Följ oss på Facebook

banner
utvald bild3

När vi drar åt olika håll.

Publicerat 24 september, 2017

När psykiatripersonal inte tar patienter på allvar, då har vi ett problem.

Blogginlägget är en reaktion på ledaren i länken > HÄR <

 

Det finns en man som har titeln Psykiater och som dessutom är Överläkare vid en psykiatrimottagning. Den här mannen i fråga har många starka åsikter. Om många saker. En av dem är att vårdkrisen inom psykiatrin är en bluff. Att den troligtvis inte existerar alls. I alla fall inte på det sätt som patienterna hävdar. Det är faktiskt raka motsatsen till vad patienterna hävdar. Psykiatrin äger inte krisen, han säger att det är patienterna som är krisens kärna. De är egentligen inte alls sjuka. Bara sjåpiga. Det skriver han. Och eftersom att han är den han är och har den makt som han har så nöjer han sig inte med att skriva om detta i sin dagbok, eller på sin privata ytterst begränsat besökta blogg. Nej, han låter publicerad det i en av Sveriges största dagstidningar. För att han vill. För att han kan.

I och med sin titel som psykiater har han också ett försprång, till skillnad från mig som förutom att inte kunna publicera min åsikter i som en ledare, även är  (fd) mottagare av psykiatrisk vård, inte givare. Det tenderar att vara så att de med mer makt får fler ord. Det tenderar att vara så att de med makt lyssnar på andra med makt, dvs. säger överläkaren att det inte är en kris, då är det ingen kris. Vad skönt. Säger vårdtagarna att det är en kris… ja… eh, då säger de ju emot läkarna och läkarna har ju trots allt adekvat utbildning, dessutom är de friskare och således pålitligare och en mer trovärdig källa. Alltså ingen kris. Bra, skönt.

 

När jag läste den ovan länkade ledaren efter att ha snubblat över den i mitt facebook-flöde undrade jag om det var ett skämt. Någon sorts intellektuell satir kanske. Till min besvikelse insåg jag snart att så inte var fallet. Jag läste den igen ock beslutade att skriva av mig i form av min egen syn på problemet. Om än i ett mindre medialt spritt forum. När jag kom till slutet första gången läste jag bara författarens förnamn och titel. När jag slog upp ledaren på datorn för att gå igenom den igen läste jag hans hela namn. ”Det är ju han!” utbrast jag högt. Jag överdriver inte, även om jag inte har någon mer än katten som kan intyga riktigheten i påståendet. Så efter att jag högt konstaterat att ”det är ju han” så ställde jag bort datorn, och for in i mitt rum. Tog fram pärmen från mitt sista år på allmän linje, i vilken min c-uppsats låg. Min uppsats om Anna Odells verk ”Okänd, kvinna 2009-349701” som gjordes som examensarbete då hon gick på konstfack i Stockholm.. Ett konstverk i vilket hon ifrågasatte psykiatrins metoder, tvångsåtgärder och bemötande genom att iscensätta en psykos, samma psykos hon haft på riktigt tio år tidigare. Att hon valde att använda sig av konsten var för att hon själv som patient blivit anklagad för att överdriva ”så farligt var det nog inte” ”det kändes nog bara så för att du inte mådde bra” osv osv. Som journalist skulle hon inte få se bakom de stängda dörrarna. Konsten var det forum där hon såg möjligheten att få fram den sanna bilden. SÅ vidare. Jag hittar uppsatsen och där. Där är det. Hans namn. Dåvarande överläkare på psykiatriska akutmottagningen på Sankt Görans sjukhus, Stockholm. Han var den som talade högst efter att Odells psykosrekonstruktion. Han ansåg att Odell borde klippa sig och skaffa sig ett jobb, förslagsvis på en cirkus, då pajaser brukar jobba där. Vidare gjorde han en hel drös uttalanden som innehöll direkt felaktiga (läs: påhittade) fakta, (dvs. hans egna tolkningar omgjorda och maskerade som om de vore fakta) och att gå in på allt detta skulle ta minst en A¤ så jag avstår med citerar gärna en kollega till honom som vid tillfället även hon var Överläkare på samma akutmottagning. Hans kollega gjorde i en intervju uttalandet ”När det kommer in en tillräckligt bisarr person så kan personalen eller jag säga till varandra, är det här någon som går på konstfack? Så att så är det fortfarande” (från programmet Skandal! Okänd, kvinna, SVT, 2014) Jag känner att en kommentar på det uttalandet är överflödigt och återvänder till gårdagens ledare som skrivits av ovan beskrivna man.

Nå, låt oss börja med det minst festliga av det många ofestliga i denna mans text, ”En god vän och kollega som arbetat inom psykiatrin i över tjugo år brukar ofta säga till sina patienter att han har goda nyheter till dem. Och så berättar han vänligt att de inte lider av depression eller något annat tillstånd som de själva anser sig lida av. I stället för att bli glada för beskedet blir väldigt många kränkta.”

