Följ oss på Facebook

banner

2018 april

utvald bild3

Inkluderingens vara eller icke vara.

Publicerat 9 april, 2018

Att arbeta med konsekvens före orsak slår alltid hårdast mot den du dömer ut, inte dig.

Inlägget om autism får låta vänta på sig ett litet tag till. Jag är upptagen till max, men kunde inte låta bli att skriva detta. Jag satt nämligen i morse och som vanligt slö-scrollade igenom flöden på diverse appar när jag på Facebook stöter på en delning av följande debattartikel Länk här Jag kunde givetvis inte låta bli att läsa den. Jag menar, med en sådan titel, hur kan jag låta bli? Hur som helst. Medan jag läste fick jag en klump i magen. En klump som började med att säga saker som ”ja stackars lärare” och ”stackars de andra” eftersom jag placerade mig själv i rollen som ”den störande”. Sedan bytte klumpen namn och syfte, för jag har lärt mig så mycket, och nu fanns där istället som en liten boll av obehag, ledsenhet och lite grann ilska. Obehag för att sjuåringar delas upp i ”normalfungerande” och ”störande” (och de där som inte är normalfungerande men trots allt välfungerande). Ledsenhet för att det ”störande” beteendet målas upp som barnets identitet. Ilska för att det här är den mest tydliga Vi och Dom artikeln jag sett på länge men den är förklädd som ”Gode Gud Tänk På Barnen-välgörenhet”. Alla känslor tillsammans för att jag vet vad det gör med en att under skoltiden bli utpekad som den som ”stör det övriga”. Att vara den som borde gå hem. Att bli den som lärarna påpekar förstör för alla de normala och skötsamma. Det blir en identitet. Det följer i värsta fall med dig livet ut. Att det är rimligt att du exkluderas, för det är för de andras bästa. Det är alltid min första instinkt när det handlar om mig själv. Inte för att jag på något sätt vill trycka ner mig själv eller vara underst. Det är ren vana och ett resultat av den indoktrinering som gjorde mig övertygad om att de som följde normen alltid var viktigare än mig. Det här var bara några källor till de känslor jag upplevde när jag läste. Jag skulle kunna skriva sida efter sida om detta men väljer nu att publicera det jag skrev i morse och lämnar ordet där

 

Det är klart att hon vill att vi ska se ”helhetsperspektivet” eftersom det är då majoriteten främjas och alla de som hon kallar det ”normalfungerande” (där jag antar att hennes barn ingår) får känna trygghet medan de, vad jag antar anses ”onormalt fungerande” eller ”dysfunktionella”(?) Istället tar smällen. Jag menar. De är ju färre. En genialisk idé är ju också att sätta alla våldsbenägna barn i en separat skola. Våldsamma barn leker med våldsamma barn eftersom lika barn leka bäst? Vad händer om några av de barnen faktiskt får rätt hjälp och mår bättre och således slutar vara våldsam. Får de dispens då. att få komma tillbaka och leka med de normala barnen?

Ursäkta min smått sarkastiska ton. Jag är helt med på vad debattören skriver om angående dåligt informerade lärare utan kunskaper om till exempel neuropsykiatriska variationer. Det är förödande för dem själva och för samtliga barn. Jag förespråkar visserligen även helhetsperspektiv, men på ett helt annat sätt än debattören uttrycker det. Jag är också med på det att inkludering kan gå över gränsen, och då pratar jag inte om att det kan ge negativa konsekvenser för de elever som naturligt blir inkluderade och således sitter ett hack högre på privilegiestegen. Utan jag pratar om att klassrumssituationen och klassrumsmiljön dessutom är utformad för just dessa elever. Därför är det inte alltid av värde att tvinga in elever i en mall bara för att det är så alla ska göra. Följden kan för dessa elever bli att de inte bara mår psykiskt dåligt utan också blir exkluderande trots att de är inne i klassrummet. Eftersom att allt där inne i första hand är anpassat efter majoriteten. ”Det är ju så vi alltid har gjort och det har alltid funkat” Problemet många upplever nu är att det blir allt viktigare med betyg. Skolan befinner sig på många håll i kris eftersom det blir allt färre lärare på allt fler elever och så mår fler sämre, inte minst om du inte ingår i den norm som samhället så gärna vill att du ska tillhöra. Och vad händer när en mår dåligt? Sorg, skam, skuld, rädsla, ilska till exempel.

