Följ oss på Facebook

banner

World Autism Day

Publicerat 1 april, 2018

Den 2 April är det Världsautismdagen.

Tänk om vi istället fick lära oss att den neurologiska mångfalden är en tillgång och inte en resurskrävande belastning på samhället. Tänk om vi kunde inse vårat egna värde.

Den som förstår att vi måste se bortom orden, ljuden och allt jäkla krimskrams och in i personen för att få veta någonting, för att kunna ge och få någonting värt, den är min hjälte.

 

Min första tanke var att uppmärksamma världsautismdagen med ett inlägg som jag har börjat skriva på som handlar om hur en stor, troligtvis världens största Autismförespråkar-organisation använder sig av skräckpropaganda och diverse andra fula medel för att finansiera sin forskning om autism, som till stor del går ut på att hitta ett s.k ”botemedel” mot autism. Vi vill givetvis INTE ha dem till Sverige. Därför skriver jag ett inlägg som är kritiskt och ganska upprört. på grund av att det 1. tog mycket längre tid att skriva än jag tänkte för att det är så mycket information 2. researchen inför skrivandet också tog längre tid än tänkt. Och 3. kändes plötsligt som en tråkig grej att posta inför dagen som ska handla om att uppskatta sprida kunskap om autism och uppskatta neurologisk mångfald. Istället postar jag det inlägget senare i april. April är trots allt också Autism Acceptance Month. SÅ kika in snart igen för ett fullmatat inlägg om hur sjukdomsskräck och fula metoder kan göra välgörenhet till ett helvete för dem det ska hjälpa.

 

Ikväll väljer jag istället att publicera en ljus bild. Bilden av autism som ett komplement till den neurotypa majoriteten. Där inget av dem är att föredra framför det andra. För det är bara hjärnor som arbetar på olika sätt. Jag menar faktum är ju att om majoriteten av befolkningen hade haft autism, då hade det varit de som idag kallar för neurotypiska varit minoriteten och således inte varit de neurotypiska utan istället komplement till den autistiska- som inte skulle heta autistiska utan normen. Förvirrat. Kanske. Men sant.

Fast nu är det ändå så att det är autistiska som är minoriteten i den här frågan och således behöver vi sprida en acceptans och kunskap. För det är så det fungerar. Därför uppmanar jag er att för att rent social-medialt stötta kampen om lika rättigheter för autistiska personer imorgon bära något rött och kanske till och med posta en selfie med hashtagen #redinstead eller #walkinred. Detta är nämligen ett sätt att flytta uppmärksamheten till autistiska personers lika värde och från en kampanj med namnet Light it up blue som blivit läskigt stor i USA och många andra länder och är skapad av den organisation som vi ska bojkotta pga deras intentioner (mer om detta i nästa inlägg). Det är alltså inte bara någonting du kan göra för att visa din respekt för autister rent allmänt utan också för att visa respekt för att vi (nära alla autistiska) inte står bakom propagandan bakom den blåa motsvarigheten.

 

Jag är inte min autism och autism är inte = mig. Detta, inte bara för att autism är ett väldigt brett spektrum och svårt att sätta ett likhetstecken till, utan också för att jag är jag, oavsett funktion. Jag blev inte en annan den dagen jag fick min diagnos. Jag hade ju haft den hela livet. Dessutom så är du aldrig ett funktionshinder, du har det. Du äger det. Det är en del av dig på samma sätt som jag har en näsa. Min näsa kompletterar bilden av mig, i detta fall rent fysiskt. På samma sätt kompletterar min autism bilden av mig på ett neurologiskt plan.

 

Jag kan inte föreställa mig ett liv utan min autism, av samma anledning som jag inte kan föreställa mig ett liv utan min syn eller med erfarenheten att ha växt upp på en bondgård. Jag har  ju helt enkelt inte erfarit det. Så hur ska jag kunna veta? Det spelar liksom ingen roll. Jag kan prata med människor som har erfarit de saker som jag själv inte har, och på så sätt skapa mig en bild av deras berättelser. Ingen kan uppleva allt, det är väl en av anledningarna till att vi kommunicerar med varandra. Hur än vi gör det. Eftersom jag är så van hur mitt liv fungerar utifrån mina förutsättningar så har jag ingen anledning att tro att någonting annat skulle vara bättre. Jag föddes med min normbrytarhjärna och jag har för avsikt att använda den. Använda den på det sätt som den mår bäst av, som jag mår bäst av. Varför ska jag bruka våld på mig själv genom att tvingas in i en mall av normer? Bara för att majoriteten inte är autistisk behöver jag inte avautismifiera mig för att passa in. Ni vet, i ett pussel så ser inte bitarna likadana ut, men de passar ihop ändå.

 

Så till alla mina autistiska vänner och ovänner där ute – det må finnas en skillnad i hur vi uppfattar världen jämfört med många andra, och det gör oss till den där nya blicken som en tar in när en stirrat sig bling på sina egna problem. Det må vara så att vi stundom får kämpa för att känna oss välkomna i samhället, och det gör oss till mer engagerade och drivna medborgare. Det må vara så att vi vill passa in mer än någonting annat ibland – det må vara så att vi förbannar vårt funktion – de må vara så att vi blir missförstådda. Det gör oss inte till någonting annat än till de vi är. Det gör att vi finner styrka vi varandras ord. Det lär oss att be om hjälp och att tänka på andra. Vi må vara människor precis som alla andra och det gör oss precis lika mycket värda.

Till alla mina icke-autistiska vänner och ovänner där ute – var inte rädda. Vi är som ni. Så vi är alla vi. Och vi förstår lika lite om er som ni förstår om oss, innan vi börjar prata med varandra. Ingen vet mer än det de själva har upplevt, så låt oss bara acceptera det. Låt oss bara vara människor med olika liv och olika tänk. Låt oss bara fortsätta att lära känna varandra som de olika personer vi är. ”Länge leve neurologisk mångfald” liksom.

 

Skärmklipp9Jag kallar bilden ”Happy-stim”

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*