Följ oss på Facebook

header-blogg-1

2014 juni

choklad fondue

Krav

Publicerat 26 juni, 2014

Jag behöver nog sänka mina krav på mig själv...

Jag kommer på det i bland, men inte å ofta. Men nu kom jag på det igen. Jag ställer väldigt höga krav på mig själv, jag vill vara den mest sociala, den med mest kompisar, den som klarar mest, gör mest saker, klarar arbetet och skolan bäst och den som lyckas bäst, jag vill vara smalast, snyggast och mest vältränad och den bästa ledaren i olika sammanhang…

Dock lever jag aldrig upp till mina egna krav och känner mig därför ofta väldigt misslyckad…och jag klankar ner på mig själv hela tiden. När jag har så höga krav på mig själv som kanske är orimliga så förstör det glädjen i mycket och jag fokuserar mest på hur jag BORDE vara istället för att tänka på hur jag faktiskt är. Mina tankar om hur jag borde vara gör att jag tröttnar på saker som jag egentligen tycker är roliga eftersom jag känner mig så dåligt och då är det ju inte kul med.

Jag vill tex knappt gå till praktiken i morgon eftersom jag känner mig så dåligt och tänker att de tänker att jag gör ett dåligt jobb och jag borde klara mer eftersom jag faktiskt är barnskötare så borde jag klara av detta bättre. Jag tänker att jag borde vara mer social och jag borde veta hur jag ska hantera saker och ting. MEN är det rimligt att komma in i ett nytt jobb efter sex dagar, är det rimligt att känna personalen så bra så att jag lätt kan prata med dem, är det rimligt att jag ska komma ihåg vad alla barnen heter och alla deras rutiner? Är det rimligt att jag ska veta vart alla saker är och ska vara? Är det rimligt att jag ska klara av när barnen testar gränser och få dom att göra det dom egentligen ska göra när jag inte ens kan deras namn? Är det rimligt att jag som varit sjukskriven de senaste åren ska orka lika mycket som de som jobbat där i flera år?

Sedan kan man ju undra också varför just JAG måste vara mest social, orka mest, vara mest aktiv, vara den bästa ledaren, få högsta betyg, vara smalast, träna mest och varför just jag ska klara av att vara med kompisar hela tiden, aldrig vila och aldrig återhämta mig…Sedan kan man ju också undra hur jag tänker att jag ska klara av detta eftersom jag dessutom har vissa extra svårigheter som jag behöver hantera och ta hänsyn till…

Och varför ställer jag dessa krav på mig själv när jag inte gör det på någon annan? Ja, det kan man faktiskt undra!

För övrigt så har jag sagt hejdå till både CA, Simon och Rutan idag eftersom jag ska på läger i två veckor nu och de reser bort på semester. Jag passade på att bjuda Simon på choklad fondue Det var riktigt trevligt och gott! Jag passade på att berätta allt som jag vet om henne som inte hon vet/visste att jag visste om henne, det var roligt!

Från en Geochaching tur med Julia i tisdag 🙂

 

acceptans

Acceptera det du inte kan förändra…

Publicerat 22 juni, 2014

Och jobba med att förändra det du kan förändra...

Jag tänker ofta ”men det BORDE VARA SÅÅ!!” eller ”jag kan inte acceptera att det ska vara så”

Men vissa saker eller typ många saker är på ett sätt som vi inte tycker att dom borde vara. Då gäller det med att försöka jobba med acceptans av att det set ut som det gör. Att komma till en acceptans kan vara väldigt svårt och det kan ta tid och bara för att du tänker att ”nu ska jag acceptera detta” så kommer du antagligen inte acceptera det så lätt.

Igår fick jag veta att internat Villan ska åka på stugsemester i slutet av Augusti dvs jag kommer inte få följa med! Både Rutan, Simon och alla som bor där ska åka, snacka om att jag blir avundsjuk!! Jag har nämligen sagt sen jag flyttade dit att jag vill göra något sådant och Simon sa i våras att vi ska åka på en utflykt innan jag slutar. Men NEJ så kommer det inte bli, det hanns inte med någon utflykt eller resa innan jag skulle sluta…Visst jag tycker det är jätte hemskt, jag är jätte ledsen över det och idag har jag haft svårt att göra det som jag planerat eftersom jag är så ledsen över detta. Men jag försöker tänka att hur ledsen jag än över detta så kommer dom åka på stugsemester utan mig och jag behöver därför acceptera verkligheten som den är.

hjärta

Att leva som en kompetent 24 åring

Publicerat 21 juni, 2014

Det går nog men det är svårt...!

