Följ oss på Facebook

Hej Jag heter Felicia Sparrström och är född och uppvuxen i Göteborg och sedan i somras är jag webbansvarig för Mittfunktionshinder. I den här bloggen får ni följa mitt liv och mina tankar kring det mesta. Ni kommer att få läsa en hel del om hur jag uppfattar livet som rullstolsburen och född med Ryggmärgsbråck, men även mycket annat! Välkomna!

Ett inlägg om dans (igen…)

Publicerat 16 februari, 2018

Igår blev jag intervjuad av två fysioterapeut studenter som skriver sitt examensarbete som handlar om dans och ryggmärgsskador. Det var väldigt intressant intervju och jag fick tänka efter. Det var mycket frågor om dans kopplat till kroppen och just dans kopplat till kroppen och min uppfattning av min egna kropp var ju anledningen till att jag fastnade så för just dans.
Det var väldigt kul att påminna mig själv om den främsta anledningen till att jag började dansa. Nu är ju dans min vardag och jag funderar inte längre så ofta på hur dans påverkar min kropp och min kroppsuppfattning. Det var ju liksom mycket större i början när det var nytt.
Men samtidigt har jag på flera vis blivit mer hel sedan jag började med dans. Jag är inte alls lika avstängd längre och jag har lättare att koppla på kroppen, dess behov, hitta muskler och känna kroppens konturer och det ger mig en känsla av att vara mer hel.
Jag tror att det som dansen ger mig är viktigt för alla människor men jag tror det är ännu viktigare när man har en ryggmärgsskada och som jag har känselbortfall i halva kroppen. Just känselbortfall tror jag lätt ger en känsla av att inte vara hel och känslan av att vara en hel människa kanske suddas ut (alla fall för mig) och för ens självkänsla och självförtroende är det viktigt att känna sig hel. Vid annan träning tycker jag det är lätt att bara köra på utan känsla och det går att vara ”avstängd” samtidigt som man kör ett hårt styrkepass, men det går inte vid dans. När man ska dansa så behöver man vara delaktig i nuet och man behöver kunna vara i sin kropp för att det ska bli bra och fungera. Är man inte i sin kropp så märks det och man bli kanske spänd och stel och då försvinner dessutom de magiska med dans och det blir inte kul längre.

Nu har jag också äntligen anmält mig till en Hiphop kurs på Twisted Feet vilket är något som jag velat göra de senaste året men inte haft tid till, men nu tog jag mig tiden. Det är en grundkurs för vuxna och man kan säga att det verkligen är grundläggande. Jag har bara varit där två ggr men än så länge har vi knappt dansat utan mest bara gjort steg. Att inte dansa gör mig lite rastlös, men jag försöker tänka att det är bra att kunna grundstegen noga så att man sen kan bygga på. För mig är det ju en extra aspekt också eftersom jag måste omvandla stegen så att det fungerar för mig. Jag måste förstå tanken med steget, hålla räkningen, kolla in riktningen samtidigt som jag på något vis ska försöka härma läraren men ändå göra det på mitt vis med överkroppen istället för med fötterna. Det är alltså en kurs där jag är ensam i stol. Men eftersom det går så långsamt så börjar jag förstå grejen med de stegen vi lärt oss och jag har börjat kunna omvandla dem så att det fungerar för mig, men vi får se hur det går när vi kommit längre och allt går snabbare. Sist så pratade jag också med läraren och sa att han gärna får komma med tips och idéer kring hur jag kan anpassa eller vad jag kan göra istället. Det kändes som att han uppskattade att jag kom fram till honom och att det minskade hans osäkerhet.

En annan cool grej jag gjort nyligen är att vara med i verk på Balettakademin! Och snart ska vi till Ljungy med samma verk. Det är en tjej som jag dansar med som har skapat verket och som också går sista året på Balettakademin.

unnamed

Tenerife!

