Följ oss på Facebook

banner
utvald bild1

5 min 5 maj

Publicerat 5 maj, 2018

Prata fem minuter om psykisk ohälsa.

Riksförbundet Hjärnkoll är en organisation som jobbar för lika rättigheter oavsett psykiskt funktionssätt. 5 min 5 maj började för några år sedan som en aktivitet på så väl fysiska platser som på sociala medier under #5min5maj som ett sätt att starta samtal kring psykisk ohälsa. Självklart skulle det bästa vara om vi pratade om det alla dagar, men vi börjar någonstans.

Vi behöver prata om det

Det finns många anledningar som tala för att vi behöver bli bättre på att prata om psykisk ohälsa. Dels när det drabbar någon, dels långt innan. För någonstans vet vi att det är så många människor som går alldeles för länge och bär på smärta, oro och ångest. Det är alldeles för många som inte vågar berätta, som skäms, som känner sig ensamma i sina känslor eller som tror att det är att visa sig svag bara för att en inte mår helt bra. Det är synd, det är onödigt och det leder till lidande för så många.

Att prata med varandra kan låta enkelt, men det är inte alltid så. Vi är i regel försiktiga, och rädda när det kommer till ämnen som psykisk ohälsa. Rädda att vi ska säga fel, rädda för vad vi ska få tillbaka kanske, rädda för att inte förstå eller rädda för vad det väcker hos andra. Egentligen om vi ska se på det rent krasst så är den rädslan helt obefogad. Faktiskt. Det är en konstruktion av fördomar och myter. Myter som att ”inte väcka den björn som sover”. Fördomar som att psykisk ohälsa är någon sorts galenskap. Det är många liknande fördomar och myter vi har framför oss att röja ur vägen. Det tar lite tid, men om vi hjälps åt går det snabbare. Se det som en samhällets gemensamma städdag för ett renare och friskare mentalt klimat.

Vad ska en göra då?

Ja, det beror lite på vem du är och vad du har i din omgivning. Men generellt för alla funkar att ha mer öppna samtal. ”läget” är inte alltid ”bra” och det är okej. Ge människor i din omgivning lite av din tid och dina öron. Lyssna, du behöver inte vara din omgivnings egna hobby-psykolog för att vara en god lyssnare. Det räcker att du visar att du finns där, och en eller annan gång kanske du känner igen dig och kan ge ett gott råd, men det är inte din primära uppgift – att lösa dina vänners problem – utan att vara en stöttande medmänniska. Men glöm för allt ii världen inte att du är enkom lyssnaren, du behöver också prata, alla behöver prata. Idén om ett givande och tagande kan dock ibland misstolkas. Vi tror att det är begränsat. Men kom ihåg att den du ger någonting inte alltid har förmågan att ge dig någonting tillbaka just då. Lik väl som du inte alltid kan ge någonting tillbaka till den du får ifrån, just där just då. Givande och tagande är mer som ett nätverk av olika led i vilka vi tar/får ger i olika riktningar vid olika tidpunkter. Jag kan ge min tid till någon och i gengäld själv få prata med någon annan som i sin tur får någonting från en tredje. Och när en kan så ger en, åt något håll, vilket som helst, bara ge när du kan för det gör att du skapar ett led. Vi är inte automatiskt i skuld till någon, vi kan säga tack, men ibland finns inte ens kraft till det. Ibland behöver vi bara stöd, även om vi inte har någonting att ge tillbaka. Men vi vet alltid att ”what goes around comes around” så småningom. Det här nätverket av givande och tagande är det enda rimliga, annars skulle vi alla stå i enorma tacksamhetsskulder till varandra trots att vi samtidigt har givit och givit och givit, men just då, då när vi själva fick hade vi ingenting att ge. Vem gynnas av att någon känner tacksamhetsskuld gentemot en? Egentligen? Så ge när du kan ge, ta emot när du behöver få och pay it forward när du kan. Vi är ett samhälle med många individer, vi jobbar ihop. Är det inte så?

Så idag. Har du svårt att öppna samtalet om psykisk ohälsa, använd dagens datum. Säg ”Vet du vad, idag är det den 5 maj, jag har läst att det är en dag då många uppmanas att prata om psykisk ohälsa, det är väl fint? Vad tycker du o det?” Och BAM där har du en ingång, och har du pratat om det en gång, då är det avsevärt lättare att ta upp det igen. Så öppna upp, det finns alltid en anledning till att prata om psykisk ohälsa, varenda dag året om. Jag hoppas att fler förstår det och att fler förstår vilken ENORM skillnad det kan göra i människors liv att vi pratar om det. Att vi tar in det. Att vi slutar ställa den psykiska hälsan utanför dörren och säger till oss själva och varandra att det är en ”privat angelägenhet som ska hållas utanför det offentliga rummet”. Inte sjutton säger du till din kollega med brutet ben att det är opassande att komma in på kontoret med gips/kryckor? Det är en gammal liknelse, men den är så uppenbar. Du frågar troligtvis vad som har hänt. Du hjälper hen säkert att bära saker, du förstår mycket väl att hen behöver åka till sjukhuset för att kolla så att benet läker rätt osv. Vi måste lära oss att även det som inte syns på utsidan är högst verkligt. Det är smått obegripligt hur det än idag finns de som anser att psykisk ohälsa är någonting en kan ”välja bort”. Bara förr att det sitter i hjärnan? Jag vet inte! Det jag med all oändlig säkerhet vet är att om vi inte pratar om det som inte syns så kommer det aldrig bli bra. Vi måste normalisera samtalen kring psykisk hälsa på samma sätt som vi normaliserat samtalen kring största delen av den fysiska. Vi behöver komma över tröskeln av tvivel. Vi måste öppna upp, vi måste se, lyssna och prata. Tro mig, det är inget farligt. Vi är bara ovana. Väldigt ovana.

Namnlös9

 

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*