Följ oss på Facebook

header-blogg-1

2015 februari

selma o jag

Att hitta den rätta.

Publicerat 22 februari, 2015

Någon dag hittar jag den rätta men om det blir en tjej eller kille får vi se.

Jag tror inte jag är ensam bland oss med funktionsnedsättning att någon gång ha tänkt att det inte kommer finnas någon som är intresserad av mig eftersom jag sitter i rullstol, för liksom varför skulle någon välja just mig när det finns hur många andra tjejer som helst. Jag tror i och för sig att många någon gång har tänkt att det inte kommer träffa den rätte men kanske att det är vanligare bland oss med funktionsnedsättning.

Jag har under många år varit väldigt osäker och tron på mig själv har varit låg och under många år så hade jag liksom stängt av de där med förhållande, jag blev inte intresserad av någon och hade ingen tanke på att någon skulle vara intresserad av mig heller. Mina kompisar kunde säga ”shitt, såg du den snygga killen??” Men nej det såg jag inte, för just den delen av mig var avstängd. Jag tyckte inte det var någon idé att kolla på någon på de viset eftersom jag visste att ingen ändå skulle vara intresserad av mig.

När jag fick Anorexi när jag var femton och mina tjejkompisar som mest pratade om killar och sex och satt och flamsade och tramsade i matsalen med sina sexskämt så var jag mest intresserad av att titta på tjejer. Fast jag var inte intresserad av att kolla på dem  på de sättet utan mer ”hmmm, undra vilket BMI hon har” Eller ”ser min mage ut som hennes eller är den större eller mindre” eller ”oj vad vältränad hon ser ut undra om jag borde träna mer”

Jag tror att min osäkerhet på mig själv har gjort att jag har byggt upp en rädsla för förhållanden med killar, jag har svårt att umgås med killar över lag eller jag känner inte så många killar vilket har gjort att jag inte lärt mig att umgås med dem. Detta har gjort att jag fortfarande har svårt att se om någon kille skulle visa intresse av mig och jag har dessutom svårt att visa intresse för någon kille. Jag har liksom inte lärt mig hur man göra. Fast det är lättare att nätdejta tycker jag, för då vet båda två att man dejtar och att det är det man vill.

För några år sedan så kom jag på att jag kanske faktiskt inte är intresserad av killar utan faktiskt av tjejer. Jag blev intresserad av en tjej på en skola jag gick och efter det så började jag dejta tjejer på nätet och jag hade något slags kort förhållande med en tjej. Jag tyckte jätte mycket om henne och det kändes bra. Jag var kär i henne, hon accepterade mig för den jag var och struntade i att jag satt i stol.

Så efter det trodde jag att jag inte skulle vara intresserad av killar, men nu känner jag mig osäker, kanske vill jag dejta tjejer bara för att det är lättare och för att jag känner ingen mig mer i tjejer och för att jag känner mig mer säker med dem. Eller så är det så att jag är intresserad av både tjejer och killar.

Det jag också vill få fram med detta inlägg är att jag  nu mer tror att det finns någon för alla, jag tror inte att det finns någon som heter att ingen vill vara tillsammans med mig för att jag sitter i rullstol, jag tror eller känner mig väldigt säker på att det endast är ens egna osäkerhet som kan sätta stopp för att hitta de rätta. Det finns någon för alla, vi behöver bara våga se de, vi behöver tror på oss själva och våga känna att man är värld att bli älskad av någon annan.

Någon dag hittar jag den rätta men om det är en tjej eller kille det får vi se.11008001_362446873946291_1621866554_n

selma o jag

lite splittrad…

Publicerat 15 februari, 2015

...Men jag har skaffat katt och det är fantastiskt!

Hallå!

Jag har haft och har så mycket i mitt lilla huvud de senaste veckorna, jag har så mycket att förhålla mig till och ta ställning till vilket gör att jag inte får ro till att sätta mig ner och skriva.