Publicerat 13 februari, 2018

För några veckor sedan gjorde jag något som jag aldrig gjort tidigare. Jag åkte nämligen på min första utlandsresa helt själv. Eller att säga att jag åkte helt själv är kanske en överdrift, men jag reste själv och bodde själv. Jag åkte till Teneriffa och det var allt ganska så underbart! Jag vågade åka själv eftersom jag visste att min kompis Sofia bodde på ett hotell bredvid mitt och jag hade även tagit kontakt med en svensk träningsgrupp som jag tänkte hänga med. Innan var jag mest orolig för hur flygresan skulle gå och hur jag skulle hitta rätt på flygplatsen, särskilt eftersom jag är sämst på engelska. Men allt gick så himla bra och jag hade bokat transfer, så allt flöt verkligen bara på!
Innan resan hade jag varit väldigt nervös så jag kände mig ganska stressad de första dagarna och jag hade svårt att koppla av. Det var också trots allt lite svårt att vara ganska mycket själv. Min tanke var att åka dit skriva på min bok, läsa, träna och promenera. Sedan vill jag även upptäcka hela ön. Jag hann verkligen inte allt de där och när jag efter några dagar accepterade att jag tex inte skulle hinna eller orka skriva så mycket så blev det lättare att slappna av.
Det var så himla coolt att åka till just Teneriffa eftersom nästan precis allt var helt tillgängligt. Rehab Vinter sol ligger där så på grund av det kommer man in nästan över allt med rullstol och man kunde hyra minicrossar med två säten och längs med gatan fanns det parkeringar med laddningsstationer för mini crossar. Det var ganska platt och man kunde gå flera timmar längs med strandpromenaden. Egentligen är resor som denna inte riktigt min grej eftersom jag tycker om att upptäcka landet som jag åker till och jag vill helst inte att alla ska prata Svenska så som det var på Teneriffa, men denna gången tyckte jag det var ok eftersom jag främst var ute efter sol, värme och att testa att resa själv.

dag nummer två hittade jag ett gym nära där jag bodde som jag köpte ett veckokort på. Det var egentligen alls mitt typ av gym eftersom de hade sjukt högmusik som gjorde att jag fick ont i huvudet och det var lite märkligt att de hade en bar i anknytning till gymmet. Men de fyllde ändå sin funktion och jag kunde träna där. Gymmet hade även gruppträningar var av några dansklasser så jag tyckte det var perfekt. Så dagen efter bokade jag in mig på en dansklass och självklart var jag den första i stol som instruktören hade haft på nån klass, men det gick jättebra och var roligt. De skulle ha fler dansklasser under veckan men den andra instruktören var sjuk så det blev tyvärr bara en dansklass. Men under veckan kom jag igång riktigt bra med styrketräning iallafall!

När jag var själv på dagarna så ägnade jag mig mycket åt promenader längs med stranden och en dag var jag några timmar vid poolen. jag var lite förkyld under veckan så det blev inget bad i havet eftersom jag var lite frusen, men jag badade en gång i poolen men det var svinkallt och efter det frös jag i tre timmar och fick gå till hotellet och lägga mig i ett varmt bad.
Det var skönt att ha Sofia nära och vi sågs några gånger under veckan och käkade middag och nån gång var vi på stranden.

När ungefär halva veckan hade gått så stötte jag av en slump på en tjej som jag spelat basket med och vi bestämde oss för att ses dagen efter och då blev det så att jag gick ut och åt med henne och några andra och efter det flöt allt på och jag umgicks med folk hela dagarna och jag ville verkligen inte åka hem. Det kändes som att jag hade kommit hem och det kändes helt olagligt att behöva åka hem till Sverige, snön och kylan. Men efter en vecka behövde jag ändå åka hem men jag kommer helt klart åka tillbaka och jag planerar redan nu nästa resa. Under veckan lärde jag känna så himla många underbara personer och jag lärde känna flera som hyr ut rum där billigt så jag ska snart ta kontakt med några av dem och se om de har något ledigt till hösten. Just nu funderar jag på att åka dit en vecka i oktober och några veckor i december!

28052628_10155399204402406_582813298_n
När jag tänkte gå långpromenad en morgon så hamnade jag här istället, det var så skönt!

28001332_10155399208467406_2032131530_n

Några av de jag hängde med under veckan!

27994066_10155399201497406_102413241_n
Att ta en bild på stranden med solen i ögonen är inte jättelätt…

27994001_10155399203117406_1197930331_n
Fantastisk restaurang sista kvällen.

