Följ oss på Facebook

Error, group does not exist! Check your syntax! (ID: 4)

2018 oktober

Det närmaste en metamorfos jag kommit

Publicerat 15 oktober, 2018

Måndag, 15 oktober 2012

Jag tog mitt pick och pack och flyttade. Det var minst fyra fullpackade väskor, var av en av dem helt och hållet avsatt till skriv- och ritblock, pennor, papper och allt därtill. Allting in i bilen och den långa resan började. Såväl bokstavligt som bildligt. Jag flyttade nu. Nu hände det. Jag flyttade till behandlingshem. Jag hade egentligen ingen aning om var jag var på väg. Ett hus i norra Skåne där helt nya personer skulle försöka hjälpa detta misslyckande till människa. Jag bara satt i bilen. Skämdes, av en idag obegriplig anledning. Undrade vad som skulle hända. Var livrädd samtidigt lättad. Rädslan för ovissheten och allt nytt, skulle jag sabba detta också? Lättnaden för jag ville verkligen flytta. Och jag ville få hjälp. Var det nu det skulle hända? Ja, det var nu. Det kändes. För det här var någonting så långt utanför min vildaste fantasi, en för uppenbart avvikande och bisarr händelse för min hjärna att kunna greppa att det bara inte kunde bli en intetsägande hållplats i livet. Nu skulle jag kriga på riktigt. Visst måste det bli så. Det skulle inte bli en obetydlig fläck på min själsliga livskarta. Det här skulle bli något mycket mer märkvärdigt. Jag var så långt utanför boxen att jag tappat bort den. Jag var på väg nu, bort bortom allt jag tidigare visste. På något sätt skulle jag försöka bli hel. Jag blev inskriven av personalen, fick mitt första rum. Ganska stort med snedtak. Jag trodde jag skulle bli där i tre månader, sex kanske. Absolut inte längre än tolv. Jag förstod sedan att det var naivt. Jag hade inte ens gett mig själv en chans. Jag fick en plats vid köksbordet och en terapeut som skulle få kämpa med att få mig att prata och övertyga mig om att hon inte bara skulle släppa mig så fort ett uns tillit börjat gro. Jag skrev dagbok den första kvällen. Jag lade den i den lilla hyllan bredvid sängen, tillsammans med några foton och andra påminnelser om mina fina vänner hemma i Göteborg. Jag hade packat upp det mest väsentliga. Allt var främmande och underligt. Jag har fortsatt att skriva dagbok varje dag sedan dess. Det är i dag exakt sex år sedan. Det var måndagen den 15 oktober 2012, och jag hade ingen aning om vad som skulle hända nu.

 

Två år senare, så när som på två veckor, skrevs jag ut. Jag hade då tillbringat drygt 20 månader i Skåne och tre månader hemma med eftervård (regelbunden kontakt och besök på behandlingshemmet). Jag hade upplevt så mycket förändring, rädsla, ångest, smärta, glädje, nyfikenhet, beslutsamhet, lättnad, ilska, sorg och allt däremellan. Jag hade skaffat ovänner och vänner. Blivit nedtryckt och upphöjd. Illa omtyckt och älskad. Jag hade kämpat hårdare än någonsin och lärt mig mer än jag trodde var möjligt. Jag visste någonstans var jag var på väg, även om jag om och om igen gick vilse på vägen. Jag var uppfångad på ett sätt jag aldrig hade upplevt tidigare. Det var en erfarenhet jag behövde för att ha en möjlighet att ta mig upp. Vidare.

 

Idag har Västra Götaland mer eller mindre stängt för placeringar till behandlingshem (för tex självskadeproblematik) som ligger utanför regionen. Det oroar mig skarpt då jag minns att den lista jag fick för sex år sedan på behandlingshem som min kommun kunde betala för inte innehöll ett enda behandlingshem i hela Västra Götalandsregionen. Det innebär att jag idag troligtvis inte hade fått en plats för heldygnsvård om det hade varit idag. Det. Är. Inte. Rimligt. De spelar ett ekonomiskt spel med liv som insats här. Det handlar inte om att de hade sparat pengar på att jag inte flyttat dit. Det hade kostat dem så mycket mer och under så väldigt många fler år om jag stannat hemma. För att inte tala om vad det hade kostat mig. Ännu fler år att bli frisk (om jag ens skulle bli det), det hade kostat mig ännu mer av min kropp. Det hade kostat mig ett värdigt liv. Den enda chansen att det skulle bli billigare för kommunen hade varit om jag betalade med mitt liv inom en närmare framtid. Vilket inte hade varit en helt orimligt utgång om de hade fortsatt att ”spara pengar” på mig.

Därför ville jag skriva detta idag. För att det är exakt sex år sedan som jag fick en genuin chans. Exakt sex år sedan jag tog det första steget in i en förändringsprocess. Det närmaste jag som människa kunde komma att genomgå metamorfos.

För mig, är det värt att minnas.

Namnlös1

mina samlade dagböcker från dag ett till idag (minus den jag skriver i just nu)

Namnlös

Första kvällen