Följ oss på Facebook

Hej Jag heter Felicia Sparrström och är född och uppvuxen i Göteborg och sedan i somras är jag webbansvarig för Mittfunktionshinder. I den här bloggen får ni följa mitt liv och mina tankar kring det mesta. Ni kommer att få läsa en hel del om hur jag uppfattar livet som rullstolsburen och född med Ryggmärgsbråck, men även mycket annat! Välkomna!

EN HÄLSOSAM FÖREBILD

Publicerat 22 maj, 2017

Om jag ska vara en förebild så vill jag vara det genom att jag är både mänsklig och hälsosam på riktigt

Om jag ska vara en så kallat förebild så ska det vara för att jag går min egen väg och gör det som är hälsosamt för mig och inte faller för grupptryck. Jag vill vara en förebild genom att jag vågar sätta mina egna gränser, står upp för mig själv och gör val som är bra för mig.

Därför var jag så himla glad över att jag hade gått upp i vikt eftersom det kändes som att det på riktigt var hälsosamt för mig och jag tyckte jag såg både bra och vuxen ut. Jag vill inte heller vara med och bidra till att någon ska tro att man måste vara supersmal eller ha tydligt synliga muskler för att duga och vara hälsosam.

Men min viktuppgång visade sig vara kortvarig… För lika fort som jag gick upp dessa nästan tre kilona så gick jag ner dem igen.
Den här veckan har jag på fem dagar gått ner nästan tre kg och då har jag ätit bra. Men jag har svettats sjukt mycket och varit på toaletten hela tiden. Det var alltså som jag misstänkte från början bara vätska och det kanske inte ens berodde på medicinen. Jag vet inte varför18624640_10154674207517406_964843600_n jag blev så svullen och den enda förklaringen jag har är att jag åt upp en hel burk med lakritspulver på två dagar.
Jag har nämligen läst att folk har gått upp i vikt tillfälligt av en stor mängd lakrits pga av att man kan samla på sig vätska av lakrits eftersom det rubbar saltbalansen eller nåt sånt. Kan det bero på det tror ni?
Nu ser jag i alla fall ut precis som vanligt och på ett vis är det skönt att känna sig smidig igen. Men på ett annat vis gjorde det mig lugn att inte kunna se alla revben, magmuskler och muskelfibrer.
Det kändes som att jag på riktigt kunde vara med och bidra till något hälsosamt genom att inte vara så smal och nu känns det mest pinsamt att jag gick ner allt lika fort igen.
Jag hade ju dessutom börjat ändra min kost och minskat ner lite på mitt intag eftersom jag trodde att jag inte behövde äta lite mycket längre. Men nu måste jag återigen hitta tillbaka till det stora matintaget jag hade innan jag gick upp i vikt eftersom jag återigen är näst intill konstant hungrig.

Men det positiva är att jag fortfarande mår lika bra. Jag känner mig vuxen och mer självsäker än på länge och det är underbart. Det känns som att jag har börjat kunna ta för mig av livet på ett sätt som jag inte vågat tidigare och det är helt underbart. Jag känner mig både vuxen och kompetent och det är en underbar känsla.
Jag dessutom haft en bra helg med både återhämtning i fredags. Träning bestående av  GRIT Strength och CX i lördags som dessutom gick riktigt bra och var roligt och i lördags kväll var jag ute och drack lite cider med en kompis vilket också var väldigt trevligt. Igår började jag dagen med Bodycombat och sedan gick jag och fikade med pappa, min syster och hennes två barn. När jag kom hem mediterade jag 45 minuter och efter det pluggade jag både teatermanus och repaade dans inför föreställningen nästa helg. Så en väldigt bra helg alltså. Men jag vill förtydliga att det är bra precis lika bra att ligga hemma i soffan med en bok hela helgen om man känner för det.

 

Acceptans trots otillgängligt och okunskap

Publicerat 19 maj, 2017

Jag har liksom på något vis accepterat att jag inte är lika mycket värd som gående personer och att det är så det

När jag var tonåring så var många av mina kompisar som sitter i stol ledsna över att inte kunna gå medens jag mest kände att ”men skärp er det är så här det ser ut, det är bara att acceptera”.

