enda som hållit mig vid liv. Så viktigt att det i perioder varit det enda viktiga i mitt liv. Jag får kickar av kärleken, närvaron, energin. Varje gång jag får uppleva det, är det som en ny chans. Ett nytt steg. Det finns plötsligt ett nu och ett jag. En mening och en möjlighet. Låter det överdrivet? Låter det vansinnigt? Jag vet inte. Det här är bara min känsla i en blogg. Men det är mycket mer än det, i mig. Mer komplext än ord. Kärlek är det enda ord jag kan använda nu. Ren och skär kärlek.

Namnlös34