Jag tror att jag har berättat att jag har tankar på att flytta till Göteborg igen, så jag var i Göteborg förra helgen och kollade på lägenhet och sedan dess så har jag ”bott på Hemnet”. Men det är inte helt lätt att bara flytta tillbaka. Jag har byggt upp något slags liv här i Skåne och folk här känner mig som jag är nu och de i Göteborg känner mig som jag var för tre år sedan. Jag är inte alls samma person nu som då och jag är rädd för att jag ska sjunka in i gamla tankar och beteenden när jag kommer tillbaka, jag är rädd för att jag inte riktigt ska känna mig förstådd i Göteborg och det känns sjukt svårt att lämna alla som har gjort samma resa som mig de senaste åren. Det känns svårt att lämna mina få men fantastiska vänner som jag fått här, det känns svårt att lämna Rutan och Simon helt och hållet, fast jag vet att jag kommer kunna hälsa på.

Det hade dock varit helt fantastiskt att komma hem till mina vänner och familj i Göteborg, jag kommer ha någon att umgås med mer eller mindre hela tiden. Jag kommer dock behöva öva på gränser för mig själv, för jag måste fortsätta att ta det lugnt ibland även i Göteborg och jag måste fortsätta leva på liknande vis som jag gör här, fast det kommer bli svårt. Jag måste på något vis även i Göteborg fortsätta med de förändringar jag har gjort, jag måste håller kvar mitt Skånska liv även i storstaden Göteborg. Men det kanske kommer gå jättebra, vem vet. Jag ska antagligen åka till Göteborg i helgen igen för att gå på minst två visningar igen.

En annan stor förändring som skett i mitt liv är att jag har skaffat katt som jag döpt till Selma. En helt fantastiskt underbar katt och jag tycker så mycket om henne att jag inte kan beskriva det med ord. Katt köpet gick väldigt fort och jag får väl erkänna att jag varit rädd för att jag tog ett förhastat beslut genom att skaffa första bästa La perm (kattrasen heter så), jag ville ha just en La perm eftersom de är kända för att vara sociala, ty sig till sin ägare, vilja vara med över allt hela tiden, är lätt lärda, de har en päls som en pudel vilket gör att de knappt fäller något och de är många allergiker som kan ha en La perm. Selma är den perfekta la permen och ska vara med hela tiden! hon lämnar inte mig själv en minut när hon är vaken, hon sitter ofta på min axel eller ligger i mitt knä, hon ska vara med när jag lagar mat, går på toa, äter, sover, och sitter i soffan, fast när jag sitter i soffan så sover hon ofta i min rullstol. Vi har två regler och den ena är att man inte går på köksbordet och den andra är att man inte sitter i mitt knä eller på min axel när jag äter Selma gillar inte reglerna men bi jobbar på dem och vi jobbar också med att man inte bits. Sedan behöver vi också jobba med att man inte biter sönder blommorna, så har någon något tips för de där med blommorna så tar jag tacksamt emot dem för dem betyder mycket för mig.

Jag har varit mycket gladare sen jag skaffade Selma, det känns så fantastiskt att ha någon att bry sig om, någon att komma hem till, det känns fantastiskt att inte känna sig så ensam, det känns underbart med någon som kommer och möter mig och rusar upp i mitt knä när jag kommer hem, det känns fantastiskt att ha någon som ligger och spinner på min rygg när jag ska sova, det känns fantastiskt att ha någon att umgås med när jag är hemma och det känns fantastiskt med någon som kommer och lägger sig på min bröstkorg när jag är ledsen. Sedan jag fick Selma så har dessutom min ork kommit tillbaka, jag har att göra saker, träna, promenera, träffa kompisar.