Jag försöker verkligen lära mig leva som vuxen och som den 24åring som jag är. Det sjukt svårt eftersom det till stor del är något nytt för mig.

Jag har inte tänk på det förut på samma sätt som idag, men jag kom på att sedan jag var tolv år så har mitt liv till stor del kretsat kring personal på olika ställen och när jag har mått dåligt så har jag i första hand vänt mig till personal, antingen till lärare, sjukvårdspersonal eller personal på ett läger jag var på en helg i månaden från det att jag var tolv till att jag var nitton.

När jag flyttade till Sölvesborg när jag var nitton för att plugga på folkhögskola och bo på internat så mådde jag inte alls bra och jag trivdes inte så bra där jag bodde och då blev min trygghet min kurator på skolan och andra lärare.

Sedan har jag genom åren träffat andra kuratorer och lärare och då har jag typ mer eller mindre hängt upp mitt liv på dem.

När jag var femton så blev jag sjuk och var det i många år efter det, vilket gjorde att jag hade mycket kontakt med sjukvården och då blev det min trygghet.

Jag har funderat på hur andra tonåringar har klarat sig som inte haft samma kontakt mer olika personal som jag…Men jag har väl kommit fram till att dom har vänt sig till sina kompisar och sina föräldrar kanske och kanske som jag nu genom en blogg.

Jag är inte van vid att vända mig till mina kompisar om jag får problem, jag tänker liksom inte ens på att jag kan göra det eftersom jag aldrig gjort det.

Men idag när jag var ute på promenad några kilometer hemifrån så tyckte jag att min rullstol var lite väl ranglig och skranglig så jag kollar ner på mina länkhjul och då ser jag att de ena har nästan helt trillat av. Jag har tappat skruvarna till dem en bit bort så dom hittar jag inte. Jag kände att jag kunde ju inte inte köra hem på tre hjul, men jag visste inte hur jag skulle lösa det…Men så kom jag på att min kompis Julia som bor någon kilometer bort har bil. så jag ringde Julia och hon kom och hämtade mig. Julia sa att det var bra att jag kom på att ringa henne.

Så jag försöker tänka att det inte är konstigt att det är svårt för mig att lämna villan och internat livet där med trygga vuxna eftersom det är så jag levt de senaste tolv åren. Men nu är det dags att gå vidare ta nästa steg och leva som en kompetent 24 åring!

Julia var hos mig idag och hjälpte mig att möblera om sovrummet, så nu är jag nästan helt nöjd med alla mina två rum!! TACK!

 

 

soffan

Ett nytt liv…

Publicerat 18 juni, 2014

...Så hur skulle det kunna vara annorlunda?

Jag kan tänka mig att många kan känna igen sig i att flytta till en ny stad, att börja om, att börja på något nytt.

Jag har en kompis som har flyttat från Göteborg till Stockholm där hon bodde en period, jag tror hon skulle jobba. Hon berättade att hon från början kände sig ensam eftersom hon inte kände någon. Att känna sig ensam i en ny stad är helt normalt tänker jag. Eftersom man kanske inte har byggt upp de där nätverket än som man så väl behöver.

Jag flyttade till Skåne för snart två år sedan, men då flyttade jag till ett internat och pluggade på stället och mitt lilla trygga ställe i Finja blev mitt liv, det var vad mitt liv kretsade kring, jag valde tom att inte åka hem och fira jul de första året eftersom jag ville vara med mina nya vänner i Finja. Jag byggt upp mitt liv från grunden kan man säga, bra och mycket välbehövligt, jag behövde börja ta hand om mig bättre. Jag fick nya kompisar som var lika mig, jag kände igen mig i mina nya vänner på ett vis som jag aldrig gjort förut och jag tänkte ”Oj, det finns fler som jag” Jag fick förståelse och trygghet. Jag lärde snabbt känna Simon, vi förstod varandra och vi pratade samma språk. Det tog inte många dagar innan  jag var sjukt förbannad på Rutan, jag tyckte hon var ganska dum i huvudet, men det kan vi skratta åt idag och vi kan nu mer förstå varandra och skoja åt varandras egenheter.