28001209_10155399199272406_1895749915_n
Solnedgångar fascinerar alla, trots att det sker varje dag år ut och år in…Men det är fint!

27993890_10155399203692406_727064157_n
Tillgänglig strand och parkering för Mini Crossar.

27994704_10155399199657406_749038105_n

Alltså sååå god pizza! Den parmaskinkan!!

27994821_10155399205207406_10259659_n
Gym selfie på Teneriffa!

Åk till Teneriffa det är fantastiskt!

 

 

Summering av året

Publicerat 16 januari, 2018

Ett händelserikt 2017

Förra året i januari gjorde jag en summering av året och jag tänkte göra likadant nu. Jag tror det är bra att reflektera över allt som faktiskt hänt för ibland är svårt att komma ihåg allt som man faktiskt är med om och det kan vara svårt att se hur mycket man faktiskt utvecklas. Dock tror jag att det kommer bli svårare att summera i år eftersom det känns som att mer flyter ihop än förra året, men jag ska göra ett försök.

Januari
– Jag började på riktigt att jobba framåt med min nya chef och vi började planerna för att starta den första gruppverksamheten som senare kom att bli Måndagsträffen.
– En stressad kväll när jag precis skulle kasta i mig lite mat innan jag skulle gå till gymmet så fick jag ett samtal från Veera, konstnärlig ledare för Danskompaniet Spinn. Hon frågade om jag ville följa med Spinn och jobba i Italien en vecka i september. Frågan chockade mig och jag sa att jag inte kunde svara på det nu och jag bad att få återkommer några dagar senare. Jag ringde både mamma och pappa lite chockad och båda sa att jag inte kunde tacka nej till detta och så kände jag med. Så dagen efter frågade jag min chef om jag kunde få ledigt en vecka för att åka till Italien och det fick jag. Så redan dagen efter ringde jag tillbaka till Veera för att meddela att jag mer än gärna följer med.
– I januari började jag också blogga för SportHälsa. Från början var det superkul, men snart spårade det ur lite eftersom jag fick sådan prestationsångest. Jag ville vara bäst och alltid få flest läsare och detta tog bort glädjen.
– Januari fick jag också en förfrågan om jag ville hålla en föreläsning på Sport Galen första veckan i april och självklart tackade jag ja till det. Föreläsa är ju något som jag länge velat testa på att göra.
– Den 14e denna månad gjorde jag något stort som hade varit helt otänkbart ett år tidigare. Då åkte jag nämligen själv till Twisted Feet för att dans under deras prova på dag. Jag var så himla stolt över att jag vågade göra det trots att jag inte fick med mig någon.Twisted feet

Februari
– I februari startade jag ihop med en kompis upp Måndagsträffen och redan första träffen var vi sju deltagare. Jag var väldigt nervös inför att alla skulle komma första gången, men de la sig fort.
– Nu hade jag också börjat få extrem prestationsångest över min föreläsning och jag låg vaken många nätter och försökte planera vad jag skulle säga.
– Jag hoppade en tisdag över Bodyjamen (eller om det var Bodycombaten) för att gå på Mårten Nyléns föreläsning Nyckeln till resultat. På den tiden var det stort att jag hoppade över ett träningspass. Föreläsningen var riktigt bra och jag var nöjd över mitt val.
– Några dagar efter föreläsningen kontaktade jag Mårten igen och frågade om jag fick intervjua honom om han resa till att inte våga stå inför publik till att bli en framgångsrik föreläsare. Han svarade att jag fick det och jag blev överlycklig.
– Så i slutet av februari gjorde jag en telefon intervju med Mårten Nylén. Jag var supernervös och helt slut efteråt, men det gick bra.
– Näst sista helgen i februari åkte jag till Malmö för att fira min kompis Petra som fyllde år och det var ett riktigt  mysigt kalas.

Mars
– Jag fick ett samtal från min danslärare Anna som frågade om jag ville vara med några i SpinnUnga och dansa i Nadia Nairs nya musikvideo och självklart tackade jag ja till det.
– Jag fortsatte öva till min föreläsning och jag kände att jag verkligen hade kommit på vad jag ville prata om och jag började bli nöjd.
– Mycket rep inför musikvideon både i studion och hemma. Först trodde jag aldrig att jag skulle kunna lära mig allt, men tillslut gick det.

