Följ oss på Facebook

header-blogg-1

2014 februari

Fruits and vegetables

Mat

Publicerat 27 februari, 2014

Jag tycker det är viktigt med vilken mat jag äter!

Jag är väldigt tacksam över att vi ätit bra mat och att jag har fått med mig det från början. Jag kan även en hel del om mat om vad som är bra saker och mindre bra saker. Jag vet vad jag ska äta äta för att hålla mig mätt länge och vad jag ska äta för att bli mätt fort men hungrig fort. Jag har rätt bra koll på vad jag ska äta för att må bra och för att inte må bra. Jag vet vad jag ska stoppa i mig för att vara säker på att få sug och därför äta sådant som jag inte planerat. Jag vet att jag får akut blodsockerfall och blir på extremt dåligt humör, jag kan bli extremt ledsen och inte alls förstå varför, men så äter jag och inser att det var just mat jag behövde. Både mamma och pappa tycker om att laga mat så jag har kanske blivit ganska bortskämd när det gäller mat. Jag kommer ihåg en gång när jag var kanske tio år, så fick vi spaghetti och köttfärsås en fredag och då började jag gråta, för det var ingen fredags mat, det skulle vara fläsk file ´, klyftpotatis och god sås, en sås som gjorde hela rätten.

Jag har de senaste åren bott hemifrån men inte ensam, jag har bott på olika internat och liknande, där jag inte har kunnat bestämma vilket mat de ska laga. jag har inte gillat den maten som har serverats mig de senaste åren, helg maten har bestått i prioger, pizza, hamburgare eller varma mackor. Enligt mig är maten jag precis räknat upp sådant som man kan äta till lunch någon gång ibland när man inte orkar fixa något annat, eller pizza kväll med kompisarna. Det är sådant som man väljer som sista alternativ och inte alls något festligt som man borde äta en fredag eller lördag kväll.

Men nu har jag bott själv i snart fem månader och har därför kunnat bestämma helt själv vad jag ska laga. Jag börjar verkligen uppskatta att kunna laga den maten jag vill. Jag har börjat exprementera och hitta nya rätter. Jag försöker blanda, nyttigt dvs varierat, mycket frukt och grönt, men ändå bra protein, bra fett och kolhydrater i en ok mängd.

Jag har verkligen börjat gilla att steka riven morot och hackad paprika och sedan en god gryddblandning i det. Jag har också fått dille på Haloumi ost. Jag har osten som protein källa, eftersom jag gärna äter vegetariskt.

Ibland äter jag bara stekta grönsaker och haloumi till lunch, eller ibland till middag så lägger jag till fullkornspasta och en klick crème fraiche.

Jag hade börjat skippa grönsakerna och frukten, så jag började att steka grönsakerna sp får jag med dem naturligt och väljer sådant som är lite mer mättande i jämförelse med salladsblad, gurka och tomat.

Jag tycker också att fil är ett väldigt lätt mellanmål eftersom det bara är att dricka ur ett glas, men jag försöker byta ut det mot en frukt i alla fall en gång om dagen, eftersom det tom kan vara mer mättande och mer fibrer.

Idag testade jag något nytt. Jag testade röttris, det har jag aldrig ätit, det var helt ok, jag höll mig mätt länge, eftersom det är fullkorn, till de stekte jag hackad paprika, riven morot och haloumi, hade i kryddor, vitlök och en sked creme fraiche. Det var helt okej, gott nytta och enkelt!

blogg_bild_atta_530370fc2a6b226c7d047c8c

Okunskap inom vården

Publicerat 24 februari, 2014

Vem tar ansvar över bristerna?

Hej!

