Följ oss på Facebook

banner

2017 oktober

utvald bild2

I hjärnan har kaos och katastrof konferens

Publicerat 30 oktober, 2017

Kom till frilagret 16 december- 7 januari

Länk till Facebook evenemang!

Att jobba med en utställning, det är det jag gör just nu för er som inte vet, som är baserad på sin egen historia är knepigt. Först och främst är det spännande, för jag trodde att jag visste så väldigt mycket, ändå visar det sig att det är så mycket mer, dolt bakom diverse känslor och handlingar. Bakom skam och förträngda minnen, under sockerbeströdda lager, inklämt mellan okunskap och förnekelser. Det är onekligen spännande. Under ett par månader har jag djupdykt in i mina dagböcker och journalanteckningar från den tid i mitt liv då en sägs söka sig själv som allra mest. Tonåren och fram tills idag, då jag är 25 år. Jag har skrattat och gråtit, bokstavligen. Det har varit en knölig, knycklig väg utan vägräcken eller hastighetsskyltar. Jag har gått fram och tillbaka i brist på kompass och verklighetsförankrad karta. Allt detta har tillslut lett mig till den punkt då jag bestämde mig för att göra den här utställningen. Lika mycket för mig själv som för andra. Själva processen är min egen, syftet är att bearbeta, förstå och få en ny synvinkel på de här åren. Och nog har det blivit så. Jag har kunnat förstå och förlåta mig, kunnat se och höra mig åter igen i dessa situationer, en tidsresa som till en början enbart medförde positiva inslag i form av denna förståelse för hur jag levde. Förlåtelse för att jag gjort allt detta mot min egen varelse. Det är större än allt. Att se mig själv, förstå att jag gjorde det jag behövde för att överleva. Sedan kom de tyngre känslorna och pockade på uppmärksamhet. Minnena av kampen. Även den större än alltet. Den som varit mitt liv. Den som jag byggde hela min identitet på. Den som på alla sätt var jag. Min synonym, mitt sätt att hantera livet. Det är svårt att ta in. Allt det som var jag, som visade sig inte var jag, utan en överlevnadsstrategi. Vad händer mig en människa som förändras så drastiskt? Vad händer när världen ställs på högkant för att aldrig mer lik sig lik igen? När allt det som var så viktigt inte längre är rätt? Det är en svår fråga.

Jag var nyfiken. Nyfiken på vem jag var alla de där åren. Eller snarare. Vem jag upplevdes vara, av psykiatrin – genom journalerna. Och av mig själv – genom dagböckerna.

I mina journaler finns även utredningen för min autism-diagnos. Jag har alltid undrat vad alla de där testerna, som jag varje vecka hade ångest inför, berättade om in funktion. Och några svar fick jag, några komiska igenkänningar lockade skratt. Ja, flera gånger skrattade jag når jag läste. Några gånger vred jag mig i en känsla av obekvämhet.

Oavsett känslor, är detta ett helt nytt sätt för mig att jobba. Att använda egna erfarenheter är mer eller mindre ständig i min konst, men att basera en hel utställning på dagböcker och journaler. Helt ny nivå av erfarenhetsanvändande. Ändå var det ingen tvekan om att detta skulle komma att bli en utställning. Inte för att jag rent spontant tänkte att jag ville lägga ut mitt liv till allmän beskådning. Vilket faktiskt inte är det jag gör heller. Dock är har det för mig varit värdefullt att hålla mig till autentiska citat. Det finns någonting viktigt med det idag. Nu när det ändå börjar krypa fram artiklar och tv-intervjuer om psykisk ohälsa (och någon enstaka gång autism). Det är viktigt och bra. Ingen tvekan. Dock tenderar några av dem att romantisera och/eller ha ett vridet fokus som mer speglar styrkan i att personen nu är tillbaka i normens ekorrhjul och springer vidare en erfarenhet rikare. Eller styrkan hos en autistisk person som lyckats beblanda sig och uppträda som normen och således har ett rikt liv. Jag säger inte att det inte är bra, men om vi vill knäcka stigmatiseringen kring någonting av det här så behöver vi sminka av studiopudret. Vi behöver rikta strålkastarna mot samhället i stort och inte enbart den enskilda personens prestation. För vad händer när lamporna slocknat och sminket tvättats bort?

 

Jag är medveten om att min utställning är filtrerad genom min konstärliga selektivitet. Men jag gör allt jag kan för att inte censurera. Jag frågar mig varje arbetsdag frågor som, är detta rumsrent? eller är detta någonting jag omedvetet försöker försköna? Jag jobbar dagligen med att välja och låta äktheten vinna.

Ändå. Där med inte sagt någonting om skratt. Skratt är förlösande. Och jag hoppas att du får skrattat i mitt rum. Du får också känna ilska och sorg, det tillhör. I mitt rum vill jag att du ska få känna precis det du känner. Men det allra viktigaste. Det du absolut inte får glömma. Det är att du aldrig slutar att vara nyfiken! Det är så vi möts. Det är så vi lär oss. Det är så vi utvecklas!

Namnlös40

utvald bild6

Flödesskriver för vardagens mentala hälsa

Publicerat 10 oktober, 2017

Skriver utan plan. Vi behöver nå det vardagliga oftare.

En flödesskrivning på dagens tema. Jag låter bara fingrarna gå. En tanke till en annan, ett ord till ett annat. En tankekedja av vardag, funderingar och önskningar.

