Följ oss på Facebook

banner

2017 september

utvald bild3

När vi drar åt olika håll.

Publicerat 24 september, 2017

När psykiatripersonal inte tar patienter på allvar, då har vi ett problem.

Blogginlägget är en reaktion på ledaren i länken > HÄR <

 

Det finns en man som har titeln Psykiater och som dessutom är Överläkare vid en psykiatrimottagning. Den här mannen i fråga har många starka åsikter. Om många saker. En av dem är att vårdkrisen inom psykiatrin är en bluff. Att den troligtvis inte existerar alls. I alla fall inte på det sätt som patienterna hävdar. Det är faktiskt raka motsatsen till vad patienterna hävdar. Psykiatrin äger inte krisen, han säger att det är patienterna som är krisens kärna. De är egentligen inte alls sjuka. Bara sjåpiga. Det skriver han. Och eftersom att han är den han är och har den makt som han har så nöjer han sig inte med att skriva om detta i sin dagbok, eller på sin privata ytterst begränsat besökta blogg. Nej, han låter publicerad det i en av Sveriges största dagstidningar. För att han vill. För att han kan.

I och med sin titel som psykiater har han också ett försprång, till skillnad från mig som förutom att inte kunna publicera min åsikter i som en ledare, även är  (fd) mottagare av psykiatrisk vård, inte givare. Det tenderar att vara så att de med mer makt får fler ord. Det tenderar att vara så att de med makt lyssnar på andra med makt, dvs. säger överläkaren att det inte är en kris, då är det ingen kris. Vad skönt. Säger vårdtagarna att det är en kris… ja… eh, då säger de ju emot läkarna och läkarna har ju trots allt adekvat utbildning, dessutom är de friskare och således pålitligare och en mer trovärdig källa. Alltså ingen kris. Bra, skönt.

 

När jag läste den ovan länkade ledaren efter att ha snubblat över den i mitt facebook-flöde undrade jag om det var ett skämt. Någon sorts intellektuell satir kanske. Till min besvikelse insåg jag snart att så inte var fallet. Jag läste den igen ock beslutade att skriva av mig i form av min egen syn på problemet. Om än i ett mindre medialt spritt forum. När jag kom till slutet första gången läste jag bara författarens förnamn och titel. När jag slog upp ledaren på datorn för att gå igenom den igen läste jag hans hela namn. ”Det är ju han!” utbrast jag högt. Jag överdriver inte, även om jag inte har någon mer än katten som kan intyga riktigheten i påståendet. Så efter att jag högt konstaterat att ”det är ju han” så ställde jag bort datorn, och for in i mitt rum. Tog fram pärmen från mitt sista år på allmän linje, i vilken min c-uppsats låg. Min uppsats om Anna Odells verk ”Okänd, kvinna 2009-349701” som gjordes som examensarbete då hon gick på konstfack i Stockholm.. Ett konstverk i vilket hon ifrågasatte psykiatrins metoder, tvångsåtgärder och bemötande genom att iscensätta en psykos, samma psykos hon haft på riktigt tio år tidigare. Att hon valde att använda sig av konsten var för att hon själv som patient blivit anklagad för att överdriva ”så farligt var det nog inte” ”det kändes nog bara så för att du inte mådde bra” osv osv. Som journalist skulle hon inte få se bakom de stängda dörrarna. Konsten var det forum där hon såg möjligheten att få fram den sanna bilden. SÅ vidare. Jag hittar uppsatsen och där. Där är det. Hans namn. Dåvarande överläkare på psykiatriska akutmottagningen på Sankt Görans sjukhus, Stockholm. Han var den som talade högst efter att Odells psykosrekonstruktion. Han ansåg att Odell borde klippa sig och skaffa sig ett jobb, förslagsvis på en cirkus, då pajaser brukar jobba där. Vidare gjorde han en hel drös uttalanden som innehöll direkt felaktiga (läs: påhittade) fakta, (dvs. hans egna tolkningar omgjorda och maskerade som om de vore fakta) och att gå in på allt detta skulle ta minst en A¤ så jag avstår med citerar gärna en kollega till honom som vid tillfället även hon var Överläkare på samma akutmottagning. Hans kollega gjorde i en intervju uttalandet ”När det kommer in en tillräckligt bisarr person så kan personalen eller jag säga till varandra, är det här någon som går på konstfack? Så att så är det fortfarande” (från programmet Skandal! Okänd, kvinna, SVT, 2014) Jag känner att en kommentar på det uttalandet är överflödigt och återvänder till gårdagens ledare som skrivits av ovan beskrivna man.