Vad jag egentligen vill säga är att jag är så oerhört trött på att vi stirrar oss blinda på konsekvenserna. Vi ser de s.k. ”problembeteendena” (alltså inte en diagnos eller liknande, utan själva beteendet tex. våldshandlingar som ju är aktuellt i denna artikel) och faller handlöst framför dem, säger att vi inte vet hur vi ska hantera dem. Istället för att vi (och då pratar jag inte om lärarna, bli inte förskräckta jag vet att ni har mycket på ert bord, en av dem är dock att träffa små människor och vara den vuxna person som de träffar större delen av sin vakna tid) jag pratar om hela elevens kontakt nät. Så istället för att vi det konsekvensen, varför kollar vi inte på orsaken. För att den inte är lika uppenbar? För att det är för tids/energikrävande att leta efter nu nr eleven redan ar ett problembeteende? För att det är lättare att skylla på ”jag kunde inte hantera utbrotten”? Jag vet inte. Jag jobbar inte i skolan. Jag har bara gått i skola i drygt 16 av mina 26 år. Det jag däremot vet är att konsekvenserna får mer utrymme än orsaken bakom. Så om hela elevens kontakt nät hjälps åt kring eleven att istället för att ”jobba bort” problembeteenden (eller identifierar personen med problembeteendet och sätter den i en separat skolan enbart p.g.a. det) letar orsaken till problembeteendet och jobbar därifrån för att hitta alternativa handlingsplaner för eleven och förutsättningar för att använda dessa. Vore inge det bättre för eleven än att bli förvissad till en separat byggnad med elever som använder samma destruktiva uttrycksmedel? Eller har detta också med pengar, norm och överbelastade lärare att göra?

Jag kan bara referera till mig själv. Jag var 24 när jag själv fick samla mina lärare och berätta för dem att vi måste tänka förebyggande. Vad de annars gjorde var att pressa mig tills jag gick i bitar och då blev de förskräckta och skickade hem mig med undertexter eller faktiska ord som att jag ”stör övriga”. När jag efter ett intensivt halvår med stundom ett möte i veckan tillslut fick med mig lärarna på tåget bad de mig aldrig att gå hem igen. Jag var 24, hade gjort ett så omfattande jobb med mig själv och mitt liv under flera år att det inte går att beskriva. Det vi pratar om i den här artikeln är barn. Sjuåriga barn.

World Autism Day

Publicerat 1 april, 2018

Den 2 April är det Världsautismdagen.

Tänk om vi istället fick lära oss att den neurologiska mångfalden är en tillgång och inte en resurskrävande belastning på samhället. Tänk om vi kunde inse vårat egna värde.

Den som förstår att vi måste se bortom orden, ljuden och allt jäkla krimskrams och in i personen för att få veta någonting, för att kunna ge och få någonting värt, den är min hjälte.

 

Min första tanke var att uppmärksamma världsautismdagen med ett inlägg som jag har börjat skriva på som handlar om hur en stor, troligtvis världens största Autismförespråkar-organisation använder sig av skräckpropaganda och diverse andra fula medel för att finansiera sin forskning om autism, som till stor del går ut på att hitta ett s.k ”botemedel” mot autism. Vi vill givetvis INTE ha dem till Sverige. Därför skriver jag ett inlägg som är kritiskt och ganska upprört. på grund av att det 1. tog mycket längre tid att skriva än jag tänkte för att det är så mycket information 2. researchen inför skrivandet också tog längre tid än tänkt. Och 3. kändes plötsligt som en tråkig grej att posta inför dagen som ska handla om att uppskatta sprida kunskap om autism och uppskatta neurologisk mångfald. Istället postar jag det inlägget senare i april. April är trots allt också Autism Acceptance Month. SÅ kika in snart igen för ett fullmatat inlägg om hur sjukdomsskräck och fula metoder kan göra välgörenhet till ett helvete för dem det ska hjälpa.