April
– Jag jobbade tre dagar på Leva och Fungera mässan. Det var superkul men det tog väldigt mycket på energin och jag kände mig helt slut i över en vecka efter det.
– Samma vecka som mässan så var det också dags att spela in musikvideon och det var en jätteroliIrene Anderseng dag. Det var intensivt och lite jobbigt, men en jätterolig upplevelse.
– Dagen efter inspelningen var det äntligen dags för min föreläsning. Jag var jättenervös innan, men när jag kom dit satt det knappt några i publiken. Jag var först ut och det hade inte hunnit kom,a så många. Men när jag började så droppade det in fler och fler och eftersom jag hade mikrofon så hördes det över hela mässan så det var nog många som hörde mig. Efteråt var jag helt slut och väldigt lättad och jag funderade på om det verkligen var värt att föreläsa eftersom jag hade haft sån ångest över i flera månader.
– Denna månaden fick jag 17842498_10154553737282406_98146138_ndessutom ännu mer att göra på jobbet och det tyckte jag var jätteroligt. Jag började samarbeta med den nya Personalkoordinatorn och jag lärde mig det mesta som ingick i hennes jobb. Så från och med då så bestod den största delen av min arbetstid av tillsätta tomma pass och göra allt det administrativa kring rekrytering. Det var väldigt mycket och intensivt men jag tyckte det var roligt och jag lärde mig mycket. Dessutom var det väldigt roligt att få en kollega att samarbeta och göra samma sak som och många gånger skrattade vi så att vi grät.
– I slutet av månaden så uppträdde jag med SpinnUnga på Göteborgs Operan där vi invigde en danstävling. Det var helt fantastiskt men också overkligt på samma gång. Det var så starka lampor att det var svårt att se publiken och därför fick jag en känsla av att detta inte hände på riktigt, men det var så himla roligt och en riktig kick.
– Den 29e april åkte jag och två från SpinnUnga till Varberg för att kolla när Emilia och en tjej till från Spinn uppträdde. Jag är väldigt glad över att vi gjorde eftersom det var en riktigt bra föreställning.
– Min kropp och hade också börjat strula och jag hade noll energi och var jätte svullen och gick upp nästan tre kilo på en veckan. Behöver jag säga att jag hade lite panik?
  

Maj
– Jag fortsatte jobba med personalfrågor och äskade det, men jag hade tagit på mig för mycket och stressnivån var alldeles för hög. Jag kunde inte sova på nätterna eftersom jag bara tänkte på jobbet och jag kunde vakna på nätterna och komma på att jag missat något viktigt steg i rekryteringen eller i tillsättningen av ett tomt pass. Jag gav mig själv för stor betydelse och ville ha koll på allt. Jag lärde mig mer om företaget vilket var jättekul, men med mer förståelse ökade min kontrollbehov och jag kände snart att mitt förhållningssätt inte var hållbart i längden. Mina kollegor och omgivning började fråga hur jag mådde eftersom min ögon stora som tefat och händerna skakade av stress. Jag tyckte jag mådde bra eftersom jag var glad, men någonstans insåg jag att det ändå inte va hållbart.
– Den 18e Maj åkte jag med SpinnUnga till Vara för att dansa under invigningen av Badhusparken på förskolans dag. Det var den dittills varmaste dagen och bilresan var riktigt svettig men det var så himla skönt när vi efter uppträdandet på kvällen kunde sitta i parken och äta middag i bara kortärmat.
– Sista veckan i maj hade vi avslutningsföreställning med SpinnUnga och eftersom jag hade varit så himla stressad så hade jag inte lyckats ha fokus på att repa tillräckligt mycket och därför gick det för min del inte särskilt bra. Och tyvärr (kände jag då) så hade jag bjudit in massa folk vilket kändes väldigt tråkigt eftersom det inte alls gick så bra. Men gruppen gjorde det bra så man kan hoppas på att de såg helheten och inte bara mig. Denna dag var också extremt varm så efter uppträdandet så åkte jag och två kollegor och deras barn som hade kollat på uppträdandet till Härlanda tjärn för att grilla och det blev en väldigt trevlig kväll.