No shit sherlock! Blir de kränkta när din kollega ignorerar deras behov och upplevelser? Blir de kränkta när din kollega fullständigt negligerar faktumet att de är hjälpsökande? Blir de kränkta när det kommer fram en person som ska finnas där för att hjälpa dem, och anklagar dem för att ljuga och inte tar dem och deras känslor på allvar? Wow!! Otacksamma jävlar eller hur? Hur vore det om vi vaknar lite? Kanske ser utifrån ett perspektiv där vi för all del kan använda den i din ledare omnämnda statistik. Den att vi så drastiskt minskat självmorden sedan åttiotalet. Den att vi fått ökat tryck på patienter inom psykiatrin. Är det bara jag som ser en koppling? Kanske är det så, bara för att använda mig av det som du skriver, de som tidigare hade blivit en del av självmordsstatistiken, nu är en del av patientstatistiken? Jag vet inte. Förutom det, så ser samhället inte ut som det gjorde för femtio år sedan (vilket du också drar paralleller till) det måste vi förstå. En helt egen parallell som jag vill dra är den, att om en kardiolog kom och sa till mig ”Jag har goda nyheter, ditt hjärta är friskt” Då hade jag (vilket jag antar är din poäng med ovan nämnda citat) såklart blivit glad, men ponera att jag trots detta besked meddelar att jag faktiskt fortfarande har smärtor i bröstet. Vad skulle läkaren göra då? Säga: ”Fan vad otacksam du är, jag sa ju precis att ditt hjärta mår bra!” Eller skulle hen kolla upp andra värden, ta andra prover, skicka mig till en annan läkare? Jag frågar för att jag uppriktigt inte vet. Men jag har en gissning som säger mig att det långt oftare handlar om någonting som bör kollas upp innan det blir värre, hellre än att skicka hem patienten och riskera att hen blir allvarligt sjuk och kanske.. vem vet.. dör? Det händer, jag vet att det gör det, men jag tror att det finns långt många fler säkerhetskollar, försäkringar och tillit till patientens egna upplevelser inom somatiska vården, än inom psykiatrin. Din kollegas lilla hobby vittnar ganska tydligt om detta. Om det inte rör sig om en depression, varifrån kommer då patentens symptom? Det är var din kollega bör oroa sig för, inte varför de inte slänger sig om halsen på hen eller kysser marken hen går på.

Ett annat ofestligt citat som är värt att ta en extra titt på är ”…men i många fall bör personer som inte mår bra istället lära sig att ‘glömma och hå vidare’. En strategi som man alltså allt för sällan använder:”

Är detta det moderna samhällets version av det gamla ”ryck upp dig”? Det verkar inte bättre. I et samhälle som strävar mer mot individualism än mot gemenskap är det många som upplever ensamhet. Du ska klara dig själv. Vara stark och självständig. Med ensamhet kommer faktumet att en inte har någon att tala med, speciellt inte om saker som bekymrar en. Detta leder i värsta fall till att en fastnar i gamla tankar, blir allt mer rädd och orolig och slutar i en negativ spiral som kan leda till diverse psykiska besvär. Det har gått förbi stadiet då en vänlig klapp på axeln eller ett trevligt lunchsamtal kan göra personen glad igen. Än mindre reda ut allt mörkt trassel inuti. Det krävs professionell hjälp. Personen kanske inte är suicidal, självskadande eller aggressiv. Hen har kanske inte suicidtankar, noll i socialt liv/intressen eller är bortom allt hopp. ÄN. Vad är det som gör att den här personen inte har rätt till psykiatrisk vård om det kan hjälpa? För att hen inte är psykotisk. Än. För att hen inte försökt ta livet av sig. Än. För att hen inte tappat sista biten hopp. Än. För att hen inte skadar sig. Än. ? Att neka personer som upplever att de behöver professionell hjälp. Som alltså är hjälpsökande! Är som att be dem gå hem och börja självmedicinera. Gå hem och hitta på något sätt att ‘glömma och gå vidare’, vilket sätt du än kan komma på. Här tar du bara upp tid och plats. Vi behöver den tiden och den platsen till att ta hand om de som vi ignorerade förra året och som således är i mycket sämre skick än dig. Om du fortfarande tror att du behöver hjälp om ett år så kom tillbaka då, så ska vi se om du uppnått kraven för att få göra anspråk på vår tid.

 

Det här är min uppfattning. Och/men likt de banor som Anna Odells tankar gick, går även mina. Vem litar på mig? Jag, som är patienten. Jag, som blir kränkt för att mina problem inte tas på allvar. Jag, som inte har någon utbildning inom något som helst psykiatri-liknande ämne. Jag, som säkert överdriver för att jag inte vill jobba. Jag, som säkert bara vill ha uppmärksamhet. Jag som vill gå i behandling hela mitt liv och ha en samtalskontakt ‘bara för att’. Vem skulle tro på mig? Jag, som bara kan berätta hur jag upplever min ångest om dagarna och kvällarna som en hopplöshetens tsunamivåg. Jag, som bara kan beskriva hur jag blir illamående av hur verkligheten snurrar som en karusell i allt för hög hastighet. Jag, som bara kan redogöra för hur ofta jag tror att jag ska dö för att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag, som bara har mig själv som vittne på att går vilse i mörkret. Jag, som på grund utav läkare som exempelvis den vi nu talat om en stund, har en omåttligt suspekt inställning till läkare och andra auktoriteter inom vården. Till den grad att jag inte litar på att de vill mig väl. Vem skulle lita på mig?

 

Som avslutande ord:

Nu är jag fullt medveten om att det inte är så att vårdarna alltid har någonting att säga till om, jag förstår att de finns påtryckningar uppifrån, att personalen är utsliten och budgeten kanske för liten. Det må vara så, men det är för den saken skull inte en hållbar ursäkt att skicka hem personer att handskas med sin sjukdom på egen hand. Vi måste komma åt de som har makten. Men de lyssnar helst på de läkare som säger sådant som vår käre psykiater och författare vars ledare publicerades igår. Eftersom de läkarna säger sådant som de vill höra. Att det funkar bra, patienterna är sjåpiga, men vi klarar av dem. Om det är dem de lyssnar på, då får inte psykiatrin mer pengar. Om det är dem de lyssnar på, då blir inte arbetsförhållandena ”på golvet” inom psykiatrin bättre. Om det är dem de lyssnar på, då kommer vi få en självmordsstatistik som successivt ökar igen. Och ett samhälle som mår allt sämre överlag. Det är ingens fel. Vi måste bara hjälpas åt.

Namnlös37

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*