Följ oss på Facebook

Error, group does not exist! Check your syntax! (ID: 4)

Hon som alltid undrar varför?

Publicerat 5 mars, 2018

Jag vill alltid veta; det har gjort mig klokare, inte olyckligare.

Otaliga är de gånger då jag blivit tillsagd att jag tänker för mycket. Färre men ändock nämnvärt många är de gånger jag hört att jag borde bränna mina dagböcker, släppa mitt förflutna och på så vis gå vidare. Jag tyckte alltid att det lät brutalt. Jag tyckte det lät förhastat. Jag menar, det är väl av historien vi lär, det var i alla fall en av de saker jag fick med mig från skolan. Av vilken annan anledning än kunskap, utveckling och förbättring lär vi oss annars om tiden före vår egen? På samma sätt kan jag använda mitt eget förflutna, för att bli en helare, klokare och mer erfaren människa. Det var min teori. Och hittills har den fungerat för mig.

 

”Och jag skriver. Skriver för att släppa, skriver för att bevara. Jag vill inte växa upp och glömma. Vara rädd. Vill inte göra misstagen jag blivit offer för.” Ur en odaterad text (minst 6 år gammal)

 

Och jag får frågan: Vad är det som driver dig? Varför gräver du i det du gräver, varför delar du det du delar, vad är det som gör att du vågar och orkar? Till en början blev jag ställd. Vad då? Som om jag hade ett val? Men det har jag ju, insåg jag sedan. Det kändes bara naturligt för mig. Vad ska jag sitta på mina erfarenheter och ruva för? När jag dessutom vet att det finns andra som kan dra nytta av dem. Det kan låta lite präktigt, men så är det ju. Är det inte? Jag tar det steg som för mig rent logiskt verkar följa det tidigare. Att sätta upp mina dagboksanteckningar på en vägg verkade som det steg som var nästa att ta för att sprida det budskap jag brinner för att sprida. För att väcka de samtal jag brinner för att väcka. För att skapa det gemensamma rummet som jag brinner för att skapa. Det var en chansning, jag erkänner det. Jag visste givetvis inte vad det skulle generera i mig eller i andra. Jag är inte typen som vanligtvis chansar, men jag är den typen som går på magkänsla när den är tillräckligt stark. Och det blev bra. Det blev så väldigt bra, jag tackar alla fantastiska som tog del, och fortsätter att ta del. Jag lärde mig att jag kan skapa någonting av mig själv, utanför mig själv. Utan att göra våld på min integritet. Jag älskade rummet jag skapade. Trots att det var fyllt av många av mitt livs största känslor och frågor. Eller kanske just därför? För att de fick stå på egna ben. Utanför mig. Det var sprunget ur mig utan att jag behövde bli ett med det igen, eftersom jag respekterade mig själv genom hela processen. Genom skapande, urval och berättande.

 

Det är först nu jag ser det. Ser att det är mitt gränslösa intresse för kunskap, min outsinliga lust att få veta mer som är min drivkraft. Omedvetet. Jag styr den inte. Jag vet inte ens hur den skapas. Jag vill bara alltid förstå. Jag vill bara alltid veta. Jag är bara nyfiken. Jag vill alltid veta varför!

 

Namnlös8

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*