Juni
– Andra veckan i juni så tog jag en välbehövlig vecka ledigt för att gå på West Pride och uppträda med Teater Kattma och för att gå på Picknick festivalen. Jag hade stora planer för veckan, men min kropp hade bestämt sig för att inte vara med mig. Så det blev knappt något på West Pride utan jag fick prioritera det absolut nödvändigaste så som uppträdandet, festivalen och Prideparaden. Jag hann i och för sig även med en avslutningsmidda19206565_10154751733342406_1211301169_n[1]g med SpinnUnga som jag hade dragit ihop.
– Jag bestämde mig för att strunta i midsommar detta året och bestämde mig för att istället träffa en kompis och väldigt enkelt äta Grön ärtsoppa på min balkong. Det var en alldeles lagom plan. Men dagen innan midsommar så ringde pappa och frågade om jag ville koma ut till Björkö på Midsommarkvällen och sova i en stuga. Jag tyckte det lät väldigt trevligt så det tackade jag ja till. Det var bara det att det inte fanns någon stuga när jag kom dit utan vi skulle sova i hans båt. Pappa påstår att han aldrig sagt stuga men jag håller fortfarande fast vid att det var det han sa. Jag kunde valt att åka hem men det gjorde jag inte. Även om båten var ganska stor så var den inte tillräckligt stor för att min rullstol skulle få plats, så jag var fast på en och samma bänk  24 timmar och jag hade ingen balans eftersom det gungade så mycket så pappa fick till och med skära upp min mat. Jag kom inte heller in på toaletten utan pappa fick bära dit mig och det var likadant till sovalkoven  (eller vad det heter på en båt)…Dessutom kunde jag inte somna eftersom båten slog mot bryggan hela natten och det räckte inte med öronproppar. Efter ett dygn på båten tyckte jag extremt synd om mig själv och såg väldigt mycket fram emot att komma hem.
– I juni hade jag dessutom väldigt stora planer för mitt jobb och för saker som jag ville dra igång. Därför skrev jag en lång och utförlig plan på aktiviteter som jag vill starta. Jag skrev upp delmål och kortsiktiga och långsiktiga mål. Och innan jag gick på semester så la jag fram mina planer till mig chef och hon tyckte mina idéer var jättebra. Men eftersom jag någon månad innan hade gått in väldigt mycket i jobbet så insåg jag att jag ändå behövde tagga ner för att jag skulle hålla.

 

Juli
– Hela juli hade jag semester och mådde väl inte sådär jättebra. Jag var väldigt stressad efter en intensiv vår. Men jag försökte göra det bästa av situationen. Men Det började väldigt bra med att jag följde med 19554582_10154803159722406_8399015239281627299_nTherese och testade CrossFit. Vi hade pratat om det länge men jag hade inte vågat följa med fören nu eftersom jag var rädd för att jag skulle älska det och jag kände att jag inte hade tid för en aktivitet till. Som jag trodde så älskade jag det och under passet kunde jag ta ut mig på ett helt annat vis mot vad jag kunnat tidigare under andra pass och jag kände med en gång att jag måste hålla på med detta. Så efter den lördagen så ägnade jag en del tid åt att mejla alla CrossFit ställen i Göteborg för att hitta de bästa stället för mig. Tyvärr var det ungefär tusen trappor där vi var vilket gjorde det ganska osmidigt. Veckan efter hade jag fått kontakt med ett annat CrossFit ställe så jag åkte dit och testade och där var det helt tillgängligt och även det passet var grymt och extremt.
– När jag hade haft semester i nästan vecka så åkte jag till Malmö några dagar för att träffa Petra. Det var trevligt men vi båda var lite klena och det regnade mest hela tiden. Pappa passade mina katter när jag var där och Timo lyckades rymma så det blev också ett dygn i panik, men sen kom mamma hem från en resa och ropade lite på Timo och då kom han springandes med en gång.
– Förutom lite utflykter under min ledighet så pluggade jag ganska mycket manus och skrev på min bok. Jag började skriva på en bok förra sommaren, men jag kom på att den var tråkig så jag började mer eller mindre om men kom på att jag kan använda en del av det jag skrev då.
– En av de sista dagarna på semestern var det fint väder så åkte Pari (min systerdotter) och jag till mormor som för tillfället bodde i en stuga i Lerkil. Där åkte vi till havet och hade picknick med Pannkakor och Nutella som Pari hade bestämt.

