Följ oss på Facebook

banner

2017 augusti

utvald bild2

Utställning på väg!

Publicerat 26 augusti, 2017

Jag har den oerhörda äran, nej glädjen, att meddela att jag inom en snar framtid kan presentera min andra, alldeles egna utställning!

Jag har denna veckan påbörjat en distansutbildning under namnet projekt och idégestaltning. Mitt projekt är, som titeln antyder, en utställning som ska stå färdig i vinter. Jag kommer att arbeta med den på heltid, hela vägen fram. Det kommer att bli en utmaning. Det kommer att bli roligt. Det kommer att bli galet och tokigt och fixigt. Det kommer att bli blodigt. Eller nej, nej inte blodigt förstås… färg…igt? Hur som helst. Det kommer att bli magnifikt! Jag lovar.

Ja, jag är lika exalterad som du är!! (Bäst för dig att du är exalterad nu, annars framstår ju jag som en synnerligen oengagerad konstnär här)

Jag har själv vetat om denna nyhet sedan tidigare i somras, men har kunnat tygla mina fingrar och avvakta med att basunera ut till omvärlden vad de har att längta till i vinter. Nu har arbetet börjat på allvar och jag kan redan nu (med största säkerhet) be er boka in den 16 december i era almanackor! Det är då jag med pompa och ståt, fast snarare salta pinnar och bubbelvatten, har min vernissage på Frilagret i Göteborg. Men förfära icke du som tänker ”Nej Nej Nej inte den sextonde! Whyyyy!?” Utställningen kommer att stå tills i början av Januari. Hurra!

Vad är det för utställning undrar du? Visst gör du? Bra. Jag ska med all glädje berätta. Faktumet till trots att mycket få av de verk som kommer att utgöra min utställning inte är klara eller ens påbörjade, så kan jag berätta att det kommer att bli en blandning av tavlor på duk, teckning och text. Allt detta kommer att komma till världen ur mina händer i höst, steg för steg ,dag för dag. Poetiskt. Med det sagt, som om det inte var spännande nog redan, så vet jag knappt själv allt vad den kommer att innehålla! Fragmenten av idéer ska falla samman och bilda den värld jag skall låta er träda in i. Poetisk, igen. Det här bådar gott, visst gör det?

Vad jag däremot vet är temat. Jag kommer att arbeta på temat Psykisk ohälsa samt Aspergers syndrom. Inte helt oväntat? Jag vet. Dock helt klart värt att visa för  världen. Hela tiden. Alltid!

 

Nu när ni vet. Börja tagga redan nu1 Hur en nu taggar inför något sådant här. Det får du själv komma underfund med. Det kan bli din läxa tills vi ses. Eller inte förresten, jag vill inte bli stående där på vernissagen och lyssna på en massa redogörelser för hur en taggar inför en utställning som ska äga rum tre månader senare. Jag menar, då, är ju tillfället redan där, och då ska vi inte slösa bort det på att tänka på hur det var för tre månader sedan. Eller hur?

Jag kom just på ett taggningstips. Bara sådär. Peppa igång med uppdateringar kring mitt arbete genom att följa mig på Instagram: @creadiemelie

Med detta sagt, så har jag inget mer att säga just nu.

Lev väl och ta hand om er där ute! I med- och motgång, alltid!

Namnlös36

utvald bild1

Kära Samhället, spill inga fler liv!

Publicerat 23 augusti, 2017

Självmord har fått ett rykte om sig att vara en egoistisk handling, men det ryktet bär ingen sanning. Att avsluta sitt eget liv gör en i desperation. Ren och skär sådan. När du inte vet vart i hela friden du ska göra av dig själv. Ingen ska behöva komma till den punkten. Ingen.

Jag önskar att jag kunde säga att jag inte vet hur det känns. Hur det känns att vara helt färdig, uttömd och på väg. På väg till intet. Hur det känns att helt krasst vilja avsluta sitt eget liv. I hopp om frid, i hopp om att få vila, i hopp om att äntligen få sluta kämpa och i hopp om att få upphöra att vara en börda – för att det så det känns hela tiden. Men jag vet hur det känns. Jag vet hur det känns att vara övertygad om att livet på jorden blir bättre utan mig, jag vet hur det känns att bli berusad av tanken på att jag kan välja mitt slut. Nu. Jag vet hur det känns att inte se någon annan utväg, över huvud taget.