Idag har varit en riktigt händelserik dag!!
Jag hade möte med LSS med mina två kontakt personer. Jag tycker inte mötet gick särskilt bra och jag tycker inte heller att jag blev bra bemött av LSS tanterna. Mina kontaktpersoner sitter i soffan och jag går och öppnar för LLS tanterna och de första en av dem säger ”Hej, jag har stämt möte med …… men hon har kanske inte kommit än?” Jag bleg helt ställd! Så här i efterhand så kom jag på att jag ju skulle sagt att ”Hej, jo hon är här, men det är jag som är Felicia och jag bor här, välkomna!” Men istället kom min kontaktperson eftersom hon hörde att de frågade efter henne. Sen var jag mer eller mindre irriterad de mötet och ville bara att de skulle gå hem. Men självklart så var jag ju artig mot dem och försökte göra det bästa av situationen.
Jag tycker med att LSS tanterna svarade ”jag vet inte…” Men det höll inte mina kontakt personer med om…Men visst nu har jag fått lite mer klarhet i vart jag ska vända mig med vad. Så alltid något!

Nu kommer jag till rubriken, När man är patient oavsett om man ligger på sjukhus, besöker en vårdcentral eller om det är inom somatikern
eller psykiatrin. Så är vi patienter i beroende ställning till de som jobbar på stället man är patient på. Vi är beroende av deras beslut och deras bemötande.

Det kan kännas som om ens liv ligger i någon annans beslut. Jag vet tex när jag en gång hade en allvarlig brännskada på en ena skinkan, då var jag sjukt beroende av att läkaren skulle låta mig få göra en nödvändig operation. Utan operation så hade antagligen inte såret läkt. Jag fick tjata i flera månader innan jag fick min operation och jag var tvungen att ta reda på så himla mycket fakta och information själv. Hade jag inte legat i som bara den så hade jag nog inte fått min operation.

Sedan har vi de personer inom vården som har andra roller än läkarna dvs säga SSK, USK och skötarna, dem man träffar oftare än läkaren om man ligger inne. Deras bemötande är verkligen A och O. Jag har träffat några helt fantastiska personer inom denna kategori som jag kommer minnas hela livet och som har hjälpt mig något otroligt.
Sedan har vi dessa SSK, USK och skötare som inte är lika toppen. De kan vara en person som egentligen är väldigt bra som person, men som kanske är ny på jobbet och därför inte har kunskapen, eller kanske är osäkra i sin roll. Det kan vara personer som verkligen vill väl och verkligen gör sitt yttersta för att det ska bli så bra som möjligt för patienten, men det blir ändå inte bra, kanske för att personen försöker så mycket och försöker göra allt rätt så att allt blir fel.

Jag förstår att alla är nya på jobbet någon gång, men problemet är att det drabbar patienter, andras okunskap drabbar de som behöver hjälp. Hur ska man komma i från att en patient blir taskigt bemött eller fel behandlad bara för att personalen inte har kunskapen? Förstår de som jobbar inom vården vilken stor betydelse de har för en annans liv, förstår man vilket stort ansvar man tar på sig när man tackar ja till ett yrke inom vården?

Detta är någon vecka efter min operation och mina fina vänner dra ut mig i det fina vädret så att jag kan äta glass i solen!!

filiciaheader

Hej hej!!

Publicerat 20 februari, 2014

Äntligen har jag fått hjälp med att rensa och städa mitt skafferi och kylskåp.

Nu har jag bott i egen lägenhet i över fyra månader.  Jag har börjat se vilka saker som är fysiskt jobbiga för mig, jag börjar se att jag faktiskt inte klarar av allt och att jag behöver viss hjälp.

Jag har länge känt att jag behöver hjälp med att rensa och städa mitt skafferi och kylskåp, innan det blir en sanitär olägenhet. Jag har längre dragit mig för att be om hjälp med detta för det känns töntigt och det känns som om jag borde klara av det själv. Men i fredags blev jag mer eller mindre tvingad av en annan person att be om hjälp. Så i morse fick jag hjälp att städa skafferiet och oj vad skönt det var. Eftersom jag inte bor i en anpassad lägenhet och hyllorna är högt upp så når jag inte. Jag fick hjälp att torka av, slänga, rensa och sortera. Det var en jättebra hjälp.

För som det har varit de senaste månaderna så ser jag inte ens vad jag har och köper därför mer av sånt som jag tror jag behöver, men som jag idag såg att jag hade massor av.
Nästa vecka ska jag få hjälp med kylskåpet för det ser i princip likadant ut som skafferiet. Jag ska även be om hjälp att torka av kaklet vid spisen eftersom det är prickigt och äckligt.

