Följ oss på Facebook

banner

2018 januari

utvald5

Ett steg i taget.

Publicerat 15 januari, 2018

Det är viktigt att ta ett steg i taget. Våren är dit jag är på väg.

Med huvudvärk till och från i en veckas tid, samt värk även i nacke, axlar och skulderpartiet (nu i sällskap med träningsvärk från sjukaste yoga energy-passet igår) så känner jag mig lite ynklig. Lite smått sliten och väldigt  trött. Efter ett samtal med min f.d. psykiatrimottagning har jag ju i alla fall fått in ett recept på mina mediciner. Fem minuter vid datorn för dem. En månad av kaos för mig.

Nog om detta, vidare framåt nu.

 

Nå, vad gör jag nu. Efter en höst uppslukad av min utställning ‘I hjärnan har kaos och katastrof konferens’ börjar jag nu ett nytt år med nya utmaningar. Utställningen var min första att ha jobbat så intensiv och länge med. Att få göra det var helt fantastiskt och det gav min mycket. Inte bara i form av insikter gällande utställningens tematik utan jag har också kunna ta några steg mot en större tillit till mig själv. Till att börja med bara själva beslutet att ha utställningen och vad den skulle innehålla, sedan hålla tidsramen och genomföra hela utställningsperioden. Jag behövde den bevisningen för mig själv. Jag kan driva projekt. Jag kan driva dem på mitt sätt och de blir bra (ändå). Dvs. jag jobbade utefter mig själv, mina förutsättningar och mina värderingar och det gick alldeles utmärkt, det är sälla det har gjort det när jag varit bunden till en skolform. Gång på gång var jag ”för långsam” eller ”för noggrann”. Gång på gång fans det någon som hade en bättre, effektivare och större idé. Gång på gång kom jag på efterkälken, gång på gång sprang jag rakt in i väggen av stressen och pressen som sattes på på mig genom att kraven på  funktioner jag brister i var så höga. Men se här. Jag vill. Jag kan. Jag gör.

 

Så vad är nästa station? Vilken resväg kommer jag ta under våren. Ingen vet egentligen. Jag har bara en aning om några stationer som jag kommer passera och/eller kliva av en stund på. Mitt huvudprojekt kommer bestå i utforskandet kring jag rita en bildroman. Det är ett stort projekt, därför lägger jag betoning på utforskandet. Formen är ny och då också metoden. Så det ska bli ytterst spännande. Tematiken är given, den går hand i hand med tematiken i utställningen. Något mer riktad mot autismen och dem psykiska ohälsan som konsekvens. Så skulle jag nog kunna tänka mig att det blir. Parallellt håller jag på att omformatera min utställning till bokform. Allt klistras in och dokumenteras. Det känns fint att den inte dör, utan lever vidare i en ny form.

Skärmklipp

utvald7

När vården stjälper.

Publicerat 12 januari, 2018

Det här är ett kaosfyllt inlägg.

Idag hade jag egentligen tänkt att skriva om avslutandet av projekt-utställning och om kommande projekt. Men det har dykt upp annat som jag känner ett behov av att skriva om.

 

För er som haft intresse att läsa här tidigare så vet ni att jag i november 2016 hastigt och inte så lustigt blev fråntagen mina samtal på min öppenpsykiatrimottagning. Ett par månader senare blev jag utskriven helt, per brev. I vilket det dessutom stod att jag inte medicineras. Vilket jag gjord i åtta år. Det tog dem ett halvår, dvs fram till sommaren, att få över remissen till primärvården för att meddela dem att de nu stod som ansvariga att sköta receptutskrift i fortsättningen. Jag hade överseende med detta eftersom att jag ändå hade recept som räckte ända till januari i år. Närmare bestämt till och med i onsdags den 10/1-2018.

 

Så, för att vara på den säkra sidan ringde jag redan i slutet på oktober till min vårdcentral. Den snabbaste tiden de kunde frambringa var den 18 december. Jag blev smått förbluffad, men tänkte att ett recept skickad ju in på sekunden, så länge jag får träffa läkaren den 18 december så är det ju lugnt. Jag vilade i detta. Allt skulle bli bra. Tills två vardagar innan min läkartid. Jag hade fått ett röstmeddelande på telefonen medan jag varit och hängt tavlor inför min stundande vernissage. I meddelandet talar en vänlig läkare om för mig att det ”verkar ha blivit en miss, för vi skickade tillbaka remissen till psykiatrimottagningen när vi fick den i somras” Att jag var inbokad hos dem var ett misstag, hon avbokade min tid där och då. Dagen efter ringer jag och ber om att få prata med denna läkare, det sas att hon kommer tillbaka på måndag, jag ber henne ringa dig då. Hon har inte ringt.

