Följ oss på Facebook

Människospår

Publicerat 25 september, 2018

En liten text om min fantastiska boendestödjare och varför jag kommer sakna henne.

Människor kommer, människor går; mitt hjärta är fyllt utav människorspår.

 

Boendestöd var någonting jag inte trodde var för mig. Jag trodde det var för de som rent fysiskt inte kunde utföra vissa saker (min funktionsnedsättning satt ju i huvudet) Så fel jag hade. Så väldigt fel. För mig är boendestödet viktigt. Det håller ihop min vardag. Det guidar mig så att jag inte ska gå vilse. Det ser till att jag inte har sönder mig själv en gång till.

 

Det var sex år sedan jag flyttade hemifrån. För fyra år sedan flyttade jag till en egen lägenhet. I de fyra åren har jag också haft boendestöd. För mig innebär stödet framför allt planering. Jag planerar min vecka, får hjälp att prioritera, se när det blir för mycket eller för lite, upptäcka diverse ”varningssignaler” i mitt beteende och andra liknande strukturrelaterade saker. Jag får om jag behöver hjälp att, när jag får brev ifrån myndigheter och liknande, kolla om där är någonting skrivet ”mellan raderna” eller antas vara underförstått så att jag förstår vad de förväntar sig av mig och inte missar någonting som gick mig förbi. Från början fick jag även hjälp att ringa samtal till myndigheter, men idag klarar jag det själv, vi planerar ofta in när jag ska ringa och vad som behöver tas reda på eller förmedlas till den berörda parten.

I tre av dessa fyra år har jag haft turen att få ha samma boendestödjare. Det är det längsta jag någonsin haft stöd av någon på liknande sätt. Rekordet innan sattes på behandlingshemmet och det var två år jag var där. Men allting har ett slut. Så är det ju. Jag har vetat det men varit ganska bra på att bara vara glad åt det jag har i stunden. För några veckor sedan hade vi vår sista träff innan hon slutade tjänsten på boendestödet. Ibland tänker jag ”det här måste jag prata med L om”. Men det kan jag ju inte. Det känns sorgligt. Nu kommer jag att få en ny person, och vi kommer att utveckla vårat sätt att arbeta. Jag är övertygad om att det också kommer bli bra, men garanterat på ett annat sätt, eftersom det är en helt ny relation. Det är ju så det fungerar. Jag tillåter mig att vara ledsen. Även om jag inte får fram den riktigt just nu. Den bara är där som en liten saknadsklump. Och så kommer det att vara ett tag. För så är det när viktiga relationer som tar slut. Professionella eller ej. Jag brukade skryta så om att jag hade världens bästa boendestödjare, att vi var en så jävla lyckad matchning. Med hennes erfarenheter, intresse och nyfikenhet så gav hon mig mer än vad jag någonsin kunde begära utan att vi någonsin tappade det professionella förhållandet. Hon var öppen, vi pratade om nästan allt. Allt ifrån självmord till tv-serier. Vi var i de djupaste, mest allvarliga diskussioner och i de hjärtligaste skratten. Vi pratade om identitet, autism, psykisk ohälsa, skola. Ja, skolan ja. Hon var med under hela min tid på teaterlinjen. Hon såg mig i det djupaste mörka och på de högsta topparna. När jag trodde att ingen skola var för mig och när jag ville förändra världen. Hon sa att hon kunde pin-pointa dagen då jag insåg att andra bär ansvar lika mycket som jag själv (och att skolan bär ett större ansvar än mig i många lägen). Hon hyllade min vrede som gav mig mod och styrka att kämpa för mina rättigheter. Hon kunde alltid validera. Alltid. Hur vet jag inte, men jag kände mig alltid sedd, trodd, supportad och tagen på allvar. För mig är inte det självklart, för henne var det det. Och det har hon lärt mig att förstå. Att jag har rätt att bli trodd på. Rätt att bli lyssnad på. Rätt att bli tagen på allvar. Och att jag får behöva det.

Det har hänt så mycket de senaste tre åren. Så mycket att det inte går att greppa om jag väl börjar bena ut det. Jag är så glad att hon har varit där när jag kände att skolan svek mig. När psykiatrin kickade ut mig. När jag hade min första föreläsning. När jag lärde mig så mycket om mig själv. När kommunikationerna omkring mig inte funkade. När jag hade min utställning. När jag fick mitt första sommarjobb. Och i många fler händelser. Jag vet att jag är en person som inte förväntar mig att andra ska ställa upp eller finnas där. För det är inte vad min erfarenhet säger. Jag har innan varit den som kastade mitt hjärta i fejset på den första som visade att hen brydde sig om mig, för att jag behövde trygghet. Jag behöver fortfarande trygghet, men jag är mycket mer kritisk och skeptisk idag. Jag är en öppen person, jag har lärt mig att vara det. Men mycket få ser mig i mitt sårbara skick. Det är en ren överlevnadsinstinkt. Jag försöker idag alltid i det yttersta ta ansvar och uppträda kompetent och professionellt* (det pratade vi också mycket om). Rent psykologiskt (har jag läst någonstans) bryr en sig extra mycket om de personer som en delat svåra stunder/saker med. Det känner jag igen, så många människor som inte riktigt klarat av mig när jag varit i kris. Idag är de inte längre så viktiga för mig. Vi delar ingenting längre. Men hon, hon som varit min boendestödjare i tre år, jag såg henne inte backa en enda gång. Jag var så rädd, så många gånger att nu, nu kommer det bli stelt, fel eller inte kännas bra längre. Så var det aldrig. Jag har lärt mig så mycket. Jag gillar inte att i onödan slänga mig med att jag är tacksam för saker. Men jag är tacksam för att vi matchades och fick ses i tre år. Och nu hoppas jag att andra istället får ta del av hennes stöd, inkännande, validerande och engagemang. Jag kommer fortsätta att skryta om att jag i tre år hade världens bästa boendestödjare.

______________________

Skärmklipp5

*även här på bloggen försöker jag ta mitt ansvar. Jag vill aldrig lämna er med en oro eller dålig känsla. Därför försöker jag, trots tunga ämnen ibland, alltid avsluta i någon form av positiv/hoppfull anda. Det betyder inte att jag alltid gör det som är rätt. Att jag alltid ser ett ljus i varje mörker. Det betyder bara att jag är rädd om er. Att jag själv inte hade velat läsa ett genomgående mörkt inlägg och bli illa till mods.

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*