 

10731491_1556735747897939_1930444400_n 1517162_441331412684530_1738989845_n  Denna helgen är maddes sista helg i Skåne, så vi passade på att umgås både fredag och lördag och igår så lagade vi god fin mat!

jag2

Att göra abort vid en funktionsnedsättning

Publicerat 3 februari, 2015

Vem bestämmer om ett barn kommer kunna få ett värdigt liv??

Hejj på er!

Alltså det är så mycket hela tiden, alltid är det något nytt som händer tycker jag. Så jag får inte ro att skriva så mycket som jag för min energi räcker oftast bara de de nödvändigaste sakerna. Men jag har varit Göteborg över helgen eftersom min syster fick barn förra veckan och för att fira hennes andra dotter som fyllde tre år i helgen. Det var skönt att komma hem faktiskt!!

Jag har under flera veckor varit så extremt trött,jag orkar ofta inte gå ut och gör jag något så får jag gå och lägga mig sen i några timmar och jag blir lätt andfådd och lyckas jag ta mig till gymmet så blir jag så trött sen att jag nästan somnar. Kanske beror det på att det hela tiden är så mycket som händer och att det alltid är massa nytt som jag måste lära mig att förhålla mig till, eller så har jag kanske lågt hb-värde vilket jag har ibland, det vore på ett sett skönt att det vore något fysiskt för då går det lätt att göra något åt det. Jag måste ringa vårdcentralen i morgon för en annan grej så kanske ska jag fråga om jag kan få kolla mitt hb då, men det känns lite pinsamt att hela tiden tro att det är något fel på mig..Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra, jag får fundera på det.

Jag såg förut idag ett reportage från programmet ”efter tio” där det var en familj som hade fått en dotter med Ryggmärgsbråck, de berättade där att nio av tio gör abort när de ser på ultraljudet att bebisen har ryggmärgsbråck. Jag vill helst inte kännas vid att det faktiskt är så, jag vill inte kännas vid att föräldrar inte vill ha ”sådana som mig” att jag är en person som man väljer att man inte vill ha. Jag är inte emot abort, det är jag inte, för ibland ser ens liv ut så att det kan vara det bästa alternativet. Men att man väljer att göra abort för att barnet har ryggmärgsbråck, att läkarna talar om att det är okej att göra abort om föräldrarna vill det. Jag kan inte låta bli att inte få en känsla av att jag inte är lika mycket värld. Hur kan man få välja vilka som ska få leva och inte? Vem är det som bestämmer att man inte kan få ett fullvärdigt liv för att man har en funktionsnedsättning? Det är dessutom långt ifrån alla funktionsnedsättningar som man kan se på ett ultraljud eller via fostervattensprov, så varför ska man få välja bort just ryggmärgsbråck och Downs syndrom bara för att man kan se dessa funktionsnedsättningar innan barnet är fött? Det gör mig så ledsen över att funktionsnedsättning så lätt kan vara en skäl till abort.

Men visst jag förstår att det inte är så enkelt! För om jag går till mig själv. Tänk om jag skulle få barn ihop med en kille som också sitter i rullstol och det visade sig att barnet som vi väntade hade en allvarlig fysisk funktionsnedsättning så att vi inte rent fysiskt hade kunnat ta hand om barnet. Hade det då varit okej att göra abort? Eller är det okej att göra abort om man redan innan har en barn med en allvarlig funktionsnedsättning och det visar sig att nästan barn har samma funktionsnedsättning?

Vart går gränsen och vad är okej egentligen? Det jag främst känner är också att det finns absolut ingen garanti att ett barn som föds utan fysisk funktionsnedsättning får ett bättre liv än ett barn med ryggmärgsbråck eller med dows syndrom. Du kan tex inte veta om ditt barn kommer drabbas av en psykisk sjukdom som gör att livet försvåras avsevärt..

Detta är en svår fråga, vad tycker och tänker ni?

10948838_1031852176830851_1002122576_nLilla systerdotter Noor.

10957353_341917869343137_191014958_nStora systerdotter Pari fyller 3 år.