Följ oss på Facebook

banner

2018 februari

utvald

Inte utan mig

Publicerat 21 februari, 2018

En reflekterande text om att bemöta och bära på ett självskadebeteende.

Det här inlägget handlar om mitt förhållande till mina självskadeärr. Även om jag lägger fokus på tillfrisknande vill jag ge dig en ärlig chans att välja om du vill läsa vidare. Om du känner att det är ett känsligt ämne, eller om du har en dålig dag så ber jag dig respektera dig själv och inte läsa detta just nu. Om du själv mår dåligt kan du ringa eller chatta på Mind  eller Shedo . Här är en lista på fler ställen att vända sig.

_ _ _ _ _ _ _ _ _

 

Varje dag, eller åtminstone nästan varje dag för det är inte alltid jag tänker på dem längre. Så, nästan varje dag påminner mina ärr mig om att jag har kämpat. Jag är inte stolt över dem, jag skulle definitivt klara mig utan dem, men nu när de trots allt är där så ger jag dem det utrymmet. Utrymmet att påminna mig om att jag kämpat och överlevt. Ärren är inte direkt länkade till ett försök att dö, däremot berättar de om hur jag försökte överleva. Hur jag desperat klamrade mig fast vid livet när det var som allra svårast. Åter igen. Jag önskar att jag hade haft andra sätt, men det hade jag inte då. Jag visste inte hur en skulle prata om det. Jag var rädd för hur andra skulle reagera om jag sa vad jag tänkte. Jag förstod inte varför jag kände och varför det kändes så starkt. Jag trodde inte att någon skulle förstå att jag jag hade kommit fram till att det skulle bli bättre om jag inte fanns, att tiden skulle gå ändå men jag skulle slippa kämpa. Tiden skulle fortsätta gå, bara det att jag inte behövde vara med. Jag kunde inte hantera det. Jag skämdes redan för de där tankarna. Så jag skapade mig metoder för att överleva. Bara en dag i taget.

 

För det är någonting som människor behöver veta som inte själva levt med den här sortens beteende; att fysiskt skada den egna kroppen, att det är en strategi för att överleva som ”fungerar” på kort sikt (likväl som att självmedicinera med alkohol ”hjälper” tillfälligt) annars hade inte behovet av att fortsätta existerat, eller hur? Långsiktiga lösningar är inte aktuella, den här personen lever i regel inte för en framtid, utan för idag och det är mer än tillräckligt. Oavsett om det ”fungerar” eller inte är det ändå inte en fungerande strategi i frågan om självrespekt och att få ha en värdig tillvaro. Att någon känner behovet av att medvetet skada den egna kroppen för att kunna leva – det är inte någonting vi kan eller ska se mellan fingrarna på. Då har det gått allvarligt långt. Oavsett skadeomfattning och hur frekvent beteendet uppkommer så ska det tas på allvar från första stund. Låt mig få lägga ut texten angående detta.

 

Det ligger redan en oerhörd skuld och skam i det här beteendet, av mer eller mindre oklara orsaker. Skammen kommer både inifrån; ur tankar om vad som är ett ”accepterat” beteende och hur andra ska reagera på det en har gjort. Och utifrån; via omgivningens beteende som kan bestå i allt från att ”tysta ner” händelsen till att rent öppet skam-/skuldbelägga personen och/eller kommentera händelsen, skadan eller konsekvenserna på ett direkt nedsättande eller kränkande sätt. Det händer oftare än vi vill veta, tro mig. Det är därför jag pratar om det. Bemötandet av personer med självskador har stora brister i allmänhet skulle jag vilja påstå. Kunskapen är undermålig. Att skuldbelägga en person som försöker överleva, som inte har något annat sätt att hantera livet på. Vad ska det tjäna till? Jag har alltid undrat det. Vad är syftet med att skuldbelägga en sådan här handling? Det blir en sådan oerhörd skuld och skam för någon att bära. Jag menar, jag slutade ju inte skada mig bara för att jag skämdes så mycket, för att jag kände så mycket skuld. Tvärt om, jag blev bättre på att dölja mina skador, och det kära ni, är inte rätt väg att gå. Och det leder mig in på någonting som jag tycker är viktigt att ha med sig.