Jag byggde upp min trygghet i Finja och jag ville inte kännas vid den dagen då jag skulle tvingas flytta där i från…Men dagen då jag skulle flytta där i från kom och jag flyttade till Hässleholm och en egen lägenhet efter att ha levt internat liv i över ett år. Jag tänkte innan jag flyttade att hur ska jag klara av det här? Dom kommer ha massa kul i Finja och jag kommer missa det!!! Och hur ska jag stå ut med att träffa Simon mindre? Det kommer aldrig att gå?! Jag hade PANIK, men jag kände också att egen lägenhet var det bästa för mig, jag behövde börja klara mig mer själv, klara av att vara ensam och inte alltid ha vänner runt om kring mig.

Att flytta till stan gick så mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat tänka, första veckorna kände jag mig riktigt ensam och det var et stor omställning för mig, men sedan vande jag mig och det gick bra.

Även om jag bodde i stan så pluggade och hände jag ändå i Finja på dagarna, men med den skillnaden att jag kunde åka hem till mig när jag själv ville och kunde få lugn och ro.

Visst har det varit jobbigt att inte träffa Simon så ofta, det har varit en omställning att inte kunna berätta allt för hen precis när jag vill utan jag kanske har fått vänta några dagar, men det har gått och jag har vant mig vid det med.

Min första lägenhet i Hässleholm hyrde jag i andra hand och den var möblerad och det var en lägenhet som jag visste att jag bara kunde ha så länge jag tillhörde internatet i Finja, därför skaffade jag den lägenheten jag bor i nu, min första alldeles egna lägenhet.

Allting har gått precis enligt planerna hittills och här sitter jag nu i min fina lägenhet i en stad där jag själv har valt att bo 22 mil från min familj.

Allt går kanske fortfarande enligt planerna, men grejen är att om exakt en månad så slutat mina heltids studier i Finja och jag kommer endast att träffa CA 2 h i månaden för lite handledning och träffa Rutan/Simon eller Sanna 1 ggr i veckan för lite coachning och handledning. Från att ha tillhört internatet villan och ha möjlighet att åka dit när jag vill och hänga med dem där och ha heltidsplugg med dem, till att inte alls tillhöra villan mer och endast ha lite handledning och telefon konsultation känns plötsligt som ett väldigt stort steg som jag inte känner mig beredd att ta även om JAG VET att det är dags och min tid där är över så känns de fruktansvärd.

Så nu tänker jag HUR skulle det kunna vara annorlunda än jätte jobbigt? Jag ska lämna hela min trygghet som jag har byggt upp under två år och jag ska bygga upp en ny trygghet hos mig själv, i mig själv i min lägenhet och antagligen med studier i Lund till hösten?

Hur skulle jag kunna vara något annat än livrädd??

Det jag ibland glömmer är att jag fortfarande kan och kommer träffa dem i villan, jag kommer fortfarande att träffa min handledare Rutan flera ggr i månaden, jag kommer även träffa både CA och Simon, så skillnaden blir inte så jättestor, förutom att jag inte kommer vara inskriven på heltidsstudier i villan…

Jag lagade kyckling stroganoff till middag idag, det blev riktigt gott 🙂

slappna av

Med tankens kraft…

Publicerat 17 juni, 2014

...kommer vi långt!

Jag tror att alla människor gör så gott dom kan och att alla har olika färdigheter att ta hand om sig själv och sin situation. Det kan ibland se ut som att en person har allt, men ändå så går det snett för personen. Om man själv inte inser att man har de verktyg som krävs för att göra den förändring man själv vill så är det svårt även med en stöttande omgivning som vill väl. Det behöver inte heller hjälpa om omgivningen ser personens potential och personen själv inte ser den.

Om jag talar om mig själv så vet jag har vuxit upp under och med förhållanden som har gjort det svårt för mig, men jag vet också att det inte är hela sanningen, jag vet att jag har haft stöttande personer runt om kring mig hela tiden också som har trott på mig och sagt åt mig att jag kan och att jag har bra förutsättningar. Även om jag har haft båda delarna hela tiden med en stöttande omgivning och en omgivning som har gjort det svårt för mig, så räckte inte den stöttande delen för att jag skulle tro på mig själv.