 

Jakten på mina mediciner var nu igång. Inte visste jag att den skulle pågå så här länge. Även om min erfarenhet sa mig att inte ta någonting för givet.

 

Jag hörde av mig till Kontaktpunkt psykiatri, som är en sorts växel som för ens ärende vidare till den person eller mottagning det gäller. Jag förklarade mitt ärende, jag är utskriven men de har enligt primärvården fått tillbaka remissen och har således ansvar för mina mediciner. Han skulle föra detta vidare till mottagningen, detta var på eftermiddagen den 14 december. Jag ringde igen veckan därpå. Tisdagen den 19 december efter att ha levt sida vid sida med min telefon i över en vecka stod jag på spårvagnen, trött efter en förmiddag av lås- och nyckelrelaterade problem som tillslut var löst. Jag var på väg hem. Jag kollade telefonen när jag gick på spårvagnen. För säkerhetsskull. Jag kollade telefonen fem minuter senare när jag gick av. För säkerhets skull. Då har det ringt. Hur i hela jäkla friden kunde jag missa det!!? Jag hade på högsta volym OCH vibration. För säkerhetsskull. HUR? Jag satt resten av den dagen med telefonen i handen. Jag skojar inte. Det var så. De följande två dagarna likaså. När jag var på toaletten, när jag jobbade i utställningslokalen, när jag var tvungen att duscha tog jag istället ett kort bad för att kunna lägga telefonen på badkarskanten. Efter två eller tre dagar på detta sätt gav jag mig iväg till mottagningen rent fysiskt för att få klarhet. Hur kan bara ha tid att ringa En gång. EN gång och sen inte mer. Inget meddelade. Ingenting, jag menar, för allt jag visste kanske det inte ens var dem: På mottagningen fick jag veta att det stod i min journal att en läkare ”försökt nå patienten som inte svarat” och sedan hade läkaren gått på semester, enligt receptionisten skulle läkaren ringa igen den 27 december då hon skulle vara tillbaka. Då gick jag och simmade. Redan klockan tre på en vardag. En lyx att kunna lägga telefonen åt sidan. Jag insåg att jag ingenting kunde göra förrän den 27 och således stängde jag av ljudet på min telefon fram tills dess.

 

Den 27 kom inget samtal. Den 28 kom det inget samtal. Den 29 (fredag) ringde jag kontaktpunkten för att få klarhet. Hon svarade förvånat att ”de håller på med en flytt, så det är ingen som är på plats alls den här veckan”. HUR, HUR kunder jag inte få vetat detta när jag var där en vecka tidigare? Det är ett mysterium. Två och en halv dag hade jag suttit klistrad vid min telefon helt  onödan. Efter helgen var januari här. Så nu började det krisa.

 

Efter nyår ringde kontaktpunkten minst fyra gånger med jämna mellanrum innan jag tisdagen den 9, dagen innan mina mediciner tog slut åkte till deras nya fancy lokaler för att få klarhet. Igen. Jag hade i mina gömmor hittat två stycken extra tabletter som blivit över någon gång för hundra år sedan när jag glömt ta dem. Så jag hade trots allt så jag klarade mig två extra dagar. Men det visste ju ingen mer än jag. Jag åkte dit. Hamnade där såklart vid lunch, lämnade meddelande till receptionisten som skulle kolla med läkaren efter lunch och sedan ringa mig. Hon ringde (helt fantastiskt) och meddelade att läkaren med ansvar för mina mediciner inte var på plats idag och ”Det är ingen annan här som kommer att ta tag i det idag” OBS OBS Det var verkligen så hon sa! Läkaren skulle vara tillbaka i morgon sa hon, och jag sa att det är ju bra eftersom mina mediciner tar slut då.

 