Ni har säkert alla hört det här med att ”självskada gör en för att få uppmärksamhet.” Förutom att det är en myt och att det är ganska självcentrerat att utgå ifrån (som om att någon skadar den egna kroppen bara för att manipulera just dig..?) så är det också ett obegripligt argument för att… ja, vad är det ett argument för? Att förminska? Att undvika medmänskligt ansvar? Att rättfärdiga ett ignorant beteende? Att slippa se verkligheten? Jag vet inte, men att härtill slänga in ett ”bara” d.v.s. “bara för att få uppmärksamhet” kan vara en gravt förenklad och generaliserad sanning först och främst och gör dessutom att du får det att handla om självskadan i sig och inte orsaken bakom. Hur som helst. Förutom det. Vi fortsätter:

 

Tänk på den meningen igen. “Hen skadar sig (bara) för att få uppmärksamhet.“ Ponera att det är sant. Ponera att Kim skadar sig för att få min uppmärksamhet. På vilken planet skulle att ignorera detta vara det mest gynnsamma? För om en person vill ha din uppmärksamhet, och det enda sättet denne tror att den kan få det är genom att skada den egna kroppen. Tro mig, då behöver den här personen uppmärksamhet. Men då måste vi ändra fokus. Då måste vi vara lite listiga. När jag förstår att Kim försöker få min uppmärksamhet, då ska hen få det också. Men inte för att hen skadar sig. Jag kan börja uppmärksamma andra saker, ta mig tid att uppmärksamma Kim i andra sammanhang. Så, det handlar inte om att uppmuntra ett självskadebeteende. Det handlar om att se personen bakom och vad syftet är. Att ta reda på det. Självskadandet får hanteras för sig, uppmärksamheten får hen i andra sammanhang. På så sätt förknippas de inte med varandra. På så sätt kopplar inte Kim ihop att få uppmärksamhet med att hen skada sig.

 

Att se personen, verkligen se personen, är någonting alla kan göra. Och tro mig, det gör skillnad. Sedan bör det alltid konsulteras med eller kanske till och med startas upp ett professionellt nätverk kring personen i fråga. Det kan också vara svårt att se någon må så dåligt, det är alltid bra om det är fler som vet om det här, så att anhöriga, skolpersonal, vänner m.f. inte behöver vara ensamma i sin oro och heller inte behöver lägga den oron på personen som det handlar om, det ökar skuldkänslorna. Så prata med varandra, det kan en göra utan att bryta ett förtroende till den det berör eller att dela känslig information, det handlar om att prata om dina känslor i och kring situationen. Det är viktigt att alla får stöd i det här och att alla vet vem som har ansvar för vad, så att inte en plötsligen står där och bär någon helt ensam. Det gynnar ingen.

 

Nå, vidare. Som jag tidigare nämnde så finns det dagar då jag inte alls tänker på mina ärr. Det är bara så här jag ser ut. Likväl som jag har ett ärr på min vänstra tumme från när jag skrapade färg på balkongen och slant eller som ärren jag har vid mitt högra öga efter hudutslag jag hade som liten, så har jag ärr på andra delar utav min kropp som kommer sig utav ett krig jag förde mot mig själv för livet. Jag dog inte, med det kostade mig och min hud och mitt psyke mycket. Det är ingenting jag kan ändra på, det är ingenting jag kan göra ogjort. Därför ser jag inte anledningen till varför jag inte kan göra det till någonting positivt. Någonting bra. Någonting användbart. Någonting som kanske kan hjälpa andra. Nu när jag faktiskt lever. Nu när jag faktiskt kan.