Jag har övat, många, många år på att trycka ner på mig själv genom att säga att jag inte kan, jag är ingenting värd, jag kommer aldrig kunna må bra med mig själv. Jag har under många år känt att jag kan må bra i sällskap med andra, särskilt äldre trygga personer som gett mig massa uppmärksamhet och bekräftelse men så fort det inte finns någon i min närhet och jag tvingats stå ut med mig själv så har jag börjat må dåligt och flytt fortare än fortast från mig själv.

Jag har under många år lagt stor vikt vid kost och motion, det har varit viktigt för mig att kunna hålla en bra balans mellan kosten och motionen eftersom jag är mån om min hälsa. Men samtidigt som jag har varit mån om att träna och lagt mycket tid i tankarna på att jag borde och måste träna bättre och mer. Jag la ner betydligt mycket mer energi på vad jag egentligen borde träna och hur mycket jag egentligen borde träna istället för att faktiskt träna effektivt. För mitt huvud har satt stopp för mig, mina tankar har gjort det för svårt för mig. Det hade tex varit otänkbart att för något år sedan och träna samma dag som jag jobbat mellan 8-16 eftersom jag då skulle vara alldeles för trött för att träna och om jag mod förmodan skulle gå och träna så skulle jag ägna mer tid åt att tänka ”jag är trött, jag är trött, jag är trött” än vad jag hade ägnat åt träningen.

Mamma har berättat att jag under stor del av skoltiden la ner väldigt mycket tid hemma på att åka runt med läxböckerna i knät och prata om hur mycket läxor jag har och att jag är så stressad över dem. Men hon såg mig faktiskt inte alls lika ofta sitta och läsa i böckerna och göra min läxa. Men i min värld så pluggade jag konstant hela tiden.

Det jag vill säga är att tankarna har stor påverkan på oss både positivt och negativt, under stor del av min uppväxt så har mina tankar och känslor påverkat mig negativt, men jag har alltid gjort så gott jag kunnat i den situationen i livet jag har varit i just då.

Nu när jag håller på att få nya utmaningar i livet så har jag min ryggsäck med mig, jag kan bara se hur mitt liv har sett ut och hur jag har förhållit mig till liknande situationer förut dvs under olika separationer.

Men jag glömmer att jag är flera år äldre nu, att jag har betydligt mycket mer färdigheter till att ta hand om mig på ett sett som jag faktiskt vill göra, att jag har en helt annan livssituation, jag trivs där jag bor och har bra stöd runt om kring mig.

Som jag skrev innan så vet jag att jag hela tiden har haft personer som har brytt sig om mig, men nu vågar jag bjuda in dem i mitt liv och jag vågar dela med mig och detta är en stor förändring.

Det jag vill säga med om är också att dom är inte fakta, självklart är jag livrädd eftersom jag bara har de erfarenheter jag har och jag behöver få nya för att jag ska förstå att det ska kunna vara annorlunda. För att få andra erfarenheter så behöver jag göra annorlunda, för om jag handlar på mina automatiska tankar så är det lätt att falla tillbaka i mönster jag inte vill ha.

Skillnaden nu från förut är också att jag har färdigheterna att göra annorlunda och jag gör annorlunda. Idag har jag tex varit på praktiken 8-16 jag känner att jag inte orkar vara där åtta timmar så jag pratade med dem om ett annat upplägg, men jag klarade av hela dagen idag. Jag har varit lite hängig de senaste två veckorna och därför inte tränat på två veckor, vilket inte alls känns bra för mig eftersom jag vill både vara och se vältränad ut. Men jag tänkte att jag kommer aldrig orka gå och träna idag eftersom jag har jobbat 8-16, men jag gick till gymmet och det gick jättebra! Jag körde dock bara 30 min, men jag gick dit och jag körde hårt och det kändes bra. Dvs idag har jag gjort annorlunda och gått emot gamla tankar och känslor. För jag kan faktiskt bara jag bestämmer mig och inte låter negativa tankar och känslor ta över!

 

morgon dag

…By what we Dream today…

Publicerat 15 juni, 2014

Separations ångest!!

Jag har inte skrivit så mycket de senaste eftersom det händer så mycket i mitt liv nu och jag försöker hålla i hop mig på bästa vis.