Idag är det världsdagen för mental hälsa. De flesta av mina inlägg berör ämnet av rent naturliga orsaker. Den senaste tiden har inläggen rent av andats mental hälsa. Ingenting annat egentligen. Också det av fullt naturliga skäl. Det är en hjärtefråga för mig, tillsammans med Autism bildar frågan ett par och de båda ämnena kommer aldrig sluta vara viktiga för mig. Så jag kommer heller aldrig sluta prata m dem. Autism och mental hälsa är för mig, på en och samma gång skilda åt och samma. Först och främst är det två olika frågor, det ena behöver inte varken ge eller utesluta det andra. Det är två separata ämnen med fler beröringspunkter än en kanske önskat. Eftersom att många med Autism fortfarande riskerar att hamna i en situation av mental ohälsa p.g.a. bristande kunskap – försummelse, dagligen utsatta för skadliga stressnivåer, avsaknad av egen diagnosinsikt eller helt enkelt lever ett helt liv utan diagnos när den skulle vara behjälplig.

Mental hälsa. På sin ständiga andraplats. Hälsa, och psykisk hälsa. Lite som att tala om fotboll och damfotboll. När en doktor frågar mig om min hälsa undrar jag alltid huruvida han åsyftar den fysiska eller den psykiska. Jag som har lev ett liv relativt skonad från fysiska besvär, så när som på nageltrånget från helvetet och värk i nacke och skuldror. För mig är min mentala hälsa alltid det mest påtagliga, det tveklöst mest väsentliga och bör vara det främst prioriterade att ta i tu med. I mitt liv är det så. Men på vårdcentralen och hos skolsyster under min uppväxt var det viktigast att veta min längd och vikt, om jag såg och hörde. När min mentala hälsa började rubbas, var det konsekvenserna som uppmärksammades. Svimningar, trötthet, huvudvärk osv. Så är det för de flesta. Så, skonad från fysiska åkommor var det alltid svårt att veta vad jag skulle svara doktorn. Jag svarade alltid, bra. För jag hade inte ont någonstans där jag kunde peka. Och om en ska klaga, då gäller det att vara specifik, annars finns det ju ingenting att gör åt saken. Det var min slutsats. Det var fel slutsats.

Jag törs säga att jag har en ganska gedigen erfarenhet av den mentala hälsans baksida. Det vill säga ohälsan. Trots många långa år har jag dock undvikit sjukhus ganska så genomgående. Akuten ett antal gånger, inlagd endast två. Behandlingshem och oräkneliga besök inom öppenvården, såväl inom barn/ungdom som vuxen. Jag hår gått långa omvägar, trampat snett, fallit, rest mig och vänt om och vänt om igen. Det finns de som säger att jag är stark, men det är bara halva sanningen. Jag är skör som ett fallet höstlöv en torr och solig höstdag. Och jag är envis. Styrka är något vi alla besitter. Vi bara använder den olika.

Eftersom jag är inte bara nyfiken av naturen, jag tror också att om vi alla var lite mer nyfikna, ställde fler frågor och lyssnade på fler svar så skulle en förståelse spridas på ett mer effektivt sätt. Därför har jag öppnat mina erfarenheter för andra att ta del av. Jag hymlar inte med att jag gått i behandling för självskadeproblematik, jag tystar inte längre ner att jag har autism. Jag talar öppet om min dåtid för att jag tror att det är bra för mig, och för att jag vill att andra ska göra detsamma. Notera dock att detta bara är första steget (inte så bara förstås), Andra steget är att dela sitt nu. Filterfritt. Jag har fortfarande svårt att veta vad som är rimligt att prata om. Jag ogillar skarpt kallprat, jag vet inte vad folk vill mig när de frågar ”hur är läget?”. Jag vill ju inte vara den som sänker stämningen med att säga, ”Nej, men faktiskt mår jag ganska piss och jag tänker hela tiden på….” Ja, vad jag nu tänker på. Men egentligen. Verkligen Egentligen. Måste det verkligen sänka stämningen? Kan vi inte tala konstruktivt ibland? Istället för att allas huvuden sänkt i någon sorts sympati-depp så kan vi väl prata mer. Prata om det kassa, eller kanske något helt annat. Jag vet visserligen inte hur det är för andra, men när jag känner för att berätta att jag inte mår bra, då är det sista jag vill att hela min omgivning ska spegla den känslan. Det blir ju som om att min jobbiga känsla plötsligt tog sig ut och blev min omgivning. Vad syftet är med att tala om att jag mår piss är ju att få det ur mig, skapa en förståelse och i möjligaste mån, få hjälp att tänka på någonting annat alternativt ventilera ut skiten. Det är inte alltid det finns en lösning, personligen är jag själv väldigt lösingsinriktad. Det är vi alla mer eller mindre. Jag tror att i är det särskilt när det handlar om andras problem. Vi vill att den där andra personen ska bli glad igen. Helst nu, helst för en stund sedan. Allra helst ska den inte må dåligt alls. Men faktum är att det gör vi. Vi mår dåligt ibland. Och då behöver vi kanske bara få vara. Få en kram, ett skratt, en trevlig pratstund – whatever works! Men vi måste sluta vara rädda för att inte vara tillräckliga. För om vi slutar med det, då kam vi börja prata. Vardagligt. Allt behöver inte gå igenom instagrams mysigaste filter. Vi lever ju inte genom det. Så hur ska vi då kunna förstå varandra? Hjälpa varandra? Vara hos varandra?

Låt oss prata. Det är ovant, jag vet det. Det är precis lika ovant som när du först lärde dig att kommunicera över huvud taget. Orden kom i lite fel ordning, ibland förstod du inte vad den andre sa och ibland förstod du inte vad du sa själv. Så småningom kom du underfund med funktionen och det blev en vana. Ellerhur? Sedan måste vi själva sätta våra gränser, men inte innan vi testat dem. Det tycker jag i alla fall. Så låt oss göra det. Låt oss gå ut i världen och prata om mental hälsa! Mitt i vardagen! Med varandra!

Namnlös38