 

Ibland stryker jag med handen över ärrade områden från min sjukdomstid. Jag känner ojämnheterna på vissa ställen, på andra inget alls. Det är jag och det är okej. Hade jag fått välja, där och då, att få min överlevnad till ett billigare pris, så hade jag tagit det. Vem hade inte? Men det var inte så det fungerade. Det var såhär jag blev. Det var den här Emelie jag blev. Och den här Emelie vet att det är möjligt att ge människor det där valet. Det gäller bara att det är tydligt. Det gäller bara att det är tillgängligt när det väl behövs. Det räddar inte bara liv rent bokstavligt talat, med tanke på hur många liv psykisk ohälsa faktiskt skördar per år genom självmord. Det räddar också liv i den bemärkelsen att fler kan få leva, istället för att bara överleva.

 

Då och då tänker jag på allt som jag vill göra. Ibland känns det nästan för mycket. Då och då tänker jag också på allt som jag har gjort. Det är mer än jag förstår och ändå ryms det i ett tidsspann på knappt 26 år. Så tänk då vad jag kommer att hinna göra. Nu när jag är här.

Nu när tiden fortsätter att gå, men inte utan mig.

 

Var rädda om er och varandra. Världen blir sig inte lik, inte utan er.

Skärmklipp 7

utvald6

Autism och känslo-myten

Publicerat 3 februari, 2018

utforskande skrivande kring autism och känslor

Mina känslor är överallt i hela min kropp. Det händer ofta att jag inte vet var jag ska göra av dem. De faller ur proportion och får inte plats. Jag vet inte alltid vad det är, men det är. Ytterst påtagligt.

När jag fick min autismdiagnos (Aspergers syndrom) så läste jag att de som har autism, som nu mera skulle komma att bli vi som har autism, inte har förmåga till empati. Ja vissa påstod till och med att vi inte ens känner känslor. Ursäkta mig? Jag hade blivit skickad till BUP på grund av mina känslor. Jag grät varje dag, jag kände ilska och frustration, ledsenhet, ångest, jag hade till och med varit med om att gråta av lycka en gång. Var inte det känslor? Och jag som alltid blev orolig när någon var ledsen, jag som smittades av såväl skratt som gråt, jag som ville trösta, hålla om, jag som ville att alla skulle må bra. Kunde jag inte känna empati?

 

Låt oss reda lite i detta. Först och främst, Autismspektrumet är ett, minst sagt, mycket brett spektrum. I det ryms människor av kolossalt olika slag. Att sätta alla med autism i en och samma mall skulle vara som att sätta alla utan någon diagnos alls, i en och samma mall. Det skulle du inte göra eller hur? Bra, då kan vi gå vidare.

Så visst. Det finns personer med autism svårigheter att känna empati. Det finns personer utan autism som har svårigheter att känna empati också. Vad är då skillnaden? Varför tror folk att alla med autism saknar empati – tills de blir motbevisade? Jag tror, och det här är min högst icke-akademiska teori, att det handlar om missförstånd. Jag har läst en del om autism skrivna av utbildade personer och jag har själv 26 års erfarenhet av att leva med det och mycket tyder på att det är så. Många missförstånd, för vilka vi bara har normen att skylla.

Vi vet redan att autistiska personer i regel har ett atypiskt ytligt socialt beteende. Det vill säga att vi inte alltid visar känslor på det sättet som vi förväntar oss att känslor skall uttryckas. Det kan handla om att en inte kan se på utsidan när en person känner sig förkrossad, för andra läses personen av som neutral, det är vad vi ser i ansiktet. Vi vet ingenting om insidan. En person som vilar från sinnesintryck kanske sitter i ett hörn och vilar huvudet mot knäna, andra läser det som om att hen är ledsen. Det är lite som om att många med autism bryter mot de sociala reglerna och blir i större eller mindre omfattning straffade för det. Tilläggas bör att det finns många med autism som aldrig riktigt lär sig att läsa ansiktsuttryck, hur ska en då kunna använda sig av dem i det sociala spelet? Det är svårt att förstå för någon som fått med sig det automatiskt. Därför berättar jag det. Så känslorna finns där, men de sociala koderna för att uttrycka dem är inte inprogrammerade.