Nå, låt oss börja med det minst festliga av det många ofestliga i denna mans text, ”En god vän och kollega som arbetat inom psykiatrin i över tjugo år brukar ofta säga till sina patienter att han har goda nyheter till dem. Och så berättar han vänligt att de inte lider av depression eller något annat tillstånd som de själva anser sig lida av. I stället för att bli glada för beskedet blir väldigt många kränkta.”

No shit sherlock! Blir de kränkta när din kollega ignorerar deras behov och upplevelser? Blir de kränkta när din kollega fullständigt negligerar faktumet att de är hjälpsökande? Blir de kränkta när det kommer fram en person som ska finnas där för att hjälpa dem, och anklagar dem för att ljuga och inte tar dem och deras känslor på allvar? Wow!! Otacksamma jävlar eller hur? Hur vore det om vi vaknar lite? Kanske ser utifrån ett perspektiv där vi för all del kan använda den i din ledare omnämnda statistik. Den att vi så drastiskt minskat självmorden sedan åttiotalet. Den att vi fått ökat tryck på patienter inom psykiatrin. Är det bara jag som ser en koppling? Kanske är det så, bara för att använda mig av det som du skriver, de som tidigare hade blivit en del av självmordsstatistiken, nu är en del av patientstatistiken? Jag vet inte. Förutom det, så ser samhället inte ut som det gjorde för femtio år sedan (vilket du också drar paralleller till) det måste vi förstå. En helt egen parallell som jag vill dra är den, att om en kardiolog kom och sa till mig ”Jag har goda nyheter, ditt hjärta är friskt” Då hade jag (vilket jag antar är din poäng med ovan nämnda citat) såklart blivit glad, men ponera att jag trots detta besked meddelar att jag faktiskt fortfarande har smärtor i bröstet. Vad skulle läkaren göra då? Säga: ”Fan vad otacksam du är, jag sa ju precis att ditt hjärta mår bra!” Eller skulle hen kolla upp andra värden, ta andra prover, skicka mig till en annan läkare? Jag frågar för att jag uppriktigt inte vet. Men jag har en gissning som säger mig att det långt oftare handlar om någonting som bör kollas upp innan det blir värre, hellre än att skicka hem patienten och riskera att hen blir allvarligt sjuk och kanske.. vem vet.. dör? Det händer, jag vet att det gör det, men jag tror att det finns långt många fler säkerhetskollar, försäkringar och tillit till patientens egna upplevelser inom somatiska vården, än inom psykiatrin. Din kollegas lilla hobby vittnar ganska tydligt om detta. Om det inte rör sig om en depression, varifrån kommer då patentens symptom? Det är var din kollega bör oroa sig för, inte varför de inte slänger sig om halsen på hen eller kysser marken hen går på.

Ett annat ofestligt citat som är värt att ta en extra titt på är ”…men i många fall bör personer som inte mår bra istället lära sig att ‘glömma och hå vidare’. En strategi som man alltså allt för sällan använder:”