Men jag har aldrig försökt. Bara lekt lite vårdslöst i hopp om en olycka. Jag har bett om att få byta plats med de som varit på fel plats vid fel tillfälle på på så vis mist sitt liv. Jag bad så innerligt att det skulle få vara en olycka, så att ingen skulle undra, om de kunde gjort någonting annorlunda. (Utdrag från dagbok: Det skulle bara vara en tragisk olycka och man skulle säga ”det var oundvikligt”.)

Hur kan en begära att en person som är så pass sjuk (och så pass utsatt) ska överleva på ren viljestyrka? Det skulle du aldrig förvänta sig av en patient på intensivvårdsavdelningen. Att begära det måste vara det mest obildade någonsin. Ändå sker det, om och om och om igen. Än i dag. Ofattbart.

År 2015 skedde 1554 bekräftade självmord i Sverige. Det är 30 stycken varje vecka. 30 personer varje vecka som är så vilsna, så rädda, så svikna att de inte såg något annat alternativ.

Vården sviker, om och om igen. Hur länge ska ett hjärta orka klappa utan vård? Hur länge ska en trasig själ orka hålla samman utan hjälp? Och varför, varför får det gå så långt? För så många människor. Varför får det gå så långt att människor slängs ut från vården, från samhället? Varför? Jag kräver svar!

Det är svårt att finna ord. Det är så självklart att ingen ska behöva komma till den enkelriktade vägen mot självmord. Det är så självklart att vi ska ta hand om varandra. Det är så f***ng jävla självklart att vården ska fungera i det här landet ! Vi har ju det så jävla bra eller hur?!

Jag börjar bli upprörd nu, medan jag skriver. Riktigt jävla förbannad om jag ska vara ärlig. Och ledsen. Jag vill fånga hela världen i en tokstor jävla kram! Jag vill att alla som behöver gråta ska få gråta. Att alla som vill kramas ska få kramas. Att alla som behöver hjälp ska få hjälp. Jag vill inte att fler ska dö för att de inte visste vart fan de annars skulle göra av sig själva. Eller vart i hela friden de skulle ta vägen.

Orden tar slut, minst ett liv gick förlorat igår till följd av svek från samhället. Det här är inte okej. Jag vet inte vad jag mer kan säga.

Namnlös35

 

utvald bild1

Dag för dag

Publicerat 13 augusti, 2017

VM i trött söndag här.

Hur trött kan en trött söndag vara undrar du. Inte? Jag tänker berätta ändå. Den kan vara kolossalt trött. Och då handlar det ju givetvis inte om själva dagen i sig. Jag tror faktiskt inte att en dag kan vara trött rent självständigt. Det måste finnas en trött varelse som upplever den. Å andra sidan har jag aldrig riktigt reflekterat över det innan och har inte några egna erfarenheter och/eller någon ”inside information”. Så jag släpper det där.

Så, trötta dagar i mitt liv är inte särskilt sällsynta. Hur jag tar emot den, agerar och behandlar den skiljer sig dock åt ganska mycket. Det absolut svåraste att hantera är när dagarna blir som idag. Ett stort antal timmar sömn och vila. Egentligen ingenting produktivt har gjorts, det har varit sol men ja har inte gått ut. Blotta tanken på att gå ut har känts rent motbjudande. Av någon anledning är det så ibland. Vad är det då som gör dessa dagar svåra att hantera? Jag tänker inte ens fråga om du vill veta, jag tänker berätta ändå. Det är det som är tjusningen med att blogga. Så, det svåra ligger mest i, vad det mesta ligger i, nämligen – normen. Det sunda förnuftet bör hälsa denna soliga dag med kärlek, glädje och härligt pirrande i magen. Din instinkt bör vara att du ska ut, samla D-vitamin, fina minnen och titta på alla leenden som kryper fram i väder som detta. Men nej. Nej nej. Inte idag. Vad som utspelar sig i mitt inre är en diskussion mellan mig och mig och låter ungefär såhär

Jag är visserligen trött, men går jag ut så blir jag kanske piggare…

Nej, Nej! Är du inte riktigt klok? Ut? Där finns ju……. människor. GLADA människor.

