Följ oss på Facebook

banner

2017 oktober

utvald bild6

Flödesskriver för vardagens mentala hälsa

Publicerat 10 oktober, 2017

Skriver utan plan. Vi behöver nå det vardagliga oftare.

En flödesskrivning på dagens tema. Jag låter bara fingrarna gå. En tanke till en annan, ett ord till ett annat. En tankekedja av vardag, funderingar och önskningar.

Idag är det världsdagen för mental hälsa. De flesta av mina inlägg berör ämnet av rent naturliga orsaker. Den senaste tiden har inläggen rent av andats mental hälsa. Ingenting annat egentligen. Också det av fullt naturliga skäl. Det är en hjärtefråga för mig, tillsammans med Autism bildar frågan ett par och de båda ämnena kommer aldrig sluta vara viktiga för mig. Så jag kommer heller aldrig sluta prata m dem. Autism och mental hälsa är för mig, på en och samma gång skilda åt och samma. Först och främst är det två olika frågor, det ena behöver inte varken ge eller utesluta det andra. Det är två separata ämnen med fler beröringspunkter än en kanske önskat. Eftersom att många med Autism fortfarande riskerar att hamna i en situation av mental ohälsa p.g.a. bristande kunskap – försummelse, dagligen utsatta för skadliga stressnivåer, avsaknad av egen diagnosinsikt eller helt enkelt lever ett helt liv utan diagnos när den skulle vara behjälplig.

Mental hälsa. På sin ständiga andraplats. Hälsa, och psykisk hälsa. Lite som att tala om fotboll och damfotboll. När en doktor frågar mig om min hälsa undrar jag alltid huruvida han åsyftar den fysiska eller den psykiska. Jag som har lev ett liv relativt skonad från fysiska besvär, så när som på nageltrånget från helvetet och värk i nacke och skuldror. För mig är min mentala hälsa alltid det mest påtagliga, det tveklöst mest väsentliga och bör vara det främst prioriterade att ta i tu med. I mitt liv är det så. Men på vårdcentralen och hos skolsyster under min uppväxt var det viktigast att veta min längd och vikt, om jag såg och hörde. När min mentala hälsa började rubbas, var det konsekvenserna som uppmärksammades. Svimningar, trötthet, huvudvärk osv. Så är det för de flesta. Så, skonad från fysiska åkommor var det alltid svårt att veta vad jag skulle svara doktorn. Jag svarade alltid, bra. För jag hade inte ont någonstans där jag kunde peka. Och om en ska klaga, då gäller det att vara specifik, annars finns det ju ingenting att gör åt saken. Det var min slutsats. Det var fel slutsats.

Jag törs säga att jag har en ganska gedigen erfarenhet av den mentala hälsans baksida. Det vill säga ohälsan. Trots många långa år har jag dock undvikit sjukhus ganska så genomgående. Akuten ett antal gånger, inlagd endast två. Behandlingshem och oräkneliga besök inom öppenvården, såväl inom barn/ungdom som vuxen. Jag hår gått långa omvägar, trampat snett, fallit, rest mig och vänt om och vänt om igen. Det finns de som säger att jag är stark, men det är bara halva sanningen. Jag är skör som ett fallet höstlöv en torr och solig höstdag. Och jag är envis. Styrka är något vi alla besitter. Vi bara använder den olika.

Eftersom jag är inte bara nyfiken av naturen, jag tror också att om vi alla var lite mer nyfikna, ställde fler frågor och lyssnade på fler svar så skulle en förståelse spridas på ett mer effektivt sätt. Därför har jag öppnat mina erfarenheter för andra att ta del av. Jag hymlar inte med att jag gått i behandling för självskadeproblematik, jag tystar inte längre ner att jag har autism. Jag talar öppet om min dåtid för att jag tror att det är bra för mig, och för att jag vill att andra ska göra detsamma. Notera dock att detta bara är första steget (inte så bara förstås), Andra steget är att dela sitt nu. Filterfritt. Jag har fortfarande svårt att veta vad som är rimligt att prata om. Jag ogillar skarpt kallprat, jag vet inte vad folk vill mig när de frågar ”hur är läget?”. Jag vill ju inte vara den som sänker stämningen med att säga, ”Nej, men faktiskt mår jag ganska piss och jag tänker hela tiden på….” Ja, vad jag nu tänker på. Men egentligen. Verkligen Egentligen. Måste det verkligen sänka stämningen? Kan vi inte tala konstruktivt ibland? Istället för att allas huvuden sänkt i någon sorts sympati-depp så kan vi väl prata mer. Prata om det kassa, eller kanske något helt annat. Jag vet visserligen inte hur det är för andra, men när jag känner för att berätta att jag inte mår bra, då är det sista jag vill att hela min omgivning ska spegla den känslan. Det blir ju som om att min jobbiga känsla plötsligt tog sig ut och blev min omgivning. Vad syftet är med att tala om att jag mår piss är ju att få det ur mig, skapa en förståelse och i möjligaste mån, få hjälp att tänka på någonting annat alternativt ventilera ut skiten. Det är inte alltid det finns en lösning, personligen är jag själv väldigt lösingsinriktad. Det är vi alla mer eller mindre. Jag tror att i är det särskilt när det handlar om andras problem. Vi vill att den där andra personen ska bli glad igen. Helst nu, helst för en stund sedan. Allra helst ska den inte må dåligt alls. Men faktum är att det gör vi. Vi mår dåligt ibland. Och då behöver vi kanske bara få vara. Få en kram, ett skratt, en trevlig pratstund – whatever works! Men vi måste sluta vara rädda för att inte vara tillräckliga. För om vi slutar med det, då kam vi börja prata. Vardagligt. Allt behöver inte gå igenom instagrams mysigaste filter. Vi lever ju inte genom det. Så hur ska vi då kunna förstå varandra? Hjälpa varandra? Vara hos varandra?

Låt oss prata. Det är ovant, jag vet det. Det är precis lika ovant som när du först lärde dig att kommunicera över huvud taget. Orden kom i lite fel ordning, ibland förstod du inte vad den andre sa och ibland förstod du inte vad du sa själv. Så småningom kom du underfund med funktionen och det blev en vana. Ellerhur? Sedan måste vi själva sätta våra gränser, men inte innan vi testat dem. Det tycker jag i alla fall. Så låt oss göra det. Låt oss gå ut i världen och prata om mental hälsa! Mitt i vardagen! Med varandra!

Namnlös38