På många vis har jag accepterat min funktionsnedsättning och som jag har skrivit många gånger förut så låter jag inte min funktionsnedsättning stoppa mig fysiskt från det jag vill göra. Jag skulle heller aldrig sitta hemma och inte försöka fixa saker och det har aldrig någonsin funnits i min värld att min funktionsnedsättning ska få stoppa mig från att arbeta eller klara mig själv. Men den senaste tiden har jag funderat mer på det här med acceptans, och när jag tänker efter så är det många bitar som jag faktiskt inte har lärt mig förhålla mig till på ett bra vis.

Jag har på något vis har jag blandat ihop de här med ett icke anpassat samhälle med att jag inte är värd någonting och jag blandar ihop folks okunskap med att jag inte är värd någonting och det påverkar mig hela tiden. Det påverkar mig främst i sociala sammanhang med icke funktionsnedsatta då jag lätt trycker ner mig själv och känner mig i underläge och det gör mig nervös och sociala sammanhang blir därför ibland svåra. Jag glömmer liksom bort att jag är en vuxen värdefull 27åring som har lika stor rätt att ta plats som alla andra.

Sedan finns det också så mycket som jag har blundat för hela mitt liv, som i situationer där jag faktiskt är diskriminerad. Jag intervjuade tex min danslärare i veckan och då kom vi in på de här med dansutbildningar. Det finns liksom så många sammanhang där jag bara har tagit föregivet att jag inte är välkommen i och tanken på att jag att tex skulle kunnat gått dans på gymnasiet har aldrig slagit mig. Jag har liksom bara accepterat att det skulle vara ett utbildning som jag inte skulle få gå. Men egentligen, hur kan det få vara så att jag inte skulle få vara välkommen på en dansutbildning och varför ska det vara en grej att Spinn är ett s.k integrerad dansgrupp? Varför finns ens ordet integrerad? Varför skulle inte jag helt självklart få kunna gå vilken dansutbildning som helst?

Jag har liksom ”accepterat” att jag inte är välkommen på så många platser och jag blir förvånad när jag faktiskt på riktigt känner att jag är välkommen och får vara med. Men hur kan det få vara så att det ska vara en stor grej att jag blir behandlad som vilken 27 åring som helst? Hur kan det vara så att det inte är självklart?

Innan jag började i Spinn så hade jag ingen tanke på att jag skulle kunna få vara med i någon dansgrupp och jag kunde verkligen inte förstå att det faktiskt finns de som sitter i stol som jobbar professionellt som dansare. Jag trodde inte att vi hade de möjligheterna och när inte ens jag har förstått hur stora möjligheter jag faktiskt har (alltså i många olika sammanhang) så kan jag förstå att de som aldrig har träffat någon i stol tidigare inte kan förstå hur mycket även jag klarar av.

Jag har verkligen börjat reflektera över detta nu och det har gjort att jag har börjat göra en förändring och jag har börjat ta för mig mer naturligt i fler sammanhang och jag märker hur mycket bättre jag mår av det. När jag har börjat reflektera över detta så har jag också börjat inse mer och mer hur ofta jag faktiskt förminskar mig själv och inte själv ser mig som en självklar del i många situationer. Tex så var jag i ett nytt sammanhang för några veckor sedan och jag kom oanmäld och ingen visste att jag satt i stol och detta var väldigt jobbigt för mig. Men varför ska det vara jobbigt? Varför gick jag inte bara dit lika självklart som alla andra? Varför ska jag ens behöva vara orolig för andras reaktion bara för att jag sitter istället för går?

Detta blev ett rörigt inlägg, men jag ville mest få fram att jag har en hel del att jobba på när det gäller mitt egenvärde och när det gäller att förstå hur stora möjligheter jag faktiskt i har i samhället bara jag vågar ta för mig. Jag ville också våga närma mig de rum där jag faktiskt inte är välkommen, men att det inte betyder att jag inte är värd någonting för det.

ensam

Känt mig sjuk men ändå bra

Publicerat 16 maj, 2017

Fortsätter att uppleva fördelarna med en högre vikt

Jag har haft några veckors svackor med en kropp som strulat och jag har känt mig både sjuk och orkeslös och det har gjort mig omotiverad till det mesta och inte ens mina intressen har känts lockande. Men nu känns det som att jag är på gång igen och att kroppen håller på att återhämta sig och antagligen har det varit utsättningssymtom jag haft som nu börjar ge sig. Så nu börjar jag känna igen mig själv och mitt go och jag är återigen glad.