Idag har jag varit på möte med LSS där vi skulle prata om vilka eventuella insatser jag kommer behöva om ett tag då den hjälpen jag får nu upphör.  Jag tycker inte vi kom fram till någonting om jag ska vara ärlig…

 

 

 

 

 

 

 

 

hjärnan

En hjärna som förstorar upp saker.

Publicerat 16 februari, 2014

Andas!

Jag har en tendens att gå runt och noja över saker och ting. En tendens att se en eventuell katastrof innan den ens har inträffat. Jag har också en tendens att tro mig veta vad andra tänker. Jag tror ganska ofta att jag vet vad andra tycker och tänker om mig och om en viss situation.

Om vi tar personen som är irriterad på mig som jag har tjatat om hela veckan. Fakta är att hon för snart en vecka sedan blev irriterad på mig över en sak. Fakta är också att jag inte kunna träffa eller prata med henne efter detta. Fakta är också att jag inte kommer kunna träffa eller prata med henne förens i mitten av nästa vecka, det bara är så punkt slut!

Så egentligen förstår jag inte riktigt vad det är jag går och nojar över, hon är irriterad på mig ja! Men hon har varit irriterad på mig förut och jag har absolut varit irriterad på henne förut och vi har varje gång löst det, så varför skulle vi inte kunna lösa det den här gången.

En fin vän skrev till mig igår:

”Jag kan vara arg på mina kompisar eller på (…), och det betyder inte att jag tycker mindre om dem. Jag är  bara lite irriterad, vilket egentligen inte förändrar relationen utan bara gör att man antingen reder ut det eller låter det rinna ut i sanden. Och det är egentligen inte farligt att bara låta det vara så!”

Jag försöker påminna mig om det min vän skrev till mig.

En person är irriterad på mig och det är ingen katastrof, vi har löst det förut och vi kommer lösa det igen! Vi båda är måna om en bra relation och det blev bara lite olyckligt att det gick så lång tid innan vi kunde lösa det.

Jag vill inte låta andra personer styra mitt liv och jag vill inte heller att lite irritation ska få ta över hela min vecka!

 

ledset öga

Ledsen.

Publicerat 15 februari, 2014

Ibland gnager det..

Det var ett tag sedan jag kände mig ledsen. Jag har faktiskt inte känt så mycket alls de senaste, eller jo det har jag kanske, men just ledsen har jag inte varit.

De senaste veckorna har jag känt mig lite avstängd, jag vet varför och det finns en helt naturlig orsak, men ändå. Nu börjar jag ”vakna till liv” igen. Det är precis som jag vill, för jag gillar att känna känslor.

Jag gillar att känna känslor och jag gillar att hitta orsaken till dem, jag vill förstå dem, jag vill veta om de är befogade. När jag är trött så kan huvud börja snurra riktigt mycket och jag kan bli ledsen för att sedan sova på saken och inte alls förstå varför jag var ledsen.

Ikväll känner jag mig ledsen. Eller är det ledsenhet jag känner? Det är kanske lite rädsla också? Jag menar jag gör stora förändringar i mitt liv just nu. Det är väldigt mycket som kommer se annorlunda ut för mig till hösten, den lilla trygga bubbla jag levt i kommer försvinna och ersättas med något nytt, något okänt, jag kommer också lämna personer som har hjälpt mig otroligt mycket.

Oron baseras nog delvis också på personen som talade om för mig i tisdags att hon var irriterad på mig. Det gnager i mig att inte kunna lösa det med henne än, vi kommer ses i veckan, men jag vet inte om vi kommer hinna sitter ner och prata om det. Jag vet egentligen inte ens om det finns något att prata om för kanske har hon släppt det? Men om jag känner henne rätt så vill hon nog lösa det, det vill i alla fall jag.

Jag känner mig också ledsen över den acceptansen jag jobbar med, eller är det rädlsa på banan där också tro? Nej, där tror jag mest att jag är ledsen och försöker ta in något jag länge inte har klarat av att ta in.

