Följ oss på Facebook

banner
utvald

Små svarta hål

Publicerat 30 januari, 2018

Vi känner alla igen dem, de svara hålen i livet.

Uppdatering från ett mindre svart hål. Ni vet ett sådant där som drar in allt i sin närhet och ingen vet var det tar vägen. Det är inte stort det svarta hål jag fastnat i, kanske är det bara mitt ena ben som sitter fast i det. Hur som helst så gör det mig oproduktiv och trött. Ibland önskar en att det vore annorlunda än vad det är. Till ingen nytta. En annan anledning till den nedsatta produktivitetsförmågan är att jag jobbar mycket utforskande just nu. Det är visserligen intressant men vill jag komma någon vart behöver jag ha ett mål, en bild, en idé som är av storlek mindre. Med andra ord delmål. Bristen på sådana gör att jag lätt tappar styrseln och vandrar iväg, tampar snett och fastnar i ett litet svart hål med ena benet- till exempel. Jag får bara ha tålamod, så småningom kommer jag loss. Jag är trots allt starkare än de där små svarta hålen. Jag vet det, av erfarenhet. Vi är alla starkare än de där små svarta hålen. Ibland är det helt enkelt bara så att en behöver sitta där, i hålet, fantisera om färger, fundera på olika vägar eller bara ta en fika. Tills den dagen då en lyckas resa dig upp igen, kanske för att det blev för enformigt där nere i hålet, kanske för att någon fanns utanför som en ville nå, kanske för att en hittar ett annat perspektiv eller för att något tog ens hand. Vad sjutton vet jag. Jag vet bara att alla sitter där ibland. Och att vi är bättre än de där små svarta hålen. Vi vet det när vi kan se dem på avstånd. Eller hur? Och om hålet blir för stort, så där som om en gick runt i ett kolsvart underjordiskt hemligt labb och ens ögon aldrig vänjer sig. Ja, då krokar vi arm och skapar en människokedja ända härifrån och in, så en kan känna närvaro hela vägen ut och sno åt sig en kram när än det skulle behövas. Lite så tänker jag.

Och allt ur detta lilla svarta hål, i vilket mitt ena ben just nu tar en timeout. Eller nå’t. Ibland behöver vissa procent av ens kropp bara ta timeout. Lyssnar en inte på det så gör den det ändå, förr eller senare. Därför låter jag mitt ena ben ta den tid det behöver innan det är redo att komma loss och låta mig gå vidare. Det är det enda rätta. Så länge tar jag och resten av min kropp tiden till att filosofera, stanna upp, kolla hur läget ser ut och vad detta perspektiv kan erbjuda. Så trots trötthet tar jag tillfället i akt att t.ex. rensa perstationskravskontot, vilket jag inte hade upptäckt var överbelastat och orimligt på alla håll om jag inte hade gått och fastnat med benet i ett hål. Så ni vet, det är okej. Allt ger och allt tar. Acceptans, tillåtelse och förlåtelse är mina tre ledord den här veckan. Vilka är dina?

 

Namnlös7

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*