Är detta det moderna samhällets version av det gamla ”ryck upp dig”? Det verkar inte bättre. I et samhälle som strävar mer mot individualism än mot gemenskap är det många som upplever ensamhet. Du ska klara dig själv. Vara stark och självständig. Med ensamhet kommer faktumet att en inte har någon att tala med, speciellt inte om saker som bekymrar en. Detta leder i värsta fall till att en fastnar i gamla tankar, blir allt mer rädd och orolig och slutar i en negativ spiral som kan leda till diverse psykiska besvär. Det har gått förbi stadiet då en vänlig klapp på axeln eller ett trevligt lunchsamtal kan göra personen glad igen. Än mindre reda ut allt mörkt trassel inuti. Det krävs professionell hjälp. Personen kanske inte är suicidal, självskadande eller aggressiv. Hen har kanske inte suicidtankar, noll i socialt liv/intressen eller är bortom allt hopp. ÄN. Vad är det som gör att den här personen inte har rätt till psykiatrisk vård om det kan hjälpa? För att hen inte är psykotisk. Än. För att hen inte försökt ta livet av sig. Än. För att hen inte tappat sista biten hopp. Än. För att hen inte skadar sig. Än. ? Att neka personer som upplever att de behöver professionell hjälp. Som alltså är hjälpsökande! Är som att be dem gå hem och börja självmedicinera. Gå hem och hitta på något sätt att ‘glömma och gå vidare’, vilket sätt du än kan komma på. Här tar du bara upp tid och plats. Vi behöver den tiden och den platsen till att ta hand om de som vi ignorerade förra året och som således är i mycket sämre skick än dig. Om du fortfarande tror att du behöver hjälp om ett år så kom tillbaka då, så ska vi se om du uppnått kraven för att få göra anspråk på vår tid.

 

Det här är min uppfattning. Och/men likt de banor som Anna Odells tankar gick, går även mina. Vem litar på mig? Jag, som är patienten. Jag, som blir kränkt för att mina problem inte tas på allvar. Jag, som inte har någon utbildning inom något som helst psykiatri-liknande ämne. Jag, som säkert överdriver för att jag inte vill jobba. Jag, som säkert bara vill ha uppmärksamhet. Jag som vill gå i behandling hela mitt liv och ha en samtalskontakt ‘bara för att’. Vem skulle tro på mig? Jag, som bara kan berätta hur jag upplever min ångest om dagarna och kvällarna som en hopplöshetens tsunamivåg. Jag, som bara kan beskriva hur jag blir illamående av hur verkligheten snurrar som en karusell i allt för hög hastighet. Jag, som bara kan redogöra för hur ofta jag tror att jag ska dö för att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag, som bara har mig själv som vittne på att går vilse i mörkret. Jag, som på grund utav läkare som exempelvis den vi nu talat om en stund, har en omåttligt suspekt inställning till läkare och andra auktoriteter inom vården. Till den grad att jag inte litar på att de vill mig väl. Vem skulle lita på mig?

 

Som avslutande ord:

Nu är jag fullt medveten om att det inte är så att vårdarna alltid har någonting att säga till om, jag förstår att de finns påtryckningar uppifrån, att personalen är utsliten och budgeten kanske för liten. Det må vara så, men det är för den saken skull inte en hållbar ursäkt att skicka hem personer att handskas med sin sjukdom på egen hand. Vi måste komma åt de som har makten. Men de lyssnar helst på de läkare som säger sådant som vår käre psykiater och författare vars ledare publicerades igår. Eftersom de läkarna säger sådant som de vill höra. Att det funkar bra, patienterna är sjåpiga, men vi klarar av dem. Om det är dem de lyssnar på, då får inte psykiatrin mer pengar. Om det är dem de lyssnar på, då blir inte arbetsförhållandena ”på golvet” inom psykiatrin bättre. Om det är dem de lyssnar på, då kommer vi få en självmordsstatistik som successivt ökar igen. Och ett samhälle som mår allt sämre överlag. Det är ingens fel. Vi måste bara hjälpas åt.

Namnlös37

utvald bild9

Suicidpreventiva dagen

Publicerat 10 september, 2017

Det är kvällen den 10 september. Det är suicidpreventiva dagen.

Det är en fråga som bör talas om alltid. Men just idag, sprids kunskapen lite längre, lite extra genom media och sociala medier. Tack för det och tack för att du läser detta inlägg, som jag lagt en hel del hjärta och själ i. Du är lika viktig som alla andra länkar i den kunskapskedja som så småningom ska innefatta varenda individ- Alla. Tillsammans kan vi förändra synen på självmord, självdestruktivitet och psykisk ohälsa.

Varje år är det hundratusentals människor som tar sina liv världen över. I Sverige har siffran de senaste åren legat på omkring 1400-1600 individer per år, enligt statistik från karolinska institutet. En vanlig jämförelse som brukar användas är antalet omkomna i trafiken årligen i Sverige, de siffrorna ligger enligt transportstyrelsens hemsida på omkring  250-320 individer per år under de senaste åren. Regeringen har en nollvision för båda ovan nämnda dödsorsaker.

