Följ oss på Facebook

Error, group does not exist! Check your syntax! (ID: 4)

Inte utan mig

Publicerat 21 februari, 2018

En reflekterande text om att bemöta och bära på ett självskadebeteende.

Det här inlägget handlar om mitt förhållande till mina självskadeärr. Även om jag lägger fokus på tillfrisknande vill jag ge dig en ärlig chans att välja om du vill läsa vidare. Om du känner att det är ett känsligt ämne, eller om du har en dålig dag så ber jag dig respektera dig själv och inte läsa detta just nu. Om du själv mår dåligt kan du ringa eller chatta på Mind  eller Shedo . Här är en lista på fler ställen att vända sig.

_ _ _ _ _ _ _ _ _

 

Varje dag, eller åtminstone nästan varje dag för det är inte alltid jag tänker på dem längre. Så, nästan varje dag påminner mina ärr mig om att jag har kämpat. Jag är inte stolt över dem, jag skulle definitivt klara mig utan dem, men nu när de trots allt är där så ger jag dem det utrymmet. Utrymmet att påminna mig om att jag kämpat och överlevt. Ärren är inte direkt länkade till ett försök att dö, däremot berättar de om hur jag försökte överleva. Hur jag desperat klamrade mig fast vid livet när det var som allra svårast. Åter igen. Jag önskar att jag hade haft andra sätt, men det hade jag inte då. Jag visste inte hur en skulle prata om det. Jag var rädd för hur andra skulle reagera om jag sa vad jag tänkte. Jag förstod inte varför jag kände och varför det kändes så starkt. Jag trodde inte att någon skulle förstå att jag jag hade kommit fram till att det skulle bli bättre om jag inte fanns, att tiden skulle gå ändå men jag skulle slippa kämpa. Tiden skulle fortsätta gå, bara det att jag inte behövde vara med. Jag kunde inte hantera det. Jag skämdes redan för de där tankarna. Så jag skapade mig metoder för att överleva. Bara en dag i taget.

 

För det är någonting som människor behöver veta som inte själva levt med den här sortens beteende; att fysiskt skada den egna kroppen, att det är en strategi för att överleva som ”fungerar” på kort sikt (likväl som att självmedicinera med alkohol ”hjälper” tillfälligt) annars hade inte behovet av att fortsätta existerat, eller hur? Långsiktiga lösningar är inte aktuella, den här personen lever i regel inte för en framtid, utan för idag och det är mer än tillräckligt. Oavsett om det ”fungerar” eller inte är det ändå inte en fungerande strategi i frågan om självrespekt och att få ha en värdig tillvaro. Att någon känner behovet av att medvetet skada den egna kroppen för att kunna leva – det är inte någonting vi kan eller ska se mellan fingrarna på. Då har det gått allvarligt långt. Oavsett skadeomfattning och hur frekvent beteendet uppkommer så ska det tas på allvar från första stund. Låt mig få lägga ut texten angående detta.

 

Det ligger redan en oerhörd skuld och skam i det här beteendet, av mer eller mindre oklara orsaker. Skammen kommer både inifrån; ur tankar om vad som är ett ”accepterat” beteende och hur andra ska reagera på det en har gjort. Och utifrån; via omgivningens beteende som kan bestå i allt från att ”tysta ner” händelsen till att rent öppet skam-/skuldbelägga personen och/eller kommentera händelsen, skadan eller konsekvenserna på ett direkt nedsättande eller kränkande sätt. Det händer oftare än vi vill veta, tro mig. Det är därför jag pratar om det. Bemötandet av personer med självskador har stora brister i allmänhet skulle jag vilja påstå. Kunskapen är undermålig. Att skuldbelägga en person som försöker överleva, som inte har något annat sätt att hantera livet på. Vad ska det tjäna till? Jag har alltid undrat det. Vad är syftet med att skuldbelägga en sådan här handling? Det blir en sådan oerhörd skuld och skam för någon att bära. Jag menar, jag slutade ju inte skada mig bara för att jag skämdes så mycket, för att jag kände så mycket skuld. Tvärt om, jag blev bättre på att dölja mina skador, och det kära ni, är inte rätt väg att gå. Och det leder mig in på någonting som jag tycker är viktigt att ha med sig.

