Följ oss på Facebook

header-blogg-1
10946665_785055681584002_950848007_n

Att leva ett facebook och instagram liv

Publicerat 1 mars, 2015

Det är så lätt att vi i bilder vill visa ett liv som vi vill leva men som vi kanske inte lever.

Har ni sett avsnittet av ”Solsidan” som handlar om att Anna blir så avundsjuk på att hennes Facebook kompisar verkar leva de mest fantastiska livet eftersom de lägger upp statusar om när de är på SPA, är ute och reser och gör massa fantastiska saker och sen så visar det sig att hon som la ut dessa statusar hade en döende man med Cancer. Jag kommer inte exakt ihåg avsnittet egentligen men det gick ut på att allt inte alltid är som det verkar vara på Facebook.

Under många år levde jag ett liv för publiken, alltså ett liv som skulle se så bra ut som möjligt och så länge det såg bra ut så var det bra. En klasskompis kollade på mina Facebook en gång och han sa att ”du har verkligen ett liv” med en avundsjuk ton. Visst jag hade väl ett liv, jag hade kompisar och jag gjorde massa saker, men jag mådde inte bra. Jag ansträngde mig för att mitt liv skulle se bra ut på Facebook eller innan de Bilddagboken, jag ansträngde mig också för att mitt liv skulle se bra ut så fort jag var bland folk. Jag gjorde hela tiden det jag trodde förväntades av mig, jag försökte se bra ut och se ut på ett sett som antydde att jag var självsäker och populär. Jag försökte desperat må bra genom att leva som jag trodde skulle leda till lycka. Men det fungerade inte jag mådde inte bra. När jag hela tiden försökte anpassa mig efter vad jag trodde att andra förväntade av så kunde jag inte vara själv hemma, jag började må väldigt dåligt så fort jag var ensam och flydde därför ensamheten igen, för när man är ensam så får man inte bekräftelse från omgivningen som jag behövde hela tiden för att stå ut.

Det tog lång tid för mig att förstå att jag inte levde på riktigt utan att jag endast desperat försökte passa in någonstans och känna att jag dög. Jag kände aldrig att jag dög. Även om jag gjorde mycket av det jag tänkte att man ”borde” så var det aldrig tillräckligt, jag behövde hela tiden göra bättre, men jag dög aldrig för mig själv.

Jag har jobbat mycket med mig själv och kommit långt, jag har i många perioder vetat vad jag själv tycker om, kunnat stå för det och inte levt de liv jag tror att folk förväntar sig av mig. Under de perioderna när jag har vetat vem jag är, vad jag vill och kunnat stå för mina åsikter, då har jag mått som bäst och klarat motgångar eftersom jag har känt mig trygg med att jag ju i alla fall har mig själv.

Sen i höstas så har inte mitt liv sett ut riktigt som jag önskade, jag ville plugga i Lund och jag var säker på att jag skulle plugga till Arbetsterapeut nu, ha ett nytt liv, fått massa nya kompisar och vara på fest mer eller mindre varje helg. Jag gick Lund i tre månader, men det var ångest mer eller mindre hela tiden och jag upptäckte att det inte är så lätt att få nya kompisar när man pluggar en fristående kurs och endast är i skolan max två halvdagar i veckan, det var dessutom mycket svårare att plugga på universitetet än vad jag trodde att det var, jag hade det dessutom svårt med separationen från alla på internat villan och svårt att anpassa mig till de helt olika liven på internat till ett liv på Lunds universitet där jag endast hade mig själv. Hösten på universitet sänkte mig mycket. Men jag tog nya tag och började på folkhögskola i våras, men inte heller de gick bra, det var rena lekstugan och alla i klassen betedde sig som folk gjorde i högstadiet, vilket fick mig att känna mig sämre än sämst. Inte nog med detta så lämnade en väldigt betydelsefull person mig för några månader sedan, en person som betydde jätte mycket för mig och som jag litade på, det tog och tar hårt på mig.

Jag har märkt att jag mer och mer har började leva ett ”Instragram liv” och har fått svårt att vara ensam igen och nu när jag skriver ner hur mitt liv har sett ut och ser ut så kan jag förstå att det blivit så , jag känner mig lite misslyckad eftersom det inte alls blivit som jag tänkt mig och då försöker jag få bekräftelse via Insagram och genom att vara med folk så ofta som möjligt, jag förstår att jag gör det och jag tycker inte att de är konstigt eftersom det är som det är. Men det bästa är att jag är medveten om det och vill förändra det och egentligen har jag redan börjat förändra det eftersom jag skriver om det och jag jobbar på det.

Det jag försöker komma ihåg är att jag faktiskt klarar av väldigt mycket saker och att jag inte är helt under isen vilket jag tror att många hade varit i min situation särskilt eftersom jag knappt har någon att umgås med här i Skåne och bor över 20 mil från min familj. Jag går upp varje morgon, jag tar mig ut nästan varje dag, jag går och tränar, jag försöker promenera ofta, tar hand om mina sårbarheter, försöker träffa de vänner jag har här i Skåne och jobbar på relationen till dem jag har i Göteborg, jag leder Aktiva tjejer, vilket jag tycker jätte mycket om, jag ska hjälpa till på Röda korset och hjälpa barn med sina läxor, jag åker till Lund och är med i ett studentprojekt, jag går på föreläsningar med studentprojektet och ska antagligen med på läger med dem. Jag försöker ta mig ut min situation genom att aktivt söka lägenhet i Göteborg.

Jag försöker vara snäll mot mig själv men Jag försöker också komma ihåg att det bara är jag som kan förändra min situation, att det bara är jag som kan göra en förändring om det är vad jag önskar, det kommer inte kommer någon att trolla med ett trollspö.

Jag var i Finja i fredags och tog en härligt promenad,jag har saknat Backagårdsrundan i Finja så jag åkte dit idag igen och gick den.

10986157_1621970464688503_201952278_n 11023186_822443107847806_921663852_n

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*