Så, varför är det fortfarande tyst? Visst har vi börjat prata. Det har vi. Mer och mer och det är obeskrivligt bra. Men vad händer när kamerorna slocknat efter att den där modiga person suttit där i tvn och pratat om att det är mytomspunna, obehagliga och förbjudna? För visst är det så det är fortfarande. Då är vi lika osäkra, rädda och kvävda till tystnad av den traditionsenliga försiktigheten att prata om detta så länge i skuggor vilande samhällsproblem. Självmord. Någon har valt att ta sitt eget liv.

 

Så, jag tänkte hjälpa till, dagen till ära (även om många av oss bär/sprider och lever detta budskap alla dagar i veckan) Att slå hål på några myter om självmord, självmordstankar och självskadebeteende. Så ta fram era imaginära ballonger så tar jag fram min imaginära synål.

Skriv på ballong ett: Tala inte om självmord, det kan ”väcka den björn som sover”

Ånej. Inte denna igen! Det finns alldeles för många som går runt och är rädda för att väcka sovande björnar. Inklusive jag själv i många avseenden. Men nej, här väcks inga björnar. Här görs en problematik synlig. Att tala om självmord är att synliggöra det. D.v.s. vi öppnar dialogen, vi kan göra det till någonting som en faktiskt FÅR berätta om, ifall en behöver det. Det visar att ingen är ensam om att känna sig slut. Det säger till den som någon gång tänkt tanken att det är viktigt, på riktigt och någonting som vi tar på allvar. Någonting vi vill förhindra, lindra och vända. Nog om det, I’ve made my point. *Pang* första ballongen spräckt.Jag förklarar här med första myten hålslagen. Nu drar vi vidare.

Skriv på ballong två: Den som hotar om att ta livet av sig kommer inte att genomföra det.

Fel. Den som hotar om självmord har presenterat en möjlig s.k utväg. En drastisk och desperat sådan. Se till att individen får hjälp att finna andra möjligheter! *Pang* myten är officiellt punkterad.

Skriv på ballong tre: Ett självmord händer utan förvarning.

Många av er kanske redan spontant tänker: ”Öh nej”. Tack för att ni är upplysta, hjälp till att sprida er värdefulla kunskap medan jag skriver vidare för er andra som önskar lära er mer! (Tack för att ni vill det). Det finns Alltid tecken. Små som stora. För den sakens skull betyder det inte att en som anhörig ska ge sig själv skulden för en närståendes självmord. Ett självmord är inte någons fel, det är hela samhällets gemensamma fel, enligt min uppfattning. Så vad kan tecknen vara? Alltifrån förändrad sinnesstämning, för individen onormal brist på intresse eller insmugna meddelanden i ett kreativt utlopp till självdestruktiva handlingar av alla slag och hot om självmord. Så praktiskt taget så kan det vara svårt att upptäcka vissa tecken, det är därför vi måste prata med varandra. Våga prata om svåra saker. *Pang* Nu vet du och vi slänger denna ballong i källsorteringen (vart nu än en sorterar en ballong som)

Skriv på ballong fyra: Om individen har bestämt sig, så går hen inte att rädda.

Jo, för guds skull ge inte upp! Först och främst skulle jag lite smådjärvt vilja påstå att alla som överväger att ta sitt eget liv är ambivalenta. Det finns alltid stunder då individen tvekar och frågar sig själv vad som är bäst, vad som är rätt. SÅ. Kom till undsättning som den hjälte du har inom dig. Antingen i sällskap av nära och kära, gärna med hjälp av professionella. En person som bestämt sig för att ta sitt liv tror just då ingen annan annan utväg finns. Kanske är hen rädd att vara en börda och vill befria sig själv och andra från den. Kanske är livet så in i helvete trassligt att hen tror att ingen i världen han hjälpa en att reda upp det. Det är vara två av tusentals anledningar. Gemensamt för dem alla är dock att en tar den sista utvägen ut smärtan, en orkar helt enkelt inte mer. Där är det vår (inte en ensam utan samhället och kontaktnätets) förbannade skyldighet att bära den här individen tills den orkar igen, och medan vi gör det så presenterar vi andra vägar, andra möjligheter och en vila mycket rikare än den som individen tror väntar på andra sidan. *PANG* för fan. Jag klippte den ballongen med en sax nu, om ni inte märkte det.

