Följ oss på Facebook

2018 mars

Förändringsprocess och tankar kring bloggen

Publicerat 18 mars, 2018

Vad en delar med sig av och hur en gör det är knepigt.

Förändringsprocess

”ett steg för drömmen

ett steg för mig

ett steg i taget

tills drömmen ändrat sig

små steg på vägen

är steg, trots allt

små steg mot framtid

mot nuet tusenfalt”

 

Texten ovan skrev jag för några veckor sedan. Som en sorts tröst till mig själv mitt i en stor förändringsprocess. En god sådan. En utvecklande sådan. Men för den sakens skull inte mindre läskig och energikrävande. Den får ta sin tid. Jag är tålmodig.

 

Jag har tänkt på en sak, som jag gärna vill skriva om. Det är det här med yta, med sociala medier, av bilden som vi ger av oss själva. I detta specifika fall, vem jag utger mig för att vara, via den här bloggen till exempel. Min intention är att det jag skriver om, det ska jag också kunna hantera. Det vill säga, jag tar ansvar för mig själv och mina känslor så att de som läser kan fokusera på texten och inte fundera över hur jag mår. Det blir så lätt onödigt mycket oro när en skriver om ämnen som till exempel psykisk ohälsa och utgår ifrån sig själv. Eftersom jag gärna använder mig utav mina egna erfarenheter som jag dissekerar och analyserar för att nå en djupare kunskap så kan det, i synnerhet för de jag känner, vara svårt att se det neutralt eller generaliserat. Men det är precis vad det är. Jag publicerar för att dela mina funderingar och analyser, för att sprida kunskap, för att motarbeta ensamhetskänslor bland de som kämpar och/eller har kämpat själva. Jag lägger aldrig upp någonting som jag inte är känslomässigt ”fine” med och således önskar jag att de som läser kan känna sig trygga i detta.

I min strävan att hålla det på ett så neutralt plan som möjligt (men ändå kunna väcka känslor såklart) och min intention att samtidigt förmedla hopp i ämnen som kan kännas väldigt tunga samt tillförsikt till att jag inte ”brukar våld på mig själv” genom det jag skriver så har jag insett att det kan uppfattas som en snedvriden bild. Kanske? Det är svårt för mig att säga det, jag som inte ser det utifrån. Kanske låter jag ibland himla redig, rent av präktig? Som om jag alltid vet vad jag ska göra. Som om jag alltid hanterar allting på ”bästa sätt”. Så är det naturligtvis inte.

Jag, likt de flesta andra, lever inte alltid som jag lär. Jag vet vad jag ”bör” göra men gör det inte. Jag hamnar i långa negativa spiraler. Jag blir arg på människor. Jag gör ”fel”, jag tappar tron, jag hatar ibland, jag vill att saker ska vara annorlunda, jag genomgår i mina återkommande depressioner och framför allt så tar jag hjälp! Det handlar inte om att jag inte vill visa kaoset så som det faktiskt är. Tvärt om. Det är detta vi måste dela. Men det handlar om min vana av att ta ansvar. Jag kan skriva att saker och ting är förjävligt, men jag vill alltid avsluta med någonting som är mer neutralt, en analys, en tanke, en frågeställning. För vem skulle det hjälpa att läsa ett inlägg om mig och mina negativa tankar? Jag vet inte. Inte mig i alla fall, troligtvis ingen annan heller. Jag tror att det är mer hjälpsamt om jag skriver om mina negativa tankar och utforskar dem. Det är mitt sätt att jobba, det är mitt sätt att använda text som verktyg. Jag skriver för att förstå. Det var till att börja med någonting jag gjorde för mig själv. Skillnaden på det jag skriver själv och det jag skriver här är givetvis befintligt. Och den består av just det jag beskrivit ovan. Här skriver jag ingenting jag inte kan hantera. Jag skriver med en neutral eller hoppfull ingång för att det är viktigt för mig att de som läser är trygga och mår så bra de kan. Jag vill inte oroa någon, jag vill inte göra någon ledsen, jag vill bara öppna upp för analys, tankar och diskussion. Och det gör jag genom att använda mig av mig själv, mina ord och den här bloggen.

