Följ oss på Facebook

banner
utvald bild2

I hjärnan har kaos och katastrof konferens

Publicerat 30 oktober, 2017

Kom till frilagret 16 december- 7 januari

Länk till Facebook evenemang!

Att jobba med en utställning, det är det jag gör just nu för er som inte vet, som är baserad på sin egen historia är knepigt. Först och främst är det spännande, för jag trodde att jag visste så väldigt mycket, ändå visar det sig att det är så mycket mer, dolt bakom diverse känslor och handlingar. Bakom skam och förträngda minnen, under sockerbeströdda lager, inklämt mellan okunskap och förnekelser. Det är onekligen spännande. Under ett par månader har jag djupdykt in i mina dagböcker och journalanteckningar från den tid i mitt liv då en sägs söka sig själv som allra mest. Tonåren och fram tills idag, då jag är 25 år. Jag har skrattat och gråtit, bokstavligen. Det har varit en knölig, knycklig väg utan vägräcken eller hastighetsskyltar. Jag har gått fram och tillbaka i brist på kompass och verklighetsförankrad karta. Allt detta har tillslut lett mig till den punkt då jag bestämde mig för att göra den här utställningen. Lika mycket för mig själv som för andra. Själva processen är min egen, syftet är att bearbeta, förstå och få en ny synvinkel på de här åren. Och nog har det blivit så. Jag har kunnat förstå och förlåta mig, kunnat se och höra mig åter igen i dessa situationer, en tidsresa som till en början enbart medförde positiva inslag i form av denna förståelse för hur jag levde. Förlåtelse för att jag gjort allt detta mot min egen varelse. Det är större än allt. Att se mig själv, förstå att jag gjorde det jag behövde för att överleva. Sedan kom de tyngre känslorna och pockade på uppmärksamhet. Minnena av kampen. Även den större än alltet. Den som varit mitt liv. Den som jag byggde hela min identitet på. Den som på alla sätt var jag. Min synonym, mitt sätt att hantera livet. Det är svårt att ta in. Allt det som var jag, som visade sig inte var jag, utan en överlevnadsstrategi. Vad händer mig en människa som förändras så drastiskt? Vad händer när världen ställs på högkant för att aldrig mer lik sig lik igen? När allt det som var så viktigt inte längre är rätt? Det är en svår fråga.

Jag var nyfiken. Nyfiken på vem jag var alla de där åren. Eller snarare. Vem jag upplevdes vara, av psykiatrin – genom journalerna. Och av mig själv – genom dagböckerna.

I mina journaler finns även utredningen för min autism-diagnos. Jag har alltid undrat vad alla de där testerna, som jag varje vecka hade ångest inför, berättade om in funktion. Och några svar fick jag, några komiska igenkänningar lockade skratt. Ja, flera gånger skrattade jag når jag läste. Några gånger vred jag mig i en känsla av obekvämhet.

Oavsett känslor, är detta ett helt nytt sätt för mig att jobba. Att använda egna erfarenheter är mer eller mindre ständig i min konst, men att basera en hel utställning på dagböcker och journaler. Helt ny nivå av erfarenhetsanvändande. Ändå var det ingen tvekan om att detta skulle komma att bli en utställning. Inte för att jag rent spontant tänkte att jag ville lägga ut mitt liv till allmän beskådning. Vilket faktiskt inte är det jag gör heller. Dock är har det för mig varit värdefullt att hålla mig till autentiska citat. Det finns någonting viktigt med det idag. Nu när det ändå börjar krypa fram artiklar och tv-intervjuer om psykisk ohälsa (och någon enstaka gång autism). Det är viktigt och bra. Ingen tvekan. Dock tenderar några av dem att romantisera och/eller ha ett vridet fokus som mer speglar styrkan i att personen nu är tillbaka i normens ekorrhjul och springer vidare en erfarenhet rikare. Eller styrkan hos en autistisk person som lyckats beblanda sig och uppträda som normen och således har ett rikt liv. Jag säger inte att det inte är bra, men om vi vill knäcka stigmatiseringen kring någonting av det här så behöver vi sminka av studiopudret. Vi behöver rikta strålkastarna mot samhället i stort och inte enbart den enskilda personens prestation. För vad händer när lamporna slocknat och sminket tvättats bort?

 

Jag är medveten om att min utställning är filtrerad genom min konstärliga selektivitet. Men jag gör allt jag kan för att inte censurera. Jag frågar mig varje arbetsdag frågor som, är detta rumsrent? eller är detta någonting jag omedvetet försöker försköna? Jag jobbar dagligen med att välja och låta äktheten vinna.

Ändå. Där med inte sagt någonting om skratt. Skratt är förlösande. Och jag hoppas att du får skrattat i mitt rum. Du får också känna ilska och sorg, det tillhör. I mitt rum vill jag att du ska få känna precis det du känner. Men det allra viktigaste. Det du absolut inte får glömma. Det är att du aldrig slutar att vara nyfiken! Det är så vi möts. Det är så vi lär oss. Det är så vi utvecklas!

Namnlös40

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*