Så vad vet vi då om autistiska personer och empati. Jo, ponera att vi inte ser det lika ofta hos dem, som i hos andra. Betyder det i sådant fall att den inte existerar eller att den bara uttrycks på ett atypiskt sätt? Det vill säga, betyder det att vi utifrån tolkar att den inte finns bara för att den inte uttrycks på samma sätt som hos majoriteten. Jag vet inte om någon vet det än. Jag bara kastar ut mina tankar. Det tål att tänkas på eller hur? Vad vi verkligen vet är att det finns många människor, med autism, som visar både empati och sympati. Är de verkligen undantagen som bekräftar regeln; eller har vi missat någonting?

 

Låt oss förflytta oss från det inte alltid så lättdefinierade begreppet empati till ett annat smått diffust ämne – Känslor.

Jag ska inte gå in på olika teorier eller filosofiska spekulationer i vad känslor egentligen är eller varför vi har dem. Det får vi göra en annan gång. Nej, jag ska snarare grotta ner mig lite mer i någonting jag redan nämnt. Hur autistiska personers känslouttryck kan (observera kan, inte nödvändigtvis alltid) skilja sig från normen.

 

Stresstålighet. Allting vi ser, hör, gör och upplever väcker någon form utav känsla inom oss. En doft kan väcka en tanke som väcker en känsla. En kall vind mot kinden, den där röda volvon, ljudet från en telefon eller att någon säger någonting – allting skapar kedjereaktioner av tankar och känslor inom oss, mer eller mindre omedvetet. Lägger vi då till en s.k. perceptionsstörning i form av extra känslighet/avsaknad av filter för sinnesintryck då kommer du notera avsevärt många fler intryck. Vilket i sin tur genererar avsevärt många fler kedjereaktioner. Redan där har vi en person som har en betydande större mängd information att ta hand om. Lägger vi då till handlingen autistiska personers förmåga att uppleva detaljer men svårighet att uppfatta sammanhang, så trappar vi upp arbetet än mer. Det vill säga att du ser var ock en av intrycken som detaljer, var och en lika viktiga (det är ingenting du väljer, det är så din hjärna jobbar när du har autism) och således behöver de processas. Så medan en neurotypisk person går till skolan kommer hen att uppleva sinnesintryck som skapar tankar som skapar känslor. Hen filtrerar bort oviktigheter, skapar sammanhang och om ingenting ovanligt händer så har ingen ansenlig mängd energi förbrukats. När en autistisk person går till skolan så kommer hen att uppleva sinnesintryck som skapar tankar och de i sin tur känslor. Alla sinnesintryck är så påtagliga som om en tryckte upp dem i ansiktet, varje detalj som tas in tas på allvar, de bearbetas på ett djupare plan, de processas, eftersom de inte automatiskt målar upp en meningsfull helhet. Hen behöver klura ut av detaljerna för att eventuellt kunna urskilja ett mönster. Händer ingenting ovanligt på vägen har ändå en del av dagens energi gått åt till att navigera bland intrycken. – När detta är vad som händer, hur kan vi då kalla autistiska personer för ”stresskänsliga”? Jo, det kan vi av den anledning att normen säger oss att en promenad till skolan inte ska ta den mängd energi som det gör för en autistisk. Således klarar en autistisk person ”mindre” stress än normen. Trots att det egentligen handlar om att de får lägga mer energi på s.k. ”vardagssysslor” än sina neurotypiska vänner, naturligt nog tar energin slut och stressen tar vid tidigare (om inte återhämtning får ske) vilket tolkas som en lägre stresstålighet. Det är bara en av många liknande missförstånd.