Är det vid sådan här tillfällen man borde ringa en vän? Jag vet inte, så modig har jag inte blivit än i alla fall.

Men att skriva här hjälper mig mycket. Jag kunde aldrig drömma om att få så mycket respons som jag har fått på det jag skrivit, både i bloggen, på facebook och via sms.

Vänner

Vänner, vänner underbara vänner!

Publicerat 15 februari, 2014

Vänner är det bästa som finns!

Känner ni igen känslan av att känna sig totalt övergiven? Känslan av att ingen egentligen tycker om en? Så kan i alla fall jag känna mig ibland. Ibland känner jag mig som en rutten sill som sitter och möglar i min ensamhet.

Men vad är egentligen verklighet? Vad är fakta och vad är endast mina tankar känslor?

Idag är inte en av de dagar som jag känner mig ensam, tre kompisar oberoende av varandra har hört av sig till mig. Det gör mig riktigt glad! Min mamma har också ringt för att bara kolla läget.

Under många år så har jag inte släppt in mina vänner och familj, jag har inte vågat vara öppen och inte vågat prata med dem. Vilket i sig gjorde att jag kände mig riktigt ensam, för visst blir man ensam om man inte vågar ringa någon för att säga att man mår bra, eller för att säga att man är hemskt ledsen öven en sak. Visst blir man ensam när man är så rädd för deras reaktion och så rädd för att blir ensam och övergiven att man inte vågar öppna sig.

Märker ni det paradoxala i det hela? Jag är rädd för att vara ensam och för att känna mig ensam, men samtidigt så är det jag som har satt mig i den situationen. Jag klandrar mig inte för detta för jag har inte vetat bättre, jag har istället hittat mina sätt för att pysa ut det som behöver pysa ut. Det jag har gjort har fungerat, jag har inte mått bra av det men det har fungerat och det skulle fortfarande fungera, men nu vill jag istället bjuda in min familj och mina vänner.

Jag börjar inse att livet kan ge så mycket och att ens omgivning är riktigt viktig. Jag har aldrig vågat konfrontera en annan person. Om en kompis av någon anledning är irriterad på mig så har jag försökt skylla i från mig eller tagit på mig hela skulden men sedan aldrig vågat prata med hen igen.

I många situationer så har jag blivit expert på att prata om andra men det har inte kommit ett enda ord om mig. Jag har gjort allt för att försöka vara omtyckt.

För ett tag sedan så bestämde jag mig för att prata med en vän om våran relation, jag bestämde mig för att tala om att jag tyckte att den var ojämn. Jag sa att jag kände att jag tyckte att jag inte får så mycket plats, vilket jag förstår eftersom jag förut inte har velat prata om mig själv. Min vän tog det riktigt bra och våran relation har blivit betydligt mycket bättre.

Ibland, eller ganska ofta så får jag en känsla av att kompisar och personer i min omgivning är irriterade på mig eller på något vis tycker att jag gjort fel. Detta är något som har gett mig mycket oro och gnag i bröstet. För någon vecka sedan så trodde jag återigen att en kompis inte tyckte om mig mer efter en sak som hände för ett tag sedan. Jag gick då till henne och sa hur jag kände, hon sa att hon visst tyckte om mig och att det var lugnt mellan oss. Tänk om jag hade gjort så i många år, tänk så många relationer jag hade kunnat bevara då.

Men det som är gjort är gjort! Jag har börjat lära mig av mitt tidigare sätt att leva, jag har börjat bjuda in min omgivning i mitt liv, jag har börjat stå upp för mig själv. Jag har börjat att vara betydligt mycket mer trevlig mot de som bryr sig om mig, jag har slutat att skydda de som inte vill bli skyddade från mig.

det är svårt att göra förändringar och svårt att ändra på beteenden man haft i många år, men det går sakta men säkert!

