Följ oss på Facebook

banner
utvald

Några dagar till

Publicerat 4 januari, 2018

Det närmar sig nedplockning av min utställning.

Tre dagar kvar på utställningen! Fredag 13-16, Lördag 11-14, Söndag 10-12

I hjärnan har kaos och katastrof konferens

”Vad som gjorde mig mest rädd var de där tysta eleverna som satt längst bak i klassrummet, för man visste aldrig om de en dag skulle explodera” sa en tidigare lärare för ett tag sedan när vi samtalade om ansvar i skolan. Jag räckte upp handen i någon sorts erkännande gest och sa:
”Jag var en av dem.”

Men jag exploderade inte. Jag imploderade. Och det gjorde att min omgivning stod handfallna. Det gjorde dem till min enda tillit och värsta fiende på en och samma gång. Jag tydde mig till människor som samtidigt signalerade att de var rädda. Genom ilska, genom ignorans, genom ren uppgivenhet. Ju mer de visade sin maktlöshet, ju mer förstod jag att jag inte skulle gå att rädda.

Ändå står jag här. Är det magi? Är det ett mirakel? Inte precis. Jag träffade så småningom människor som var starkare än jag och bit för bit kunde jag börja bygga upp en ny grund att stå på. Tålmodigt. Medvetet. Envist.

Den här utställningen är baserad på mina dagböcker och journaler från psykiatrin. Jag var femton år när min psykiska hälsa började journalföras. Två år senare fick jag diagnosen Aspergers syndrom men jag förkastade den. Faktum är att jag förnekade diagnosen i fem hela år innan jag slutligen förstod att den inte alls var ett misstag. När jag insåg att jag är jag. Oavsett funktion. Jag såg för första gången hela mig. Äntligen var jag hel.

Ändå faller jag dit ibland. Förbannar min funktion och ber om att få ha en hjärna som är kompatibel med det samhälle jag lever i. Snälla! Det stjälper mig givetvis mer än det hjälper mig.

Syftet med den här utställningen är att filterlöst ge dig en inblick i en värld där en människa blivit sin egen fiende. Jag har dissekerat min skolgång, mina upplevelser, hela mig. Jag har läst dagböcker, journaler, facebookstatusar och dikter. Tillsammans målar allt detta en bild av när livet blivit en kamp snarare än… ett liv. Min intention är att du som känner igen dig ska kunna lägga ifrån dig din skam, att du ska känna dig lite mindre ensam. Att du som vuxen ska bli åtminstone något lite klokare på de där tysta ungdomarna som du blir lite rädd för. Min historia är inte en generell sanning men det här är mitt sätt att öppna upp för samtal, diskussion och avstigmatisering av ett stort samhällsproblem.

Jag är inte här för att svartmåla existensen, inte heller försköna den. Min önskan är att du ska få en så nyanserad upplevelse som möjligt. Du får skratta här inne, jag hoppas att du får chans att göra det. Du får vara arg och ledsen också om du vill det. Det viktigaste är att du aldrig slutar att vara nyfiken. Det är så vi lär oss. Det är så vi utvecklas.

 

Namnlös3

Namnlös

Namnlös1

Namnlös2

 

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*