Ni har säkert alla hört det här med att ”självskada gör en för att få uppmärksamhet.” Förutom att det är en myt och att det är ganska självcentrerat att utgå ifrån (som om att någon skadar den egna kroppen bara för att manipulera just dig..?) så är det också ett obegripligt argument för att… ja, vad är det ett argument för? Att förminska? Att undvika medmänskligt ansvar? Att rättfärdiga ett ignorant beteende? Att slippa se verkligheten? Jag vet inte, men att härtill slänga in ett ”bara” d.v.s. “bara för att få uppmärksamhet” kan vara en gravt förenklad och generaliserad sanning först och främst och gör dessutom att du får det att handla om självskadan i sig och inte orsaken bakom. Hur som helst. Förutom det. Vi fortsätter:

 

Tänk på den meningen igen. “Hen skadar sig (bara) för att få uppmärksamhet.“ Ponera att det är sant. Ponera att Kim skadar sig för att få min uppmärksamhet. På vilken planet skulle att ignorera detta vara det mest gynnsamma? För om en person vill ha din uppmärksamhet, och det enda sättet denne tror att den kan få det är genom att skada den egna kroppen. Tro mig, då behöver den här personen uppmärksamhet. Men då måste vi ändra fokus. Då måste vi vara lite listiga. När jag förstår att Kim försöker få min uppmärksamhet, då ska hen få det också. Men inte för att hen skadar sig. Jag kan börja uppmärksamma andra saker, ta mig tid att uppmärksamma Kim i andra sammanhang. Så, det handlar inte om att uppmuntra ett självskadebeteende. Det handlar om att se personen bakom och vad syftet är. Att ta reda på det. Självskadandet får hanteras för sig, uppmärksamheten får hen i andra sammanhang. På så sätt förknippas de inte med varandra. På så sätt kopplar inte Kim ihop att få uppmärksamhet med att hen skada sig.

 

Att se personen, verkligen se personen, är någonting alla kan göra. Och tro mig, det gör skillnad. Sedan bör det alltid konsulteras med eller kanske till och med startas upp ett professionellt nätverk kring personen i fråga. Det kan också vara svårt att se någon må så dåligt, det är alltid bra om det är fler som vet om det här, så att anhöriga, skolpersonal, vänner m.f. inte behöver vara ensamma i sin oro och heller inte behöver lägga den oron på personen som det handlar om, det ökar skuldkänslorna. Så prata med varandra, det kan en göra utan att bryta ett förtroende till den det berör eller att dela känslig information, det handlar om att prata om dina känslor i och kring situationen. Det är viktigt att alla får stöd i det här och att alla vet vem som har ansvar för vad, så att inte en plötsligen står där och bär någon helt ensam. Det gynnar ingen.

 

Nå, vidare. Som jag tidigare nämnde så finns det dagar då jag inte alls tänker på mina ärr. Det är bara så här jag ser ut. Likväl som jag har ett ärr på min vänstra tumme från när jag skrapade färg på balkongen och slant eller som ärren jag har vid mitt högra öga efter hudutslag jag hade som liten, så har jag ärr på andra delar utav min kropp som kommer sig utav ett krig jag förde mot mig själv för livet. Jag dog inte, med det kostade mig och min hud och mitt psyke mycket. Det är ingenting jag kan ändra på, det är ingenting jag kan göra ogjort. Därför ser jag inte anledningen till varför jag inte kan göra det till någonting positivt. Någonting bra. Någonting användbart. Någonting som kanske kan hjälpa andra. Nu när jag faktiskt lever. Nu när jag faktiskt kan.

 

Ibland stryker jag med handen över ärrade områden från min sjukdomstid. Jag känner ojämnheterna på vissa ställen, på andra inget alls. Det är jag och det är okej. Hade jag fått välja, där och då, att få min överlevnad till ett billigare pris, så hade jag tagit det. Vem hade inte? Men det var inte så det fungerade. Det var såhär jag blev. Det var den här Emelie jag blev. Och den här Emelie vet att det är möjligt att ge människor det där valet. Det gäller bara att det är tydligt. Det gäller bara att det är tillgängligt när det väl behövs. Det räddar inte bara liv rent bokstavligt talat, med tanke på hur många liv psykisk ohälsa faktiskt skördar per år genom självmord. Det räddar också liv i den bemärkelsen att fler kan få leva, istället för att bara överleva.

 

Då och då tänker jag på allt som jag vill göra. Ibland känns det nästan för mycket. Då och då tänker jag också på allt som jag har gjort. Det är mer än jag förstår och ändå ryms det i ett tidsspann på knappt 26 år. Så tänk då vad jag kommer att hinna göra. Nu när jag är här.

Nu när tiden fortsätter att gå, men inte utan mig.

 

Var rädda om er och varandra. Världen blir sig inte lik, inte utan er.

Skärmklipp 7

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*