 

Jag får kanske stå ut med att låta redig. Det fanns en tid då jag inte trodde det var möjligt att leva hoppfullt, därför vill jag dela det ljus som jag har kämpat så för att tända inuti mig, nu när jag faktiskt kan. Men jag är inte ute efter att framställa mig som en ”duktig” person. Det är det sista jag vill, jag är klar med livet som duktig. Nu väntar livet som bara mig själv. Jag mår bättre av att skriva texter med en neutral eller positiv ingång (och kan bara anta att det ger samma effekt när en läser) Det betyder inte att jag aldrig är negativ. Jag hoppas att ni ser skillnad på det. Jag skriver ju trots allt här för er skull främst.

Hon som alltid undrar varför?

Publicerat 5 mars, 2018

Jag vill alltid veta; det har gjort mig klokare, inte olyckligare.

Otaliga är de gånger då jag blivit tillsagd att jag tänker för mycket. Färre men ändock nämnvärt många är de gånger jag hört att jag borde bränna mina dagböcker, släppa mitt förflutna och på så vis gå vidare. Jag tyckte alltid att det lät brutalt. Jag tyckte det lät förhastat. Jag menar, det är väl av historien vi lär, det var i alla fall en av de saker jag fick med mig från skolan. Av vilken annan anledning än kunskap, utveckling och förbättring lär vi oss annars om tiden före vår egen? På samma sätt kan jag använda mitt eget förflutna, för att bli en helare, klokare och mer erfaren människa. Det var min teori. Och hittills har den fungerat för mig.

 

”Och jag skriver. Skriver för att släppa, skriver för att bevara. Jag vill inte växa upp och glömma. Vara rädd. Vill inte göra misstagen jag blivit offer för.” Ur en odaterad text (minst 6 år gammal)

 

Och jag får frågan: Vad är det som driver dig? Varför gräver du i det du gräver, varför delar du det du delar, vad är det som gör att du vågar och orkar? Till en början blev jag ställd. Vad då? Som om jag hade ett val? Men det har jag ju, insåg jag sedan. Det kändes bara naturligt för mig. Vad ska jag sitta på mina erfarenheter och ruva för? När jag dessutom vet att det finns andra som kan dra nytta av dem. Det kan låta lite präktigt, men så är det ju. Är det inte? Jag tar det steg som för mig rent logiskt verkar följa det tidigare. Att sätta upp mina dagboksanteckningar på en vägg verkade som det steg som var nästa att ta för att sprida det budskap jag brinner för att sprida. För att väcka de samtal jag brinner för att väcka. För att skapa det gemensamma rummet som jag brinner för att skapa. Det var en chansning, jag erkänner det. Jag visste givetvis inte vad det skulle generera i mig eller i andra. Jag är inte typen som vanligtvis chansar, men jag är den typen som går på magkänsla när den är tillräckligt stark. Och det blev bra. Det blev så väldigt bra, jag tackar alla fantastiska som tog del, och fortsätter att ta del. Jag lärde mig att jag kan skapa någonting av mig själv, utanför mig själv. Utan att göra våld på min integritet. Jag älskade rummet jag skapade. Trots att det var fyllt av många av mitt livs största känslor och frågor. Eller kanske just därför? För att de fick stå på egna ben. Utanför mig. Det var sprunget ur mig utan att jag behövde bli ett med det igen, eftersom jag respekterade mig själv genom hela processen. Genom skapande, urval och berättande.

 

Det är först nu jag ser det. Ser att det är mitt gränslösa intresse för kunskap, min outsinliga lust att få veta mer som är min drivkraft. Omedvetet. Jag styr den inte. Jag vet inte ens hur den skapas. Jag vill bara alltid förstå. Jag vill bara alltid veta. Jag är bara nyfiken. Jag vill alltid veta varför!

 

Namnlös8