Till detta kan vi då addera intryck från andra människor. Att ha svårt att få en meningsfull helhet av de detaljer som för en autistisk person är så uppenbara är svårt även när det kommer till andra människor. Inte bara för att det är mycket att processa utan för att människor i sig är ytterst komplexa. Hur läser en ett ansikte? Hur förstår en det outtalade? Hur vet en om det personen också är vad hen menar? Det är svårt nog att ta in, att dessutom förstå, tolka, dra slutsatser och lita på att de är rätt, det är att kräva jävligt (ursäkta kraftuttrycket) mycket av en person som är skapad att se detaljer för vad de är. Därmed är det sociala inte bara svårt och uttröttande, det är också någonting som faktiskt tar funktioner i anspråk som inte är utformade på samma sätt som hos majoriteten. Det kan bli frustration stressfaktor i sig, att se sina jämnåriga samspela men inte uppleva sig kunna delta på samma premisser.

 

Känslohantering och Stimming. I och med detta omåttligt höga intag av sinnesförnimmelser som många med autism upplever så kommer också en massa tankar och känslor på banan. Det handlar inte bara om att många miljöer kan uppfattas stressiga och ta på krafterna utan känslorna i sig kan vara svåra att hantera. Många med autism har svårigheter att hantera sina känslor. Det kan handla om till exempel att ha svårt att identifiera dem, svårt att skilja dem åt, svårt att veta vad de vill säga en, svårt att förmedla dem. Det säger ju sig självt att om du har svårt att förstå dina egna känslor så blir det i regel ganska klurigt att förstå sig på andras. Vissa lär sig med tiden att känna igen sina känslor, andra inte. Vi är olika. När en har ett mer teoretiskt förhållande till sina känslor kan det hända att en hanterar dem på ett för en själv logiskt uttänkt sätt. Dvs, det kanske inte följer de normer och typiska uttryck som en i allmänhet är van att se och vet hur en ska tolka eller reagera på. Vi kommer återigen till missuppfattningarna. Det kan såklart också vara svårt för en utomstående att inte få några klara besked, men det är inte alltid trots eller ovilja (som vi gärna klassar det som) utan ibland har personen ingen aning om vad det är som händer i kroppen. Hen har inte kunnat koppla ordet ledsenhet, ilska, glädje, rädsla till de kroppsliga sinnesförnimmelserna. Det är svårt nog för personen själv att hantera.

Och när vi då kommer in på hantering ska jag nämna någonting som är ett relativt nytt begrepp för mig, men som gav mig många svar, en acceptans och ett mer hälsosamt sätt att se på min egen känslohantering. Det kallas ”stimming” eller ”att stimma”. Det här är, likt mycket annat, någonting som varje människa troligtvis gör eller har gjort på något sätt. Skillnaden är att autistiska personer upplever behovet starkare, uttrycker det mer intensivt och i större utsträckning. Stimming är ett sätt att hantera känslor, särskilt starka/intensiva sådana, negativa som positiva. Det kan ta sig i uttryck på alla möjliga sett i form av t.ex. repetitiva rörelser med hela eller delar av kroppen, ljudande med munnen, plocka med någonting you name it. Var och en hittar i regel sitt sätt helt enkelt. Jag har fram tills jag fick höra om detta ofta tonat ner mina ”utlopp” mest för att jag inte fattat vad det är, varför det händer och antog att det inte var socialt accepterat, ofta ledde det mig till små ”kramper” i händer/handleder och nacke, vilket fortfarande händer då det är ett så invant ”beteende” för min kropp. Sedan jag läste om detta så har jag börjat att försöka hitta rimliga och fungerande sätt att stimma på offentliga platser, då det inte är hälsosamt för mig att inte få utlopp för mina känslor. Jag föreslår att du som är nyfiken på det här googlar dig vidare. Jag är fortfarande ganska ny på termen, och känner att jag inte har hittat mina egna ord att beskriva det ännu.