Om några veckor kommer jag behöva lämna personer som under de senaste åren har betytt så fruktansvärt mycket för mig, personer som vet allt om mig och som har funnits där för mig i vått och tort, personer som jag har varit så fruktansvärt arg på, som jag skrikigt på och inte alls kunnat förstå. Men det är också samma personer som har stannat kvar som hjälpt mig på bästa sätt, fått mig att se på livet ur ett annat perspektiv, som hjälpt mig att få mitt liv tillbaka och som hjälpt mig till dit jag är idag. Det är personer som har lärt mig att man kan ha en konflikt sedan lösa den och gå vidare. Det är personer som har funnits för mig i de svåraste stunder och i de bästa stunder, det är personer som har gett mig en enorm trygghet.

Jag har vetat hela tiden att någon gång kommer denna dag jag tvingas gå vidare, tvingas släppa taget, släppa min trygghet och min lilla bubbla. Jag har vetat det hela tiden, men jag har förträngt dagen eftersom jag intet vetat hur jag ska klara av den, jag har tänkt att ”den dagen den sorgen” Och nu är det snart den dagen och den sorgen.

Jag har vetat hela tiden att den trygga bubbla jag levt i inte skulle vara för evigt, men även om jag vetat så har jag inte tagit in det, jag har vetat att dessa trygga, fantastiska personer är personer som jag kommer tvingas lämna när det är dags för mig att gå vidare, även om jag vetat det så har jag inte velat tänka på det, inte ta in det.

Jag försöker påminna mig om att även om jag ska lämna stor del av min trygghet snart så är det mycket som kommer vara sig likt, jag har kvar min lägenhet, mitt umgänge här i stan, jag kommer kunna träffa mina Finja vänner fast på andra sätt, jag har min praktik, jag har skolan till hösten, jag kommer med största sannolikhet att träffa Rutan flera ggr i månaden och vi kommer hitta på saker, jag kommer att träffa Simon då och då, jag kommer fortfarande att ha kontakt med CA och både Rutan, Simon och CA finns ett telefonsamtal bort. Jag ska alltså inte bryta med dem helt nu, inte än antagligen inte förens om långtid och då har jag kanske redan gått vidare och tänker att denna separation inte är så hemsk. Mäniskor kommer och går och när det är dags för mig att släppa taget om Simon, Rutan och CA så har jag kanske träffat andra fantastiska personer. Jag får inte heller glömma mina fina vänner som jag mer och mer vet finns där för mig.

Jag försöker kombinera att distrahera mig, aktivera mig och att vara närvarade i och acceptera mina separations ångest, jag försöker ta mig igenom rädslan och ovisshetet, jag försöker stå ut genom att åka i väg och träffa vänner, kolla på en skräckfilm så att jag glömmer allt runt om kring mig, jag försöker göra fint runt om kring och jag försöker ta hand om mina sårbarheter så gott jag kan. Det är svårt nu men jag KAN OCH DET GÅR!!

piller

Mediciner

Publicerat 11 juni, 2014

Självklart är det viktigt med medicin, men jag kommer i all fall tänka mig mer för i framtiden...

För ca 4.5 år sedan så började jag med en medicin som läkaren ansåg vara nödvändig. Jag sa att jag var skeptisk eftersom jag har ätit liknande medicin förut och visst har de hjälpt men biverkningarna har inte gjort att det har varit värt att ta dem. Men läkaren garanterade att denna medicin var ny och bra och enbart skulle producera de ämnen som min  kropp själv hade svårt att producera, hon sa att jag inte skulle få några biverkningar kanske bara de första veckorna…

Jag började med medicinen och hade någon medel dos i något år och jag mådde bättre, men sedan kom mina symtom tillbaka så jag gick till min läkare på vårdcentralen som då höjde min medicin till max dos.

Så jag hade max dos på den här medicinen kanske två år, sedan bestämde jag mig för ett år sedan att börja sänka och trappa ner och ut den sakta men säkert…Varje sänkning har varit väldigt jobbig både fysiskt och psykiskt i typ 3-4 veckor efter. Så eftersom jag mår så dåligt av att trappa ut den så valde jag göra det väldigt försiktigt. Det har gått bra att sänka den enda tills nu när jag som jag skrivit förut har trappat ut den helt.

