Följ oss på Facebook

header-blogg-1
Göteborg hamn

när tankarna snurrar

Publicerat 22 mars, 2015

Det börjar närma sig flytt nu och de skrämmer mig riktigt mycket.

Nu ska jag flytta om mindre än tre månader och jag börjar allt få lite, eller snarare mycket flytt ångest. Jag är orolig för hur det kommer bli där, kommer det bli bra? Kommer jag må bra? Kommer allt lösa sig? Jag tror att svaret är att Nej det kommer inte gå smärtfritt, det kommer inte bli lätt och allt kommer inte att lösa sig.

jag ska lämna en stad som jag bott i de senaste tre åren, jag har gått igenom mycket här och på många plan har jag hunnit bli vuxen. Jag har börjat ta hand om mig själv, jag har börjat lyssna på mig och lärt mig mycket om både mig själv och om andra. Jag har brutit mig loss från mina föräldrar och lärt mig att ta egna beslut och lärt mig att börja stå för dem. Jag och mina kompisar i Skåne delar en historia och erfarenheter som ingen där hemma vet om och riktigt kan sätta sig in i, jag har fått kompisar här som jag har kunnat dela allt med och vi har sett alla våra olika sidor eftersom vi bott ihop på internat i flera år, jag har känt mig så himla trygg här och jag har kunnat visa vem jag verkligen är och har inte känt att någon dömt mig för det. Det har varit både den värsta och bästa tiden på så länge jag kan minnas, den värsta eftersom mycket har varit jobbigt och den bästa eftersom jag har har börjat må så himla bra.

Innan jag flyttade hit så upplevde jag att jag levde för att försöka passa in och att vara alla till lags, jag försökte och försökte att göra rätt att passa in och de enda som betydde något var att det skulle se bra ut. Jag tappade mig själv på grund av min dåliga självkänsla och förvirring eftersom jag inte alls visste vem jag var. Jag kände mig inte värdefull och var aldrig nöjd med mig själv, vad jag än gjorde så var de aldrig tillräckligt, jag kunde inte lita på de positiva sakerna folk sa om mig. Även om jag visste och vet att jag är älskad så är det ändå svårt att tro på det och känna det när man har så svårt för sig och det var nog de svåraste för mig eftersom jag tror att stor del av livet handlar om kärlek att känna kärlek och känna sig älskad.

Innan jag flyttade till Skåne så hade jag mycket existentiella frågor som tog över mig då och då, liksom vad är meningen med livet? Finns det någon mening? Är inte allt egentligen helt värdelöst? Jag kommer ihåg en gång när jag var på stan med några kompisar och det slog mig att vad spelar detta för roll? Tänk om allt egentligen fejk eller om vi inte finns eller tänk om vi bara drömmer. Detta är ju egentligen ganska värdelösa frågor för dem finns de ju liksom inga svar på…

Jag har inte haft några större tankar på vad meningen med livet är på länge vilket är väldigt skönt! Men igår kom dem igen och gav mig lite panik och har hållit i sig lite idag med…Jag känner mig ganska säker på att de beror på att jag är rädd över flytten och har en rädsla över att de inte ska bli bra. Jag har haft mycket tankar på saker som inte fungerar och som jag tycker förstör mig och jag försöker lite desperat få det att fungera och hitta en anledning till att de gnager i bröstet. Denna veckan skyller jag på min KBT terapeut att det är jobbigt för att hon inte gjorde som jag ville så nu tycker jag det är hennes fel.

Jag märker nu när jag skriver att jag återigen lägger saker utanför mig själv, jag försöker förstå varför livet är så svårt och ofta vill jag skylla på andra. Egentligen tänkte jag att detta inlägg skulle handla om min skoltid och mobbningen som jag har kommit över men som jag återigen känner påverkar mig och gör mig osäker i relationer, men så kom jag på att jag tänkte skylla på något som hände för över tio år sedan med folk som jag inte träffat på hur många år som helst, förutom att jag skyller på dem så skyller jag denna veckan på min terapeut, eller så skyller jag på något annat som faktiskt inte går att göra något åt. Jag tänker att jag måste hinna jobba med det och det och det på KBTn och jag känner att jag inte kommer hinna jobba med allt de där, men det hjälper ju inte att jag stressar upp mig för allt jag inte kommer hinna med utan det är bättre att fokusera på de jag kommer hinna med.

Jag dömer mig hårt igen för att jag tycker att det är svårt och egentligen har tyckt de sen jag började universitet i höstas, det gör mig också livrädd att jag har börjat tycka att saker är så svåra igen och att min rädsla har ökat. Men kanske borde jag var sjukt nöjd med hur himla bra jag faktiskt har klarat av de senaste halv året, för jag har klarat de och jag har klarat att typ hela min trygghet försvann väldigt fort och jag kastades in i värld som jag inte förstod mig på nämligen universitetet där jag kände mig helt utlämnad och ensam eftersom jag inte hade någon som kunde hjälpa mig i den situationen, eller jo jag hade kompisar som absolut försökte hjälpa mig, men jag var ändå ensam med min ångest över att inte förstå skolan och inte förstå vad som förväntades av mig och en känsla av att känna mig misslyckad när det var så mycket svårare än vad jag någonsin hade kunnat tro. Sedan har det liksom rullat på med saker som inte fungerat och som har sänkt mig.

Så även om mina känslor och tankar just nu känns som för flera år sedan så får jag inte glömma att det är på en helt ny nivå nu, jag fixar så mycket mer!

Så kanske blir det faktiskt mycket bättre i Göteborg där jag har så många runt om kring mig och kanske kommer jag kunna tro på att de faktiskt vill att jag ska vara där och att de faktiskt tycker om mig för den jag är och kanske kommer jag klara av att tillåta mig att stå för vem jag är och våga tro på att folk tycker om mig även om jag går min egna väg. Ibland känns de nästan för enkelt att få bo så nära min familj att jag liksom kommer kunna träffa alla så ofta jag vill och att jag kommer kunna bjuda mina föräldrar, syster och kompisar på middag på helgerna.

Kanske är inte min rädsla befogad?! Kanske kommer det bli så mycket bättre i Göteborg och kanske kommer jag att må bra.

alslingan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentarer

  1. Jag tror på dig!

  2. Käraste du!
    Förändring är jobbigt, men i din text finns så mycket som du kan luta dig mot. En rättmätig fråga du bör ställa dig är: Hur skulle jag ha hanterat detta för 3 år sedan i relation till hur jag hanterar det idag? Det kommer att ge dig svar på utveckling, ge dig lugn i att du kan… Önskar dig all lycka till Felicia! Det blir bra, du kan skapa helt andra förutsättningar för dig själv i Göteborg, nu 3 år senare, än vad du hade kunnat göra om du stannat kvar.
    Kram och du vet var jag finns!

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*