Ja, det kunde väl pigga upp, du vet att det är bra för oss.

Ja, jag vet men jag bryr mig inte.

Bara en promenad?

Nej jag orkar inte. Jag är ledsen, liten och skoningslöst trött.

Jag undrar vad det beror på. Kan det vara den där stressen som vi byggde upp igår?

Kan va… men vi fick ju ner den igen och det blev ju bra tillslut.

Ja, det är sant.

Jag blir GALEN på den här tröttheten. Den tar livet av mig, jag orkar inte vara trött. Hör bara hur det låter! Va?

Var inte så dramatisk.

Men, men….

men vad? Något kan vi väl göra? Rita, läsa? Något produktivt? Snälla. Jag pallar inte ångesten vi kommer ha ikväll om vi inte gör någonting nu. Jag pallar inte, den tar död på mig.

Vem är det som är dramatisk nu?

Vi är ju samma person.

 

Och så här fortsätter det. Hela dagen, sådana här dagar. Och nu sitter jag här, det är kväll och ja, jag har dåligt samvete för att jag inte gjort någonting alls. Varför det är så är inte helt enkelt att svara på. Jag tror att det finns många där ute som tampas med samma sak. Känslan av att all världens gravitation samlats under ens fötter och drar en ner, ner, ner. Känslan av att en skulle kunna sova i fjorton dagar. Känslan av att varje andetag är nog med ansträngning för ens kropp. Att varje steg kräver mer koordination än vad hjärnan klarar av. Och trots detta, så finns det osynliga, men ack så betungande, kravet att ”leva livet”. Jag har funderat på detta många gånger. Jag blir inte jättemycket klokare, men jag kommer ibland fram till en acceptans. Det här är mitt liv. Och jag tillåter mig att ha dagar då jag inte vill gå ut. För så länge det handlar om just dagar då och då, vad är problemet? Om du tillåter dig att ha en dag då och då för att bara vara inne och inte göra ett enda dugg. Vad är problemet? Det finns inte, eller hur? Du kan ladda om, ta hand om dig själv. Så länge det inte låser dig, så länge du inte blir kvar i det. Däremot är det väldigt synd om dagarna blir, så som jag upplevt min idag. En dag då du går igenom hela dagen, dömande och nedvärderar faktumet att du ingenting gör. Det är till ingen nytta. Det gör dig, om något, bara ännu tröttare. Det gör att du inte kan använda den ursprungliga tröttheten till att vila, ladda och acceptera att det är en sådan dag. Istället för du ett krig mot din egen kropp och mot ditt eget psyke. Du kämpar för att försöka ändra på någonting som din kropp redan har tagit ett beslut kring. Det gör dig ledsen, frustrerad och trött. Du bryter ner dig själv. Det är inte sjysst. Det är väldigt orättvist.

Om du istället tar din kropps signaler på allvar. Låter dig vila, så kan du ibland till och med känna dig piggare redan på eftermiddagen. Tro mig, jag har lyckats med det ibland. För att tala DBT-språk: Radikal acceptans av situationen och validering. Du accepterar, fullt ut att du är riktigt trött, du tar hand om dig själv och bekräftar dig själv. Det lönar sig i längden.

Men som sagt, idag lyckades jag inte med det konsttrycket. Det är svårt, men det går. Nu är min uppgift istället att acceptera att jag inte validerade mig idag. Och inte döma vidare. Imorgon är en ny dag. Med den här dagen i ryggen, ska jag försöka att lyssna, validera och ta morgondagen efter mina förutsättningar. Dagar är på så vis sidor i en bok. Den ena sidan följer på den andra och beroende av varandra, samtidigt fristående på sitt eget lilla vis. Med sina ord.