Anledningen till att jag vill sluta med min medicin var/är för att jag tror inte att jag behöver den länge och jag tror verkligen att jag har rätt även om de just nu är ett helvete…! Idag har det gått tre veckor sedan jag slutade med den och de första dagarna var fruktansvärda rent fysiskt! Det kändes nästan som att jag hade influensa och fick som stötar i hela kroppen hela tiden med några sekunders mellanrum, jag kände  mig också som en klubbad säl. det kändes som att jag var i en bubbla och hade svårt att uppfatta världen.

Efter några dagar till så började jag skaka något enormt som tex när jag var på restaurang med mamma och hennes kompis så satt jag och skakade och hackade tänder som att jag frös jätte mycket även om jag var jättevarm. Jag har även haft problem med att jag sluddrar, stammar och svårt att hitta ord eller att jag säger fel för några dagar sedan så råkade jag säga ”avbokad tid” istället för ”inbokad tid” och jag märkte det inte själv och det är inte likt mig. Jag har också drömt väldigt obehagliga starka drömmar varje natt sen jag slutade med min medicin.

Men det absolut värsta var i helgen och jag hoppas verkligen aldrig mer att jag ska uppleva det!!! Även om jag genom åren inte har mått bra så har jag ALRDIG känt mig så deprimerad och ångest fylld som jag gjorde i helgen. Varje minut kändes hur lång som helst, allt kändes totalt svart och jag skrek av panik flera gånger, jag var helt orkeslös och orkade inte ta mig ut för att promenera och jag tolkade allt negativt och jag kände att jag inte kunde kontrollera mig. Jag hade besök av pappa, syster, systerdotter och farmor och farfar i helgen, men jag orkade verkligen inte…Jag orkade verkligen inte se glad ut, jag orkade inte vara social, jag orkade inte vara ute med dem långa stunder så jag fick gå hem och lägga mig och försöka distrahera mig på bästa vis.. Jag kände mig fysiskt väldigt svag också så jag har inte orkat promenera med min familj och jag har bara klarat av att rulla på raksträckor.

Tack och lov!!!!! Så börjar mitt psyksiska mående bli bättre, så idag har jag tagit hand om flera dagars disk, gott ner med sopor som börjat lukta illa, plockat undan massa saker som legat över allt, jag ser ljusglimtar och kan skratta igen.

Även en hel del av de fysiska har lagt sig, dock är mitt humör fortfarande riktigt mycket upp och ner och jag är väldigt blödig, men det är hanterbart!

Något som jag har betydligt mycket mer svårt att hantera, vilket har hållit på sedan i fredags är att min mage är upp och ner, den svullnar upp så fort jag äter, jag känner mig mätt men ändå inte mätt på rätt sätt, så jag har haft fruktansvärda sug, har ätit massa, massa mat vissa måltider och ibland har jag blivit mätt väldigt fort eftersom magen bara svullnar. Detta är VÄLDIGT jobbigt för mig eftersom jag har haft så mycket problem med maten genom åren, jag har svårt att lita på vad jag borde/ska stoppa i sig när magen och suget är så här…Ibland tänker jag att det inte är konstigt att jag är mer mätt nu eftersom jag var väldigt hungrig för några dagar sedan och åt lite smått okontrollerat, kanske att kroppen bara kompenserar och stabiliserar sig igen. Jag tror att även detta har med utsättningen att göra, det vore inte konstigt eftersom det har varit så himla stor påfrestning på hela mig…Men jag hoppas verkligen att detta blir som vanligt snart, för dessutom så har jag blivit sjuk och kan därför inte träna och innan jag blev sjuk igår så var jag ju så himla trött och kände mig svag så att jag knappt orkade röra mig. Att inte kunna röra mig som vanligt gör det ännu jobbigare för mig…Men som CA säger ”jobba med ACCEPTANS”

Jag kollade mitt blodtryck idag eftersom det har varit lite högt de senaste åren, vilket jag verkligen INTE!! gillar! MEN nu var det bra!! Så även det berodde på medicinen!!

