Följ oss på Facebook

banner
utvald bild3

Socialt spel

Publicerat 11 november, 2017

Jag har ganska svårt för det sociala spelet och tycker det är minst sagt besvärligt att tvingas in i det på det här sättet.

Ofta. För ofta, om jag får vara så fräck att påstå det, möter jag människor som är på väg, ja, som liksom är så där mycket på väg att de redan är där de ska vara men ändå vill framstå som trevliga på den plats de faktiskt kroppsligen befinner sig. Det resulterar i att den där vardagsfrasen ”hur är det med dig?” blir lite lättare att tyda. Den där som jag (även) i övrigt tycker är svår att ta hand om då den är en sådan där vriden social fras som jag har lärt mig att inte ta bokstavligt i alla lägen. Dock ännu inte lärt att skilja trevlighet från genuinitet. När människor, som är så där mycket på väg, uttalar denna fras så gör de detta samtidigt som de har en snedvriden framåtrörelse som gör att när mottagaren fått frasen slängd i fejset så är personerna ur vars munnar den kommer redan en meter längre bort än när de började meningen. Detta signalerar, enligt mig, ”jag har inte tid” (jag lärde mig en gång att så mycket som 80% av vår kommunikation, generellt sett, sker via kroppsspråk.) En kropp som är till stor del frånvänd och på väg bort är långt ifrån inbjudande, den säger ”jag är inte hos dig”. Ändå, och jag säger ÄNDÅ väljer dessa kroppars ägare att ställa en fråga som de omöjligen kan förutse utfallet av. En fråga som, om vi ska vara riktigt jäkla bokstavliga, handlar om den andre personens hela livssituation. Det är en fråga som, egentligen, är ett bevis på omsorg och intresse för personen en tilltalar. Men som tidigare nämnt har jag lärt mig att det i de allra flesta fall inte alls rör sig om någonting sådant, utan rent ihålig artighet. Ett inövat beteende som är svårt att urskilja eventuell autenticitet bakom. Sedan finns dessa människor där och gör det hela så tydligt det kan bli, redan vidare i tanke och kropp innan frågan hunnit skapa sitt karaktäristiska frågetecken, de vill inte veta. De vill verkligen – verkligen inte veta. Hela deras väsen utstrålar det. Ändå känner de behovet av att försöka vara trevlig, vilket ganska givet faller platt, med ansiktet som stötdämpare. Jag kan för mitt liv inte förstå varför en ställer en fråga som en inte vill ha svar på. Jag kan verkligen inte det! Än mindre förstår jag varför en ställer en fråga som en inte vill ha svar på och dessutom visar med all ickeverbal tydlighet de kan frambringa att de absolut inte vill veta svaret. Som att säga ”hur har du det jag har inte tid/lust att veta.” För mig är det det högst orimligt, frustrerande och förnedrande. För där står jag, med frågan utan frågetecken uppsmällt i fejset och förväntas svara ”bra” enbart för att den där andra personen ska känna att den har gjort sin sociala plikt och goda gärning gentemot mig. Den kan gå hem och somna sött med gott samvete på sin kudde medan jag ligger vaken och undrar varför jag måste ljuga och varför i hela friden den där människan var tvungen att klistra fast ett fult jäkla smileyfejs på mitt ansikte och lämna mig där badande i min egen falskhet och nya visshet om att trots att den där människan som just gick förbi kunde valt att bara säga hej, istället visade med hela sitt väsen att den inte vill veta hur jag har det. Och jag undrar varför den var tvungen att lämna mig med den vetskapen? Varför säger den inte bara hej om den vet att den inte vill veta just nu. Det skulle underlätta så väldigt, väldigt mycket. Det skulle bespara mig skammen och besvikelsen av att ha fått en fråga som skulle ha kunnat bekräfta en omtanke om mig men som istället blev ett sorts självcentrerat försök till att vara en god människa för deras eget samvetes skull. Min uppgift, för att inte säga sociala plikt, blir således, som mottagare av denna fråga, att bekräfta snarare än att bli bekräftad. Det tycker jag är synd.

Namnlös41

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*