Följ oss på Facebook

Inkluderingens vara eller icke vara.

Publicerat 9 april, 2018

Att arbeta med konsekvens före orsak slår alltid hårdast mot den du dömer ut, inte dig.

Inlägget om autism får låta vänta på sig ett litet tag till. Jag är upptagen till max, men kunde inte låta bli att skriva detta. Jag satt nämligen i morse och som vanligt slö-scrollade igenom flöden på diverse appar när jag på Facebook stöter på en delning av följande debattartikel Länk här Jag kunde givetvis inte låta bli att läsa den. Jag menar, med en sådan titel, hur kan jag låta bli? Hur som helst. Medan jag läste fick jag en klump i magen. En klump som började med att säga saker som ”ja stackars lärare” och ”stackars de andra” eftersom jag placerade mig själv i rollen som ”den störande”. Sedan bytte klumpen namn och syfte, för jag har lärt mig så mycket, och nu fanns där istället som en liten boll av obehag, ledsenhet och lite grann ilska. Obehag för att sjuåringar delas upp i ”normalfungerande” och ”störande” (och de där som inte är normalfungerande men trots allt välfungerande). Ledsenhet för att det ”störande” beteendet målas upp som barnets identitet. Ilska för att det här är den mest tydliga Vi och Dom artikeln jag sett på länge men den är förklädd som ”Gode Gud Tänk På Barnen-välgörenhet”. Alla känslor tillsammans för att jag vet vad det gör med en att under skoltiden bli utpekad som den som ”stör det övriga”. Att vara den som borde gå hem. Att bli den som lärarna påpekar förstör för alla de normala och skötsamma. Det blir en identitet. Det följer i värsta fall med dig livet ut. Att det är rimligt att du exkluderas, för det är för de andras bästa. Det är alltid min första instinkt när det handlar om mig själv. Inte för att jag på något sätt vill trycka ner mig själv eller vara underst. Det är ren vana och ett resultat av den indoktrinering som gjorde mig övertygad om att de som följde normen alltid var viktigare än mig. Det här var bara några källor till de känslor jag upplevde när jag läste. Jag skulle kunna skriva sida efter sida om detta men väljer nu att publicera det jag skrev i morse och lämnar ordet där

 

Det är klart att hon vill att vi ska se ”helhetsperspektivet” eftersom det är då majoriteten främjas och alla de som hon kallar det ”normalfungerande” (där jag antar att hennes barn ingår) får känna trygghet medan de, vad jag antar anses ”onormalt fungerande” eller ”dysfunktionella”(?) Istället tar smällen. Jag menar. De är ju färre. En genialisk idé är ju också att sätta alla våldsbenägna barn i en separat skola. Våldsamma barn leker med våldsamma barn eftersom lika barn leka bäst? Vad händer om några av de barnen faktiskt får rätt hjälp och mår bättre och således slutar vara våldsam. Får de dispens då. att få komma tillbaka och leka med de normala barnen?

Ursäkta min smått sarkastiska ton. Jag är helt med på vad debattören skriver om angående dåligt informerade lärare utan kunskaper om till exempel neuropsykiatriska variationer. Det är förödande för dem själva och för samtliga barn. Jag förespråkar visserligen även helhetsperspektiv, men på ett helt annat sätt än debattören uttrycker det. Jag är också med på det att inkludering kan gå över gränsen, och då pratar jag inte om att det kan ge negativa konsekvenser för de elever som naturligt blir inkluderade och således sitter ett hack högre på privilegiestegen. Utan jag pratar om att klassrumssituationen och klassrumsmiljön dessutom är utformad för just dessa elever. Därför är det inte alltid av värde att tvinga in elever i en mall bara för att det är så alla ska göra. Följden kan för dessa elever bli att de inte bara mår psykiskt dåligt utan också blir exkluderande trots att de är inne i klassrummet. Eftersom att allt där inne i första hand är anpassat efter majoriteten. ”Det är ju så vi alltid har gjort och det har alltid funkat” Problemet många upplever nu är att det blir allt viktigare med betyg. Skolan befinner sig på många håll i kris eftersom det blir allt färre lärare på allt fler elever och så mår fler sämre, inte minst om du inte ingår i den norm som samhället så gärna vill att du ska tillhöra. Och vad händer när en mår dåligt? Sorg, skam, skuld, rädsla, ilska till exempel.

Vad jag egentligen vill säga är att jag är så oerhört trött på att vi stirrar oss blinda på konsekvenserna. Vi ser de s.k. ”problembeteendena” (alltså inte en diagnos eller liknande, utan själva beteendet tex. våldshandlingar som ju är aktuellt i denna artikel) och faller handlöst framför dem, säger att vi inte vet hur vi ska hantera dem. Istället för att vi (och då pratar jag inte om lärarna, bli inte förskräckta jag vet att ni har mycket på ert bord, en av dem är dock att träffa små människor och vara den vuxna person som de träffar större delen av sin vakna tid) jag pratar om hela elevens kontakt nät. Så istället för att vi det konsekvensen, varför kollar vi inte på orsaken. För att den inte är lika uppenbar? För att det är för tids/energikrävande att leta efter nu nr eleven redan ar ett problembeteende? För att det är lättare att skylla på ”jag kunde inte hantera utbrotten”? Jag vet inte. Jag jobbar inte i skolan. Jag har bara gått i skola i drygt 16 av mina 26 år. Det jag däremot vet är att konsekvenserna får mer utrymme än orsaken bakom. Så om hela elevens kontakt nät hjälps åt kring eleven att istället för att ”jobba bort” problembeteenden (eller identifierar personen med problembeteendet och sätter den i en separat skolan enbart p.g.a. det) letar orsaken till problembeteendet och jobbar därifrån för att hitta alternativa handlingsplaner för eleven och förutsättningar för att använda dessa. Vore inge det bättre för eleven än att bli förvissad till en separat byggnad med elever som använder samma destruktiva uttrycksmedel? Eller har detta också med pengar, norm och överbelastade lärare att göra?

Jag kan bara referera till mig själv. Jag var 24 när jag själv fick samla mina lärare och berätta för dem att vi måste tänka förebyggande. Vad de annars gjorde var att pressa mig tills jag gick i bitar och då blev de förskräckta och skickade hem mig med undertexter eller faktiska ord som att jag ”stör övriga”. När jag efter ett intensivt halvår med stundom ett möte i veckan tillslut fick med mig lärarna på tåget bad de mig aldrig att gå hem igen. Jag var 24, hade gjort ett så omfattande jobb med mig själv och mitt liv under flera år att det inte går att beskriva. Det vi pratar om i den här artikeln är barn. Sjuåriga barn.

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*