Skriv på ballong fem: Bara individer ur vissa samhällsgrupper begår självmord och/eller har självmordstankar.

Nej. Det är helt enkelt inte sant. Självmord och självmordsankar förekommer var som helst i samhället. Självmord och självmordstankar kan uppstå hos vilken individ som helst, oavsett klass, kön, sexuell läggning, funktion, you name it. Så enkelt är det. *Pang* Myten är borta nu. För alltid. Överens om det? Bra. Vi får vidare.

Skriv på ballong sex: Alla individer med självmordstankar eller som är självmordsnära är isolerade, ensamma eller i alla fall på något sätt socialt avskärmade.

Det här är likt de tidigare påståendena en lögn. Det finns gott om, för att inte våga mig på en gissning att de flesta som har självmordstankar eller planer har en social krets. Många har familj, barn, vänner, jobb eller annan sysselsättning och sköter allt vad livet verkar bestå i, närmast exemplariskt. Dessa är som de där personerna som endast ger små, små tecken på att någonting inte står rätt till. Gissa hur vi ska kunna hjälpa dem? Just det: Prata med varandra! Normalisera dialogen om känslor. Normalisera behovet av att besöka psykiatrin som att besöka vårdcentralen. Vill du prova att smälla den ballongen själv? Här jag ger dig min alldeles speciella mytballongspräckarnål. *Pang* Duktigt! Bra gjort! Nu vill jag ha tillbaka min nål. Tack.

Skriv på ballong sju: När en individ talar öppet om självmordsplaner, eller skadar sig själv, försöker hen bara få uppmärksamhet.

Igen tyckte jag mig höra några spridda ”öh näe”. Åter igen, till er säger jag hurra och tack! Så jag vänder mig särskilt till er som fortfarande lever i myten, jag ska förklara och tacka för att ni lyssnar. Så, först och främst. Tekniskt sett är detta inte en myt. Det är snarare en förvriden, bakvänd och missuppfattad stackars halvsanning. För tänk, om du möter en individ som försöker att få uppmärksamhet genom att tala om sina självmordsplaner eller öppet skadar den egna kroppen, då behöver den här personen i allra högsta grad din uppmärksamhet. Jag menar, tänk på det. Fråga dig alltid, Varför söker den här personen uppmärksamhet? Detta är den typen av individ som visar ganska tydliga tecken på att inte må bra och till och med vara självmordsbenägen. För en sak är säker, den här personen vill bli räddad. Jag lovar dig! Om du ignorerar individen genom att sätta det där lilla ordet ”bara” framför ”uppmärksamhet”, har du skickat signalen till individen att du minsann inte bryr dig, alternativt att du har gett upp hoppet om hen. Det är det värsta du kan göra. I det här läget behöver veta att en person som söker uppmärksamhet gör det av en anledning. Och en person som söker uppmärksamhet på ett destruktivt sätt behöver bekräftelse, närhet, tillit, hjälp och stöd. För tänk på det, vem vill egentligen ha negativ ingång i försöket att få medmänsklig respons? Ingen som mår bra. Punkt. SÅ detta är på sätt och vis inte en myt, men vi måste förstå att ordet ”bara” i detta påstående kan resultera i extremt dåliga konsekvenser. Så istället gör att spräcka ballongen gör vi hål på denna ”myt” genom att skriva om påståendet till någonting i stil med: ”När en individ talar öppet om självmordsplaner, eller skadar sig själv, försöker hen förmedla någonting.” med tillägget ”Ge individen positiv uppmärksamhet och bekräftelse lite oftare i vardagen, på det sättet bidrar du till att individen känner sig sedd i ett positivt sammanhang och så småningom kanske kan se sig själv som en del utav någonting positivt.

Är du fortfarande med? Bra, vi har tre ballonger kvar för idag.

Skriv på ballong åtta: Självskadebeteende ”växer bort” när en blir äldre/mognare.

