Följ oss på Facebook

header-blogg-1

2014 december

fötter

Att bli en egen person.

Publicerat 25 december, 2014

Det är svårt att veta vem man är när någon annan alltid har talat om det för en.

Många av oss med funktionsnedsättningar tvingas vänja oss vid att andra behöver hjälpa oss betydligt mycket mer fysiskt än vad andra behöver vänja sig vid. Många av oss är betydligt mycket oftare på läkarbesök och tvingas stå ut med massa obehagliga undersökningar som både kan kännas allt för intima och som ibland gör ont. Många av oss får tidigt en stämpel på oss efter en kognitiv eller fysisk bedömning som talar om för oss att vi inte klarar av det eller det. Våra föräldrar tvingas också att lära sig att förhålla sig till alla sjukgymnaster, arbetsterapeuter, sjuksköterskor och läkare som talar om för dem vad deras barn i framtiden kommer att klara av och hur deras liv kommer att se ut. Många läser på i broschyrer om hur det är för personer med just den funktionsnedsättningen. Många av oss blir behandlade som sköra av välmening från vår omgivning, de vill skydda oss men även många av oss blir också pushade till självständighet av välmening och med en förhoppning om att få oss att förstå att vi är som vem som helst.

Vi får höra från det att vi är små att ”det där är nog ingen bra idé, det kommer du inte klara av” Jag kommer ihåg en klassresa någon gång mellanstadiet till en forntidsby där vi skulle göra något i skogen. Min assistent sa åt mig att jag inte fick göra det eftersom det var i skogen och jag inte kunde köra där, men jag såg att jag hade kunnat klara av det eftersom det var platt med endast några rötter i vägen. Jag sa att jag kunde men jag fick inte. Många av oss får också höra när vi börjar skolan att vi är udda och annorlunda och inte passar in och får starkt inpräntat i våra huvuden att det är något fel på oss.

Jag upplever att det är många i  min omgivning som inte vet hur de ska bete sig mot mig och många som inte känner mig tror att jag klarar av så mycket mindre än vad jag gör medens de i min familj har en stark tro att jag klarar av väldigt mycket, den krocken tycker jag har varit svår att hantera och jag har fått svårt att lita på mig själv.

När vi blir vuxna och ska flytta hemifrån så tvingas vi lita till vår egen förmåga, vi tvingas till att bli självständiga och ta egna beslut. Att flytta hemifrån och bli vuxen är något som är svårt för många, men jag tror att det är extra svårt för de flesta av oss med funktionsnedsättning eftersom vi oftast har fått höra så mycket från så många i vår omgivning vad vi klarar av och inte och hur vi är eftersom vi har den här funktionsnedsättningen. Sedan som vuxna måste vi också förhålla oss till eventuella arbetsgivare, vi måste övertala dem om att vi kan och att funktionsnedsättningen inte är ett så stort problem som det verkligen ser ut som. Att få en arbetsgivare att förstå att just funktionsnedsättningen inte är ett så stort hinder kan vara väldigt svårt om man hela sitt liv från olika håll fått höra hur stort hinder det faktiskt är.

När man har en funktionsnedsättning så är det så lätt att bli placerad i ett fack och då även av de så kallade experterna, jag tycker att så många ser funktionsnedsättningen och inte personen, ofta glöms det bort att vi alla är olika individer och att vi alla har våra styrkor och svagheter. När vi redan som barn har fått en stämpel på oss så krävs det så mycket energi från oss att sudda ut den. Det kan också ta lång tid för oss själva att inse att ”experterna” och omgivningen inte alltid har rätt.

Jag tror inte heller att jag är ensam om känslan av att det är svårt att bli en helt egen person, eller att ha känsla av att vara avstängd från känslor som ett resultat av hemska undersökningar och av ett omhändertagande som inte hör till vanligheten men också som ett resultat av en inte allt för rolig skolgång. Jag tror inte heller jag är ensam om att ha en stark känsla av att inte veta vem jag som jag delvis tror kommer i från att vi tvingas att förhålla oss till så många fler aspekter än andra. Jag har haft en känsla av att jag inte är en hel personen eller egentligen en känsla av att inte vara en person alls vilket har gjort det svårt för mig att må bra och inse mitt eget värde.