Den 10 januari; jag hade slutat lita på att de skulle ringa så jag åkte till mottagningen igen redan under förmiddagen. En annan receptionist var där och hon lät meddela att den ansvariga läkaren inte var på plats idag heller. Jag sa, ja, jag behöver ju mina mediciner i vilket fall. Hon letade upp någon. Efter en stunds väntan kom en sjuksköterska. Han sade att just nu sitter en läkare och skriver recept till dig. WOWfaktorn var hög. Skämt åsido, den här sjuksköterskan verkade uppriktigt bekymrad över hur det här har hanterats och nämner i förbigående att jag ju inte går på någon regelbunden medicinering. Jag inser fakta. De har den (som ni som hängt med kanske minns) remissen som läkaren skrev hösten 2016. Just den remiss som var skriven av en läkare som aldrig sett mig. Den remissen skulle till habiliteringen från början men som kom hem till mig istället. genom vilket misstag jag fick läst den och upptäckte att den inte bara hade fakta som då (2016) var urgamla utan också flertalet rena felaktigheter, som om den var skriven om någon annan än mig. Fast med mitt namn. I vilken det står att jag endast har den medicin som jag tar vid behov vid stark ångest och ingen annan medicin. Det är DEN jävla remissen de har skickat till primärvården och således är det också DEN jävla remissen som psykiatrin har fått tillbaka. En kan ju bli trött för mindre. Jag informerar därför sjuksköterskan om att jag äter två stycken mediciner dagligen och att det är dessa två jag behöver recept på. Han säger att han genast ska ta det med läkaren och att han ska ta upp mitt ärende på teammötet imorgon (torsdag) och återkomma till mig via telefon efter det mötet. Jag börjar nästan gråta där och då för att jag inte pallar sitta vid min telefons sida en dag till. Men jag säger istället okej, och jag lämnar mottagningen. På en bänk utanför sätter jag mig och gråter tyst. Jag är SÅ ofattbart trött.

 

Dagen efter, då jag ska hämta ut min medicin, dvs igår (torsdag), visar det sig att jag, trots allt bara fått ett av de två recepten jag behövde. Jag tyckte den där sjuksköterskan verkade bara en pålitlig typ så jag avvaktade med att våldgästa mottagningen för tredje dagen i rad eftersom att han ändå lovat att ringa. Jag kunde ta det med honom då, och jag hade ju min backup plan med de gamla bortglömda medicinkapslarna. Jag sitter vid min telefon den dagen, jag har med den på möten och jag med den på toaletten, ja ni vet vid det här laget. Men inget samtal kommer.

 

Idag! Fredag den 12 januari, så när som på ett par dagar en månad sedan jag fick samtalet om att läkarbesöket var inställt, så åker jag för fjärde gången på tre veckor till, eller tredje gången på en vecka, till psykiatrimottagningen. Jag går till kassan, säger till receptionisten som är samma som jag såg för två dagar sedan. Hon känner igen mig och jag säger trött att jag behöver fortfarande min medicin, ett av recepten saknas och nu är det väldigt akut. Hon säger att läkaren har en patient inne nu men tar mitt personnummer och vilken medicin det gäller och säger att hon ska meddela detta vidare. Jag känner mig inte helt bekväm med att lämna igen, men jag gör det. Jag vill verkligen inte vara där mer än jag behöver just nu. Igår skaffade jag apoteks-appen där en kan se vilka recept som kommit in. Jag uppdaterar den någon gång i timmen under dagen. Jag bestämmer mig för att det är en bugg eller nåt. Receptet är säkert inne. Så jag går till apoteket. Men inget recept finns. Klockan är nu 16.00. Jag ringer kontaktpunkten. De säger att ingenting finns att göra. Jag har heller inte fått något samtal från sjuksköterskan som lovade att ringa mig igår.

 

Vad blir resultatet? Jo imorgon, på min högst lediga lördag, sätter jag mig på spårvagnen ut till östra sjukhusets akutpsykiatri för att förhoppningsvis få tag på två eller tre doser så att jag klarar mig tills jag få receptet i nästa vecka. Jag behöver åka till psykakuten för att få min medicin. Jag behöver åka dit där jag själv legat apatisk. Där jag själv legat och krampat i panikångest. Där jag själv blivit dragen i armen för att jag inte förmått att stå själv. Där det kommer att finnas människor som mår så jävla dåligt att jag kommer att bli ledsen själv för att jag vet hur det känns. Detta bara för att psykiatrin inte har förmått skriva ut ett recept som jag aktivt försökt frambringa i en månads tid.

 

Förlåt mig. Jag vill verkligen inte skrämma folk. Jag vill verkligen inte urholka hopp. Tro mig. Det här är min historia. Jag har som så många gånger förut hamnat mellan stolarna. Så vare sig det här är en ovanlig händelse eller inte, det spelar ingen som helst roll. Jag behövde bara få den ur mig. och Jag behöver att den är här. För om vi bara håller käften så kommer inga förändringar att ske. Då kommer ingen att lyssna. Därför skriver jag. Därför delar jag med mig. Vi behöver så starka tillsammans. I alla lägen. Jag klarar mig. Jag behöver inte medlidande i det här. Det är INTE vad jag söker. Det här har såklart gjort mig illa, men jag är starkare idag. Jag tänker bara på om detta hade hänt mig för säg sex år sedan. Jag vet inte hur det hade gått för mig då. Kanske hade jag blivit inlagd. Jag vet inte. Poängen är att ingen ska behöva utav vården sättas i situationer som gör dem illa. Och viktigast av allt, Ingen ska tro att det här är någonting att normalisera. Du ska inte bli behandlad så. Det är fel. Inte av dig, utan av dem. Jag, för sex år sedan, hade lagt skulden på mig själv. Jag för sex år sedan hade tyckt att det var okej att behandla mig såhär. Idag vet jag bättre. Och för er som inte kommit till den insikten. Försök att ta er dit. Ni är värda att tas på allvar. Alla är värda att tas på allvar.