Jag har inte fått någon som helst information om att jag kunde må så här när jag trappade ut min medicin, jag har inte heller fått information att den här medicinen inte borde vara en långtids behandling eftersom utsättningen då blir svårare. Jag har nu själv på senare tid läst på om den här medicinen och många säger att detta är den svåraste att sluta med inom den kategorin av medicin, det är även den som ger mest biverkningar. Igår läste jag att man jämställer att sluta med den här medicinen som att sluta med heroin, tack för den liksom!

Men nu är jag på bättringsvägen och jag ville mest be er vara noga med vilka mediciner ni äter och fundera på om ni tar vissa slentrianmässigt eftersom ni tagit den i flera år och om ni verkligen fortfarande behöver dem.

rädsla

Känslan rädlsa/oro

Publicerat 10 juni, 2014

Vi blir rädda av en anledning.

Kroppslig reaktion på rädsla: Muskler spänns, hjärtat slår fort, andas snabbare.

Impuls att handla: Undvik, fly, söka hjälp.

Känslans funktion: Undvika faror och skada.

Som tex idag så har jag varit rädd. Fick jag ett samtal från min handläggare på kommunen som jag träffade för några veckor sedan då jag ansökte om en insats från dem, jag började med att ansöka via Göteborg eftersom det är där jag är skriven. Sedan så ringde Gbg kommun upp mig och sa att det är Hässleholms kommun som ska hjälpa mig med detta eftersom det är här jag befinner mig på dagarna och dessutom bor. Handläggaren i i Skåne godkände det jag ansökte om efter bara fem minuter och sa att hon ska kontakta Rutan som är inblandad i detta. Men ingen hade ringt Rutan så jag ringde kommunen  här om dagen för att fråga hur det går eftersom ingen ringt. Idag ringde handläggaren upp och började med att säga att hon hade kollat med sin äldre kollega och att det inte var enkelt som hon hade trott. Hon rekommenderade mig att fråga om sjukvården i Göteborg kan betala detta åt mig MEN NEJ! Det kan dom inte eftersom det inte ens har med sjukvård att göra och det är där jag bor som ska betala detta för mig..Hon tyckte att jag skulle återkomma till henne när jag är skriven här i Skåne, men jag kommer inte kunna skriva mig här förens i vinter och jag behöver ha den här hjälpen from juli i år! Dessutom så har jag redan en person (Rutan) som vill hjälpa mig med detta uppdrag (det jag ansökt om) och det tyckte den här handläggaren var en jättebra ide att Rutan ska hjälpa mig med detta. MEN idag efter att ha pratat med sin kollega så kunde hon inte längre lova att just Rutan kommer kunna hjälpa mig…

Vi la på och jag fick nästan PANIK och fick anstränga mig för att kunna andas lugnt, pulsen blev hög, jag höll på att börja gråta och jag smsade CA för att få hjälp och jag tänkte att hon kunde ringa kommunen och att det nog skulle ge mer effekt.

Än så länge tycker jag faktiskt att min reaktion och rädsla är befogad…

Men efter några minuter så ringer handläggaren upp och har då kollat upp att det visst är hon som ska godkänna detta och inte alls Göteborg eftersom jag bor i Hässleholm…! DVS hon har godkänt det jag ansökte om…Men hon sa ju också att hon inte kunde lova att Rutan kan hjälpa mig med detta eftersom det inte är hon som beslutar om vilken person som ska hjälpa till med insatsen….

Så nu har jag gått och oroat mig hela dagen för detta, även om känslorna sjönk efter att hon ringde upp mig igen. Så har jag ändå en gnagande oro…

Men jag försöka tänka logiskt, HON kan inte godkänna Rutan eftersom det inte är hennes grej att göra, men om jag och Rutan förklarar läget för den vars ansvar detta är så kan jag inte se någon anledning till att de skulle säga nej, jag menar när det gäller sådana här saker så är personkemin väldigt viktig och Rutan och jag känner varandra och vet att vi för det mesta nu mer fungerar väldigt bra ihop!

Så varför fortsätter jag att oroa mig i en fråga som jag inte kan göra något åt i kväll? Antagligen blir det ett positivt besked snart, men känslan av att inte veta till 100% gör mig rädd och orolig.

spårvagn

Hemma!!!

Publicerat 5 juni, 2014

Borta bra men hemma bäst!!