 

 

Augusti
– Första veckan denna månad så började jag jobba igen och jag hade bestämt mig för att försöka ta en mjukstart eftersom det hade blivit lite mycket innan jag gick på semester. Jag tog inte på mig mer än vad 20562047_10154910264307406_1816999146_njag skulle och jag tillät mig att ta pauser. Den första veckan hade jag heller inga andra aktiviteter så som träning eller dans.
– Första helgen i augusti åkte Simone och jag och bodde på ett vandrarhem över natten utanför Lysekil och det blev en väldigt mysig lite resa. Då började vi även prata om att åka på en weekend och en vecka senare hade vi bokat några dagar till Warszawa.
– Någon vecka efter bokad resa åkte vi till Warszawa en långhelg och fick lite sommar och god mat!
– Den 13 augusti så hade vi höstens första repetition med SpinnUnga. Det var ett tre timmar långt rep inför en konsert vi skulle ha med Nadia Nair den 16/8. Det var kul att komma igång igen och träffa alla efter ett uppehåll.
– Dagen efter var måndagen den 14/8 och då hände det som inte fick hända som du kan läsa mer om här. Pga det som hände så blev det inget rep för mig den dagen utan jag spenderade eftermiddagen på Blåstjärnan och sedan gråtandes hos mamma.
– Den 15/8 åkte jag till i chocktillstånd och jag vet inte hur jag klarade av den dagen. Men det var en kort dag som tur var. Efter jobbet åkte jag dock på ett tre timmar långt rep igen och det var skönt att komma dit och tänka på något annat.
– Den 16/8 var det dags för konsert och det var en grym upplevelse och så himla roligt trots det som hänt några dagar innan.
– Under kon26940504_10155328564592406_1833223017_nserten inträffade dock en olycka som ledde till att jag fick hjärnskakning. Men det tog några dagar innan jag förstod var det var och körde därför på som vanligt med teater rep, träning, lunch med SpinnUnga och Nadia Nair och jobb. Men efter en vecka sa det typ pang och jag var sängliggandes med hjärnskakning i typ tio dagar och jag började bli orolig för att inte kunna åka till Italien med Spinn i september.
– Förutom hjärnskakningen fick jag också bihåleinflammation och jag trodde att jag var döende. Ångesten jag hade där några veckor var inte av denna värld och jag trodde inte att jag skulle repa mig. Jag hade svårt att tro på att det verkligen var hjärnskakning och jag var orolig för att min kropp hade gjort mig utbränd och jag var säker på att jag skulle bli sängliggandes minst ett halvår. Så sista delen av augusti var allt annat än rolig.

 

 

anna

Foto: Ulrika Ölund


September
– Första veckan denna månad så var det fortfarande oklart om jag skulle få åka och jag hade totalpanik och kände att jag tänkte åka till vilket pris som helst.
– När det var tio dagar till Italien resan så gick jag dock till läkaren och fick klartecken om att resa. Ingen blev gladare än jag. Men trots att läkaren hade gett mig klartecken så var jag ändå väldigt orolig för om jag skulle klara av resan och jag var livrädd över att bli sjuk under resan igen.
– Fram tills två dagar innan jag skulle åka så trodde jag fortfarande att jag var döende och tänkte att detta aldrig skulle gå. Men då åkte jag hem till Hans som skulle pass Selma och när jag kom dit så märkte jag att jag inte alls var sjuk och att det gick jättebra att umgås med honom, köra bil och att anstränga mig. Så efter den kvällen blev jag lite lugnare igen och kunde återigen börja se fram emot resan.
– Den 9/10 åkte jag till Landvetter och sedan vidare till Italien och Rovereto. Resan blev det mest lyckade på länge och du kan läsa om det här. Dagen efter ankomsten så glömde jag helt bort att jag nog högst troligt var döende och allt bara fuRoveretongerade.
– När jag kom hem igen så startade jag upp Redaktionen på jobbet och det var väldigt kul att äntligen få starta upp den andra gruppaktiviteten.
– I slutet av september så ledde jag min första träning på RG-träningen i Pjälshallen. Så himla roligt!
– Den 27/10 hade vi första lektionen med SpinnUnga för hösten och då hade vi det med gästlärare Karin som körde Hiphop, det var hur kul som helst!
– Mycket tid i september gick också åt till att repa teater eftersom vi hade premiär den 30/10. Premiären gick bra och jag kände mig väldigt lättad när den var gjord och väldigt glad över att så många kom och kollade.