 

positive-quotes-favim-com-488174

Att prestera

Publicerat 14 februari, 2014

OS i London 2012

Igår hos CA berättade jag om hur jag tänker sönder saker hela tiden. Som tex basketen. Det jag preseterar stämmer inte överens med bilden jag har i huvudet av hur bra jag borde vara.
>När jag var liten så trodde jag på allvar att jag var en blivande OS stjärna.
Jag har länge trott att jag på något vis är bättre än många. Detta för att det är vad jag har fått till mig från min omgivning (eller min tolkning av vad omgivningen sagt…) . Jag har alltid varit väldigt fysisk och har hållit på med idrott sedan jag var fyra år. Jag hade rutor på magen när jag var åtta år, har länge varit snabbast av alla i min stol, varit den som tagit bort tippskydden tidigast. Jag var väldigt framåt när jag var liten.
Bilden är under är från Aftonbladet när jag körde tävlingsstol för fösta gången när jag var åtta år.
Samma helg som jag var med i Aftonbladet var också Lilla sportspegeln och filmade oss, de gjorde en intervju med mig.

Några år senare så gjorde tv profilen ”Skurt” ett avsnitt av mig, de ville ha med en pigg, glad tjej i rullstol och valde då ut mig.
Åren gick och jag hade kvar bilden av att jag någon dag skulle bli en OS-stjärna.

Jag slutade med tävlingstol, började spela basket. Det gick från en början bra med basketen, jag har alltid varit bra med bollar (som barn…) Jag fick fort börja spela i ett mer avancerat basket lag. Men här hade jag börjat bli tonåring, saker och ting hände som gjorde att jag inte längre kunde utvecklas med samma fart när det gällde idrotten. Jag höll i ett tag men orkade inte så länge, då jag inte presterade så bra som jag tyckte att jag borde. Jag var inte längre den spralliga, glada oblyga tjejen.
blev för stor och så som mot liv såg ut förtillfället och skulle göra många år framåt gjorde de omöjligt för mig att utvecklas i den takt jag ville.
I mitt huvud har spelat basket sedan jag var typ tolv, dvs i 12 år. men när jag tänkte efter så kom jag på att verkligheten inte riktigt ser ut så. Jag spelade i ett ungdomslag i 2-3 år men det var ingen nivå och vi var endast fyra spelare som mest sköt på korgen.
Jag spelade några gånger med A-laget, men det var för jobbigt för mig psykiskt och pressen blev för stor, så jag var inte med så många gånger.
Sedan la jag av pga sjukdom i några år. Jag spelade sedan till och från i några år men då endast med ungdomarna.
Under gymnasietiden så tror jag inte att jag spelade alls och inte efteråt heller. Jag tror att jag var med på kanske två träningar någon gång efter gymnasiet och sedan en träning i Malmö under tiden jag pluggade i Sölvesborg.
Alltså i mitt huvud så borde jag vara PROFFS eftersom jag har spelat basket i tolv år. ELLER? hmm, precis! Jag har ju faktiskt inte alls spelat basket så mycket egentligen, men jag har däremot varit i basket kretsar i tolv år till och från. Eftersom folk har sett mig på turneringar och matcher genom åren så antar jag att dom tror att jag har spelat hela tiden i tolv år och därför borde vara proffs.

När jag tänker på det så här så känns det inte längre så konstigt att basketen känns jobbig… jag känner mig hela tiden misslyckad då jag inte presterar som ett proffs eller ens som någon som har spelat i ett bra lag i några år.

Jag tycker att jag borde vara en OS stjärna, men som min situation har sett ut och så lite som jag faktiskt har spelat så är det OMÖJLIGT att vara proffs.
Att tycka att jag bara duger om jag är proffs, gör att alla träningar är dömda att misslyckas och jag är dömd att känna mig värdelös.
Om jag skulle sänka kraven på mig själv och istället acceptera den nivån jag är på så skulle träningarna med all säkerhet bli betydligt mycket roligare, jag skulle heller inte bli helt totalt låst och trycka ner mig själv mer och mer för varje minut av träningen.
”FULL RULLE MOT OS 2012”

MOT NYA OS-GULD? Felicia Sparrström tycker att det är jättekul att köra racerrullstol. Hon är född med ryggmärgsbråck och har suttit i rullstol hela livet. På Frösunda Sport Center får hon lära sig köra riktigt fort.