 

Ikväll väljer jag istället att publicera en ljus bild. Bilden av autism som ett komplement till den neurotypa majoriteten. Där inget av dem är att föredra framför det andra. För det är bara hjärnor som arbetar på olika sätt. Jag menar faktum är ju att om majoriteten av befolkningen hade haft autism, då hade det varit de som idag kallar för neurotypiska varit minoriteten och således inte varit de neurotypiska utan istället komplement till den autistiska- som inte skulle heta autistiska utan normen. Förvirrat. Kanske. Men sant.

Fast nu är det ändå så att det är autistiska som är minoriteten i den här frågan och således behöver vi sprida en acceptans och kunskap. För det är så det fungerar. Därför uppmanar jag er att för att rent social-medialt stötta kampen om lika rättigheter för autistiska personer imorgon bära något rött och kanske till och med posta en selfie med hashtagen #redinstead eller #walkinred. Detta är nämligen ett sätt att flytta uppmärksamheten till autistiska personers lika värde och från en kampanj med namnet Light it up blue som blivit läskigt stor i USA och många andra länder och är skapad av den organisation som vi ska bojkotta pga deras intentioner (mer om detta i nästa inlägg). Det är alltså inte bara någonting du kan göra för att visa din respekt för autister rent allmänt utan också för att visa respekt för att vi (nära alla autistiska) inte står bakom propagandan bakom den blåa motsvarigheten.

 

Jag är inte min autism och autism är inte = mig. Detta, inte bara för att autism är ett väldigt brett spektrum och svårt att sätta ett likhetstecken till, utan också för att jag är jag, oavsett funktion. Jag blev inte en annan den dagen jag fick min diagnos. Jag hade ju haft den hela livet. Dessutom så är du aldrig ett funktionshinder, du har det. Du äger det. Det är en del av dig på samma sätt som jag har en näsa. Min näsa kompletterar bilden av mig, i detta fall rent fysiskt. På samma sätt kompletterar min autism bilden av mig på ett neurologiskt plan.

 

Jag kan inte föreställa mig ett liv utan min autism, av samma anledning som jag inte kan föreställa mig ett liv utan min syn eller med erfarenheten att ha växt upp på en bondgård. Jag har  ju helt enkelt inte erfarit det. Så hur ska jag kunna veta? Det spelar liksom ingen roll. Jag kan prata med människor som har erfarit de saker som jag själv inte har, och på så sätt skapa mig en bild av deras berättelser. Ingen kan uppleva allt, det är väl en av anledningarna till att vi kommunicerar med varandra. Hur än vi gör det. Eftersom jag är så van hur mitt liv fungerar utifrån mina förutsättningar så har jag ingen anledning att tro att någonting annat skulle vara bättre. Jag föddes med min normbrytarhjärna och jag har för avsikt att använda den. Använda den på det sätt som den mår bäst av, som jag mår bäst av. Varför ska jag bruka våld på mig själv genom att tvingas in i en mall av normer? Bara för att majoriteten inte är autistisk behöver jag inte avautismifiera mig för att passa in. Ni vet, i ett pussel så ser inte bitarna likadana ut, men de passar ihop ändå.

 

Så till alla mina autistiska vänner och ovänner där ute – det må finnas en skillnad i hur vi uppfattar världen jämfört med många andra, och det gör oss till den där nya blicken som en tar in när en stirrat sig bling på sina egna problem. Det må vara så att vi stundom får kämpa för att känna oss välkomna i samhället, och det gör oss till mer engagerade och drivna medborgare. Det må vara så att vi vill passa in mer än någonting annat ibland – det må vara så att vi förbannar vårt funktion – de må vara så att vi blir missförstådda. Det gör oss inte till någonting annat än till de vi är. Det gör att vi finner styrka vi varandras ord. Det lär oss att be om hjälp och att tänka på andra. Vi må vara människor precis som alla andra och det gör oss precis lika mycket värda.

Till alla mina icke-autistiska vänner och ovänner där ute – var inte rädda. Vi är som ni. Så vi är alla vi. Och vi förstår lika lite om er som ni förstår om oss, innan vi börjar prata med varandra. Ingen vet mer än det de själva har upplevt, så låt oss bara acceptera det. Låt oss bara vara människor med olika liv och olika tänk. Låt oss bara fortsätta att lära känna varandra som de olika personer vi är. ”Länge leve neurologisk mångfald” liksom.

 

Skärmklipp9Jag kallar bilden ”Happy-stim”