 

Nu ska jag låta det här gå ut min kropp och göra bara det som jag behöver göra. Ta hand om mig. Jag ska ta en dag i taget. Det är det enda vi kan göra. Jag och katten ska sova gott. Jag ska ha en härlig helg när besöket på akuten är överstökat och på måndag morgon när jag sätter min fot på psykiatrimottagningen ska jag göra det med självrespekt och berätta för dem att jag inte tolererar den här typen av behandling. Jag har kommit en lång väg i mitt arbete med mig själv. Jag är så tacksam för det. Jag har fått så många fina verktyg av så många fina vårdare, sjuksköterskor, kuratorer, psykologer och terapeuter. Därför kan jag skriva det här. Därför vet jag vad jag ska göra för att ta mig igenom det här på bästa sätt för mig.

 

Ta hand om er där ute i blåsten och håll i varandra.

Nu tar vi helg!

utvald

Några dagar till

Publicerat 4 januari, 2018

Det närmar sig nedplockning av min utställning.

Tre dagar kvar på utställningen! Fredag 13-16, Lördag 11-14, Söndag 10-12

I hjärnan har kaos och katastrof konferens

”Vad som gjorde mig mest rädd var de där tysta eleverna som satt längst bak i klassrummet, för man visste aldrig om de en dag skulle explodera” sa en tidigare lärare för ett tag sedan när vi samtalade om ansvar i skolan. Jag räckte upp handen i någon sorts erkännande gest och sa:
”Jag var en av dem.”

Men jag exploderade inte. Jag imploderade. Och det gjorde att min omgivning stod handfallna. Det gjorde dem till min enda tillit och värsta fiende på en och samma gång. Jag tydde mig till människor som samtidigt signalerade att de var rädda. Genom ilska, genom ignorans, genom ren uppgivenhet. Ju mer de visade sin maktlöshet, ju mer förstod jag att jag inte skulle gå att rädda.

Ändå står jag här. Är det magi? Är det ett mirakel? Inte precis. Jag träffade så småningom människor som var starkare än jag och bit för bit kunde jag börja bygga upp en ny grund att stå på. Tålmodigt. Medvetet. Envist.

Den här utställningen är baserad på mina dagböcker och journaler från psykiatrin. Jag var femton år när min psykiska hälsa började journalföras. Två år senare fick jag diagnosen Aspergers syndrom men jag förkastade den. Faktum är att jag förnekade diagnosen i fem hela år innan jag slutligen förstod att den inte alls var ett misstag. När jag insåg att jag är jag. Oavsett funktion. Jag såg för första gången hela mig. Äntligen var jag hel.

Ändå faller jag dit ibland. Förbannar min funktion och ber om att få ha en hjärna som är kompatibel med det samhälle jag lever i. Snälla! Det stjälper mig givetvis mer än det hjälper mig.

Syftet med den här utställningen är att filterlöst ge dig en inblick i en värld där en människa blivit sin egen fiende. Jag har dissekerat min skolgång, mina upplevelser, hela mig. Jag har läst dagböcker, journaler, facebookstatusar och dikter. Tillsammans målar allt detta en bild av när livet blivit en kamp snarare än… ett liv. Min intention är att du som känner igen dig ska kunna lägga ifrån dig din skam, att du ska känna dig lite mindre ensam. Att du som vuxen ska bli åtminstone något lite klokare på de där tysta ungdomarna som du blir lite rädd för. Min historia är inte en generell sanning men det här är mitt sätt att öppna upp för samtal, diskussion och avstigmatisering av ett stort samhällsproblem.

Jag är inte här för att svartmåla existensen, inte heller försköna den. Min önskan är att du ska få en så nyanserad upplevelse som möjligt. Du får skratta här inne, jag hoppas att du får chans att göra det. Du får vara arg och ledsen också om du vill det. Det viktigaste är att du aldrig slutar att vara nyfiken. Det är så vi lär oss. Det är så vi utvecklas.

 

Namnlös3

Namnlös

Namnlös1

Namnlös2