 

chans

När det inte blir som jag tänkt mig

Publicerat 13 februari, 2014

Jag får göra det bästa av situationen

I helgen skulle egentligen min bästa kompis komma, men tyvärr blev hon sjuk…

Så jag fick tänka om och såg då chansen att vara med en annan betydelsefull person. En person som inte är en vän, en relation som inte kommer vara så länge till, en person som jag inte har någon jämnställd relation till. Men som ändå är betydelsefull för mig. Helger då vi skulle kunna befunnit oss på samma ställe har jag lyckats att ha andra planer. Jag har inte varit på samma ställe som henne en enda helg sedan i november. Från början blev jag ledsen över att vi hela tiden sprang om varandra, men nu de senaste helgerna har jag bara skrattat…

Men i helgen skulle vi befinna oss på samma plats och jag såg fram emot en bra helg, en helg där vi kunde reda ut ett och annat, för det är nämligen samma person som är irriterad på mig som jag skrev om här om dagen. Jag såg fram emot att lösa denna konflikt i morgon.

Men jag fick precis reda på att hon är sjuk så vi kommer inte ses nu i helgen heller…jag som hade sett fram emot detta! Sett fram emot att ha en bra helg med en betydelsefull person…

Fast sen är  det ju det här med relationer. Relationen till den här personen är inget jag ska bygga på eftersom vi kommer gå skilda vägar fram åt sommaren, det är ingen jämnställd relation heller, hon vet allt om mig men jag vet inte mycket om henne. Dessutom så har denna relation haft en tendens att styra mitt liv, det är något jag vill bryta, så därför har det på ett sett varit bra att vi har sprungit om varandra så länge. Jag har behövt ta lite avstånd till henne.

Så jag ska ta tillfället i akt och öva på relationerna till mina vänner, kunna delta fullt ut i situationer med dem och våga ta mer kontakt.

Nu borde jag gå och sova, jag ska upp och simma i morgon.

 

svåraste

Att göra det svåraste

Publicerat 13 februari, 2014

Kampen mot att acceptera mig själv.

Nu sitter jag och försöker andas och samla kraft. För om en stund ska jag träffa CA och återigen utsätta mig för det svåraste. Jag ska återigen utsätta mig för mig själv. Detta i kampen för att acceptera mig själv fullt ut. Jag vill leva i mig själv och på mig själv. Det ska gå och det går, det går framåt!

 

 

 

 

Svårigheter

Jag kan faktiskt inte allt!

Publicerat 12 februari, 2014

Jag accepterar att det är svårt!

Nu har jag bott i egen lägenhet i över fyra månader. Jag har börjat se vilka saker som är fysiskt jobbiga för mig, jag börjar se att jag faktiskt inte klarar av allt och att jag behöver viss hjälp.

Jag har länge känt att jag behöver hjälp med att rensa och städa mitt skafferi och kylskåp, innan det blir en sanitär olägenhet. Jag har längre dragit mig för att be om hjälp med detta för det känns töndigt och det känns som om jag borde klara av det själv. Men i fredags blev jag mer eller mindre tvingad av en annan person att be om hjälp. Så i morse fick jag hjälp att städa skafferiet och oj vad skönt det var. Eftersom jag inte bor i en anpassad lägenhet och hyllorna är högt upp så når jag inte. Jag fick hjälp att torka av, slänga, rensa och sortera. Det var en jättebra hjälp.

För som det har varit de senste månaderna så ser jag inte ens vad jag har och köper därför mer av sånt som jag tror jag behöver, men som jag idag såg att jag hade massor av.

Nästa vecka ska jag få hjälp med kylskåpet för det ser i princip likadant ut som skafferiet. Jag ska även be om hjälp att torka av kaklet vid spisen eftersom det är prickigt och äckligt.

För övrigt så är jag sjukt glad över att snön är borta!! Jag kan röra mig fritt ute igen! Jag får vårkänslor när jag är ute, solen kikar fram och det är öven 6 grader i skuggan.

Min kropp är inte på topp idag, det går som stötar genom hela mig och mina händer skakar som asplöv. Men i kväll är det basket i Malmö som gäller. Jag ska därför ta det lugnt några timmar nu och sedan äta en bra middag bestående av lax!