Förutom att kroppen har strulat och jag har varit säker på att jag har alla möjliga sjukdomar så har jag ändå på något vis varit ganska lugn.
Jag har inte haft den där inre oron som jag brukar tampas med och jag känner mig mer självsäker än på länge.
Att det å ena sidan har varit så jobbigt och att de å andra sidan har varit bättre än på väldigt länge har gjort allt väldigt dubbelt.
Som jag har skrivit om tidigare så har jag gått upp lite i vikt pga att jag har trappar ner min medicin och konstigt nog fortsätter jag att inte ha panik över det. På något vis känner jag mig finare än på länge och mina kläder sitter både uppe och dessutom snyggt.  Jag har haft två par träningsbyxor i storlek XS som jag knappt har använt eftersom de inte suttit snyggt, men nu sitter de perfekt. Lika så med ett par jeans som alltid suttit lite löst men som nu mer sitter precis så som de ska göra och jag känner mig fin i dem. Min viktuppgång gör också att jag på något vis känner mig mer vuxen.

Därför överväger jag nu att inte försöka gå ner i vikt igen eftersom jag både trivs med att se ut så här och det känns som att min kropp mår bra.

Här är en lista på allt positivt jag upplever av att ha gått upp i vikt:

Får inte akuta blodsockerfall
Blir mätt
Behöver inte äta mellanmål stora som en middag för att bli mätt och inte gå ner i vikt
Lugnare
Känner mig mer vuxen
Mindre ångest
Känner mig fin
Mer självsäker
Kan fokusera på annat än min vikt
Kan fokusera på annat än hur mycket mina muskler syns
Tänker inte lika mycket på mat
Kan gå hemifrån utan att ha med mig massa mellanmål
Jag behöver inte när jag är i stan akut köpa massa proteinbars för att jag inte klarar mig hem

Så ja…. Jag fortsätter nog att se ut så här.

skogsbilder
Från vänster: 2015, 2016, 2017

En lite tyngre med gladare kropp

Publicerat 5 maj, 2017

Jag sörjer att mina magrutor är borta och att mina armar inte är lika definierade men jag tror det är värt det

Jag har alltid varit ganska liten och under många år så höll jag samma vikt och jag visste vad jag behövde äta för att min kropp skulle må bra. Om jag någon gång (vilket hände ibland) vägde mindre så protesterade min kropp med en gång och därför gjorde jag något åt det eftersom det inte var värt det.

Sedan flyttade jag in på ett internat där de serverade allt annat än nyttig och efter ett år med den maten och ingen mer motion än promenader så vägde jag plötsligt mer än någonsin. Jag kände att min vikt begränsade mig fysiskt och jag bestämde mig därför för att försöka gå ner lite i vikt. Egentligen tyckte jag inte att jag var särskilt stor men jag vill ändå gå ner i vikt för att saker och ting skulle bli lättare fysiskt.
Ganska så snabbt gick jag ner det jag hade tänkt mig och ganska så snart hade jag gått ner mer än det. Jag blev ännu mer nöjd med mitt utseende och jag gillade att känna mig smal även fast jag visste att det inte var det bästa för min kropp.

Jag fortsatte att äta lite mindre än vad jag egentligen mådde bra utav och jag fortsatte att trotsa min kropp och priset jag fick betala var att jag mådde sämre psykiskt.

När jag hade hållit på så ett tag så började jag med en ny medicin som visade sig höja min ämnesomsättning. Och sedan jag började med den så har det inte varit några problem för mig att hålla den där lite lägre vikten som kroppen aldrig tidigare har accepterat. Det var helt plötsligt lätt att vara smal och jag kunde äta typ allt. Men även om jag lätt kunde vara smal så blev mitt mående ändå sämre så fort jag gick ner något hekto eftersom jag inte hade några marginaler.

Medicinen hjälpte mig väldigt mycket från början och jag var inte ledsen över biverkningen med högre ämnesomsättning. Men nu det senaste året så har jag funderat på om den fortfarande verkligen hjälper mig eller om den inte gör mer skada än nytta. Men eftersom den har gjort mig smal så har jag ändå fortsatt med den.
Men för några veckor sedan kände jag att det fick vara nog. Jag vill inte länge ha de biverkningar som jag tror att medicinen har gett mig (alltså andra än viktnedgång) och därför bestämde jag mig för att minska ner på den och det har jag gjort nu. Men dosen som jag har nu har jag ändå haft till och från förut och då har jag också kunnat vara smal.

Nu var det bara några veckor sedan jag minskade ner på medicinen så det är svårt att veta vad som är vad och vad som kommer att stabilisera sig med tiden. Men för det första så känner jag att de biverkningar som jag upplevde är borta och jag mår bättre än på länge på flera olika vis. Vissa biverkningar har gjort det svårt för mig i sociala sammanhang och på jobbet och det är bort nu.