Nej, nej. Detta är, som ni säkert gissat i och med sin närvaro i min lista, inte sant. Ett självskadebeteende växer en inte ur. Det jobbar en bort. Det är ett hårt arbete, förminska inte det genom att säga att individen har ”växt ur det” eller ”mognat”. Nu har du lärt dig det. Vidare är heller inte så att det enbart är unga individer som skadar sig själva. Det kan väl följa med in i vuxen ålder och det det kan uppkomma i vuxen ålder. Det har ingenting med mognad att göra. När vi ändå är inne på det så har det heller ingenting med kön eller klass att göra. Beteendet är, likt självmord, inte bundet till någon speciell grupp människor. Nu vet du *Pang* Myten är tillintetgjord och vi kan andas ut, gå vidare, ytterligare lite rikare på kunskap.

Skriv på ballong nio: Jag kan ingenting göra, det är enbart professionella som kan hjälpa min närstående med psykisk ohälsa.

Såhär är det. Du som ensam individ ska aldrig ta på dig ansvaret för en annan individs hälsa. Med detta inte sagt att du inte kan hjälpa en medmänniska. Hur mycket du kan hjälpa till är någonting du får känna av själv, det ska aldrig vara på bekostnad av ditt eget mående, då är det bättre att be någon annan närstående. Professionell hjälp är nödvändigt i fall där individen som lider av psykisk ohälsa inte klarar av att leva sitt liv på ett fullvärdigt sätt. Det är dock mycket viktigt att individen får ett stöd även i vardagen. De 45 minuterna i veckan eller varannan vecka, som är någon sorts standard, kan vara till god hjälp när det gäller att bearbeta eller skaffa sig nya verktyg, men all övrig tid är det viktigt det finns ett nätverk av nära och kära som kan fånga upp, bara prata om vardagen, dela en kram, följa med på roliga aktiviteter eller mysiga filmkvällar, någon som kan bekräfta och bara visa att det finns hopp. Så om du själv inte har hälsoproblem, mår dåligt eller på annat sätt inte har möjlighet att stötta så finns där Alltid någonting du kan göra. Var inte rädd att hjälpa till, och tänk på att du inte är den som ska göra personen ”frisk”. Tänk på att det är de där små sakerna som du kan hjälpa till med, de där små extra sakerna som för dig kanske är en guldkant på vardagen (en fika, hyra en film, en extra lång kram, hjälpa till med handling/städning, you name it) men för den den som mår dåligt är det vad som får den att orka med resten av den här dagen och orka vidare, en dag till. *PANG* Ja, du kände igen det, jag tog fram saxen igen. Det finns mycket du eller snarare NI tillsammans kan göra för att göra livet lite bättre för någon.

Skriv på ballong tio: Rationella tankar om livets mening och värde är grunden till alla självmordstankar och självmord.

Å nej. Så är inte fallet. Ett självmord kan mycket väl vara en desperat ingivelse som får individen att de det som ett rimligt agerande. Det är inte så att alla kriser grundar sig i det existentiella, i djupa långa, trånga tankegångar som så småningom kan leda individen fram till slutsatsen att livet inte är värt att leva. Kriser kan bestå i mycket snabbt växande problem, i en känsla av utanförskap, i en upplevelse att det är outhärdligt att leva i sin fysiska kropp. Kriser har många olika grunder således är också orsakerna till att en individ väljer att ta sitt liv. Ofta kan självmord vara en handling på inflytande av en psykisk sjukdom och/eller ett missbruk av något slag. Ibland är det helt enkelt så olyckligt att läget för individen är så pass akut att självmordet aldrig hinner bli överlagt utan sker som en impulshandling i till exempel en mycket stark känsla. *Pang* Den sista ballongmyten är officiellt hålslagen, spräckt och vi lägger den i vårt lilla minnes bagage där vi kan titta på den och minnas vad vi lärt oss.

 

Med detta tackar jag för mig denna kväll. Jag hoppas att ni lärt er något, eller blev motiverade att sprida kunskap vidare om psykisk ohälsa och om självmord. Det är viktigt. Glöm för allt i världen inte att prata med varandra. Det kan rädda liv!

Information om vart du som behöver hjälp kan vända dig:

ljus