För att en person med funktionsnedsättning ska bli en självständig, egen person som ser sitt eget värde så tror jag det krävs mycket styrka. Det är svårt men jag är övertygad om att det går.10838370_620043224788925_202128896_n

kroppsform

Tankar om utseende

Publicerat 23 december, 2014

Tänk om vi alla kunde vara nöjda med hur vi ser ut.

jag såg idag en film som jag sett för länge sedan också men som jag hade glömt bort. Det är en film av en kvinna som var missnöjd med sin kropp, hon grät och kunde inte komma iväg på saker eftersom hon skämdes så över sig själv. Så hon bestämde sig för att börja träna jätte mycket och vann då tävlingar där hon visade upp sin kropp. Men hon blev inte mer nöjd med sin kropp trots att hon nu var extremt vältränad. Men sen beslutade hon sig för att börja acceptera sin fantastiska kropp som den var, hon sa att hur ska min dotter kunna gilla sin kropp när jag är så missnöjd med min och förmedlar det?

jag har så länge jag kan minnas varit väldigt missnöjd med min kropp. Jag har alltid skämt över min rygg med en stor knöl som jag har på grund av min funktionsnedsättning, jag har alltid skämt över mina ben eftersom dom inte ser ut som andras, jag har alltid skämt över min dåliga hy, jag har skämt över mina tjocka breda händer som är allt annat än kvinnliga, jag har så länge jag kan minnas skämt över att mina händer blir smutsiga så fort jag går utanför dörren eftersom jag tar mig fram med hjul och händerna på drivringar. Det är alltså inte många kroppsdelar jag inte skämt över. Jag har skämts över att inte ser ut som andra, jag har inte förstått hur folk kan klaga, jag menar kolla på mig?!

När jag var femton år så fick jag se en film på mig själv från när jag var elva år, jag tänkte att så vill jag se ut igen, när jag var så liten och smal såg jag inte handikappad ut tänkte jag. Så jag bestämde mig för att gå ner i vikt för att se ut så igen eftersom jag trodde att jag då skulle bli mer uppskattad och få mer kompisar. Jag gick ner i vikt och visst ibland kunde jag vara nöjd med mig själv som smal, men generellt så blev självhatet större av det och det blev definitivt större när sjukvården och mina föräldrar tog över och tvingade mig att gå upp i vikt igen. Även om jag inte varit lika sjuk i Anorexi efter det så har strävan varit stor efter att försöka bli smal och vältränad för att försöka bli mer nöjd med min kropp, jag lyckas ibland vara nöjd med min kropp, men priset jag får betala för det är högt.

Tänk om vi precis som hon på filmen hade kunnat vara nöjda med våra kroppar, tänk om vi hade kunnat se dem som fantastiska som får oss att klara av så mycket, tänkt om vi hade kunnat se dem som ett fantastiskt redskap som får oss att kunna göra så många saker. Tänk om vi inte hade skämt över våra kroppar utan just sett dem som kroppar som ser olika ut eftersom vi alla är olika. Tänk om fler av oss hade kunnat vara stolta över att vi blev just dem vi blev?!

Tänk om fler hade kunnat vara snälla mot sig själva? Men vad är det som hindrar oss egentligen?

ok_Jag_bjuder_pa_denna_bilden_jag_ar_iaf_stark_O_D

Här under är länken till filmen jag pratar om.

http://newsner.com/2014/05/den-har-kvinnan-vill-forandra-hur-vi-alla-ser-pa-vara-kroppar/

slappna av

Att älta dåtid eller att leva i framtiden.

Publicerat 4 december, 2014

Det är så lätt att tro att gräset är grönare på andra sidan.

Vi människor har en stor tendens att leva i framtiden eller att älta dåtiden. Det är så lätt att vi tänker att ”bara de händer så blir allt bra” ”bara jag träffa min stora kärlek” eller ”bara jag kommer in på den utbildningen”. Det är även lätt att vi skyller på saker som har hänt typ ”jag kan inte må bra pga av det som hände mig då”. Jag har i många, många år levt i framtiden och glömt att leva här och nu. Förr i tiden så försökte jag planera flera år framåt för att bli lugn och få någon kontroll. Jag tänkte tex att bara jag börjar gymnasiet då blir allt bra, för på gymnasiet har folk växt upp och slutat vara elaka. När jag började gymnasiet så tänkte jag, bara jag får jobb så blir det bra, för då vet jag att jag duger, för skolan får betalt för att ha mig här, men får jag jobb så betyder det att någon betalar för att ha mig där och då betyder de att de gillar mig. Jag har tänkt att livet börjar sen, hela tiden sen och aldrig nu. Men jag kommer aldrig till de där ”sen”. Jag missar hela tiden nuet eftersom jag alltid är någon annanstans.Hela hösten har jag längtat efter att höstterminen ska ta slut så att jag ska slippa plugga, nu när jag är ”ledig” så längtar jag till att börja göra något annat igen. Jag längtar bort, men jag vet egentligen inte riktigt till vad. Ofta längtar jag till Göteborg, men flyttar jag dit igen så lär jag sakna alla i Skåne och det livet jag har byggt upp här. Det är så lätt att tänka att bara jag får träffa den eller den så blir allt bra.