MEN jag har också gått upp tre kilo på två veckor vilket känns helt galet! Nu vet jag inte riktigt vad det beror på och det kan ju hända att det är en del vätska eftersom jag märker att mina ben är väldigt svullna. Men det känns i alla fall helt galet. Det konstiga är också att jag är mycket mindre hungrig. Men något som är ännu konstigare är också att jag inte har panik. Det är som att jag äntligen känner igen i spegeln igen eftersom jag nu ser ut så som jag har gjort sedan jag blev vuxen och på något vis tycker jag faktiskt det är fint.
Jag märker också att min kropp mår bättre än på väldigt länge och det känns egentligen som att det är mer så här min kropp vill se ut.

Jag sörjer att mina magrutor är borta och att mina armar inte är lika definierade. Men om det är priset jag får betala av att vara glad, känna mig stark, vara lugn, ha energi, slippa akuta blodsockerfall och att inte behöva äta var tredje timma så är det värt det!

10986157_1621970464688503_201952278_n

Viktuppgång är så handikappande

Publicerat 28 april, 2017

En högre vikt gör mig begränsad men samtidigt mår kroppen bättre av det

Det har inte blivit så mycket träning på ganska länge och när jag väl har varit på gymmet så har jag inte tagit i så himla mycket. Jag har också slarvat väldigt mycket med maten och ätit både väldigt mycket och onödigt och detta får jag sota för nu. På grund av detta så sitter mina kläder tajtare och jag har den senaste veckan märkt att förflyttningarna är jobba. Annars brukar jag helt obehindrat kunna göra förflyttningar och jag tänker inte alls att det är något jobbigt. Men nu är det lite jobbigt att bara ta mig från rullstolen till soffan.

Jag avskyr verkligen att känna mig begränsad i mina förflyttningar eftersom det får mig att känna mig så ”handikappad” och fysiskt begränsad som jag inte alls känner mig annars. igår när jag skulle på ett möte så funderade jag 11137974_223771677817325_1342140900_npå att hoppa över till en stol medens jag väntade på personen som jag skulle ha möte med men jag avstod eftersom det kändes jobbigt att förflytta mig och det känns inte alls okej. Tänk att endast något kilos viktuppgång kan göra sådan skillnad och göra att jag känner mig så begränsad.

Men det här med vikten är ändå lite dubbel för mig. För när jag väger som jag gör nu så märker jag att min kropp mår väldigt bra. Jag får inte alls några galna sug som jag får när jag väger lite mindre och jag är inte alls lika hungrig. Jag mår också bättre psykiskt av att väga lite mer eftersom jag av någon anledning blir mycket lugnare då. Dessutom när jag ser ut som idag med lite former så kan jag lättare känna mig som den 27åring jag är och inte som en nervös femtonåring. Så de här med vikten är inte helt enkelt. Men om jag känner mig själv rätt så lär jag snart ha gått ner i vikt igen eftersom jag nu har minskat ner på allt de onödiga och skippar alla onödiga proteinpuddingar och bars. När jag ser ut som jag gör idag så brukar jag också börja röra på mig mer och denna kombination gör att jag brukar gå ner i vikt igen. När jag har gått ner i vikt så brukar jag hålla det ett tag men sedan får jag massa sug igen och blir jätte hungrig och går upp i vikt igen och sedan hamnar jag återigen där jag är nu. Jag hittar liksom inte riktigt en nivå på intag och rörelse som får mig att hålla den perfekta vikten.

Förutom att jag känner mig väldigt handikappad den här veckan så mår jag bättre än på länge. Jag var på en mindfulnessgrupp förra veckan och efter den kvällen blev jag så lugn och jag har sedan dess lyckats meditera flera gånger. Tack vare att jag har mediterat flera gånger så har min stress minskat radikalt och jag har lyckats vara social med folk på gymmet och det har gjort de ännu roligare att gå dit. Det var också väldigt roligt att vara på danslektionen i veckan eftersom jag hade energi över till att vara lite social eftersom jag hade mediterat innan. Jag har också börjat lämna telefonen hemma när jag ska till träningen och det gör jättemycket för mig och får min stress att minska radikalt. Så min slutsats är att det är värt att meditera och lämna telefonen hemma ibland för att orka vara social och för att jag ska orka vara den jag vill vara.