Oktober
– Jag trodde att jag skulle få börja köra Crossfit i Mölndal, men plötsligt så hade de inte tid för mig. Så i oktober började jag leta reda på något annat ställe att köra på. Så en lördag i oktober var jag därför och testade i Gamlestaden.

– Vi fortsatte med med föreställningarna med Teater Kattma och det blev mer och mer rutin.
– Jag hade fullt upp med träning, dans och teater.

November
– Jag startade Mittfunktionshinder reportageserie ”Tack vare min…” och testade då för första gången att göra videointervjuer vilket jag har gjort sedan dess.
– Fokus för mitt arbete förändrades något så jag började lägga upp en lite annan plan för mitt arbete.
– Under hösten hände det nog inga större saker. I alla fall inget som jag kommer ihåg nu…Det var mest vardag med som sagt dans, teater och träning.
– Men min kropp var urform igen och jag orkade typ ingenting. Allt som annars har brukat vara inga problem alls blev plötsligt jobbigt. Förflyttningar började bli jobbiga och jag kände hur jag började röra mig sämre och långsammare. Backar som jag tidigare klarat klarade jag inte av längre…Jag kände mig så fysiskt begränsad och det tog även på mitt psyke. Jag är van att kunna ”flyga” över allt utan problem, men nu kändes det mesta så jobbigt och det gjorde att jag rörde mig mindre och då blev det inte bättre.
– Jag bokade en resa till Tenerife!
Det var även i november som SpinnUnga och jag uppträdde på ett evenemang på Frilagret som hette Lika rätt till toalett.

December
– 
I December blev jag tillfrågad om jag ville ha en dansjobb på nyårsafton och det ville jag självklart!
– Jag var m26913648_10155328534852406_1777121775_ned Spinn och SpinnUnga under ett kulturevenemang om tillgänglighet på Världskulturmuseet.
– Jag hade födelsedagsfest som min kompis Bobe hjälpte mig att anordna.
– Dagen efter festen hade jag även lite födelsedagsfika med familjen.
– Vi spelade sista föreställningen med Huset vid vägens början som även var på min födelsedag. Jag trodde det skulle vara skönt att spela sista föreställningen, men efteråt kom bara en tomhet som höll i sig hela månaden.
– Sedan var det ju julafton såklart som i vanlig ordning firades med familjen.
– Året avslutades på bästa vis med föreställning i Uddevalla och sedan fest hos Mira!

 

Ja, detta var nog mitt 2017!

 

Vanliga människor och vi med superkrafter

Publicerat 29 december, 2017

Vi ska ta tillvara på vår superkraft och vanliga människor ska känna sig stolta om just du väljer att lära känna dem.

Att sitta i rullstol innebär att du har fått en gåva och en superkraft. En gåva att alltid vara speciell som gör att alla alltid kommer att komma ihåg dig. Det innebär att du alltid kommer ha möjlighet att stå i fokus om du vill det, och du kommer alltid ha förmågan att påverkar människor på ett helt annat vis än vad vanliga människor kommer kunna göra. Du med denna superkraft är speciell och du ska vara stolt över att vara speciell och glad över att du slipper vara en i mängden som ingen ändå kommer ihåg.
På grund av din superkraft kommer du alltid synas och det räcker med att du går utanför dörren för att någon ska se dig och det är en förmåga som ingen som inte har denna superkraft har. Du kommer dessutom alltid vara en debatt för ett helt samhälle, hur coolt är inte det liksom?
Du kommer kunna göra folk glada, inspirerade, nervösa, oroliga och osäkra bara de ser dig – Så tänk vilken kraft och förmåga du har.
Så fort du kommer in ett rum så kommer alla se dig så du ska ta hand om dig och vara stolt över det alla ser. Du ska vara stolt över att du har en kropp som alla kommer att komma ihåg eftersom just din speciella kropp sticker ut från mängden.