Men jag börjar inse att det handlar inte om att allt blir bra bara jag får göra det eller det eller bara jag kommer in på den utbildningen, det handlar inte om att allt kommer bli bra bara jag flyttar tillbaka till Göteborg. Det handlar om att försöka vara här och nu, sluta hetsa efter framtiden eller att älta dåtiden. Det handlar om att försöka hitta en acceptans till verkligheten. Det handlar om att försöka hitta en bra balans på livet som jag lever här och nu. Det handlar om att man behöver vara vän med sig själv, det handlar om att leva ett liv som är hållbart i längden, att hitta långsiktiga lösningar och inte kortsiktig lättnad som det skulle innebära om jag flyttade till Göteborg igen eller om jag skulle fly in i något för att slippa tänka och känna.

Min egna läxa till mig själv är att aktivt öva på att vara här och nu, sluta oroa mig för sådant jag inte kan göra något åt nu eller som jag omöjligt kan veta något åt nu. Tex just nu ikväll har jag det bara, varför förstöra det med tankar på vad jag ev ska jobba med senare i livet eller vilken utbildning jag ska välja till hösten. Det hjälper inte att oroa sig över saker som ska hända för vi kan inte göra mycket åt det och oroar vi oss så är det lätt att de vi oroar oss slår in eller så slår det inte in och då har vi oroat oss helt i onödan.

SÅ HÄR OCH NU OCH TÄNKA PÅ VAD JAG SKA GÖRA IDAG OCH EVENTUELLT I MORGON.

filiciaheader

droppar

Att bli vuxen…

Publicerat 2 december, 2014

..Och att bryta sig loss och att gå sin egna väg.

Jag som så många andra vill göra mina föräldrar nöjda och jag vill att de ska känna sig stolta över mig. Jag har ofta frågat dem ”vad tycker ni?” ”Är detta bra?” Jag har pratat med dem om val av utbildning och massa andra större val, jag har velat att de ska bli rätt och föräldrar vet väl bäst? Eller?

Mina föräldrar vill mig allt väl, det vet jag, precis som många andra föräldrar vill sina barn allt väl, föräldrar försöker och försöker och kommer med råd för att de tror att de är de bästa för sina barn. Det finns ju tom de föräldrar som försöker få sina barn att bli den idrottsstjärnan de aldrig själva blev, detta gör ju dessa föräldrar av väl mening och barnen kanske tror då att det är de enda rätta. Men vad är det egentligen dessa barn vill? Kanske vill de inte bli en känd fotbollsspelare utan de kanske drömmer om att hålla på med konståkning?

Många föräldrar lägger sig i och kommer med kommentarer om sina barns framtida yrkesval och jag tror att de flesta barn vill göra sina föräldrar stolta och kanske tom på börjar de en karriär inom de området föräldrarna önskar. Även om föräldrarna inte påverkar sina barn med kommentarer om vad de borde bli eller inte bli så påverkas man ju av sin omgivning vilket jag tror är ofrånkomligt. Det är så lätt att vi tar efter våra föräldrar utan att tänka tror jag.

När jag berättade för mina föräldrar sommaren 2012 att jag tänkte flytta till Skåne så var det inte direkt glädjeskutt från deras sida. Jag förstår verkligen att de var emot de, det gör jag. Jag förstår att de kunde tycka att detta val inte alls var rätt för mig och att de blev väldigt oroliga. Men jag stod på mig och sa att jag tror verkligen att detta är det rätta för mig och att det är vad jag behöver. Tiden gick och mina föräldrar var fortfarande emot mitt val. Men efter några månader märkte de att jag började må så mycket bättre och att jag utvecklades något enormt. Så jag tror att de successivt började tänka att detta kanske var ganska bra för mig ändå och att jag faktiskt gjort rätt val. Sen jag flyttade hit så har jag utvecklats något enormt och på många vis blivit vuxen. Det var hemskt att gå emot mina föräldrars vilja och önskan, men jag är glad att jag gjorde det, jag behövde detta för min egna personliga utveckling och som sagt jag tror vi alla kan vara överens om att detta har varit bra för mig.

Det vore så skönt om jag alltid var överens med mina föräldrar och att de alltid gillade mina val och stöttade mig i alla mina tankar, planer och funderingar. Det vore så skönt om jag alltid kunde berätta allt för mina föräldrar och att de alltid skulle tycka att allt var bra och rätt. Men jag börjar inse att det inte går till så. Jag behöver mer och mer börja lita på mitt egna omdöme och testa min egna väg, för när jag tänker efter så kan jag inte komma på någon som alltid är överens med sina föräldrar och som alltid har gjort som de velat, eller jo de finns vissa men de har inte blivit någon egen person och bor hemma tills de är över 40 år.

278997.0x0