Följ oss på Facebook

banner
utvald bild2

Känslan av… allt.

Publicerat 15 juli, 2017

Sammansättningen av känslor jag känner inför de flesta konstformer är det svåraste jag vet.

Lyrisk. Fullt ut och totalt lyrisk. Hur ska jag enklare kunna förklara mitt tillstånd efter en teaterföreställning? Jag förförs av närvaron, medvetenheten, engagemanget, överenskommelsen att det här är på riktigt, bara precis just nu. Mitt hjärta kan inte lugna sig, det klappar för fullt av iver, impulser att skapa och min hjärna processar och processar, samlar sig och ger liv åt kreativiteten. Vill göra allt på en gång. Mitt inre är i extas, varenda gång jag upplever scenkonst. Från salongen, eller från scenen. Som om alla kugghjul för en gångs skull klaffar så perfekt att ingenting kan få dem att stanna rörelsen. Och varför skulle den stanna, den rörelsen som för mig uppåt, framåt? När det är den som skapar livsglädje, när det är den som skapar livet. Även om risken för överslag alltid finns i en sådan överstimulans, helt enkelt så mycket exaltation att jag trampar på mina egna tår, känslorna blir påträngande och oväntade. Från extas till ångest. Så är det när en spelar på stora känslor, ju mäktigare känslorna är, desto närmare är den sin motsats. Det är en hårfin linje mellan överväldigande förtjusning och/eller glädje och förödande fruktan och/eller sorg. Den risken tar vi. Den risken får en på köpet. Strävan efter rus är starkast, det vet den som någon gång haft ett beroende. Samma sak gäller strävan efter den där vanvettigt lyriska känslan. Den som gör livet. Och jag har sagt det förut, ingenting kan existera utan sin motsats. Vad vore väl glädje om du aldrig känt sorg? Du söker inte trygghet om du aldrig varit rädd. Och så är det med allt, visst är det? Att uppleva scenkonst från alla håll har länge varit någonting viktigt för mig. Så viktigt att jag i perioder trott att det är det enda som hållit mig vid liv. Så viktigt att det i perioder varit det enda viktiga i mitt liv. Jag får kickar av kärleken, närvaron, energin. Varje gång jag får uppleva det, är det som en ny chans. Ett nytt steg. Det finns plötsligt ett nu och ett jag. En mening och en möjlighet. Låter det överdrivet? Låter det vansinnigt? Jag vet inte. Det här är bara min känsla i en blogg. Men det är mycket mer än det, i mig. Mer komplext än ord. Kärlek är det enda ord jag kan använda nu. Ren och skär kärlek.

Namnlös34

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*