Följ oss på Facebook

Vi behöver lära unga om psykisk (o)hälsa

Publicerat 25 maj, 2018

Om en vet vad det är, blir en inte lika rädd. När vi vet vad det är, kan vi sluta mata den obefogade skammen.

Det var när jag gick på högstadiet som frågan dök upp första gången. Varför går vi och mäter och väger oss varje år i skolan, men vårt mentala välbefinnande finns ingen årlig hälsokontroll på? Skolkuratorn var för mig någon som en ”hamnade hos” om en hade upplevt ett trauma eller hade väldigt dåliga hemförhållanden. Och när jag själv väl hamnade hos skolkuratorn var det pinsamt, ja lite skamfyllt. Varför blev det så? Varför hade jag den uppfattningen, och varför är/var jag inte ensam om det?

 

Därför är jag särdeles glad över initiativet ”För in psykisk hälsa som begrepp i grundskolans- och gymnasieskolans läroplaner!” som finns att läsa om och skriva under >HÄR<

 

Över lag var psykisk ohälsa skamligt. Jag benämnde det inte ens som psykisk ohälsa, det begreppet var smått mytomspunnet. Jag mådde inte bra, jag förstod inte varför, jag var bara ”konstig” – det var så jag benämnde det. ”Jag vet inte” var mitt standard svar, för jag hade inte ord för det jag kände. På gymnasiet började jag skriva mycket mer. Jag skrev mycket under lunchraster och andra korridorbundna stunder. Jag skrev mina känslor, mina frågor om varför allt var som det var, varför jag kände, varför jag fanns. Jag skrev om önskan att få dö, om önskan att vara till lags och tröttheten ”Hur ska jag orka” och frågade mig om och om igen ”vad är det för fel på mig?” Jag visste inte att känslorna var logiska, att de fanns där av en anledning. Jag visste inte att psykisk ohälsa kan drabba vem som helst och jag visste inte att det hade drabbat mig – jag trodde att det var sån jag var bara. Att det alltid skulle vara så.

 

Jag vågade inte kalla min ångest för ångest förrän första gången jag fick en panikångestattack så stark att jag fick yrsel, låg och slog mot golvet och grät av den inre smärtan som jag trodde skulle gå över först om jag dog. Jag kände inte att jag rätteligen kunde kalla det ångest innan, det är först flera år senare jag förstod att det i själva verket var det där som jag kände dagligen som var ångest, det andra var ren och skär panikångest. Jag förstod det när jag lärde mig mer om det. Men det lärde jag mig inte i skolan. I skolan lärde jag mig att skämmas.

 

För när jag för första gången skulle gå till skolkuratorn i nian(? slutet på åttan? Jag minns inte, det var hur som helst långt efter att jag egentligen borde ha kommit dit) då kollade jag noga bakom mig i korridoren bort mot bamba, ner för trappan, och ner för en liten trappa till, lite avsides – gömt i ena hörnet av entréhallen till bamba. Dit ner gick en inte om en inte skulle till skolsyster.. eller kuratorn. Och jag skämdes, jag ville inte vara annorlunda, jag ville inte vara ”fucked up”. När jag sedan kom till bup i nian, då jävlar skulle vi få se på skam. På min bup-mottagning skulle en ringa på en porttelefon. Det hände ett par gånger att jag vände hem igen bara för att det stod personer utanför fiket som låg intill, för att jag skämdes över vart det var jag skulle. Var i hela friden kom den här skammen ifrån? Ingen vet hela sanningen, men en del av den är relativt enkel. Jag. Visste. Inte. Ett. Skit. Om. Psykisk. Ohälsa.

Den enda jag kunde relatera till var nyheter i vilka de säger att ”gärningsmannen hade en psykisk störning” eller filmer i vilka personer går i vita korridorer och pratar med sig själva, bär tvångströja eller, som tidigare nämnt, varit med om fruktansvärda trauman. Det var min uppfattning. Du var antingen frisk eller psykiskt störd /slash/ galen. Inget där emellan. är jag kom till bup var jag redan övertygad om att det var något allvarligt fel på mig. Jag gjorde inte det jag skulle, jag grät, jag åt inte i matsalen och umgicks inte med mina klasskamrater – jag var onekligen trasig, jag behövde fixas, bli normal. Som alla andra. Det var vad jag trodde. Jag vill bara ta den där 15-åringen i handen och berätta allt om vad psykisk hälsa är. Och berätta de för alla andra. Jag önskar att jag och mina klasskompisar fick veta att psykisk hälsa är lika viktig som den fysiska. Jag önskar att vi i skolan fick lära oss hur vi tar hand om vår mentala hälsa och vad det innebär att må dåligt, att det inte är ens eget fel och att det är vanligt, ibland under längre perioder och att en ska ta hjälp. Att mina lärare efter att mitt skolarbete började påverkas frågade om jag ville prata med kuratorn hjälpte inte. Jag trodde att jag visste ju att kuratorn inte hjälpte sådana som mig, eftersom jag inte hade en anledning till att må dåligt. Jag visste ingenting. Jag var så rädd för att vara ett ”psykfall”, jag skämdes över att jag inte hade en anledning att må dåligt. Jag visste ingenting. Då. Men vi har möjlighet att ändra på det. Nu.

Namnlös10

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*