Du är speciell och människor runt om kring dig ska känna sig speciella när du pratar med dem. De ska känna sig stolta över att just du med denna superkraft vill prata med dem och kanske till och med vill vara deras vän eller partner.
Vanliga människor som du väljer att lära känna ska känna sig särskilt utvalda och stolta över att just du både vill och tar dig tid att visa dem en annan del av livet än de livet som mängden lever.
Vanliga människor utan någon särskild superkraft ska känna sig speciellt utvalda att de kommer få uppleva så mycket spännande med just dig om du tillåter det. Du med denna superkraft har förmågan att lära vanliga människor så mycket om livet och de vanliga ska känna sig privilegierade att just de kanske får ta del av denna kunskap.

Du med denna superkraft ska gå in i varje rum med huvudet högt och känna stolthet, du ska vara stolt över att ju du fick denna superkraft som gör att du alltid kommer att vara en stjärna som normen bara kan  drömma om att bli. Du ska känna dig stolt och nöjd över att det räcker med att just vara du för att någon ska se dig och över att du inte behöver ha en särskild talang för att bli ihågkommen som en artist.

Du är född med en superkraft som du ska vara stolt över och ska ta tillvara på. Men samtidigt ska du vara snäll mot vanliga människor och behandla dem väl, för de kan ju inte hjälpa att de inte fått denna förmåga och superkraft. Vi med denna superkraft vet att det är synd om vanliga människor som inte är något särskilt alls, så därför måste vi ta extra hänsyn till dem, men vi ska samtidigt inte heller klappa dem på huvudet och framför allt får vi aldrig se ner på dem.

Vi med denna superkraft har fått i uppdrag att visa vanliga människor hur man lever fullt ut och det är ett uppdrag som vi ska ta på största allvar. Men kom ihåg att det räcker med att du är du och att du aldrig behöver överbevisa något för någon.

jag stranden

Strävan efter de omänskliga…

Publicerat 19 december, 2017

...Eller att faktiskt acceptera att jag är en människa?

Alltid känna en självsäkerhet, alltid veta vad jag ska säga, alltid vara social, aldrig ha ångest, aldrig kompensera för saker jag inte kan hjälpa, aldrig känna en obehaglig stress, alltid vara snäll mot mig själv, alltid göra val som är de bästa för mig, alltid acceptera min kropp och aldrig försöka förändra den på något vis, aldrig behöva någon bekräftelse och aldrig göra något för att på något vis få uppmärksamhet, alltid göra en sak i taget, alltid acceptera min fysiska situation, alltid känna att jag är lika värdefull som alla andra, alltid stå upp för mig själv och alltid kunna säga ifrån när jag blir orättvis behandlad, alltid ha koll på läget och veta vad jag ska göra, oftare klara av att ägna mig åt aktiviteter som jag vet är bra för mig så som meditation, läsa, promenera och att ta det lugnt.

Är detta möjligt? Är det ens mänskligt? Det ovan skriva är något som jag desperat har försökt sträva efter så länge jag kan minnas och jag har försökt be om hjälp för att kunna nå dit. Men här om dagen slog det mig att det är en omöjlighet. Allt det ovan nämnda tillhör att vara människa och människa är jag visst. När jag tänker efter så vet jag knappt någon som inte ägnar sig åt minst något eller några av det jag nämnt ovan och då menar jag personer oavsett om de har en normbrytande funktionsvariation eller ej. Alla har vi vårt. Men absolut, vissa har större svårigheter än andra och är svårigheterna för stora så kan man behöva jobba med dem. Men att sträva efter den perfektion jag så gärna vill uppnå är en omöjlighet och att försöka sträva efter det omöjliga kommer bara göra de eventuella svårigheterna större.

Så en acceptans av att jag inte är mer än människa är nu på sin plats. Istället så kan man fascineras över hur vi människor håller på och hur vi så ofta försöker sträva efter de omöjliga och onåbara – För jag är som sagt inte ensam.

Hur långt har du kommit i din acceptans av att du inte är mer än människa?

17409990_10154490305562406_833996957_n_1