Åååh, jag var så glad igår när jag hade kommit hem till min lägenhet! Jag har saknat mina rutiner så mycket! Jag har saknat min soffa, mina tvprogram som jag följder, jag har saknat gymmet och mina vänner här! Jag har saknat min fyrkantiga vardag här som har fasta rutiner och tider jag har också saknat min egna mat…Något som jag märker mer och mer och som jag hört andra berätta om och hålla med om är att det INTE är helt enkelt att komma hem och bo hos sina föräldrar när man väl flyttat hemifrån och det håller jag helt och fullt med om, men då vet jag det liksom.

Jag bestämde mig för att gå på Body combat igår när jag kom hem, väl på passet så kunde jag inte sluta le…Jag trivs verkligen här i Hässleholm och allt fint som har hänt mig här.

De första dagarna i Göteborg hade jag fortfarande energi kvar, jag gjorde massa roliga saker och jag kunde verkligen njuta av det! Men jag valde att inte ta det lugnt en sekund på över fem dagar och självklart (som jag egentligen visste innan…) så orkade jag inte det…Så de sista dagarna var riktigt jobbiga och jag vet att de hade blivit bättre om jag hade tagit det mer lugnt, men jag upplevde att jag inte hann det…Så jag längtade verkligen hem till mitt och min egna lägenhet!!

Något som är på banan hos många som sitter i stol är kollektivtrafiken. Jag försöker blunda för den mesta diskrimineringen av personer i rullstol eftersom jag inte orkar med det och jag blir så ledsen över det och har svårt att hantera det…Här i Skåne går jag över allt, tar bilen eller i bland tåget om jag ska till typ Malmö…Men jag åker aldrig buss eller som i Göteborg spårvagn. Men nu i veckan så har jag åkt både mycket buss och spårvagn…Jag och en kompis i stol åkte med buss hem till henne och hennes assistent gick fram till buss chauffören och bad honom fälla ut rampen så att vi skulle komma på. De har nämligen bytt ramper så att man behöver ett verktyg för att fälla ut den och de verktygen har chauffören. Assistenten får till svar att det är hennes ansvar att fälla ut rampen, men då svarar hon att man behöver ett verktyg och det har inte hon utan han. Han säger att hon ska köpa ett sådant verktyg men några dagar innan hade min kompis och hennes assistent fått till svar att de verktyget inte går att köpa utan att det är chaufförens ansvar att fällt ut rampen…Till slut fick vi LÅNA hans verktyg för han kunde nämligen inte göra det, men han skulle gå och kolla så att vi gjorde rätt…SUCK!! Ett annat exempel från veckan var när jag hade en tid att passa på korsvägen, jag gick och väntade på vagnen som skulle gå direkt dit jag skulle. Men självklart så var det inte en anpassad vagn som kom utan jag fick gå till en annan hållplats för att ta en annan vagn som inte skulle gå dit jag skulle så jag var tvungen att byta vagn och kom därför försent…Eller som igår när jag först skulle ta vagnen till stan och tryckte på rampknappen på vagnen (som då tjuter på hela vagnen och hela perrongen så att alla vänder sig om och behöver hålla för öronen…) så kom den inte ute men den tjutandet fungerade, så chauffören fick komma och fälla ut en manuell ramp och sedan fixa till den andra rampen manuellt…Så himla jobbigt tycker jag det är när det ska tjuta så, det är liksom inte diskret…När jag sedan skulle ta bussen hem och ställde mig som passar mig best så ropar chauffören ut att rullstolen måste så på den anvisade platsen åt rätt håll, problemet är bara att de inte passar mig att stå så eftersom jag inte får någon balans då och det blir därför farligare för mig att stå så. Jag ställer mig lite närmare den anvisade platsen, men det är tydligen inte heller godkänt så då ropar han ut igen at jag inte får stå så…SUCK!! Jag har kommit på att de gånger jag blir illa bemöt, inte får stå på ett säkert sätt för mig eller de gånger jag behöver åka runt halva stan för att västtrafik är dumma i huvudet så tänker inte jag betala…

Så tacka veta jag bil och körkort!!! Alternativt småstad där man kan gå överallt.

Här kommer mer bilder från veckan i Stora staden!

Systerdotter och jag på studentfirande.

Regnbågsparaden

Hammarkulle karnevalen

(jag hade den perfekta bussbilden på Sofia, men måste råkat radera den…)