Jag ska ge et eget exempel som innefattar både stimming och svårigheten i att kunna definiera känsla utifrån kroppsliga förnimmelser. Det hände häromdagen. Jag hade fått dels ett jättespännande erbjudande och haft ett mycket givande, engagerande samtal om min framtid. Detta blev så mycket i mig, jag visste att allt var positivt, jag var engagerad, glad, taggad, förväntansfull, lite rädd kanske, men garanterat mest positiva känslor. Detta visste jag rent logiskt. I min kropp däremot upplever jag samma förnimmelser som påminner om ångest. Det gör mig förvirrad eftersom jag förnuftsmässigt vet att det var positiva upplevelser som drog igång ruset av känslor. Jag kan helt enkelt inte skilja dem åt. Jag har varit med om det förut, men gör mig såklart konfys. Med känslorna i kroppen, logiskt namngivna så kommer vi till utloppet. Hur ska jag få utlopp, eftersom jag befann mig ensam hemma i min lägenhet fanns ingenting att ta hänsyn till så jag hade inte sociala regler att rätta mig efter. Jag lyckades tänka, nu kan jag bara testa loss, hitta utlopp hur jag vill. Jag började med att skaka händerna (det är en av de vanligaste stimmen som många gör; hela armarna. Jag hoppade, lade mig på golvet och kramade ihop mig till en boll och sträckte på mig, krampade lite i armarna eftersom min kropp rutinmässigt hanterar det så, jag ljudade, sjöng lite, jag sprang fram och tillbaka i lägenheten, jag gjorde en andningsövning, jag spände hela kroppen och släppte sedan efter, jag dansade lite. Jag kunde testa såhär mycket eftersom det var (tror jag) så mycket känslor som legat på lut som jag inte släppt fram men som kom nu när det väl lossnade. Det var ändå speciellt att veta att jag övade mitt i ett läge av så mycket känslor, det hjälpte nog att jag visste att känslorna var positiva. I övrigt har jag börjat på ett mer medvetet plan börjat gå, vad jag kallar en ”akutpromenad”. Det gör jag ibland när jag inte riktigt känner att jag har kontroll och/eller behöver få utlopp. Jag är en person som gärna vill ha någonting i handen och fixa med, finns ju många sådana hjälpmedel också, för att det lugnar mig och ger mig ett utlopp samt ett fokus. Det är fantastiskt hur sådana grejor kan hjälpa en, och än mer när en kan lära sig att medvetet använda sig av metoderna. Det gör ju att en kan lära sig vad som funkar och således använda det när det behövs.

Nåväl, ett litet sidospår kom jag in på där (men visst är det lite spännande). Till nästa stycke…

 

Empati. Hur är det då med empatin? Den som vi säg sakna. Jag har hört otaliga historier där personer själva eller omgivningen hävdar att Autism inte kan komma på tal eftersom att personen faktiskt är empatisk och/eller har ett rikt känsloliv. För det första, vi är alla olika, kan jag säga det nog många gånger? För det andra, vem sa det? Är det nu forskning På vem (vilken grupp) är forskningen baserad? Om vi kollar lite på vad jag har skrivit om här idag så kan vi konstatera: Ett, autistiska personer har ett atypiskt ytligt socialt samspel. Två, autistiska personer har ofta svårt att tolka sina egna och andras känslor men känner dem i allra högsta grad. Tre, det är svårt att få utlopp för känslor och att uttrycka dem. Fyra, det går år en större mängd energi för en person med autism att läsa av sin omgivning och sina medmänniskor. Fem, autistiska personer utsätts p.g.a. detta (se: Fyra) i högre grad för skadlig stress.

 

Så vad är det egentligen vi menar när vi sätter ett likhetstecken mellan autism och saker som ”låg stresstålighet” ”knappa känslor” och ”brist på empati”? Är det en myt som ligger kvar sedan länge? Menar vi det verkligen bokstavligt talat? Eller är det rent av ett missförstånd sprunget ut normens slentrian?

 

Namnlös6