Följ oss på Facebook

banner
utvald bild1

Dag för dag

Publicerat 13 augusti, 2017

VM i trött söndag här.

Hur trött kan en trött söndag vara undrar du. Inte? Jag tänker berätta ändå. Den kan vara kolossalt trött. Och då handlar det ju givetvis inte om själva dagen i sig. Jag tror faktiskt inte att en dag kan vara trött rent självständigt. Det måste finnas en trött varelse som upplever den. Å andra sidan har jag aldrig riktigt reflekterat över det innan och har inte några egna erfarenheter och/eller någon ”inside information”. Så jag släpper det där.

Så, trötta dagar i mitt liv är inte särskilt sällsynta. Hur jag tar emot den, agerar och behandlar den skiljer sig dock åt ganska mycket. Det absolut svåraste att hantera är när dagarna blir som idag. Ett stort antal timmar sömn och vila. Egentligen ingenting produktivt har gjorts, det har varit sol men ja har inte gått ut. Blotta tanken på att gå ut har känts rent motbjudande. Av någon anledning är det så ibland. Vad är det då som gör dessa dagar svåra att hantera? Jag tänker inte ens fråga om du vill veta, jag tänker berätta ändå. Det är det som är tjusningen med att blogga. Så, det svåra ligger mest i, vad det mesta ligger i, nämligen – normen. Det sunda förnuftet bör hälsa denna soliga dag med kärlek, glädje och härligt pirrande i magen. Din instinkt bör vara att du ska ut, samla D-vitamin, fina minnen och titta på alla leenden som kryper fram i väder som detta. Men nej. Nej nej. Inte idag. Vad som utspelar sig i mitt inre är en diskussion mellan mig och mig och låter ungefär såhär

Jag är visserligen trött, men går jag ut så blir jag kanske piggare…

Nej, Nej! Är du inte riktigt klok? Ut? Där finns ju……. människor. GLADA människor.

Ja, det kunde väl pigga upp, du vet att det är bra för oss.

Ja, jag vet men jag bryr mig inte.

Bara en promenad?

Nej jag orkar inte. Jag är ledsen, liten och skoningslöst trött.

Jag undrar vad det beror på. Kan det vara den där stressen som vi byggde upp igår?

Kan va… men vi fick ju ner den igen och det blev ju bra tillslut.

Ja, det är sant.

Jag blir GALEN på den här tröttheten. Den tar livet av mig, jag orkar inte vara trött. Hör bara hur det låter! Va?

Var inte så dramatisk.

Men, men….

men vad? Något kan vi väl göra? Rita, läsa? Något produktivt? Snälla. Jag pallar inte ångesten vi kommer ha ikväll om vi inte gör någonting nu. Jag pallar inte, den tar död på mig.

Vem är det som är dramatisk nu?

Vi är ju samma person.

 

Och så här fortsätter det. Hela dagen, sådana här dagar. Och nu sitter jag här, det är kväll och ja, jag har dåligt samvete för att jag inte gjort någonting alls. Varför det är så är inte helt enkelt att svara på. Jag tror att det finns många där ute som tampas med samma sak. Känslan av att all världens gravitation samlats under ens fötter och drar en ner, ner, ner. Känslan av att en skulle kunna sova i fjorton dagar. Känslan av att varje andetag är nog med ansträngning för ens kropp. Att varje steg kräver mer koordination än vad hjärnan klarar av. Och trots detta, så finns det osynliga, men ack så betungande, kravet att ”leva livet”. Jag har funderat på detta många gånger. Jag blir inte jättemycket klokare, men jag kommer ibland fram till en acceptans. Det här är mitt liv. Och jag tillåter mig att ha dagar då jag inte vill gå ut. För så länge det handlar om just dagar då och då, vad är problemet? Om du tillåter dig att ha en dag då och då för att bara vara inne och inte göra ett enda dugg. Vad är problemet? Det finns inte, eller hur? Du kan ladda om, ta hand om dig själv. Så länge det inte låser dig, så länge du inte blir kvar i det. Däremot är det väldigt synd om dagarna blir, så som jag upplevt min idag. En dag då du går igenom hela dagen, dömande och nedvärderar faktumet att du ingenting gör. Det är till ingen nytta. Det gör dig, om något, bara ännu tröttare. Det gör att du inte kan använda den ursprungliga tröttheten till att vila, ladda och acceptera att det är en sådan dag. Istället för du ett krig mot din egen kropp och mot ditt eget psyke. Du kämpar för att försöka ändra på någonting som din kropp redan har tagit ett beslut kring. Det gör dig ledsen, frustrerad och trött. Du bryter ner dig själv. Det är inte sjysst. Det är väldigt orättvist.

Om du istället tar din kropps signaler på allvar. Låter dig vila, så kan du ibland till och med känna dig piggare redan på eftermiddagen. Tro mig, jag har lyckats med det ibland. För att tala DBT-språk: Radikal acceptans av situationen och validering. Du accepterar, fullt ut att du är riktigt trött, du tar hand om dig själv och bekräftar dig själv. Det lönar sig i längden.

Men som sagt, idag lyckades jag inte med det konsttrycket. Det är svårt, men det går. Nu är min uppgift istället att acceptera att jag inte validerade mig idag. Och inte döma vidare. Imorgon är en ny dag. Med den här dagen i ryggen, ska jag försöka att lyssna, validera och ta morgondagen efter mina förutsättningar. Dagar är på så vis sidor i en bok. Den ena sidan följer på den andra och beroende av varandra, samtidigt fristående på sitt eget lilla vis. Med sina ord.

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*